torsdag 29 mars 2012

Norrtälje, eller en utflykt till det okända.

Ibland blir man anlitad som expert. Då gäller det att spela med och låtsas ha något klokt att säga om röjningsröset man ställs framför. De ser ungefär likadana ut i Roslagen som i Småland, men när man börjar peta i marken inser man till sin förvåning att det finns saker som svallad morän och andra fraktioner av jord, under högsta kustlinje. Här har geologiska processer timat som vi inte behöver bry oss ett smack om i de Småländska skogarna, men som man fick ha i bakhuvudet när man begick och begrävde Norrtäljes sydvästra utkanter under några vackra vårdagar 2010.
Här, där backarna var fulla av militäriska gropar sedan Lv 3´s dagar, skulle nu beredas plats för en ny väg, en behövlig omfart kring staden. Ja, jag vet att jag endast och enbart borde ha skött mitt och tittat på röjningsrösena och omgivande fossila odlingsytor, snittat, dokumenterat, sagt något klokt och åkt hem, men vad gör man när man står framför en karta från ca 1660 och inser att den år 1622 anlagda stadens historia knappast har skrivits... Inte sedan 1922 åtminstone då Carl M. Kjellberg gav ut en stadsmonografi i samband med stadens 300-årsjubileum. Så för att göra en lång historia kort: jag borde sitta här och skriva en rapport om röjningsrösen, men har redan lagt ner åtskilliga rapportdagar på att, utifrån ett synnerligen rikt och tillåtande äldre kartmaterial, identifiera läget för de byar och gårdar som avhystes för att dels ge plats åt själva staden, dels bidra med sin åkrar, ängar och beteshagar till stadens försörjning. Tomterna till Kvisthamra, Näs, Backen, Syltbacken och byn "vars namn jag inte vet", men vars övergivna tomtmark är snyggt utritad på kartan från ca 1660, har nu lägesbestämts och får väl i sinom tid reggas i FMIS.
Så nu gäller det att på ett finurligt vis knyta den fossila åkermarken inom RAÄ nr 44:1-3 till de landskapliga processerna som skedde kring Norrtälje vid 1600-talets början. Finfina dateringar från rösen och odlingsytor har inkommit från Stockholm, så nog ska det gå att sätta in fornlämningarna i ett större landskapshistoriskt perspektiv...

Och sen vill jag tillbaka till Norrtälje för det var en mycket vacker stad i belägen i synnerligen tilltalande omgivningar.

Och ring mig lagom till stadens 400-årsjubileum, när det är dags att uppgradera stadsmoniografin. Jag har en hel del på lager som ni bara inte vil missa!

torsdag 8 mars 2012

Den förkolnade medeltiden i Odensjö

A1230 - bara en sönderplöjd härd?

Det är inte alltid som en utgrävning ger de resultat man förväntar sig. När vi hösten 2010 började undersöka Odensjö Västergård räknade alla inblandade med att den medeltida bebyggelsen skulle dyka upp i någon form; trots att svåra sentida odlingsskador hade registrerats inom hela bytomten.

I skriftliga källor omtalas odhensioo för första gången i samband med en pantsättning år 1394. Den by vi möter i Tveta härads jordebok 1542 var med sina sju gårdar stor för småländska förhållanden. Och eftersom frälseägandet var påfallande stort har det möjligen funnits en äldre huvudgård på platsen. Dessutom låg det spektakulära gravfältet Barnarp 328 med dess minst sextio gravar från romersk järnålder på åskrönet alldeles norr om bytomten. Och eftersom några detektorfynd antyder att det funnits numera bortplöjda vikingatida gravar på samma plats borde boplatserna ligga nära. Så målsättningen var given - spåren efter en medeltida gård och möjligen också dess äldre föregångare fanns med stor sannolikhet på det fina terrassläget alldeles norr om Barnarpssjön. Men riktigt så enkelt blev det nu inte.

En kolningsgrop undersöks
När utgrävningen närmade sig sitt slut efter fyra veckor hade vi dateringen av Västergården klar. Så gott som all verksamhet föll inom tidsperioden 1650 till 1824, dvs. från bildandet av säteriet Odensjö gård fram till enskiftet. Spåren efter äldre aktiviteter var minst sagt svaga. Men inom en yta på ca 75 kvadratmeter låg spridda bitar av ett kraftigt förslaggat material, sannolikt från en ugnsvägg. Dessutom påträffades tre rejäla bottenskållor av järnslagg i grannskapet. Det har stått en enkel schaktugn på platsen och man har ägnat sig åt lågteknisk järnframställning. Den typen av lämningar finns det gott om i trakten.
Vad som återstått av själva ugnen har med största sannolikhet förstörts för mycket länge sedan; troligtvis redan då Västergården uppfördes vid 1600-talets mitt. Men strax intill fanns ytterligare en anläggning, de sorgliga odlingsskadade sot- och träkolsfläckar som är så typiska för fullåkersbygder. Härdresten hade noterats redan vid förundersökningen år 2007; nu tre år senare sparades den till grävningens elfte timma. "Att undersöka i mån av tid" som det brukar heta. Men anläggningen A1230 skulle visa sig vara mer spännande än man kunnat vänta sig.
Medeltid på Västergårdens tomt - kolning!

Istället för en millimetertunn yta av kringdragna brandrester kunde vi med grävmaskinens hjälp tömma en oval grop på 2,7 x 2,0 m som var nästan meterdjup. Lagerbilden med intakt, men förkolnat timmer i botten visade vad det var frågan om - en kolningsgrop av medeltida typ. Den passade bra nära en järnframställningsplats, men sämre inne bland hus. För även om exempel finns på motsatsen, ville man nog där så var möjligt hålla sina eldfarliga verksamheter en bit bort från gårdstomten.

Här fanns en bra förklaring till varför medeltiden saknades under den från de äldre kartorna kända Odensjö Västergård. Vi har inte hittat den första gårdsplatsen ännu. Vad som undersöktes år 2010 representerar snarast en förändring av bystrukturen, något som skall ses mot att en ny adlig sätesgård etableras.

Träkol gjort på ekvirke!
När 14C-dateringen av träkolet kom föll ännu fler pusselbitar på plats. Kolningsgropen A1230 hade använts under tidig medeltid, närmare bestämt inom intervallet 1040 - 1170 AD. En inte alltför vild gissning är att man framställt järn i schaktugnen under ungefär samma period. Men den stora överraskningen kom med vedartsbestämningen. Analysen gav inte det förväntade svaret - furu. I Odensjö har man nämligen utnyttjat ek till råvara för kolning. Borde inte ekvirket ha reserverats för andra ändamål? Under vilka omständigheter väljer man att göra träkol av det bästa tänkbara byggnadsmaterial man haft tillgång till?
Man kan tänka sig två bra skäl, som i och för sig inte utesluter varann. Har träkol gjort på ekvirke haft egenskaper som varit speciellt eftertraktansvärda? Det är fullt möjligt, men i så fall är det frågan om en kunskap som gått förlorad. Eller har man för en tid haft så god tillgång på ädellövskog att man inte brytt sig om vilka träslag som hamnat i kolningsgropen? Här tänker arkeologen närmast på en period av förändring; då skogen och beteshagarnas träd avverkas i samband med en odlingsexpansion. Kan det var detta vi tycker oss se i Odensjö - bylandskapets etablering i tidig medeltid? Det tillfälle då åkermarken uppe på platån norr om bytomten öppnas och tas i anspråk för spannmålsodling? Det är fullt möjligt...

torsdag 23 februari 2012

En liten guldkant på tillvaron




Ibland behövs så lite för att förgylla vardagen. Som det här medeltida teglet med spår av en gris.

Teglet kommer från en utgrävning i Brahekyrkan på Visingsö och härstammar troligen från den romanska föregångaren, Ströja kyrka, som stod på samma plats.

Var teglet tillverkats vet vi inte men här finns ändå en ögonblicksbild: en liten griskulting har irrat omkring och trampat i den ännu mjuka leran. Man kan se att den har kasat i kanten på tegelbiten. Kanske var det när någon började skrika och försökte jaga bort den? Man blir i alla fall lite varm i hjärtat av att se spåren.

tisdag 14 februari 2012

Vapensmedjorna vid Munksjön - ett stormaktens Ruhr...






Den utrasade ässjan i den äldsta smedjan - hus 222, uppfört på 1630-talet



År 2004 undersöktes flera kompletta gårdar från 1600-talet i kvarteret Apeln. Under asfalten på vad som fram till dess varit känt som Domusparkeringen doldes de ytterst välbevarade resterna efter stormaktstidens vapensmedjor. Här tillverkades många av de ryttarpistoler och andra handeldvapen som kom till bruk på kontinentens många slagfält. I dessa gårdsmiljöer utvecklades en av förutsättningarna för den svenska militärstatens framgångar - en rationell och någorlunda standardiserad tillverkning av vapen som höll god kvalitet.



Hantverket hade lång tradition i bygderna kring södra Vättern. Redan Gustav Vasa intresserade sig för produktionen och lät omkring 1563 inrätta en rustkammare på det nybyggda slottet i Jönköping. Hit knöts en särskilt utsedd faktor med uppgift att kontrollera och godkänna de vapen som traktens bondesmeder levererade till Kronan. I början av 1600-talet ökade behovet av eldvapen kraftigt när armén skulle upprustas och moderniseras.



Göran Silvestersson blev 1613 ansvarig faktor för vapensmidet i Småland och södra Västergötland. Han hade tidigare haft hand om rustkammaren, men fick nu utökade befogenheter och uppdraget att så långt som möjligt rationalisera produktionen. Rent konkret innebar detta att försöka få bondesmederna att flytta in till det nya Jönköping; till den gigantiska byggarbetsplats som beslutet om flyttning till Sanden givit upphov till. Medlet var löften om skattelättnader, om starthjälp och kanske mest verkningsfullt - löftet att som registrerad vapensmed vara befriad från utskrivningar till krigsmakten.



Man vet att Silvestersson tog sig an uppdraget energiskt. År 1619 fick han tillstånd att uppföra de borr- och sliphus som krävdes i anslutning till Dunkehallaåns vattenfall. Och den 15 februari 1620 utfärdades ett kungligt plakat som stadfäste grundandet av Jönköpings faktori. Det blev ett av de fem vapenfaktorier som Gustav II Adolf lät inrätta vid denna tid. De övriga var Söderhamn, Norrtälje, Örebro och Norrköping.



Från undersökningarna i Jönköpings faktoriområden anar vi att arbetet var igång redan före den högtidliga proklamationen. Dendrokronologiska dateringar från de timmerterrasser som de första barrackliknande byggnaderna uppförts på anger fällningsåret till vintern 1617-18. Det stöd ifråga om personal och resurser som Kronan bistått med upphörde omkring 1623. Hädanefter skulle verksamheten klara sig på egen hand, om än under faktorns vakande uppsyn. De tomter längs Smedjegatan som smederna fått sig tilldelade bestod emellertid av en smal remsa sandstrand och resten sjöbotten. Här krävdes omfattande utfyllnadsarbeten. Det gällde att få utrymme för det nödvändigaste av byggnader - bostaden, smedjan, förrådet ...och stenkällaren. Att man var ovan vid att bygga på instabil mark visas av de ras som kunde påvisas vid utgrävningarna 2004. I gård 34 försvann t.ex. stora delar av grunden under bostadshuset som en följd av vågornas erosion; i granngården rasade ässjan i smedjan (hus 222) ner i det bakomliggande gränsdiket.



Claes Månsson Hwesps pistolsmedja uppförd kring 1640



Men man lärde sig. Den smedja som härnäst uppfördes på platsen kom att stå resten av 1600-talet igenom. Byggherre var sannolikt pistolsmeden Claes Månsson Hwesp, den förste ägare till gård 35 som vi känner till namnet. Han var verksam mellan ca 1640 och 1665. Verkstaden där han tillverkade sina pistoler bestod av två rum. I det norra fanns den stora murade ässjan och städet, vars plats utvisades av en mycket distinkt grop i det annars stenlagda golvet. Städet hade stått på ett bekvämt avstånd från härden och dess placering visar att mäster Hwesp var högerhänt...



Det angränsande rummet hade haft brädgolv, separat ingång från gården och varit försett med för sin tid stora fönster. Kanske får man lite felaktiga associationer av att utnyttja ordet "smedja"? För detta var snarast en finmekanisk verkstad där man arbetade vid filarbänkar och verkligen behövde allt ljus man kunde få in genom blyglasrutorna. Ett hjullås till en pistol eller ryttarkarbin var en komplicerad mekanism, så man arbetade med små toleranser. Verktygen var högt specialiserade och följdaktligen noga påpassade.



Under Claes Månsson Hwesps tid växte verksamheten raskt. Vid början av 1640-talet var åtminstone 58 mästare knutna till Jönköpings faktori. Till dem hörde också ett stort antal gesäller och lärlingar. Vapenfaktoriet hade utvecklats till en hörnsten i stadens ekonomiska liv. Samtidigt skedde en tilltagande specialisering och uppdelning på olika moment i tillverkningsprocessen. I de skriftliga källorna möter vi stockmakare, pipsmeder, klensmeder, låssmeder, muskötbeslagare och till och med några plåtslagare. De sistnämnda framställde skyddspansar i form av harnesk.




Den karolinska vapensmedjan i gård 35 - uppförd omkring år 1700 för Arvid Arvidssons räkning



Arbetets byggnader blir utsatta för ett hårt slitage, det är ofrånkomligt. Så i samband med att rustningarna inför Det Stora Nordiska Kriget påbörjades runt år 1700 var det dags att ersätta den Hwespska vapensmedjan. En likartad byggnad kom i dess ställe men nu fanns också behov för en mindre ugn. Det är möjligt att den nya smedjan hade tre rum. Ordningsföljden hade hur som helst ändrats med filarbänken nu placerad längs husets norra gavelvägg och med ässjan i det södra rummet. Men även här ser vi att mäster - nu i form av pistolsmeden Arvid Arvidsson - var högerhänt.



Vid denna tid var faktoriet i Jönköping under Joacim Ehrenpreus ledning landets främsta producent av eldhandvapen. Och det behövdes en rationell produktionsapparat för att möta krigsmaktens behov; förlusterna i män och materiel under Karl XII's krig var enorma. Vid denna tid skedde också en successiv överflyttning av faktoriets verksamheter till det 1686 anlagda verket i Huskvarna. Här, vid fallen, fanns den goda och kontinuerliga tillgång på vattenkraft som faktoriet hade behov för. De tidigare utnyttjade åarna vid Dunkehalla, Klerebo och Odensjö svarade inte emot efterfrågan i stormaktens sista år.



När man tänker på vapenfaktoriets omlokalisering är det viktigt att minnas skillnaden, jämfört med hur Jönköpings andra kungliga faktori var uppbyggt. Vantmakeriet, textilfaktoriet disponerade ett eget avskiljt område i stadsrummet - Tyska Maden. Dess arbetskraft bestod av värvade tyska hantverkare, utvalda specialister på rationell textilproduktion. De var bosatta i tjänstebostäder som tillhandahölls av Vantmakeriets faktorer. De vapensmeder och andra hantverkare som var knutna till Jönköpings faktori bodde däremot inte i en separat enklav. De ägde sina gårdar och fanns spridda runt om i stormaktstidens stad, med en viss koncentration till Smedjegatan. Denna gata är till namnet känd redan omkring år 1630.




Produkterna - hane och täckplåt till hjullås samt ej färdiggjord hane till flintlås


Utgrävningarna i kv.Apeln gav goda, ja smått sensationella resultat. Det blev möjligt att studera hela de miljöer där stormaktstidens kanske mest specialiserade hantverkare hade varit verksamma. En utpräglad high-techmiljö för sin tid; en plats för rask utveckling och tekniköverföring. Men i ett avseende blev vi arkeologer ändå en smula besvikna. För vi mötte de kanske bäst städade industrimiljöer man kunde tänka sig. Inte så att där inte fanns fynd, för det gjorde det - och föremålen som påträffades vittnade klart om vilket typ av produktion som smederna inriktat sig på. Delar till såväl luntlås som hjullås och flintlås kunde identifieras. Men mängden, antalet föremål med koppling till vapentillverkning blev egentligen försvinnande litet trots noggranna undersökningar i och kring de forna verkstäderna. Förklaringen är enkel - man arbetade med bästa tänkbara råvaror och minimerade därför spillet så långt som bara gick. Och redskapen tog man vara på väldigt noga - för i mästers välfyllda och noga påpassade verktygslåda låg bokstavligen nyckeln till framgång!

måndag 13 februari 2012

Att nå tiotusen...

Första veckan i februari 2012 visade bloggens räkneverk 10 000. På bara nio månader har våra artiklar visats så många gånger. Vi kan se att det vi skriver om arkeologi i norra Småland når ut till en intresserad läsekrets - det är väldigt roligt! När vi startade var det nog ingen som trodde att bloggen skulle visa sig vara en så här bra informationskanal. Men nu finns det svart på vitt!

Förstås har det hjälpt till att 2011 varit ett verkligt händelserikt år. Utgrävningar som järnåldersgårdarna vid Ölmstad och Jönköpings slott har synts i media och besöken var talrika. Nyheten om den okända gustavianska parken på Rosenlund blev en fråga som berörde många. Så vi har haft draghjälp; inte tu tal om den saken.

Sen finns det förstås saker som kan bli bättre. Det vore till exempel väldigt roligt att få en uppfattning om hur många av våra läsare som återkommer och håller regelbunden koll på arkeologibloggen. Just nu är detta omöjligt, men kanske i en uppdaterad version av programmet...? En avgjord brist var att kommentarsfunktionen inte gick att använda under de första månaderna. Lite av själva poängen med en blogg är ju att få feedback; att kunna diskutera med läsarna och få synpunkter kring de ämnen som tas upp. Nu är emellertid det problemet löst och vi ser fram emot kommentarer på bloggen!

Och först som sist - ett stort tack från oss som skrivit till er som besökt arkeologibloggen; vår läsekrets! Vi hoppas att vi kommer att kunna leva upp till förväntningarna även i fortsättningen; att leverera spännande nyheter om smålandsk arkeologi!

fredag 27 januari 2012

Spår av klosterträdgård under Västra kajen?


Fragment av frökapslar från odlat lin (foto JH)

”Klosterträdgård” är ett välkänt begrepp för de flesta, liksom associationen mellan munkar, nunnor och örtagårdar. För många av oss tycks bilden förhållandevis klar – den är både arketypisk och romantisk, och därmed tacksam att reproducera och bekräfta i media. Ofta hänvisas också till klosterträdgårdar, eller munkarnas ”örtagårdar” i trädgårdstidningar, populära trädgårdsböcker, eller i de otaliga trädgårdsprogrammen på TV. Men faktum är att om vi ställer den enkla frågan vad som egentligen odlades i de svenska klosterträdgårdarna, blir svaret sorgesamt magert. Endast fragmentariska skriftliga vittnesmål finns bevarade och mycket lite växtmaterial från klosterlämningar har ännu undersökts. När man i populära framställningar ska beskriva eller rekonstruera svenska klosterträdgårdar får man istället använda sig av material från kontinenten.


Frö av hjärtstilla (foto JH)

Med denna bakgrund är det inte konstigt att vi var spända på vad vi skulle hitta under det gamla slotts- och klosterområdet under Västra kajen. Det problematiska med lämningar från trädgårdsväxter är nämligen att de måste ligga fuktigt för att bevaras; det duger sällan med att hitta den gamla odlingsjorden. Här i Jönköping var situationen mycket lovande för den dokumenterade slottsträdgården (f.d. klosterträdgården) hade legat precis ovanför stranden, vilken man i olika omgångar fyllt ut. Utfyllnaderna borde bestå av avfall från klostret eller slottet, tänkte vi, och med lite tur också innehålla spår av trädgården. Eller från köket, som hämtat sin frukt, sina kryddor och grönsakerna därifrån.

Frö av mullbär (foto JH)

Under förundersökningen provtog vi utfyllnaden på olika ställen för att se vad den bestod av – och bingo! Precis som vi trott innehöll fyllnaden mycket riktigt avfall, där det gick att se spår av ett otal aktiviteter som såväl stallning, tröskning av säd, linberedning och matlagning. Här fanns också en hel del trädgårdsväxter, både kryddor och läkeväxter som isop och hjärtstilla, och frukter som äpple och fikon. Mest iögonfallande var ett fynd av exotiska mullbär, ett träd som man gjorde försök att odla här under 1700-talet, men som var känt redan under medeltiden.

Men ännu har vi bara haft möjlighet att titta på några få liter av de enorma jordmassor som med säkerhet ruvar på fler hemligheter, och som förhoppningsvis kan komma att undersökas i en slutundersökning innan de schaktas bort för att ge plats för vår tids kulturlager – utfyllnader som ska bära upp de nya husen på platsen.

Jens Heimdahl
Arkeobotaniker
Riksantikvarieämbetet UV Mitt

Ständigt dessa rösen...


”arkeologin i vårt land (ter sig) till stor del som vetenskapen om de monumentala stora fornlämningarna och de stora befolkningsbygderna med rätt litet intresse för de mindre lämningarna och fångst- och skogsfolkets liv. Typiskt härför är det flitiga användandet av onyanserad benämning”odlingsröse” på ett sätt som nedvärderar denna stora, för befolknings-historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar, vilket bland folket (och beslutande myndigheter) skapar förakt för dessa ”stenhögar”, samlade ut markerna – med association till nutida stenröjning: man ser hur de skadas och förstöras lättvindigt och helt i onödan!”
Detta skrev amatörforskaren Folke Winkvist i ett brev till Riksantikvarieämbetet redan 1974. Om vi rannsakar oss själva och framförallt lyssnar på varandra så har nog inte arkeologin kommit så långt bort ifrån detta synsätt. Det är fortfarande snack om "stenhögar", ""..är väl inget intressant", "man hittar ju inget", "de säger ju bara att man odlat på en plats", eller är jag allt för hård i min kritik?

Det finns naturligtvis undantag, flera arkeologer och kulturgeografer har idogt kämpat för denna lämningskategori , men vi som försöker jobbar delvis i en uppförsbacke. Mycket har blivit bättre men än kan saker förbättras.
Ett försök till att förbättra oss är att vi här på Jönköpings läns museum har inlett ett arbete med att sammanställa vad som faktiskt skett, vad gäller odlingslämningar, här i länet. Hur många platser har undersökts? Hur har de undersökts? Vilka metoder har använts? Och kanske framförallt vilka metoder har fungerat. Målsättningen är att vi genom detta arbete ska komma fram till bättre och effektivare metoder kring hur man undersöker fossil åkermark och resonera kring vilka frågor det är vi vill ha svar på. Just dateringen av lämningen har varit ett problem då lämningen inte är från en tid utan kan ha flera tidsskikt och flera olika användningsområden. Som vi förstår lämningen nu är termen fossil åker något missvisande, vilket flera undersökningar har påpekat (se t ex undersökningarna i Hamneda eller Värmunderyd). Behöver vi se över terminologin på andra punkter?
Den moderna forskningen kring fossil åkermark och då främst röjningsröseområden aktualiserades i samband med revideringsinventeringen i Jönköpings län vid mitten av 1980-talet. I samband med denna argumenterades att röjningsröseområdena skulle klassas som fossil åkermark och flera forskningsunderökningar startades för att se om lämningarna kunde klassas som fasta fornlämningar (Järparyd, Norra Sandsjö, Havsjö etc). Olyckligtvis för vårt län hann man inventera klart länet innan man beslutat att de faktiskt skulle bedömas som fasta fornlämningar. Med anledning av detta har vi ett bristande underlag vad gäller områdenas utbredning, mängd och typologi. Utifrån arkeologiska utredningar och specialinventeringar som t ex Skog&Historia, kan vi dock göra bedömningen att röjningsröseområden är en av länets vanligaste fornlämningar.
Denna lilla blogg ska ses som ett upprop till alla er därute som tycker att vi ska ägna oss åt hela historien och därmed värna och beforska även den "för befolknings-historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar", d v s spåren efter det dagliga arbetet som våra förfäder tvingades till för sin överlevnad. Har du synpunkter, infallsvinklar eller bara bra tips på frågeställningar, metoder, litteratur etc får du gärna höra av dig!
Min adress är fredrik.engman@jkpglm.se

fredag 20 januari 2012

Murbruk och storpolitik

Provtagningspunkter i bastion Carolus - kanonvärnet & den provisoriska västväggen


Det är spännande när helt nya källmaterial kan lyftas in i en tolkningsprocess och bidra med viktig information om ett - som man trodde - välkänt historiskt skeende. Ibland får man rent av en rätt omtumlande aha-upplevelse. Vem trodde till exempel att några små bitar murbruk kunde illustrera kaoset inför en hotande belägring? Att man på så sätt skulle få en ögonblicksbild av händelser som ligger ganska exakt fyrahundra år tillbaka i tiden?


Mitt på sommaren år 1612, den 23 juli för att vara exakt, anlände den danska västra armén under befäl av Christian IV till Klämmestorp utanför Jönköping. De svenska försvararna förberedde sig genom att bränna ner stadsbebyggelsen väster om slottet för att få fria skottfält. Kalmarkriget rasade och hittills hade det mesta gått danskarna väl i händer. Kalmar slott hade belägrats och fallit redan i augusti året innan; i slutet av maj 1612 kapitulerade Älvsborg. Nu återstod bara Jönköping av de tre södra riksfästningarna. Enligt planen skulle de danska styrkorna mötas här för att belägra och inta slottet, innan man gemensamt fortsatte marschen norrut in i det svenska kärnlandet.


Emellertid fick den östra styrkan problem. Legoknektarna var missnöjda eftersom deras betalning dröjde; dessutom tillämpade de svenska försvararna framgångsrikt den brända jordens taktik. Vid Vimmerby tvingades armén att vända åter mot Kalmar. När Christian IV fick nyheten avbröts belägringen av Jönköping efter bara fyra dygn och även denna styrka gick tillbaka mot danskkontrollerat territorium.


Jönköpings slott hade undgått ödet från 1567, om än med en hårsmån. Nu motiverades försvararna också av den kungliga ordern att hålla slottet till varje pris. En kapitulation skulle ses som högförräderi och straffas med döden. Att fästningen inte hann prövas i någon mer allvarlig strid var nog tur, eftersom dess nya försvarsverk var långt ifrån färdiga sommaren 1612. Landbastionerna med mellanliggande vall stod på plats och Carolus på sjösidan närmade sig sin fullbordan, men i övrigt var slottet mest att likna vid en byggarbetsplats.



Homogeniserat kalkbruk från den välgjorda muren i kanonvärnet


Det är den historiska bakgrunden, kunskapsbagaget vi bar med oss ut på Västra kajen när grävningarna inleddes i höstas. Redan tidigt stod det klart att flera olika byggnadsfaser kunde urskiljas bara i det tämligen begränsade utsnitt av fästningsmurarna som vi fått tillgång till (se bloggen den 12 september). Medan själva bastion Carolus var byggd helt enligt de rådande principerna för befästningskonst gav den raka fullmur som utgjort slottets försvar på sjösidan ett både enklare och mer ålderdomligt, närmast medeltida intryck. Det handlade inte om en artillerifästning utan om en ringmur. Men ännu mera märklig var den tydligt provisoriska mur som stängde av bastionens kasematter mot väster. Skevt insatt och illa murad, inte ens tillsluten i det sydvästra hörnet, stod detta murparti i stark kontrast mot resten av bastionens väggar.


I samband med dokumentation av det bevarade murverket togs två prover på det kalkbruk som använts. Inför restaureringen och säkringen av bastionens norra flank - de 1600-talsmurar som skall bevaras under Riksbyggens nya hus - var det viktigt att veta vilken typ av kalkbruk som ursprungligen använts. Ett prov togs i det välbevarade kanonvärnet; ytterligare ett i den slarvigt utförda västra väggen.


Fett, ohomogent kalkbruk med stora kaviteter. Västra muren.



Och det är här som det börjar bli verkligt intressant. För fastän analysen klargör att materialet i båda proverna liknar varann så pass mycket att det bör handla om samma typ av kalkbränningsprocess, kanske rent av samma bränning, så är skillnaderna större än likheterna. Bruket från kanonvärnet är väl homogeniserat och har en konsistens som gjort det smidigt att använda. Balansen mellan släckt kalk och s.k. ballast i form av sand är god, föroreningarna få och håligheterna i bruket likaså. Allt tyder på ett murbruk som blandats långsamt och omsorgsfullt.


Även i det prov som härrör från den provisoriska västväggen har bruket blandats långsamt. Men det innehåller mindre andel ballast, vilket gjort det fetare och därigenom svårare att arbeta med. Dessutom är murbruket dåligt homogeniserat; mängden ballast varierar kraftigt i olika delar av provet. Men allra tydligast är ändå de stora håligheter, kaviteter som uppkommit vid murningsarbetet. Troligen rör det sig om torksprickor i västmurens fogar pga alltför snabba och tjocka brukspåslag. Vad vi ser är helt enkelt prov på ett bristfälligt hantverk!


Här faller bitarna på plats. En utbyggnadsetapp då arbetet med de nya utanverken fortskrider lugnt och planenligt avbryts plötsligt. I dess ställe kommer en nödlösning av sämsta sort; en skevt insatt mur som inte ens vissa av dagens mer kritiserade byggföretag skulle ha kunnat med att uppföra. Och en tid därefter fortsätter bygget; men nu utifrån en kraftigt förenklad modell.


Vad vi spårar i murverket är sannolikt händelserna kring Jönköping sommaren 1612. Tidpunkten då en halvfärdig fästning skulle förvandlas från byggarbetsplats till något som skulle kunna försvaras. Den slarvigt utförda muren speglar brådskan och desperationen i de åtgärder man vidtog. Så - att våra båda murbruksprover skulle ge en fullgod illustration av paniken inför en kommande belägring hade väl ingen väntat sig? Men man lär sig...

måndag 9 januari 2012

Det gäckande gehänget

Den avslitna kedjan - ett elegant 1600-talsarbete ...men avsett till vad?


Det finns fynd man aldrig riktigt får rätt på; föremål som på ett eller annat sätt fortsätter att gäcka betraktaren. Man anar en tolkning, men ändå är det något som inte stämmer. Precis så har det förhållit sig med den eleganta bronskedja som påträffades år 2007 bland fyllningsmassorna i kv.Diplomaten i Jönköping. Det handlar om ett fint stycke metallhantverk - en 30 cm lång länk avsedd att synas; något att pråla med. Samtidgt är den ganska klen till sitt utförande och har därför knappast kunnat ingå i t.ex. en hästutrustning. Dessutom är den itusliten med stor kraft. Antingen har bäraren hamnat i handgemäng, eller också fastnat i något och råkat rycka av kedjan. Men vad är det egentligen vi har framför oss? Vad har föremålet använts till?



Den avancerat utformade länken i närbild


Där tog det stopp. Men redan från början funderade vi på nån sorts upphängningsanordning till ett föremål av militär karaktär. Detta antagande styrktes när det kunde påvisas att utfyllnadsmassorna under byggnaderna i kv.Diplomaten (en del av stadens kungliga textilfaktori) hade hämtats från det medeltida stadsområdet. OCH - från de fält som fram till 1620-talet hyst övningsplatsen för slottets knektar, men där sedan utanverk i form av vallar, gravar och raveliner uppfördes. Så fick alla de kulor som påträffades i fyllningsjorden sin förklaring. I den kontexten hörde även den fina bronskedjan hemma.


Men den var som sagt mycket speciell. En egenhet är den dåliga rörligheten i konstruktionen; ett resultat av att kedjan byggts upp med en sorts kringelformade delar som omsorgsfullt flätats in i varann. Avsikten föreföll vara att skapa en stabil länk som framförallt bibehöll sin form och inte vred sig, utan stannade i läge. En del av ett gehäng för en värja? Länken till ett kruthorn? Eller till en slängkappa? Förslag till tolkningar var inget vi led brist på ute i fältkontoret, en byggbarack intill Slottsgatan.



Dekorerad bronsplåt med upphängningsögla och rest av länken



Dateringen kunde vi vara rätt säkra på - kedjan hade hamnat i fyllningsmassorna en bit in på 1600-talet. Närmare bestämt någon gång under 1620- eller 1630-talet, eftersom det var då som faktoritomterna byggdes upp. Hur länge den hade legat bortslängd dessförinnan - eller om den rent av kastats i en förbipasserande transportvagn - lär vi aldrig få veta. Men dess skick, liksom stilen på bronsplåtens dekor, motsäger att kedjan skulle ha varit speciellt gammal när den brast. Och man törs nog påstå att den inte heller varit utsatt för väder och vind någon längre tid.
Så långt kom vi i våra egna funderingar, men nu krävdes sakkunskap.


Fyndet var såpass udda och exklusivt att det förtjänade lite extra arbete. Resultatet blev att mail med bilder sändes till olika institutioner runt om i landet. Men det kom inget inget napp - den säkra identifieringen uteblev. Så kedjan visades fram och beskrevs i rapporten om 2007 års undersökningar i kv.Diplomaten, men frågan om föremålets tolkning fick lämnas öppen. Därför hamnade kedjan inte heller i Arkivhusets nya stadshistoriska utställning när denna öppnade våren 2010. Den förblev anonym och tryggt nerpackad i museets klimatkammare.


Fältmarskalk Johan Banér, porträtt från 1630-talet - notera remmen tvärs över benskydden!



Där har bronskedjan förblivit ända tills nu. Likt ett minne som fortsätter gnaga i sinnet. Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd var den som till sist löste gåtan. Sven hade - precis som vi andra - inte kunnat glömma kedjan från kv.Diplomaten. Och till sist hittade han svaret. Det handlar verkligen om en del till ett värjgehäng från tidigt 1600-tal; om en rem - eller länk - vars funktion var att fixera den burna värjan i rätt position. Med de halvrustningar som utnyttjades vid den tiden, ett kroppspansar där harnesket kompletterades s.k. tassetter (dvs. ledade skyddsplåtar över låren), måste gehänget fixeras noga. Om så inte skedde riskerade bäraren att värjan kom i fel läge och i värsta fall hamnade mellan benen...


Den här typen av gehäng, burna till halvrustning, figurerar ofta på porträtt av kungar och fältherrar. Bilden av en i förtid åldrad fältmarskalk Johan Banér utgör ett gott exempel från 1630-talets mitt. Och här löper remmen diagonalt över tassetterna! Vår länk har sannolikt haft en liknande placering i ett ovanligt praktfullt gehäng. Dess dyrbara utförande tyder på att utrustningen tillhört en officer; ett högt befäl som deltagit på garnisonens övningsfält med lite väl mycket liv och lust.


En alternativ tolkning är att det faktiskt kom till någon sorts mindre träffning utanför slottet vid den korta belägringen sommaren 1612. Danska spaningspatruller bör ha recognoscerat så nära slottet man vågat komma. Ruinerna efter den nyligen brända stadens hus erbjöd ett acceptabelt skydd. Kanhända var det då som kedjan brast? År 2008 frågade vi Livrustkammaren i Stockholm om man kände till någon parallell till kedjan från Jönköping. Men svaret kanske finns i Köpenhamn? Det vore värt att pröva!

Bastion Carolus - Planer för framtiden

Ruinrummet under punkthuset - bastionens bevarade norra flank

Den eviga frågan - "Vad har arkeologerna för sig på vintern?" Svaret är att man bearbetar och tolkar resultaten från det gångna årets undersökningar. Vid större projekt som löper över flera säsonger gäller det också att planera noga inför vad som komma skall. Och där befinner vi oss just nu med Västra Kajen och Jönköpings slott. Om inte vädret lägger hinder ivägen skall utgrävningen vara igång på nytt i början av april. Så här långt följer vi rutinerna. Men det finns en viktig skillnad. Vi har också en ruin att ta hand om; med 1600-talsmurar som skall bevaras och kunna visas fram. Bastion Carolus skall passas in i bottenplanet på nybygget; intill ett gemensamt garage under båda huskropparna. De viktigaste murpartierna hamnar precis där vi vill ha dem - i ett halvöppet utrymme som skapats för ruinen. Tillgängligheten kommer att vara begränsad, eftersom det trots allt handlar om källare under bostäder. Samtidigt skall insyn och en väl genomtänkt belysning göra det möjligt att uppleva Hans Flemings byggnadsverk från utsidan. Vad som går förlorat är kurtinen, den långa mursträckningen längs med Munksjön. Dess läge kommer istället att markeras. Det är givetvis beklagligt, men man kan inte få allt.


Mur från 1600-talets stadsbefästning, bevarad under Frihetstorget i Tallinn


Generellt sett är det svårt att passa in rester av äldre bebyggelse i nyskapade miljöer. Det finns många exempel på att vällovliga initiativ i den riktningen inte nått ända fram. Istället för ett fängslande historiskt djup har man fått mer eller mindre svårförklarliga mursträckningar, undanstoppade i mörka utrymmen dit få söker sig. Men det finns också platser där man lyckats. I Tallinn har stora partier av stadens befästningsverk från svensktiden - en del samtida med utanverken på Jönköpings slott - efter utgrävning konserverats och bevarats under Frihetstorget. Här bidrar ljussättning och kontrasten mellan äldre murar i olika miljöer till en spännande helhetsupplevelse.

Vår förhoppning är att kunna åstadkomma något liknande - om än i mindre skala - på Västra Kajen. Här kommer de autentiska mursträckningarna att bilda tydliga rum; samtidigt som rekonstruktioner utomhus kompletterar upplevelsen.


En blick tillbaka - fönster mot ruinen av bastion Carolus

Från markplanet kommer två inglasade öppningar att medge insyn mot de gångar, kasematter och kanonportar i bastionens norra flank som frilades hösten 2011. Kanske kommer också kanoner att åter placeras i embrassyrerna; det skulle bättra på det pedagogiska värdet. Intill gång- och cykelstråket på Västra Kajen placeras en tre meter stor ruta, medan en mindre öppning kommer att finnas mitt på nybyggets södra sockel. Så ser grundkonceptet ut idag.

Men givetvis finns det frågetecken - ljussättningen är ett, behovet av bärande element invid murarna ett annat. Det största problemet ligger emellertid i hur den permanenta dräneringen av ruinrummet skall lösas. Men vi jobbar på saken. Och häri ligger kanske det allra roligaste med projekt Västra Kajen; känslan av att alla inblandade arbetar mot ett gemensamt mål. Arkeologer, byggherrar, arkitekter och kommunens tjänstemän vill samtliga göra något bra av bastionen; något som tillför stadsrummet en ny och spännande historisk dimension!




Den nya bastionen - uppbyggda murar och en vallgrav

Men planerna på en omgestaltning av Västra Kajen sträcker sig bortom de nya bostadshusen och den frilagda ruinen. Även det öppna området i söder, mellan gamla Hamnstationen och Munksjön kommer att få en rejäl ansiktslyftning. Här är planen att bastion Carolus skall synliggöras i parkens utformning. En förhöjd öppen grönyta begränsad av dubbla stenmurar visar spetsbastionens verkliga storlek. De rekonstruerade murarna motsvarar fasaden och den inre väggen på kasematter och gevärsgallerier; till och med skottgluggarna finns på plats. På södra sidan markerar en sänka med passande växtlighet läget för den inre vallgraven.




En öppning mot Munksjön - bastionen som samlingsplats


Det finns något väldigt tilltalande i att en plats som bastion Carolus återuppstår, men får en helt ny funktion i stadsrummet. Befästningen blir till en inbjudande mötesplats och kanonportarna fungerar som sittplatser. Mer tydligt kan väl inte kontrasten mellan det konfliktfyllda 1600-talet och dagens fredliga tillvaro illustreras? Med studenter istället för soldater; med solbad och picknic istället för skjutövningar. Allt var sannerligen inte bättre förr...


----------------------------------------------------------------


Tack till Tham & Videgård Arkitekter samt till Sydväst - Arkitektur och Landskap för att vi kan utnyttja de fortfarande preliminära ritningarna över Västra Kajen-projektet här i Arkeologibloggen!