onsdag 11 december 2013

Utpost Visingsö, del 3 Husaby


Jag fortsätter mitt korståg för Visingsö som en tidigmedeltida central plats. Den här gången rör det sig om en by som vi egentligen inte vet platsen för - Husaby. Husabyarna var från början stormannagårdar som sedan knöts till kungamakten och där en representant för kungen bodde. Vanligtvis dateras de till slutet av vikingatiden och början av medeltiden.

Det är alltså inte fysiska lämningar efter en husaby vi har på ön, den har istället satt sina spår i det skriftliga källmaterialet. Det äldsta skriftliga belägget är från 1286 då Magnus Birgersson (sedermera Ladulås) donerar 4 attungar från byn. Sedan nämns Husaby i flera dokument fram till mitten av 1500-talet. Då drogs byn in till en sätesgård som på befallning av Gustav Vasa anlades på ön och något senare till Visingsborgs grevskap. Var den här byn har legat vet vi alltså inte med säkerhet, men en rimlig gissning är i området intill Ströja kyrkby.



  Platsen för Sankt Laurentii kapell. Den resta stenen är från Per Brahe den yngres tid, 1600-talet.
 
 
Omkring en kilometer norr om Ströja kyrka ligger också lämningarna efter ett medeltida kapell, Sankt Laurentii. Det är inte säkerställt under vilken del av medeltiden det byggdes, men det tas upp i en förteckning från tidigt 1500-tal och är alltså äldre än det. Eventuellt har det haft ett samband med Husaby.
Ett flertal kungliga och kyrkliga dokument har daterats under tidig medeltid på Visingsö. Var har de som utfärdat dokumenten befunnit sig? Är det på borgen i Näs, i Ströja kyrkby eller är det i Husaby? Och var huserade riddaren Martin, som var militär ståthållare på ön 1268? Det är några av flera intressanta frågor som rör den här tiden på ön. 
Anna Ödeén


söndag 8 december 2013

Fältskärens kniv?

Fällkniven från slagfältet
Det finns fynd som man först inte uppmärksammar; saker som plockas in mest för ordnings skull. Järnföremål som gjorts oigenkännliga av rost och fastkorroderad sand hamnar lätt i den kategorin. För konservering av metallföremål ÄR en kostsam hantering. Man tvingas hushålla med budgetens sparsamma resurser. I en valsituation är det lätt att motivera att något som är begripligt och till synes välbevarat prioriteras. Den oformliga rostklumpen lämnas därhän.

Ute på slagfältet vid Getaryggen hittade vi redan våren 2011 två rätt medfarna järnföremål som bedömdes kunna vara fällknivar. Här finns ett annat urvalsproblem. För fällknivar har varit något som alla burit med sig. Det är ett tidlöst föremål - och därmed också närmast omöjligt att datera. Landsknekten hösten 1567, resenären två sekel senare eller 1900-talets skogsarbetare - alla kan de ha burit den hopfällda kniven i fickan. Därför hamnade våra båda "möjliga fällknivar" långt ner i prioriteringslistan när det skulle väljas ut föremål till konservering efter fältsäsongen 2011.
 
Det var inte förrän året därpå, när vi på hösten gick igenom all kvarvarande insamlad metall från slagfältsundersökningarna, som de fick följa med ner till konserveringsateljén på Malmö museer. Då föremålen kom tillbaks till Jönköping avslöjades den ena fällkniven snabbt som en sentida fickkniv. Den var av den klassiska typen med nu försvunna tunna trä- eller hornplattor på handtaget. Men den andra kniven blev genast mer problematisk att bestämma.
 
Det handlar om en 11 cm lång fällkniv med handtag i metall och ett trekantigt, eneggat blad vars största bredd ligger nära spetsen. I konserverat skick gav föremålet ett ålderdomligt intryck och det kändes rimligt att offra lite tid på att leta paralleller och trots allt försöka komma fram till en datering. Detta lyckades över förväntan!
 
 I Johanna Bergqvists nya, mycket läsvärda avhandling "Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans" finns en noggrann genomgång av arkeologiska fynd som kan kopplas till sjukvård och läkekonst. Bland alla de mer eller mindre märkliga föremål som visas fram finns fällknivar (från Lund, Skara och Vadstena kloster) som är i det närmaste identiska med vårt fynd från Getaryggen. Utifrån fyndsammanhangen bedöms dessa knivar att ha kunnat användas vid kirurgiska ingrepp. Men förstås kan en fällkniv, där den vassa eggen ligger väl skyddad inne i skaftet, också användas till andra saker som t.ex. rakning.
 
Kniven från Getaryggen påträffades uppe på åsryggen söder om landsvägen, där vi kunna konstatera att de svenska styrkorna haft en framskjuten postering. Fynden antyder att ställningen  har anfallits i ryggen, kanske av von Dohnas lätta kavalleri. Det avbrutna bladet från en ryttarhammare stöder den tolkningen. Det har alltså stått en strid på platsen och med största sannolikhet har det funnits sårade att ta hand om. I det sammanhanget passar en fältskär med verktyg och förband nedstuvade i en läderväska väl in. Och att hans fällkniv blev liggande kvarglömd i det kaos som måste ha rått den 31 oktober 1567 är inte att undra på...

måndag 2 december 2013

Utpost Visingsö, del 2 Ströja

Jag har i ett tidigare inlägg påstått att Visingsö har varit en central plats. Men det är inte bara borgen vid Näs som är intressant i det hänseendet. Området runt den medeltida Ströja kyrka (dagens Brahekyrka) har om möjligt passerat Näs, mycket tack vare givande och intressanta arkeologiska undersökningar under senare år.

 
 
Så här ser platsen ut i dag. Brahekyrkan stod klar 1636.
  


I Brahekyrkan står fortfarande det medeltida västtornet från Ströja kyrka kvar. I mellanvåningen i tornet finns en så kallad herrskapsläktare eller emporvåning, som visar på närvaron av en kungamakt.  Kyrkan är från första hälften av 1100-talet och det är högst troligt att några av de tidigmedeltida kungarna besökt den, deltagit i mässan från emporvåningen eller haft en enskild andakt.
Platsens historia är dock äldre än så och innan den medeltida stenkyrkan byggdes låg det med största sannolikhet en äldre träkyrka på platsen. 1988, när kyrkvaktmästarna var i färd med att gräva en grav fann de en intressant sten. Det var gavelhällen till ett gravmonument, en Eskilstunakista, med ett ormdjur i slingor hugget i relief. På stenen finns också fortfarande färgrester kvar. De här kristna gravmonumenten pekar mot att en äldre kyrka har stått på platsen och att en stormannagård har funnits i närheten. Även innan religionsskiftet mellan asatron och kristendomen kan det arkeologiska källmaterialet visa att platsen runt Ströja kyrka har varit speciell. Under undersökningar i kyrkan har två så kallade guldgubbar påträffats. De här små ”gubbarna” är tunna, tunna guldbleck med präglade figurer. Guldgubben från undersökningen 2002 är en avbildning av ett par som omfamnar varandra.


Guldgubben med paret som omfamnar varandra. Den är endast 1 cm hög i verkligheten.
 
 
Trots sin litenhet är guldgubbarna viktiga för förståelsen av platsen. De hittas där det finns en anknytning till förhistorisk kult och det ger området runt Ströja kyrka ännu en dimension längre tillbaka i tiden.
Anna Ödeén
 

 

onsdag 27 november 2013

Äldre järnhantering på Jernkontoret

Nästan 50 personer, alla på ett eller annat sätt mycket intresserade av äldre järnframställning och järnhantering, samlades nyligen för ett endagsseminarium, arrangerat av Jernkontorets Bergshistoriska utskott, på Jernkontoret, Kungsträdgården, Stockholm. Flera föredrag hölls på temat Aktuell arkeologisk forskning kring äldre järnhantering och Jönköpings läns museum stod för ett av dessa.

En järnframställningsplats, ett slaggvarp, så som de ser ut i skogarna kring Dumme mosse och Taberg.

Vi fick till att börja med höra om varför det fortfarande är mycket svårt att C-14-datera järnföremål. Eller rättare sagt, varför de dateringar som görs på järnföremål ibland verkar ge en i fyndsammanhang rätt datering och i bland inte alls. Göran Possnert, Tandemlaboratoriet, Uppsala, förklarade grundförutsättningarna när det handlar om järnföremål och datering och därmed de felkällor som finns. Huvudproblemet, ett ganska stort sådant, är att man inte vet vad det är för kol som dateras. Kolet som plockas ur järnet kan vara från det som använts vid själva järnframställningen eller vid smidet. Här finns till att börja med flera felkällor såsom träets egenålder men också det faktum att järnföremålet smitts av återanvänt järn. Kolet kan också komma från organiskt material inblandat och konserverat i den malm som använts. I det här fallet handlar det om myrmalm, sjömalm eller rödjord. Här finns således en möjlighet, eller snarare risk, att kolet kan vara hur gammalt som helst.

Bernt Rundberget, Oslo Universitet, berättade om Gråfjell, Nordens största undersökning av blästbruk. Hela processen, från malmfyndighet, rostning av malmen, kolframställning till själva järnframställningen, har kunnat studeras och det framgår att inom detta sammanhängande område har landskapet utnyttjats enbart för järnframställning och efter en mycket strikt organisation, ca 900-1300 e.Kr.

Från Jönköpings läns museum kunde vi berätta om de 10-tal exploateringsundersökningar samt 5 forskningsundersökningar av blästbrukslämningar från 900-1300-tal, som genomförts vid Axamo flygplats respektive Taberg. Liknande Gråfjell har vi här, strax söder om Jönköping en strikt organiserad järnframsställningsverksamhet, om än i en mycket mindre skala. Vi kunde också presentera de senaste årens undersökningar av tidigmedeltida smidesverksamhet vid Store Gata, Lundströms plats, Jönköping. Resultaten, inte minst slagganalyser genomförda av Lena Grandin, UV GAL, Uppsala, har kunnat bekräfta tidigare antaganden om att det järn som framställts vid Axamo/Taberg, troligen vidareförädlats i Jönköping.

Erika Räf, Östergötlands museum, berättade om sitt forskningsprojekt kring äldre järnframställning i Östergötland. Projektet har börjat skrapa på ytan vad gäller blästbruket i Östergötland och visar både på potentialen i redan kända platser och lämningar men också att mycket fortfarande återstår att hitta i skog och mark.

Slutligen berättade Lars-Erik Englund, en av Sveriges och Nordens största experter på blästbruk, om nyfunna vattendrivna smedjor och blästugnar i Sunnerbo härad, Kronoberg.


Läs senast rapporten från Jönköpings läns museum om undersökningar av äldre järnframställning, blästbruk, i Jönköping här

tisdag 19 november 2013

Utpost Visingsö, del 1 Näs


Visingsö ligger i periferin. Det krävs en extra insats för att ta sig ut till ön och vi som bor där i dag kan väl inte påstå att vi är i händelsernas centrum. Men det har varit annorlunda under historiens gång. De spår vi har på ön från till exempel tidig medeltid vittnar om ett annat förhållande.
Vi vet att flera av den tidens kungar och dignitärer har vistats på Visingsö och att några av dem också dog där. På ön fanns under medeltiden en Husaby som är en form av kungsgård, ett kapell, två romanska stenkyrkor och borgen på sydspetsen vid Näs. Hur allt det här hänger samman och var aristokratin höll till är inte helt självklart. Det finns flera platser som är tänkbara och jag hoppas att framtida forskning inom olika ämnesområden kommer att ge en klarare bild. Borgen vid Näs har framstått som den självklara platsen där till exempel Karl Sverkersson residerade när han mördades år 1167 och eller där Magnus (Ladulås) Birgersson dog sotdöden 1290.

Borgen vid Näs, som den ser ut i dag
 
 
Vad vet vi om den här platsen? Den ruin som finns idag består av ett runt torn, en sträckmur och ett kvadratiskt torn. Vi kan se bjälklagshålen som visar att byggnaden har haft mer än en våning. Det har gjorts arkeologiska undersökningar i och utanför ruinen: mellan åren 1907 och 1911 samt år 2003. Den som gjordes i början av 1900-talet frilade murarna som då mer eller mindre var dolda i en stor jordhög. Under den sökschaktning som utfördes norr om ruinen 2003 blev resultatet något magert. Del av en syllstensrad uppbyggd av skifferhällar hittades dock som kan visa på bebyggelse intill borgen. För två år sedan och av en slump gjordes ett liknande fynd av ännu en syllstensrad. Det som bör vara hörnet av en byggnad hittades omkring 150 meter norr om borgen under potatisplockning.
 
 
Syllstensraden som hittades i ett dike
 
 

Men det finns också äldre konstruktioner ute i vattnet och då handlar det främst om träkistor sammanfogade av stockar som sedan fyllts med sten. Det är någon form av brygg- eller kajkonstruktioner. Man får ta med i beräkningen att strandlinjen under tidig medeltid gick längre ut än i dag, dels på grund av landhöjningen som gör att Vättern tippar, dels på grund av erosion. En av stockarna i dessa träkistor har dendrodaterats, det vill säga daterats genom årsringsanalys. Analysen visar att konstruktionen är klart medeltida och troligen från 1269. Det betyder att det fanns någon form av hamnanläggning intill borgen när den var i bruk, vilket i och för sig faller sig naturligt.
 
 

Plan från 2013 års undersökning. Borgen är i brunt, träkistorna i vattnet är i svart.
 
 

Det här är alltså vad vi hittills vet finns i området runt borgen, förutom fynden som påträffats på land och i vattnet. En byggnad som denna uppfördes inte för vem som helst under 1100-talet. Varför ligger den så långt från både Ströja kyrka och Kumlaby kyrka som är samtida? Båda kyrkorna och framförallt Ströja har också en historiskt spännande närmiljö.  Husabyn kan måhända dras något längre tillbaka i tiden, men tillhör också aristokratin. Det som i dag är ”utpost Visingsö”   har varit en central plats.
Anna Ödeén

 

onsdag 13 november 2013

Öde byar i Böhmen. Del 1 - Bergsmansbyn Bukov

Rokycany - ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området.
Karta: Pavel Vareka, UWB.
Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.
 
Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag - det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.
 
För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!
 
Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.
Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning - limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!
 
Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått).
Karta: Pavel Vareka, UWB.
Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.

Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt
Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta - och rätt slarvigt - benämner som "binäringar" var här tillvarons ekonomiska bas.

Kvarndammen i Bukov - fylld med seklers dynga...
Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper - adeln, kyrkan och kungamakten.
 
Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet
Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk - den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer...


Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!

tisdag 12 november 2013

Biskop Brask tredje gången gilt...

 
Tredje och sista redogörelse för det mat- och målstidshistoriska seminariet i Linköping 5-6 november 2013.
Det sker ett byte av mentalitet i övergången mellan det katolska och det protestantiska Sverige. Vad som tidigare var en mer holistiskt präglad världsbild där den andliga dimensionen fanns med i hela samhällslivet kom långsamt att ersättas av en världsbild där man skiljde på andligt och världsligt, kyrkan lades in under staten och kyrkan avhändades möjligheten att vara en självständig politiskt maktfaktor.
Biskopens matordning speglar det senmedeltida tankemönstret, vad man åt var en del av det andliga livet, en del av den världsbild som formades av kyrkoåret och de regler som fastlagts för fasta, helgdag och fest. Biskop em. Martin Lind lät teologin utgöra utgångspunkt för tolkningen av biskopens matordning. Utifrån begrepp som Omsorg, Uppförande, Hierarki, Kvinnosyn och Holistisk världsbild framträder i matordningen en större ordning, eller snarare, matordningen speglar den senmedeltida samhällsordning som i sin tur var genomsyrad av den katolska kyrkans grundsyn om samhälle och andlighet som en enhet. I kalenderdelen av Kh54 där inköp av råvaror och planering för jordbruksårets göromål är listade månad för månad och som ibland ter sig som en ’kom ihåg’-lista finns en omsorg i fråga om långsiktighet när det gäller hur länga råvarorna skall räcka och hur de skall bearbetas eller lagras för att inte fördärvas. I instruktionerna till fogdar, oxkarlar, bryggare, bagare, mjölnare, sågare och smeder anas den hierarkiska samhållsuppbyggnaden; de olika yrkesgrupperna har rättigheter och skyldigheter som skall iakttas och i syfte att undvika konflikter med lokalsamhället regleras normer för uppförande och bemötande. Hierarkin återkommer i matordningen där alla som vistas och arbetar i biskopens borg skall få vara med och äta sig mätta, men där inte alla rätter serverades över hela bordet. Lyxen var förbehållen eliten. Trots att kvinnorna var en viktig del av arbetsstyrkan på biskopens borg nämns deras arbete knappast. Ett osynliggörande som kan förvåna, inte minst som vi vet att kvinnorna både på landsbygden och i de flesta städerna var de som stod för ölbryggningen, men i den patriarkala, hierarkiska strukturen försvinner de undan radarn. En konklusion var att Matordningen utgjorde ett tidstypiskt dokument som speglade senmedeltida praktik och mentalitet.
Biskopens sigill
Per Stobeus vid centrum för teologi och religiösa studier i Lund, har genom studier av Brasks Kh54 tillsammans med andra källor, bland annat hans brev, analyserat biskopens politiska sida och hur han gick en ballansgång i övergångstiden kring unionsupplösningen och reformationen. Biskop Brasks tankar och handlingar speglar en maktpersons möjligheter och arenor under senmedeltid, men beskriver också en person som inte bara påverkades av utan också påverkade sin egen tid. Det underströks också att Kh54 var väl känd av historieforskningen sedan tidigare, men att den hade använts selektivt och att den nu aktuella transkriptionen och översättningen av de latinska styckena till svenska gav nya möjligheter till jämförande studier.  Markus Lindberg vid Sankta Birgitta klostermuseum i Vadstena tog utgångspunkt i Kh54 som historisk källa i sin egen rätt och i jämförelse med andra källor, som uppteckningar från Vadstena kloster kring hur matkulturen såg ut i en klostermiljö. Både klostret och biskopsborgen var speciella miljöer där mathållningen nog varierade avsevärt från världen utanför och där just variationen i måltidernas sammansättning var en annan, men troligen var råvarorna, om vi tar bort de som uteslutande pekar mot lyxkonsumtion som ris, valnötter och mandel, ungefär de samma som åts även i bondehushållen.
Till exempel de torkade gäddorna som dyker upp i Brasks mathållning och i många andra källor från tiden. Dessa kom under medeltid (och även senare. De finns i förteckningen över förtullade varor till Jönköping 1623, min anmärkning) i mängder från den finska rikshalvan och var ett givet inslag på bordet under fastan. Tyvärr är det nog egentligen svårt att i dag säga något om hur de lutade och tillagade gäddorna smakade, ty enligt Marja Hartola från Åbo Universitet, har torkställningarna för denna läckerhet sedan länge monterats ned i de finska och åländska kustlandskapen.

Så fel av mig: Torkade gäddor finns visst! Men denna läckerhet anses tydligen inte längre som fullgod människoföda.

Avslutningsvis skall poängteras att middagen tisdag kväll avåts på ett av mina favoritmuseer, nämligen Slotts- och Domkyrkomuseet på Linköpings slott. Åk dit och låt er förföras av den nära nog perfekta blandningen av de pedagogiskt upplagda utställningarna, de uppbyggda miljöerna, de utställda föremålens skönhet och den för en gångs skull riktigt innehållsrika museibutiken.
Middagen: Biskops Brasks givetvis! Nåväl, något anpassad till nutida förhållanden, för våra smaklökar är nog inte längre är kompatibla med smaken av härsket smör och saltad outvattnad sill med en vidhängande frän smak av sillolja, eller hårt kryddat vin… Med dessa förbehåll bortplockade ur menyn kunde vi njuta av inkokt röding och öring, patéer, inlagda körsbär, sillar, oxbringor, surkål, äggost och allehanda läckerheter serverade av, om klädedräkterna inte bedrog oss, Braskens egen kökspersonal.    

 

 

fredag 8 november 2013

Mat- och måltidshistoriskt seminarium i Linköping 5-6 november 2013. Del II.



 



Att vi befinner oss i en mat-trend behöver egentligen inte påpekas, men det som är glädjande är kanske att fokus har skifta mellan ”Aspegren mitt i maten” under 1990-talet och ”Landet Brunsås” eller ”Historieätarna” i dag. Nu handlar det mer om matens etiska aspekter, om dess historia och ursprung, om att peka på allt vi stoppar i oss som inte har ett dyft med äkta råvaror att göra samt ett vidare fokus som har flyttat från de enstaka rätterna till måltiden. Kanske blir nästa mediala satsning en vidare fokusering på maten och landskapet? På seminariet som tog sin utgångspunkt i Biskops Brasks matordning, men som även speglade senmedeltidens matkultur i ett vidare sammanhang, fanns landskapet med som en påtaglig verklighet bakom de rätter som fanns på Brasks meny. 

Madeleine Bonow från Södertörns högskola är för närvarande en del av ett forskningsprojekt som undersöker de fiskedammar som fanns framför allt vid kloster och högreståndsmiljöer, men även i någon utsträckning i städerna, från medeltid och framåt. Det skall direkt understrykas att begreppet Karpdamm kan utgå. De fiskar som hölls i dammarna var rudor. Både osteologiskt material och DNA-analyser visar att rudan, och inte den för vårt klimat nog alltför känsliga karpen, var den fisk man fiskade upp ur dammen, eller snarare dammarna för de var oftast flera, sammankopplade dammar. Rudan tålde även en övervintring i en närmast bottenfrusen damm. Den borrade sig ner i dyn och kunde producera just så mycket alkohol i levern att den kunde överleva de låga temperaturerna. Ruddammarna var ett sätt att få färsk fisk under stora delar av året och således viktigt i en monastisk kultur med hundratals fastedagar då kött var uteslutet, men ruddammar var även en social statusmarkör.
System av ruddammar vid Roma kungsgård och tidigare cisterciencerkloster på Gotland. Karta från 1735.

Undertecknad dammade av avhandlingen ”Råg och Rön” och beskrev hur rågbrödets inträde i den småländska dieten under senmedeltid ledde till att rågodlingen kring 1500-talets mitt flyttade in från svedjorna till inägomarken. Inom den östra länsdelen där de klimatiska förutsättningarna var optimala för höstråg kom detta att resultera i att man även gick över till ett nytt odlingssystem med tre åkergärden som årligen roterade mellan träda-höstrågsodling och vårkornsodling. Det rågbröd som framför allt bakades var olika former av knäckebröd på jästa degar, ofta med en blandning av råg- och kornmjöl. Det hårda förrådsbrödet kunde förvaras länge och krävde inte dagligt bakande av bröd utan kunde fixas i form av storbak några gånger per år.
Brödbak i överbyggda bakugnar där värmen kan cirkulera, en förutsättning för att baka jästa bröd. Ur Olaus Magnus Historia om de Nordiska Folken.

Från åkern och till bagarstugan tog oss Ann-Charlotte Feldt som berättade om de många kök- och matlagningsutrymmen som numera har identifieras i den gamla biskopsborgen och senare slottet i Linköping. De olika köken som avlöst varandra under medeltid och fram till Biskop Brasks tid har troligen speglat hur nya matvanor och tillagningsmetoder successivt avlöst varandra varvid kraven har förändrats vad gäller vattenförsörjning, lagringsmöjligheter, ungnskonstruktioner etc. Det rika osteologiska materialet ger ny information om matvanorna i kretsen kring de medeltida biskoparna. Ännu finns stora delar kvar av slottet och dess närområde att undersöka för att kunna fastställa om det kring den medeltida borgen fanns till exempel separat liggande bagarstugor eller andra funktionshus som haft en roll i borgens försörjningsstrategi. Följande länkar ger information om bland annat undersökningarna av Braskens kök:



Medeltiden brukar inte vara känd för sin hi tech. Desto mer spännande när Alf Ericsson från UV-Linköping beskrev uppbyggnaden av biskopens kvarnar och sågar som avancerade konstruktioner som bland annat slök stora mängder järn. Ericsson kunde vederlägga uppfattningen av att vattenkvarnen infördes redan under 1100-talet, allt pekar istället på att vi måste in på 1200-talet innan överfallskvarnen var ett faktum. Skvaltkvarnen är ännu senare och sågkvarnar dyker upp tidigast till senmedeltid. Kh54 finns detaljerade instruktioner kring mjölnaren och ”sågarens” skyldigheter och rättigheter, och mest förvånande är kanske instruktionerna om att både mjölnare och sågare skall ta aktivt del i fisket och hålla mjärdanordningar intill kvarnar och sågar i stånd. I illustrationer till medeltida lagtexter avbildas visserligen mjölnaren med en mjärde, men det är först genom Brasks instruktion vi kan se att mjölnaren verkligen var en vattenverkens mångsysslare.

I del III av seminariereferatet kommer jag att återgå till handskriften Kh54 och olika aspekter på matordningen som teologiskt och historiskt dokument.   

 

torsdag 7 november 2013

Biskop Brask och matordningen. Rapport från ett seminarium i Linköping. Del 1.


Det är i är 500 år sedan Biskop Brask tillträdde som Linköpings stifts sista katolska biskop. Brask är känd för mycket, mest känd är han måhända för det korta meddelandet ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ett förklarande förbehåll,  nedskrivet på en lapp och fäst vid Brasks sigill i samband med Sten Stures avsättande av Biskop Trolle 1517. Hur det nu är med lappen, om det är en skröna, kan säkerligen diskuteras, men det sägs vidare att framplockandet av lappen inför kung Kristian II i samband med blodbadet räddade biskopens liv. Pragmatisk och med politiskt väderkorn blev biskopen senare anhängare till Gustav Vasa och mellan dessa verkar ha rått ett förhållande av ömsesidig respekt, åtminstone tills Gustav Vasa började reformera kyrkan i Luthersk riktning. Lite för klåfingrigt enligt Linköpingsbiskopen som högljutt protesterade mot detta och som 1527 via Gotland stack i väg till Danzig för att aldrig återvända. Han dog 1538 vid ca 75 års ålder.   

Iak will hafva i styche färsk kokot i styche,
saltgrönth ter til oc nyrökte feta kötkörffua till
lunch! Kan du fixa det?
Det är uppenbart att biskopen, förutom sina intressen för världslig och kyrklig politik samt teologi, även hyste ett brinnande intresse för biskopsgårdens inre angelägenheter vad gäller förvaltning och förtäring. Från biskop Brasks hand har vi nämligen kvar, bland många andra dokument    han var en skrivande man    handskriften Kh54. Kh54 är kanske den viktigaste källan till den senmedeltida mat- och hushållskulturen inom den svenska makteliten. 

Mellan lunch den 5/11 och lunch den 6/11 hölls ett Mat- och måltidshistoriskt seminarium i den arkitektoniska pärlan Wallenbergssalen på Östergötlands museum som med utgångspunkt i Biskop Brasks matordning tog ett helhetsgrepp kring matordningen som källmaterial, dess innehåll och varför detta är så unikt samt utblickar till vad vi i övrigt vet om tidens mathållning och måltidskultur. Seminariet arrangerades av Hagdalsakademin, Linköpings Slotts- och domkyrkomuseum samt Östergötlands museum.

Latinisten och medeltidsforskaren Hedda Gunneng vid Högskolan på Gotland hade tagit sig an att transkribera handskriften och översätta de latinska partierna till svenska. Själva måltidslistorna är på medeltidssvenska och Gunneng har lagt ner stor möda när det gäller dels att översätta medeltida begrepp till modern svenska, vad menas med råvaror och rätter som lumber, biger, oraad? Pudher och pastiller låter bekant men vad menas med detta i matordningen? Gunneng, som förutom Kh 54, gått igenom stora delar av handskrifterna knutna till Braks biskopstid, har kunnat identifiera ett tiotal olika skrivare, varav de flest kan identifieras med namn, utbildning och titel, medan några fortfarande är oidentifierade. Intressant var beskrivningarna kring skrivsätt, bruket av förkortningar och hur Brask själv, efter flera år i Rom, ibland skrev en blandskrift, dels sitt gamla invanda skrivsätt, dels partier inspirerade av nya skriftmoden som växte fram i Sydeuropa.     

Vad gäller senmedeltidens måltider och måltidsordningar, är vi helt hänvisade till Brasks matordning. Visserligen finns tidigare källor, inte minst förtäringslistor från 1460-talet och framåt från de årliga brakfesterna som rådmännen i Stockholm ordnade till i samband med att ett nytt råd valdes och som Sofia Gustafsson från Linköpings universitet berättade om tillsammans med tankar kring måltiden som symbol i den urbana gilles- och rådskulturen. Men det är först hos Brask som vi får hela måltider presenterade vilket underströks av måltidsforskaren Rickard Tellström från Örebro Universitet, av många känd från TV (jag säger bara Historieätarna).  Vi befinner oss i en tid då mat och måltider var oupplösligt förknippande med kyrkoåret, tiden innan den världsliga och andliga sfären åtskiljdes genom reformationen.  Kyrkoåret speglas i matordningen genom fastedagarna och köttdagarna men Richard Tellström visade också hur måltiderna speglar också en nordeuropeisk måltidsordning med vad vi i dag skulle kunna översätta med starters, förrätter, huvudrätter och efterrätter.

Just det söta fokusades i seminariets sista inlägg, där tandläkaren Torgny Alstad från Göteborgs Universitet funderade kring intaget av honung och socker under senmedeltid, råvaror som visserligen nämns i måltidsordningen, men ganska sprodiskt (vad sägs om stekt fisk med socker?) Småkakor och äggost åts och honung nämns på några ställen, men i matordningen får vi intryck av att sockret mest kom i form av frukt och russin. Icke desto mindre fanns andra källor som visar att honungsproduktionen vid samma tid var omfattande.  Kopplingen till karies i äldre skelettmaterial kunde vara en väg att gå, men Alstads kritiska granskning av de osteologiska analyserna var intressant. Oftast fanns mycket få tänder kvar i skelettmaterialet och ofta saknades just de tänder där karies helst uppträder. De olika sockerarternas förekomst i vardags- och festkost behöver studeras vidare.

Trots att seminariet endast pågick under ett dygn var det späckat av spännande föreläsningar, så späckat att jag nödgas göra en fortsättning av denna blogg en annan dag för att kunna täcka in det hela…To be continued!      


 

onsdag 6 november 2013

Den nya grannen i Bredestad

 
Bredestadsdalen i Aneby kommun är en kulturhistoriskt mycket intressant trakt, och det är inte förvånande att dalgången närmast Bredestads romanska stenkyrka klassats som riksintresse (RI 82). Här finns handfasta spår som gravar, gravgrupper och gravfält från hela järnåldern, runstensfragment, äldre odlingslämningar, hålvägar och en tegelugn från 1700-talet. Men också sägenomspunna platser som Skrivareberget och Galgabacken. Förbi kyrkan, med anor från tusentalets slut, passerade tidigt vägar mot Aneby, Kalmar och Linköping. Vägnätet kan spåras långt tillbaka i tiden, och Bredestads betydelse som knutpunkt i landskapet kan gå tillbaka till förhistorisk tid. Den rika kulturmiljön är också anledningen till de arkeologiska insatser som utförts i Bredestad genom åren. Den mest omfattande undersökningen utfördes år 2000 inför breddning av rv 132 mellan Aneby och Bredestad, och anläggandet av en översilningsdamm norr om kyrkan. Vid det tillfället upptäcktes två förhistoriska boplatsområden; ett med ett femtiotal härdar från tiden 400 f. Kr–400 e. Kr, och ett med härdar och ett långhus från tiden 700–900-talen.
Hus, härdar och hantverk – resultaten av 2013 års undersökningar
Planer på att ändra sträckningen för rv 32 mellan Bredestad och Marbäck har funnits länge, och genom åren har länsmuseet haft flera uppdrag inom ramarna för projektet. Nu har beslut fattats och ny väg ska byggas, liksom en trafikplats i vägkorsningen mellan rv 132 och rv 32. För länsmuseets del har det inneburit att vi under sensommaren genomfört utredningar och förundersökningar inom de områden som ska exploateras. Resultaten av dessa insatser visar att härdar, stolphål och spridda fynd finns vid vägkorsningen, men också intill den lilla domarringen fornlämning 39 norr om vägkorsningen. Att härdar och stolphål hittades föranledde länsstyrelsen att ge museet uppdraget att utvidga förundersökningen i områdena där dessa påträffades. Syftet med den kompletterande förundersökningen var att försöka få en bild av vad anläggningarna representerar, och att åldersbestämma några av dem.


Stolphål och härdar där den nya trafikplatsen ska byggas. I bakgrunden, på höger sida om vägen och mitt emot den stora röda ekonomibyggnaden, ligger en boplats med långhus och härdar från yngre järnåldern som undersöktes år 2000.  
Den utvidgade förundersökningen blev färdiga förra veckan och vi kan konstatera att ett tiotal härdar och stolphål finns i ytorna närmast domarringen, och att ca 20 härdar och ett fyrtiotal stolphål finns i de ytorna som avbanats där trafikplatsen ska anläggas. I skrivande stund har vi inte lyckats pussla ihop stolphålen till någon tydlig byggnad, men troligtvis är vi både en och kanske flera byggnader på spåren. Att hitta huslämningar är alltid spännande, särskilt denna gång eftersom boplatsen vi vägkorsningen bara ligger drygt 100 m från den yngre järnåldersgård som undersöktes år 2000. Om de båda boplatserna är lika gamla finns i så fall ett gårdskomplex på vardera sidan om Viebäckabäcken. Förhoppningsvis får vi möjlighet att närmare undersöka ”den nya grannen i Bredestad” nästa år.

Fynd från hantverk och annat smått och gott
Förutom anläggningarna hittade vi även en del fynd när vi grävde provrutor och metalldetekterade, framförallt i matjorden inom området för den nya trafikplatsen. Det har rört sig om armborstpilspetsar, en hästsko, slagg, järnfragment, brända ben och förslaggad lera. Vid schaktning och upprensning av anläggningarna hittade vi också slaggklumpar och bränd lera av olika slag som kan härstamma från ugnsväggar och lerklädda smideshärdar. Slagg och bränd lera tyder på att någon form av järnhantering/metallhantverk förekommit på platsen.



Vi hittade också ett något udda fynd i kanten av ett mosslager i ett av sökschakten närmast Viebäckabäcken. Det var en mycket välbevarad 12 cm lång pipa som täljts till av en trädgren. Pipan kan möjligen vara en lockpipa, och i så fall använts för att locka till sig fåglar eller andra villebråd i samband med jakt. Hur gammal pipan är kan vi i dagsläget inte säga så mycket om.

Vad händer nu?
Efter avslutat fältarbete återstår att ta hand om fynden, sammanställa dokumentationen, analysera och artbestämma de brända benen, skicka träkol från några härdar för datering och för att få veta vilken slags ved man eldat med. Sedan sammanställs allt i en rapport som ger länsstyrelsen underlag för beslut om eventuellt fortsatta undersökningar nästa år, och i så fall i vilken omfattning de ska ske.

Kristina Jansson
Arkeolog

  


torsdag 31 oktober 2013

Farstorp - en arkeologisk översikt


Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.


Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper
De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.
Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.


Stenkista som påträffades i ett röjningsröse


Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.
Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.
Håkan Hylén, arkeolog

fredag 25 oktober 2013

Perforerad keramik


Keramik med små hål i, vad bör vi kalla dem, vad har de använts till?

I två undersökta rösen i Farstorp har det hittats keramik, från järnåldern, med små hål i, detta har vi berättat om tidigare. Vanligen kallas dessa för silkärl, utifrån tanken att de föremål de en gång var kan ha fungerat som silar vid t.ex. ost-tillverkning.

Ett bättre namn på dessa föremål är dock perforerade kärl, då det inte går att belägga att funktionen för dem varit som silar. Utifrån de analyser som hittills gjorts, av organiska rester (lipider) från liknande kärl, går det inte heller att bevisa att kärlens användning varit till ost eller andra mjölkprodukter. Istället visar fynd från Östergötland att smidesmiljön är den vanligaste fyndkontexten för perforerade kärl från järnåldern. Kärlen är oftast cylindrar – d.v.s. utan botten. De kan ha använts som små flyttbara härdar eller för att hålla liv i smideshärdens glöd över natten. Andra perforerade cylindrar har hittats i anläggningar på gravplatser (inte i själva gravarna) och i ett fall, där det gjorts analys, visar det sig att man har eldat upp färskt spannmål i cylindern som någon form av offerhandling (fynd från ett gravfält strax utanför Linköping).

De perforerade kärlen är ofta cylindrar, alltså utan botten. Skiss av Ole Stilborg, Stilborg Keramikanalys
I Farstorp är de perforerade keramikbitarna hittade i två rösen, i ett röjningsröse, troligen medeltida och i en trolig stensättning, en grav från äldre järnålder. Fyndkontexterna är intressanta och stämmer vid första anblick kanske inte helt med ovanstående resonemang. Men till fyndet i det medeltida röjningsröset kan vi lägga spåren efter ett hus från äldre järnålder vilket påträffades knappt 10 meter från röset. Troligen har odlingen, under århundradena efter att järnåldersgården övergavs, spridit ut hushållets skräp och rester. Kanske är de perforerade keramikbitarna i detta fall en hint om att smide förkommit på gården? För fyndet i den troliga stensättningen kan de perforerade keramikbitarna möjligen stärka tolkningen av röset som en grav.

Ole Stilborg, Stilborg Keramikanalys
Moa Lorentzon, Jönköpings läns museum
Litteratur:
Räf, E. 2008. Varifrån kom järnet? Fakta 8
Stilborg, O. Arkeologi i Östergötland. Nr. 2