torsdag 26 april 2012

Vittring



We go back a long time, Catharina och jag.Vi lärde oss kravla på Kulturgeografen när den fortfarande låg kvar på Norrtullsgatan. Vi lärde oss gå bland rösen och stensträngar i Västergötland, och det var där, mellan bandparcellerna i Gisslarp och Läggared, som vi  för första gång kände vittring. Ögonblicket då svansen reser sig, nosen riktas och man vet att man har fått upp ett spår. Vittringen som nästan alltid ledde rätt, som gjorde att vi plötsligen såg och inte minst kände i fötterna de nästan osynliga terrasserna, endast några centimeter höga, som låg där utanför det mer markanta och lättlästa stensträngsområdet, som gjorde att vi hittade fägatorna och gravarna. Vittringen gav energin som gjorde att vi kunde arbeta tills mörkret föll och vi inte kunde se siffrorna på teodolitens gradskiva längre. Intellektet skärptes och vi kunde komma fram till något, en lösning på problemet, en plötslig insikt om hur våra spretiga observationer hängde samman.
Sen har det gått några år och vi har lärt oss att både springa och lomma, vi har också lärt oss hur bekväm man blir av rutiner, lön en gång i månaden och hur all vittring så gott som upphör när man måste knyta upp sina fältbesök mot ett diarienummer och anpassa arbetsdagen till en kostnadsberäknings ram. Inte så att vi gör några dåliga jobb, tvärt om, men det som en gång var upptäckarglädje, intuitiva förnimmelser, prövande av idéer och en mer eller mindre kvalificerad analys, har ersatts med ryggmärsgskunskap, en ganska färdig uppsättning analysverktyg, en mättnad och ett visst mått av rutin. 
Sen åkte vi på husmorssemester, vi gör det ibland. Till kloster på kontinenten, till Visingsö, till något hemsökt sanatorium...Denna gången hamnade vi i Sävsjö där vi bland mycket annat, ganska otippat, erhöll nya insikter om ishockeyspelarens världsbild och skaldefömåga.  
Efter en god natts sömn gjorde vi en avstickare för att titta på lite bandparceller när vi ändå hade vägarna förbi.... Låt mig bara inflika att resans syfte inte var att titta på fornlämningar och vi kom aldrig så långt som till bandparcellerna heller. Tät granskog öppnades upp och där låg hygget. Färska sår skar genom marken och vi såg det första masakrerade röjningsröset. Handbromsen i, stövlarna på och ut ur bilen med mobilkameran i högsta beredskap. Röjningsrösen av modell äldre låg uppfläkta och den fossila åkermarken, det som ligger mellan röjningsrösena, var söderkörd till ogenkännlighet. Vi började jaga efter flera spår av förödelsen, var låg graven, som ju borde finnas där, jo där var den. Någon skogskonsulent hade finkänsligt satt en snittslad pinne i stenröset, medventen om att detta nog var några kulturstenar som inte fick förstöras, men dikt intill var jorden sönderplöjd och stenar uppvräkta. Var detta ett registrerat område? Rent av fast fornlämning? Hur stort var det? Skulle det gå att efterundersöka? Fanns det bandparceller här?

-Känner du vittringen, frågade Catharina. Och där var den, känslan från förr, från Västergötland, från tiden då man fortfarande kände hunger. 
      

<><>
<>
<><>
Sår i fornlämning, ett röjningsröse som förblöder. 

            

En grav som en ö i förödelsens landskap




Jan och Mikael reste dessa stenar...

Under tidigt 1900-tal arbetades det med att anlägga ett pedagogiskt gravfält i anslutning till det friluftsmuseum som finns i Jönköpings stadspark. Planerna var omfattande, och ett stort antal olika gravtyper från järnåldern skulle byggas som besökarna skulle kunna vandra runt bland. På planritningar från den tiden kan man se olika former av i första hand stensättningar: runda, kvadratiska, triangulära, skeppsformade o s v.

En karta över det planerade gravfältet från 1905

Men som så ofta blir det inte riktigt som man tänkt sig. En stor skeppsättning med förebild från Berga socken, en stor sexudd med förebild från Byestadsgravfältet utanför Vetlanda och en mindre tresidig stensättning byggdes, men tycks arbetet ha avstannat i brist på resureser.

För några år seda undersöktes ett domarringsgravfält från mellersta järnåldern någon mil söder om Jönköping och då fanns stadsparken med i tankarna. Stenar från gravfältet sparades och för någon dryg vecka sedan uppförde vi nya "gravar" i anslutning till de som byggdes för cirka hundra år sedan. Så utöver de äldre kan man nu även se en domarring, en kvadratisk stensättning och vad vi brukar kalla en hussättning (i FMIS benämnd fyrsidig eller rektangulär stenkrets). Den sistnämnda har vi gett namnet "hussättning" efter att stenarna placerats i ett likartat mönster som de takbärande stolparna bildade i järnålderns långhus.

Den nya "domarringen" efter förebild från Stigamo i Barnarps sn

Den kvadratiska stensättningen blev inte helt klar, då vi helt enkelt fick slut på sten. Men förhoppningsvis ska det inte dröja ytterligare 100 år innan vi återupptar arbetet denna gång.

Hussättningen efter en förebild från Torsviksgrävningen (Barnarp RAÄ 29)

Tanken är att "gravfältet" nu skall skyltas där vi kan berätta om de ambitioner som en gång fanns vid gestaltandet av stadsparkens olika miljöer. Det kommer också att krävas att kommunen håller efter och kontinuerligt röjer området som annars hotar att snabbt växa igen. Förhoppningen är även att museets skolverksamhet ska förlägga en del av sina aktiviteter där.

tisdag 24 april 2012

Smålandsstenar: Nu startar vi

Idag startar vi en förundersökning av tre gravhögar och fossil åkermark strax utanför Smålandsstenar. I våras gjorde vi en utredning åt Gislaveds kommun inför byggandet av en åkericentral och hittade tre gravhögar, förmodligen från yngre järnålder, och fossil åker i form av ett system av terrasser. I närområdet finns sedan tidigare registrerade gravar, både bortodlade och befintliga, så det var egentligen ingen överraskning när de dök upp. Möjligtvis var det konstigt att de inte blivit upptäckta tidigare då området har inventerats, men också kartlagts av Djurklou i sina häradsbeskrivningar under slutet av 1800-talet.
Gravarna ligger på sluttningen av en liten höjd och i anslutning till dessa, på kullens topp, tar den fossila åkermarken vid i form av tyliga terrasskanter. Troligtvis har odlingen skett efter att gravarna anlagts, vilket får oss att tänka att det kan finnas rester av flera bortodlade gravar eftersom den här typen av gravhögar ofta påträffas i större grupper än tre.
Den fossila åkermarken visar sig endast genom sina terrasskanter. Eftersom den ligger på en sandås som verkar vara helt stenfri finns heller inga röjningsrösen. Terrasserna ligger delvis ordnade i raka rader men följer mestadels kullens topografi. I förundersökningen kommer vi att fosfatkartera området och ta markpollenprover i terrassprofilerna. En sonderande pollenstapel kommer också att tas i en närliggande mosse.
För oss är det ett spännande område att undersöka bl.a. för att få intakta högar har tidigare undersökts i länet, om man bortser från de äldre dåligt dokumenterade undersökningarna. De undersökningar vi gjort i modern tid har gällt överplöjda gravfält, där de yttre strukturerna sedan många år varit försvunna. Så vad kan man förvänta sig? Kärnrösen, brandlager, kantrännor, kantkedjor, bålrester, ja, det återstår att se. Vi återkommer när vi har mer fakta i målet.   

söndag 22 april 2012

Västra flankens kasematt

Ann-Marie rensar fram de första murarna

Efter några timmars schaktning med lämningar från järnvägsepoken var det dags igen. De första murarna från bastion Carolus kunde friläggas efter att ha varit dolda under minst ett och ett halvt sekel. Precis som karteringen med georadar antydde, så låg ruinen bara ca 90 cm under parkeringsplatsens asfalt. Samtidigt var det inte lika enkelt att tolka radarbilderna som ifjol. Vad fanns egentligen kvar av murverk in situ? Vi såg alltför många och starka ekon inom årets utgrävningsyta. Orsaken var att man vid iordningställandet av Västra kajen och det blivande spårområdet fyllt vad som då återstod av bastionens västra flank med stora stenblock och tegelskrot.



Kasematten - mellan murklackarna låg öppningen tlll kanonvärnet

En sak kunde vi konstatera redan den tredje grävningsdagen. Hans Flemings berömda perspektivritning över Jönköpings slott som byggarbetsplats år 1605 stämmer inte när man kommer ner på detaljnivå. Där Gamble Hans ritat in tre kanonvärn kan bara två få plats. Och rummet i norr, där förbindelsegången in till den södra kurtinens gevärsgalleri skulle ha gått, har inte funnits i sinnevärlden. Bara en smal passage som ser rätt improviserad ut. Men så är det kanske? Ju längre in i byggnadsverket och ju mörkare rum, desto mera lättvindigt har man tagit på den Kunglige Slottsbyggmästarens väl genomtänkta ritningar...


Den frilagda kasematten i västra flanken

Det som grävts fram hittills är en av kasematterna i bastion Carolus västra flank. Ursprungligen ett välvt skyddsrum, beläget djupt nere invid basen av det stora hörnverket. Och i dess västra vägg finns en bred nisch där en kanon varit placerad. Dess uppgift var att skjuta parallellt med kurtinmurarna, att sopa rent i vallgraven i fall fientliga soldater försökte storma fästningen. Då skulle dessa vapen - lätta pjäser om 2 eller 4 punds projektilvikt - spy död och förintelse genom ett moln av spik och järnskrot...


Kanonvärnets norra tillfasade hörn. Fint stenarbete men inga bomärken!

En sak är säker - stenhuggeriarbetet håller lika hög klass i bastion Carolus västra flank som i den norra. Samma formsäkra sandstenskvadrar i alla hörnkedjor och omfattningar. Och samma eleganta ytbehuggning; rena överkursen i ett rum som knappt varit upplyst med annat än fladdrande bloss. Men det är vår syn på saken. Byggmästare Fleming och hans hantverkare hade uppenbarligen en annan syn på tingens rätta ordning. Fast i ett avseende skiljer sig det murverk vi nu frilägger från vad som Robin noga dokumenterade i höstas. I den västra kasematten har vi hittills inte hittat några stenhuggarmärken! Inte ett enda. Det tål verkligen att fundera på...


Rakt under körvägen - kasemattens bakre vägg!

Bäst som vi schaktade i fredags eftermiddag lossnade lite av fyllningsmassorna i kanten av körvägen. De hade släppt från den mur som en gång varit kasemattens bakre vägg. Den är utförd av verkligt stora stenblock och står kvar upp till den nivå där valvanfangen funnits. Vi hittade till och med små bitar mur där en liten utkragning, början på ett valv kunde anas. Och i denna del av bastionen har tegel utnyttjats när man murade. Det går inte att säga om man använt tegel till valven, eller om det bara rör sig om tegelskrot som lagts till utfyllnad i muren. Men faktum kvarstår; ifjol hittade vi knappt tegel alls i murverket. I den västra kasematten finns desto mer. Ändå har det inte gått någon lång tid mellan uppförandet av de bägge byggnadsdelarna. Har en resurs tagit slut under arbetets gång? Det verkar inte bättre. Kan teglet vara rivningsmaterial från Gustav Vasas gamla kanontorn; det som förstördes 1567? Det skulle kunna vara en möjlighet...


söndag 15 april 2012

Upprensning & märkliga ben...

Ingen mer parkering framför länsstyrelsen


Det är sannerligen inte lätt att känna igen sig där Hamngatan snart skall byggas. På bara lite drygt en arbetsvecka har hela den blivande utgrävningsytan öppnats upp. Två grävmaskiner har omvandlat den tidigare parkeringen till en vidsträckt grusplan, omgiven av ett högt stängsel. Åtskilliga lastbilslass med noga sorterade massor har transporterats undan. Och mitt i den blivande gatans sträckning döljs vad som återstår efter den västra flanken av Hans Flemings hörnverk, bastion Carolus. Här fanns gångar, kasematter och kanonvärn liknande dem vi frilade ifjol. Kommer murarna att vara lika välbevarade? Det återstår att se.


Nere på spårnivån framför stationen - ska vi hitta några ben?


Bland alla andra notiser som rör arkeologiska observationer i Jönköping finns några märkliga uppgifter om fynd på stadsäga nr 1947. År 1894 grävdes för grunden till Hamnstationen och vid det arbetet stötte man på ett stort antal ben ...människoben. Skelettdelarna låg inte i anatomisk ordning, men någon form av pietet hade man visat de döda, eftersom ett antal av kranierna återfanns ihopsamlade i en grop. Men det var uppenbarligen sämre med respekten under Oscar II's tid. För i notisen omtalas hur "några företagsamma hamnsjåare insamlat ben i avsikt att försälja desamma". Benstampar hade tagit emot annat än djurben förr, till exempel lär mycket av benen som påträffades vid Sanna kyrkogård ha malts ner på sin tid...


Men åter till fyndet på Hamnstationens tomt. Av samtida historiker uppfattades skeletten som ett bevis på var det forna klostrets begravningsplats varit belägen. Men det kan ju inte stämma, eftersom stationsbyggnaden uppförts rakt över fästningens inre vallgrav. Här kan inga ben ha legat kvar in situ när först Gustav Vasa, sen Karl IX lät befästa slottet. Alltså måste det handla om kyrkogårdsjord som förts till platsen efter att man slutat underhålla vallgravar och fästningsmurar. Rimligtvis talar vi om tiden efter slottsbranden 1737, kanske då rent av 1700-talets sista decennier. Den hitre gränsen borde ligga före den slutgiltiga demoleringen av vad som återstod av Jönköpings slott på 1860-talet, annars skulle man år 1894 ha kommit ihåg att skelett hade tippats i den södra vallgraven. Den sortens händelser har en förmåga att hänga kvar i minnet. Så kanske vi skall söka oss tillbaks till de omfattande rivningsarbeten som genomfördes i närheten åren 1834 - 35? Då sjösidans bastioner och kurtinen mot Munksjön förstördes? Vid den tidpunkten var fästningsområdet ännu lite av en sluten värld, styrd av försvarsmakten. Vi vet att man då genomförde stora markarbeten och det är inte omöjligt att man verkligen stötte på klostrets kyrkogård.


Här finns en spännande uppgift - att försöka hitta mer ben i de fyllningsmassor som tippats i den forna vallgraven. Idag kan en 14C-analys datera benen och det skulle också vara möjligt att se vilken kost individen i fråga levt på. Och tiggarmunkarna i ett franciskanerkloster borde ju ha ätit en ganska mager kost. Eller är det bara vår tids uppfattning om klosterlivets vedermödor...?


Viss information faller bort


Nere vid Munksjön har allén delvis plockats bort. Vissa träd skall sparas och planteras någon annanstans i stan när nu elledningar och cykelbana kommer att flyttas. I det sammanhanget har det krävts en del offer bland de fina informationstavlor om Norra Munksjöområdets historia som placerades ut för inte alltför länge sedan. Nå, sådant händer. Och inom ett par år finns här både ett ruinrum där man kan se äkta murar från bastion Carolus och en park vars formspråk inspirerats av 1600-talets fästningsverk!


Man börjar känna igen sig på Västra kajen...


Nu börjar Västra kajen likna en utgrävning igen. Ledningsstolpar, staket och buskridåer är borta, asfalten är uppbruten och man har börjat schakta undan gruset där nya Hamngatan skall dras fram. Och nere på fjolårets yta är det dags att avlägsna övertäckningen från bastion Carolus murar. I april månad lär det inte vara någon risk för frostsprängning av sandstenskvadrar längre. Dags att börja gräva!


måndag 9 april 2012

Nådastöten i Bottnaryd

Misericordan från Bottnaryd

Vi känner alla till uttrycket att "dela ut nådastöten". Men vad betyder det - egentligen? Ett nygammalt vapenfynd från Bottnarydstrakten berättar om en hård verklighet i renässansens tidevarv. Det gjordes på 1950-talet, vid arbete på en potatisåker. Gården ligger en bit väster om Nissastigen, men inte speciellt långt från det slagfält från Nordiska Sjuårskriget som undersökts av länsmuseet och Miliseum sedan år 2010:


Vid fyndtillfället ansåg upphittaren att föremålet - vad än det nu var - borde tas om hand, fast det stannade i gårdens egen samling av kuriosa. Men nu, när vårt slagfältsprojekt Getaryggen 1567 aktualiserat forna tiders ofred och våldshandlingar i trakten intill Nissastigen har halvt glömda berättelser diskuterats på nytt. Och gamla fynd har plockats fram ur lådorna. Fast få är så fantasieggande som dolken från Bottnaryd!

Vad som påträffades i potatisåkern för sextio år sedan var nämligen inget annat än en nådastötsdolk, en misericorda för att nämna dess ursprungliga namn. Det är ett exklusivt vapen som bars främst av yrkessoldater och högreståndspersoner. Dolken är gjord för att synas, den skall sitta vid bältet och har givits en anslående utformning. Samtidigt har den en mörk historia. Enligt traditionen utnyttjades dessa dolkar mindre som vapen än till att avliva besegrade motståndare med. Den kraftiga klingan utnyttjades för att bända upp fiendens skyddspansar. Och den stora runda plattan lade man kroppstyngden på så att dolken trängde in - långt in!

Låter det barbariskt? Kanhända i våra öron, men på 1500-talet var chanserna att överleva de skador man ådragit sig i strid inte speciellt goda. Behandlingsmetoderna var enkla, för att uttrycka sig milt. Och sårfebern - infektioner och blodförgiftning - gjorde ofta även relativt lindriga sår dödliga. Därför var "nådastöten" verkligen en barmhärtighetsgest mot den som annars skulle plågas i dagar innan den vissa döden inträdde som en befriare. Bättre då ett raskt utfört stick med misericordan...




Rondellen och greppet, täckt av en dekorerad mässingshylsa


Dolken från Bottnaryd är alltså en misericorda eller rondelldolk av den yngsta typen och dateras därmed till perioden 1500 - 1530. Den är totalt 30 cm lång och dess klinga har tresidigt tvärsnitt. Det är ett utpräglat stickvapen vi har framför oss. Den främre rondellen är här reducerad till ett dekorativt element, snarare än ett riktigt parerskydd medan den bakre/övre rondellen istället kan beskrivas som en överdimensionerad platta. Skaftet är försett med ett grepp i form av en mässingshylsa som försetts med ett kryssmönster.

Det finns paralleller till Bottnarydsdolken, både på Historiska Museet i Stockholm (flera stycken) och ytterligare en i Livrustkammarens samling. De förstnämnda rondelldolkarna är uteslutande jordfynd, medan den senare är i mycket fint skick. Vårt eget exemplar är anmärkningsvärt väl bibehållet efter sitt långa uppehåll i den småländska myllan. Men då skal man ha i åtanke att mycket förändrats när det gäller markkemin på de sextio år som förflutit sedan dolken påträffades. Markförsurningen hade ännu inte slagit till med full kraft på 1950-talet och konstgödsel utnyttjades inte på samma sätt som nu, speciellt inte på småbrukares åkrar. Därför skall vi nog vara glada att fyndet gjordes för så pass länge sedan; idag hade det med stort sannolikhet varit en mycket mer anonym rostklump som fastnat på potatishackan...

Bladets tresidiga tvärsnitt


Så hur kommer det sig att detta exklusiva stickvapen hamnat i marken; ute på en åker i Bottnarydstrakten? Klart är att dolken var tämligen omodern när Daniel Rantzaus legosoldater härjade längs Nissastigen; i närbelägna socknar som Västra Jära och Mulseryd. Att den skulle ha samband med händelserna 1567 kan förstås inte uteslutas, men ännu troligare är att vi ser ett spår efter en tidigare incident. Vi vet till exempel att Kristian II passerade genom trakten med sina styrkor vid minst två tillfällen; först som kronprins på 1510-talet, några år senare som omstridd kung i en sönderfallande union. Våld och ofred har gått över bygderna i norra Småland åtskilliga gånger och det är inte alltid som händelserna har gett skriftliga avtryck. Kan det rent av handla om en myndighetsperson som för alltid "försvunnit" på sin väg till eller från Jönköping? Sådana saker har ju hänt i skogsbygderna...

Man kan också fråga sig varför ett dyrbart vapen som misericordan från Bottnaryd inte togs om hand. Efter ett slag plundrades alltid de fallna, först av segrarnas soldater - därefter av dem som följde i arméernas spår. Säkert är att även lokalbefolkningen tog för sig när man väl vågade sig fram. Men dolken blev kvar. Kanske slogs den ur handen på sin ägare och försvann i växtligheten? Eller var misericordan alltför iögonfallande för att den som inte själv var soldat eller ståndsperson skulle våga bära den? Bättre då att den fick ligga...

Precis som vid förra årets uppseendeväckande dolkfynd från Svarttorp kommer vi med all sannolikhet inte att få hela berättelsen klar för oss. Det har trots allt gått ett halvt årtusende sedan händelserna utspelades. Men det finns all anledning att besöka potatisåkern vid Bottnaryd och att starta upp metalldetektorn. För chansen finns ju att det kan ligga mer saker kvar i jorden där ute...


Foto: Göran Sandstedt, Jönköpings läns museum

Tack till Bottnaryds hembygdsförening som gjort oss uppmärksamma på fyndet och ställt dolken till förfogande för beskrivning och fotografering på museet.

Tack till Martin Skoog, Armémuseum, för viktiga synpunkter och datering av misericordan!

måndag 2 april 2012

Slottet år 2 - parkeringen som försvann

Den nya undersökningsytan - blivande Hamngatan

Idag, på morgonen den 2 april 2012, stängdes parkeringsplatsen intill Länsstyrelsen permanent. Det var inte precis någon populär åtgärd i Jönköpings innerstad. Men den är nödvändig, eftersom årets arkeologiska insats på fästningen ska börja här. Det handlar om att Hamngatan skall få en ny sträckning alldeles intill Riksbyggens och Vätterhems nya fastigheter. Från en arkeologisk synvinkel innebär detta att en mängd nya ledningar (el, vatten/avlopp, fjärrvärme, bredband, dagvatten osv.) kommer att dras rakt genom fästningens vallgravar. Dessutom kommer schakten att beröra bastion Carolus västra flank plus ett stycke av den södra kurtinens välvda skyttegång.

Fällning av träd

Men frågan är om det ändå inte är förhoppningen att finna slottets sydöstra hörntorn, byggt på Gustav Vasas tid, som fått mest uppmärkamhet hittills. För även om Hans Flemings kasematterade bastion från början av 1600-talet är spännande, så vore det en verklig utmaning att försöka lokalisera detta tidiga kanontorn. Det handlar om ett för sin tid - mitten av 1500-talet - typiskt inslag i fästningsarkitekturen med paralleller på platser som t.ex. Kalmar, Vadstena, Landskrona och Malmö. Men i Jönköping förstördes de fyra tornen (eller posteijerna som de också kallades) redan på senhösten 1567 i samband med det Nordiska Sjuårskriget. Då brände de svenska försvararna både slott och stad inför Daniel Rantzaus hotande anfall. Om vi skulle råka stöta på resterna efter det sydöstra hörntornet handlar det om att frilägga en del av fästningsverken som ingen människa sett på snart fyra och ett halvt sekel!

Ogräsrensning i den större skola

Men för att nå dithän krävdes det att parkeringsplatsen först blev avlyst. Så har alltså skett idag. Därefter vidtar den alltid lika trista upprensningan. Det finns staket, lyktstolpar och ledningar att flytta på. Och i vad som en gång var planterade rabatter står mindre träd intill mängder med förvuxna buskar. Slutligen blir det dags att bryta asfalt och att plocka upp den fint satta ränndalen med dess värdefulla storgatsten.

Vår virtuella grind

Allt sammanräknat väntar säkert ett par veckors jobb med att iordningställa undersökningsytan inför årets förundersökning. Men från den 18 april skall vi arkeologer finnas på plats i den nya Hamngatans schakt. Och tills dess skall vi ha kunnat uppgradera vår virtuella grind, lagom till era besök. Välkomna!