tisdag 31 maj 2011

De förlorade - striden vid Nissastigen 1567

Det finns bättre ställen att detektera på...Lasse svingar bland granarna

Så var vi då tillbaks på slagfältet vid Nissastigen efter sju månader. Skogen i Angerdshestra socken var aningen mer inbjudande än förra gången. Det var ca 20 grader varmare. Det regnade inte. Och markerna var torra. Dessutom är det fritt från älglusflugor så här på försommaren - bara det! Men vissa saker förändras inte. Skogen är fortfarande lika tät, även om många unga tallar fläkts sönder av den tunga snön i vintras. Marken är fortfarande lika småländskt stenig och innhåller bitar av tabergsmalm (bergarten titanomagnetitolivin), något som kan ge en metalldetektor spel. Men man lär sig.

Den förra detekteringsinsatsen hade handlat om att försöka få svar på om detta - som äldre forskare hävdat - verkligen var den rätta platsen för slaget 1567. Att så är fallet kan nu anses fastställt. Istället tänkte vi försöka inrikta oss på platser som utifrån de topografiska förutsättningarna borde ha varit omstridda. Det gällde främst området nämast gravfältet nere vid backens fot, åskammen i söder och själva backkrönet.

1/2 öre präglat för Erik XIV 1563 - bara 4 år före slaget...

Det gick inte lång stund förrän mobilen surrade - FYNDET hade kommit! Och det blev Sven som fick hitta vad vi knappt vågat drömma om - ett daterande mynt ute på slagfältet. I normala fall brukar inte silvermynt från Erik XIV:s regeringstid tillhöra vanligheterna på våra utgrävningar. Sannolikheten för att finna ett sådant mynt mitt ute i skogen är väldigt liten, för att uttrycka sig milt. Och så ligger det där, på en plats som vi förra året bedömde som avgjort het - det givna läget för en framskjuten svensk ställning.

Åskammen med den framskjutna svenska ställningen

Den plats de svenska befälhavarna valt ut för att försöka bromsa Rantzaus framryckning var inte idealisk, men den bästa som fanns utefter vägsträckan mellan Jära by och Dumme mosse. Fienden tvingades marschera upp längs en smal vägbank över sankmarkerna. Därför kunde de inledningsvis inte utnyttja sin stridsvana och sitt numerära övertag. Och den långa backen som därpå följde utgjorde en prövning för varje resenär, även utan fientligt sinnade skyttar uppe på krönet. I tillägg fanns en brant åskam strax söder om vägen, varifrån man fick god överblick av det blivande slagfältet. Den låg dessutom väl inom avståndet för verkanseld ner mot landsvägen. En god skytt kunde orsaka stor skada, vare sig han var utrustad med eldvapen eller armborst. Och bland våra fynd från detta åskrön ingår en välbevarad skäkta.

Stor vapenkniv - tappad av en landsknekt i början av bataljen?


Mats gjorde ett fantasieggande fynd redan i början av den första detekteringsdagen. Det handlar om en stor bredbladig vapenkniv med en exceptionellt lång tånge/skaft. Just den typen av närstridsvapen bar landsknektarna lätt åtkomlig vid bältet. Vårt exemplar påträffades nere vid foten av backen, just där den långa vägbanken över mossen nådde fast mark. Här bör svenskarna ha öppnat eld mot de ankommande danska trupperna med åtföljande förvirring som resultat. Det var de första männen i von Dohnas förtrupp som fick ta emot stöten, samtidigt som deras kamrater tryckte på bakifrån. Ingen avundsvärd situation precis...


Skäkta - förmodligen avskjuten från ett svenskt armborst



Projektilerna vi hittat - eller snarare de vi inte påträffat - har bidragit med en viktig pusselbit i slagets historia. Det handlar om en detalj Daniel Rantzau inte nämner i sin krigsdagbok, nämligen vädret. Vi hade förväntat oss att få fina utslag från bly på våra metalldetektorer och att kunna samla in en handfull grovkalibriga kulor från musköter och hakebössor. Efter våra två insatser på slagfältet kan vi nu räkna in ...inte en enda! Däremot har vi exempel på finkalibriga kulor och hagel, där båda typerna sannolikt använts i pistoler.


För oss som kämpade med vädrets makter ute vid Nissastigen i slutet av oktober förra året är inte svaret på frågan långt borta. Om von Dohnas soldater anföll den svenska ställningen under lika miserabla förhållanden som vi upplevde på samma plats 443 år senare, gjorde man klokt i att inte förlita sig på skjutvapen. Hur skulle en lunta ha kunnat hållas brinnande, eller ens fängkrutet förbli torrt i strilande höstregn? Pistoler kunde skyddas hjälpligt under en kappa och för dess psykologiska verkan i närkamp med bondesoldater behöll man i alla fall dem. Under resten av striden förlitade sig de vana legosoldaterna på blanka vapen - på svärd, pikar och hillebarder. Motståndarens armborst fungerade i alla väder. Man kan också notera den passus i dagboken där det omtalas hur svenskarna i blockhuset lockas att skjuta sin enda effektiva salva. De hade kunnat förvara sina musköter torrt, men när väl de skotten avlossats kunde danskarna med lätthet anfalla och segra. För det gick inte att ladda om i regnet.


En rätt acceptabel skörd efter en dag i skogen

Mot första dagens slut var det en ganska imponerande samling metallskrot som hade samlats in. OK - de alltid förekommande patronhylsorna fanns där; både älgjägare och hemvärnets ammunition var representerad. Men bortsett från det, så hade också fyndmaterialet från händelserna 1567 utökats med ett antal verkligt betydelsefulla föremål! Teamets arbete lockade ut många besökare till denna idag så undanskymda plats. Och visst ÄR det spännande att få se sin hembygds historia avslöjas? Man kan gå hem med vetskapen om att det verkligen ligger något bakom alla de sägner och berättelser som handlat om Rantzaus krigståg...



Laila letade metall på de mest otillgängliga ställen


Andra dagens insatser koncentrerades på höjdplatån efter den branta backen. Allt tyder på att det var här som slutstriden stod. För vår del innebar det att söka i antingen gles, tunnstammig granskog norr om vägen, eller i den täta blandskogen mot sankmarken i söder. Inte de bästa förutsättningar, eftersom det mest intressanta partiet utefter vägen formligen perforerats av små täktgropar. Här hämtades grus till vägbanan, vilken eroderades till oframkomlighetens gräns så fort det regnade ordentligt. Och här påträffades de skelettgravar som i mitten av 1800-talet fick Allvin att uppmärksamma platsen. Men vi fann inga stupade. Däremot hästskor av äldre typ, ett fint betsel och en märklig spetshammare, avsedd för att finhugga kvarnstenar. Helt malplacerad ute i skogen, såvida inte den tagits hit som ett improviserat närstridsvapen. I vana händer hade den i så fall varit ytterst effektiv...

Dessutom hittade vi - förstås - diverse metallskrot av senare datering. Grustag brukar ju allt som oftast sluta som soptippar. Det märkligaste moderna fyndet stod dock Laila för. Ett bra eko visade sig vara en nedgrävd mobiltelefon! Väldigt märkligt, för visserligen tappas mobiler lätt i besvärlig skogsterräng. Eller glöms kvar. Men vem gör sig besväret att gräva ner en Nokia? Och varför? Det här fyndet skall hamna hos polisen!



Slagfältet - en första analys med fynden markerade


Efter två omgångar detektering i den oländiga slagfältsterrängen börjar vi få en rätt klar bild av hur slaget den 31 oktober 1567 utvecklats. Fynden fördelar sig på ett sådant sätt att man kan rekonstruera förloppet med rätt stor säkerhet. Visst, det handlar inte om speciellt många påträffade föremål, men så brukar det faktiskt se ut vid de flesta slagfältsarkeologiska undersökningar. Efter en batalj rensades marken på allt användbart som gick att återfinna. Vad som blev kvar var främst projektiler som borrat sig in i marken eller fastnat i träd, samt utrustning som förlorats och trampats ner i lera och blöthål. Och när man dessutom (som ute på "vårt" slagfält) saknar de lättfunna grovkalibriga blykulorna får man glädjas åt varje fynd som kan samlas in bland mossa, granrötter och sten.


Men hur ser då vår tolkning ut? Jo, nere vid gravfältet innan backen kom von Dohnas förtrupp under beskjutning för första gången. Fynden vi gjort tyder på inledande förvirring, kanske inte minst för att merparten av trupperna fortfarande befann sig på den smala vägbank som ledde fram över sankmarken i väster. Kanske kom det också till visst handgemäng med svenska förposter, men man lyckades fortsätta upp i den djupt nedskurna hålvägen. Den framskjutna svenska ställningen på åskammen i söder utgjorde ett problem för von Dohna, så rytteri sändes iväg för att falla dem i ryggen. Att detta lyckades antyds av förra årets fynd av ett brutet blad från en ryttarhammare... Samtidigt tog sig fotsoldater obemärkt runt höjden norr om vägen. Kniptångsmanövern var ett faktum, den svenska försvarslinjen rullades upp och en vild flykt tog vid. Sannolikt var det också här uppe på höjdplatån som det svenska fältlägret var beläget, något som ytterligare kan ha bidragit till kaoset när danskarna väl fått övertaget.


Trissporre funnen uppe på platån - tappad under slutstriden?


Vi vet att det danska befälet inte lyckades förmå sina värvade soldater att gå vidare innan slagfältet och platsen vid blockhuset blivit grundligt plundrad. På så sätt uppnåddes ett av de viktigaste svenska målen med striden - Rantzaus armé försinkades betydligt i marschen mot Jönköping. Broarna över Dumme mosse kunde förstöras i god ordning medan staden evakuerades och brändes. Detta var det resultat som uppnåddes genom att svenska knektar, men framför allt uppbådade bondpojkar, stupade uppe vid Nissastigen i Angerdshestra socken!


Om det nu finns en tolkning av själva slaget - hur går vi då vidare med projektet? Allt sammantaget tror vi inte att fler fynd ute på slagfältet skulle förändra helhetsbilden av drabbningen i oktober 1567 i någon nämnvärd omfattning. Nu gäller det istället att koncentrera sig på hur bygden utefter Nissastigen och hur Jönköping drabbades av krigståget. Det kommer att handla om arkivstudier, om lokalisering av försvunna gårdar och kyrkplatser som den i Västra Jära (se bloggen den 27 maj). Men vi skall inte heller glömma bort den branta backen där män kämpade och dog i ett meningslöst slag i ett nästan bortglömt krig för 444 år sedan. Ännu återstår det att lokalisera vad som kan finnas kvar av de danska soldatgravarna. Och fortfarande gäckar det omtalade blockhuset oss. Vi kan lova att teamet återkommer!

fredag 27 maj 2011

Georadar på Jära kyrkplats

Ursprungliga Nissastigen. Västra Jära kyrkplats på höjden bakom gästgiveriet

Där den gamla landvägen korsar Nissan på en vacker stenvalvsbro ligger Västra Jära by. Gårdarna finns på rad utefter ån med gästgiveriet längst i öster. Lämningar efter dammar och kvarnar antyder ett betydelsefullt förflutet, även om den anläggning man först lägger märke till är greve Malkolm Hamiltons välbevarade vattensåg som uppfördes på 1860-talet. Idag är det svårt att tänka sig en mer fridfull plats, men så har det inte alltid varit.

Det strategiska vadstället vid Jära

Innan landsvägen - Nissastigen - flyttades drog en strid ström av resenärer förbi dagligen. Värdshuset med skjutshållet har anor tillbaks till 1500-talet; dess först kände innehavare var en man vid namn Måns. På den tiden fanns också en kyrka i byn och Jedra sokn omtalas i skriftliga dokument från år 1540.

Västra Jära by 1849 - där ån och landsvägen möts

Men byns centrala läge utefter huvudvägen ner till kusten i danska Halland, det som var en sådan tillgång för Järaborna, skulle visa sig bli en förbannelse när ofreden kom. På senhösten 1567 drog en dansk armé under ledning av fältherren Daniel Rantzau härjande in i Småland och vidare till Mo härad. Med 4000 man värvat fotfolk, ett par tusen rytttare, ett stort antal icke stridande, flera hundra trossvagnar och tolv kanoner var det en ansenlig styrka. Man levde på vad landet gav - under hösten kunde man räkna med att alla lador och visthusbodar i fiendeland var välfyllda. Eld och ödeläggelse visade var danskarna dragit fram. Byarna längs vägen råkade speciellt illa ut.


Lasse kör gräsklippare ...alias Sensors & Software NogginPlus 500 MHz


På kvällen den den 30 oktober noterade Rantzau i sin fältdagbok att armén slagit läger på en grön slätt mellan höga berg - man hade kommit till Jära by. Det krävdes stora fält för att rymma den omfattande lägerplatsen, samtidigt som det högre befälet förmodligen härbärgerades i gårdshusen. Man hade valt ett bra läge; med ån och dess sankmarker framför sig fanns ett naturligt skydd mot eventuella kringstrykande svenska förband. Vid avmarschen dagen därpå brändes såväl gårdarna som träkyrkan. Jära socken försvann för alltid.


Kyrkplatsen i Jedra sokn. En träkyrka som brann hösten 1567


Allt sedan dess har traditionen om den ödelagda kyrkan levt vidare i trakten. Kyrkbacken förblev känd. När det grävdes grus i slänten ner mot landsvägen på 1930-talet avbröts arbetet så fort det började synas ben och kistbeslag i rasbranten. År 1967 genomfördes en mindre arkeologisk undersökning med syfte att belägga Jära kyrkas existens. I den steniga moränen syntes visserligen ingen tydlig syll i de smala provschakten, men skelettfynd talade sitt tydliga språk.


I samband med Projekt Getaryggen 1567 och kartläggningen av den danska arméns härjningar, har Jära by med sin brända kyrka och lägerplats åter kommit i fokus. Den 21 maj 2011 testade vi att köra georadar inom fornlämning RAÄ 40 i Mulseryds socken; registrerad som "medeltida kyrkplats". Lasse och Laila satte upp en yta om 20 x 25 meter på den högsta punkten, inte långt från det träkors som idag påminner om platsens förflutna. Intresset var stort från lokalbefolkningen och bra resultat fick vi! På skärmen syntes de talrika gravarna och i ytans nordvästra hörn fanns en väldigt lovande anomali. Kan det vara en bit av grunden till själva den gäckande träkyrkan? Vi får återkomma när det bli dags att undersöka det danska lägret i Jära by - klart är att kyrkbacken gav mersmak!

torsdag 26 maj 2011

Ölmstad: Visningar av den arkeologiska undersökningen

Nu har vi arbetat några veckor och grävt fram större delen av boplatsen från järnåldern vid Kyrkröset. Inom kort kommer hela boplatsen vara framgrävd och då kommer vi hålla några visningar för alla som är intresserade.

Visningarna äger rum:
tisdagarna 31 maj, 14 juni och 28 juni, samtliga kl. 17.30.
Vi träffas vid undersökningsytan vid Kyrkröset i Ölmstad.

Hjärtligt välkomna!

onsdag 25 maj 2011

Rosenlunds dolda park. Del 2 - fyndet

Rosenlunds park på nivån 55 - 60 cm under dagens markyta

När alla data från georadarundersökningen sammanställdes syntes inte bara en torpgrund och en övergiven sträcka landsväg. Istället fanns spår av parkens äldre utformning, mest tydligt mellan 0,5 och 0,7 meter under dagens markyta. Här framträdde ett strikt geometriskt system av gångar och planteringar som anpassats utifrån huvudbyggnadens mått och belägenhet. Bilden av en avancerad trädgårdsanläggning från den gustavianska epoken? Det hade verkligen ingen väntat sig att vi skulle finna!

Baronens park - gångar, parterrer, en damm och planteringsgropar


Närmast huset syns de stora rektangulära parterrerna; planteringar som kantsatts med huggen sten. Längre ner i parken märks två parallella gångar vilka inramat det centrala fältet, anläggningens siktlinje som förmodligen lämnats fri och bestått av gräsmattor. I nordöst finns en oval lerfodrad spegeldamm på 13 x 6 m. På södra sidan av huvudbyggnaden framträder en husgrund lagd i rät vinkel. Den överlagras av den år 1845 uppförda inspektorsbyggnaden. Läget skulle utan tvekan passa bra för ett orangeri - ett uppvärmt växthus där mer känsliga växter kunde vinterförvaras. Längst i väster, egentligen utanför själva parken, ligger ett område med lätta husgrunder. Det är inte osannolikt att det trädgårdsmästeri som herrgården haft behov för funnits just här. Och så då dessa planteringsgropar... Över hela parken syns nedgrävningar för buskar och träd, härstammande från olika skeden i dess två sekel långa historia. Vissa drag kan urskiljas redan nu, men för att hitta de gropar som tillhör det allra första skedet krävs en långt mer ingående analys än vad vi hittills hunnit genomföra.

Idealet - Gunnebo slott och park, ritat av Carl Wilhelm Carlberg i sent 1700-tal


(foto Staffan Johansson/ Gunnebo slott och trädgårdar)


Med facit i hand kan vi nu säga att Gustav Mauritz Posse låtit skapa en park som inte skämts för sig i sin samtid. Rosenlund har utgjort ett mönsterexempel på hur en helgjuten herrgårdanläggning, utformad med stilmässig inspiration från rådande klassicistiska ideal borde se ut. Gunnebo vid Mölndal utgör ett känt exempel på hur denna typ av stramt eleganta miljöer gestaltats. Här har ett långvarigt och omsorgsfullt rekonstruktionsarbete lett fram till dagens välbesökta slott och trädgårdar; en helhet där man upplever 1700-talet på verkligt nära håll.


Vad som gör Rosenlund så speciellt är att parken väster om huvudbyggnaden varit helt okänd fram till nu. Det existerar inga ritningar, inga samtida avbildningar och arkitektens namn är obekant. Dessutom talar det mesta för att anläggningen inte varit i bruk under någon längre tid. Exempelvis har parterrerna höljts över och nya gångsystem har anlagts ovanpå. Kanske kan detta ha skett redan i tiden strax efter Posses död 1827? Det innebär att stilträdgården bör vara förhållandevis oförändrad, som ett fruset ögonblick av svensk trädgårdshistoria!

Fyra faser i Rosenlundsparken.


Men det var inte bara Gustav Mauritz Posses park som syntes på skärmen. Det finns både äldre och yngre anläggningar bevarade. Den s.k. tyska parken ersatte stilträdgården under 1800-talets lopp. Utformningen innebar på samma gång en modernisering och en förenkling med sänkta underhållskostnader. Vi kan också se vägen ut till det lilla kolonnförsedda lusthus vars grund fortfarande ligger kvar vid den branta sluttningen ner mot Vätterstranden.


Längst i söder påträffades en djup svacka med en hårdgjord, 2 - 3 m bred yta i botten. Det var den gamla landsvägen mot Östergötland som i en nedskuren hålväg slingrade sig uppför stigningen invid torpet Rosenlund. Däremot framträdde torpets grunder mer otydligt; antagligen har man rensat marken då herrgårdsparken anlades. Delar av området var dessutom beväxt med buskar och därför omöjligt att kartera hösten 2010. Hur som helst var uppdraget fullgjort - de äldre lämningar som fanns dolda under dagens markyta var lokaliserade. Det kom bara lite mer än förväntat...


Så vad händer nu? En kompletterande körning med georadar genomfördes under våren 2011. Efter röjning av buskar och sly var åtkomligheten i parken avsevärt bättre. En rapport är under utarbetande; den kommer att publiceras i början av sommaren. Ännu är inget beslut om parkens framtid fattat, men visst skulle en rekonstruerad stilträdgård med utsikt mot Vättern vara en sevärdhet? Varumärket är redan inarbetat - på sommaren åker trädgårdsintresserade från hela Norden till Rosariet i Jönköping. Här finns också möjligheter till verkligt spännande vetenskapliga utmaningar. Tänk bara om man med paleobotanikens hjälp skulle kunna ta reda på vilka växter som ingått i baron Posses en gång så eleganta park!

fredag 20 maj 2011

Ölmstad: Första huset

Vi har sett att de finns där i området, långhusen, men nu kan vi också visa det första på bild. Vi snittade de sista av husets stolphål i dag och de ser riktigt bra ut. De takbärande stoplarna är tydliga och vi har också spår efter väggen i form av små pinnhål.






De långa käpparna markerar var de takbärande stolparna stått och de små gula markerar spåren efter väggarna.



Huset har varit ungefär 11 meter långt och 5 meter brett och ligger i sluttningen sydväst om gravfältet som kallas för Kyrkröset. Det påminner i storlek om de hus som har grävts i Ölmstad tidigare.




Huset känns som en riktigt bra avslutning på en intensiv och rolig vecka.

torsdag 19 maj 2011

Ölmstad: Kort lägesrapport efter första veckorna

Nu har vi schaktat i drygt två veckor och större delen av undersökningsytan är nu äntligen frilagd.
 
 
 
 
Som alla förstår så blir det väldigt stora dumphögar när man parallellt gräver veckovis med två grävmaskiner, så under dessa inledande veckor är det nästan lika mycket fokus på logistik som på själva arkeologin.

 
 
Men nu när massorna till stora delar flyttats så framträder spåren efter järnåldersboplatsen så sakteliga. Som vanligt bekräftas ens förväntningar till viss del medan andra saker dyker upp som man inte riktigt väntat sig. Inom några delar av ytan tror vi oss redan nu se var hus ligger, vilket var förväntat, även om vi inte undersökt dem än. Medan en större stentäckt yta som vi hittat och tror är en stensättning, d v s en typ av grav, kom mer som en överraskning.
 
Närmaste dagarna kommer vi undersöka ett av de områden som vi tror innehåller hus, så det blir troligtvis temat på nästa inlägg här.

Slagfält i sikte!

Pråligt utstyrd landsknekt från 1500-talet första hälft

I morgon är det dags igen! För andra gången går vi ut på slagfältet väster om Dumme mosse för att leta efter spår från drabbningen för snart 444 år sedan. I den numera så anonyma småländska skogsbacken stred kanske så många som tvåtusen man under några timmar en dag på senhösten 1567. Det var stridsvana legosoldater i dansk sold, däribland många tyskar och skottar, som ställdes mot svenska knektar och ett bondeuppbåd. Armén hade gått över gränsen tio dagar tidigare och plundrat sig fram längs marschvägen utmed Nissans dalgång. Här, någon mil sydväst om Jönköping, försökte försvararna bromsa upp angreppet. Man behövde vinna tid för att hinna evakuera Jönköping. Staden och fästningen med dess förråd fick inte falla i danskarnas händer. Därför stred man och därför dog ett okänt antal unga män vid de enkla befästningar som rests invid vägen.

Armborstpilspets funnen 2010 på slagfältet väster om Dumme mosse

Sedan ett par års tid driver länsmuseet tillsammans med Regementsheden/ Miliseum i Skillingaryd ett forskningsprojekt kring händelserna senhösten 1567. Förra året lyckades vi lokalisera platsen för den avgörande bataljen. Tyvärr är terrängen svårjobbad med tät skog, sly och en granplantering i sämsta tänkbara läge. Samtidigt får man intryck av att området varit tämligen förskonat från sentida påverkan. Man slipper mycket av det moderna metallskrotet vid detekteringen; en stor fördel på en plats där man inte enbart kan koncentrera sig på tydliga signaler från blykulor. För det Nordiska Sjuårskriget utspelade sig under en brytningsperiod då eldvapen och armborst användes parallellt. Och det var nog inte bara bondeuppbåd som föredrog väl beprövade vapen när kyla och fukt gjorde krutet opålitligt.

Årets uppgift blir att försöka samla in fler föremål som kan berätta om de dramatiska händelser som utspelats längs landsvägen. Går det att skapa sig en bild av stridens förlopp? Och kan vi lokalisera det svenska blockhus som den danske befälhavaren beskriver i en rapport till sin kung?

De två dagarna i fält lär bli intensiva, speciellt som vi har fler uppgifter att klara av. I Jära by slog den danska armén läger kvällen före slaget. Vid avmarschen brändes både gårdarna och sockenkyrkan. I FMIS står RAÄ 40, Mulseryds socken beskriven som "ödekyrkogård". Men är den plats som utpekats den rätta? Förhoppningsvis kan georadar ge oss svaret. Norr om Huskvarna ligger Varpa skans - ytterligare en plats som beskrivs i Daniel Rantzaus dagbok från krigståget i Småland och Östergötland. Men där han hävdar att försvararna modlöst flydde för övermakten, påstår vissa svenska källor att man faktiskt stred. Så vad hände egentligen? Det finns sannerligen många uppslagsändar att ta fatt på när det gäller händelserna 1567. Men vi har kommit närmare berättelsen om en bygd vars invånare råkade hamna i krigets väg...
(fortsättning följer efter helgen!)

onsdag 18 maj 2011

Rosenlunds dolda park. Del 1 - bakgrunden

Rosenlunds huvudbyggnad, uppförd 1786-88

Herrgården Rosenlund utgör ett välkänt blickfång i östra delen av Jönköping. Den eleganta gustavianska byggnaden ligger högt belägen intill Vätterstranden. Idag är namnet kanske mest förknippat med Rosariet (anlagt 1978), ett välkänt besöksmål för alla trädgårdsintresserade med sina över 400 olika sorters rosor. Byggnadshistoriskt är Rosenlund en god representant för de stora gårdar som anlades runt staden av olika ämbetsmän och militära befattningshavare under 1600- och 1700-talet. Här hette byggherren Gustav Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han var känd som en reformator inom jordbruket och herrgården fungerade som något av en mönsteranläggning i sin tid.

1710 års karta med landsvägen och torpet Rosenlund markerade. Grönt = sökområde för georadar


Innan Posse förvärvade marken från Husqvarna faktori - han var ingift i ägarfamiljen Ehrenpreus - fanns här ett torp som fungerade som underhållsjord till vapenfabriken. Dessutom passerade landsvägen mot Östergötland uppför den branta backen vid Rosenlund. Och det handlar ju inte om vilken grusväg som helst, eftersom sträckan faktiskt ingår i den äkta Eriksgatan. Här har bokstavligen kungar och herremän färdats med sin följen!


Jönköpings kommun, som ägt herrgården sedan 1936, beställde hösten 2010 en kartering med georadar inför en planerad omgestaltning av parkens västra del. Rosenlunds framtid har diskuterats under en följd av år och denna del av anläggningen hade börjat att växa igen. Nu skulle slyet rensas bort och hela området få en välbehövlig ansiktslyftning. Men först ville man från Tekniska kontorets sida få de kända fornlämningarna, dvs. torpet och landsvägen, säkert lokaliserade.

Rosenlund från luften 1934. Parken syns i högra hörnet


Eftersom tidigare insatser vid det forna Jönköpings slott givit väldigt goda resultat, såg man georadar som en tidsbesparande och kostnadseffektiv medod för denna typ av undersökning. Detta var förutsättningarna då fältarbetet inleddes på senhösten i fjol. Att Rosenlund ligger högt och med vid utsikt är en tillgång på sommaren, men i november är det en av Jönköpings blåsigaste och kallaste platser. Och det vill inte säga lite här i staden!

Men jobbet kunde trots allt genomföras dagarna innan vinterns första snö föll. Och resultatet som syntes på skärmen var helt förbluffande - detta hade ingen kunnat föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi...



(fortsättning följer)

tisdag 17 maj 2011

Ölmstad: Nu är vi igång

Undersökningen av järnåldersboplatsen RAÄ 104 i Ölmstads socken startade officiellt efter påskhelgen men faktum är att vi tjuvstartade något tidigare. Några veckor innan grävmaskinerna rullades ut så utfördes de första momenten innan matjorden började schaktas bort. Dels fosfatkarterades undersökningsytan och dels undersöktes den med metalldetektor.

Just nu pågår ett större forskningsprojekt vid universitetet i Buffalo som leds av Dr Tina Thurston. Projektet går ut på att hitta förhistoriska boplatser med hjälp av fosfatkartering, och vi har turen att hon och hennes medarbetare är intresserade av att arbeta i vårt län.

Fosfatkartering kan mycket förenklat beskrivas som att allt avfall som lämnas på en plats i sin tur lämnar efter sig just fosfater i marken. Och genom att analysera jordprover kan man se var halterna av fosfater är högre än normalt. Dessa områden med högre fosfathalter kan då visa var äldre boplatser funnits.

Provtagning efter fosfater

Samarbetet med våra amerikanska kollegor går i Ölmstad inte i första hand på att hitta boplatsen, eftersom vi redan vet var den finns, utan att försöka se hur stor den är. Det kan ju faktiskt vara så att den är större än det område som vi har kunnat gräva i. Därför började vi med att ta proverna inom den ytan som ska undersökas, innan grävmaskinerna började ta bort matjordslagret, och senare kommer ett större område kring den kända boplatsen att provtas och analyseras. Först då får vi en inblick i boplatsens utsträckning. Så resultatet kommer vi få vänta på ännu ett tag.
Som tidigare nämndes passade vi även på att gå över den 28 000 kvadratmeter stora ytan med metalldetektor innan själva grävarbetet påbörjades. Boplatser från äldre järnålder är inte kända för att innehålla några större mängder metallfynd men vi ansåg ändå att det kunde vara värt att göra ett försök eftersom vi inte provat metoden så ofta tidigare på boplatser från denna tid. Vi hittade mest spik, kapsyler och annat skräp som vi genast kunde slänga. Men trots att vi inte hittade några förhistoriska föremål i detta skede så kommer vi att göra ett nytt försök med detektorerna lite senare när det översta jordlagret är bortschaktat.

Grävmaskinerna anländer inför grävstart

Nu har undersökningen pågått cirka två veckor och vi börjar få en bild av vad som döljer sig i marken kring Kyrkröset. Och snart återkommer vi här med de senaste resultaten.

måndag 16 maj 2011

Borrespännet från Odensjö 2 - Tolkningen!

Annika Jeppssons tolkning av Odensjöspännet

Så är då det lilla spännet som hittades vid detekteringen av Ödegårdens tomt på väg hem till Småland igen. Under ett par veckors tid har kollegorna på LUHM i Lund tagit sig en titt på det hårt korroderade föremålet. Att det handlade om vikingatid och Borrestil var vi alla snabbt överens om. Men först nu, när tolkningsteckningen är klar (Stort tack Annika!) går det att börja leta paralleller. Två storvuxna fåglar klänger och hackar på det björnlika djuret i centrum...

Fortfarande återstår dock frågan om vilket material spännet gjutits i. En legeringsmetall, så mycket är klart. Och utslaget på metalldetektorn antydde brons. Men i så fall är det alldeles för tungt. Även nedbrytningen är märklig - det finns bevarade partier med metallglans som ser närmast opåverkade ut, medan ytskiktet lossat som små flagor alldeles intill. Det här får vi fortsätta att undersöka!

Även när det gäller själva Ödegården finns det alla skäl att gå vidare. Finns det mer vikingatid att hämta in ute vid Odensjö? Få se vad fosfatkarteringen i sommar kan tänkas säga om okända äldre gårdslägen. Vi återkommer i frågan, var så säker på det!

tisdag 10 maj 2011

Kungen, kanonen och kakan...

Medaljavtrycket med Gustav II Adolfs bild

Ett verkligt udda fynd från den stora utgrävningen i kvarteret Diplomaten år 2007 är ett litet avtryck i keramik. En rödgodsplatta med stänk av blyglasyr och en bild som föreställer Gustav II Adolf krönt av segrarens lagerkrans. Förlagan är en kunglig tapperhetsmedalj, utdelad till officerare i Tysklandsarmén efter slaget vid Breitenfeld 1631. Föremålet är en pressform som råkat hamna i fyllningsmassor på en nyanlagd tomt i Jönköping före 1640. Så långt är allt klart. Men vad gjorde den där? Vad har den använts till? Och vem har lånat ut sin guldmedalj till den lokale keramikern? Det blir genast svårare att begripa sig på...

Medaljavtryck med ryttarbild. Funnet på samma plats

Lars Arfwedsson var artillerist i Gustav II Adolfs armé. Han tjänstgjorde i det Torstenssonska regementet, som med sina lättrörliga kanoner hade stor del i de svenska segrarna vid Breitenfeld, Lech och Lützen. Efter fem år i fält överfördes en del av förbandet till Livland, för att i april 1637 förflyttas till Jönköpings slott. Samma år utnämndes kapten Arfwedsson till tygmästare med ansvar för allt fästningsartilleri i Småland och Västergötland. En framgångsrik karriär för en ofrälse soldat som fått gå den långa vägen!

Visst är det lockande att låta arkeologin möta en historisk person i Lars Arfwedsson? För här finns ett människoöde som passar in. Han hade tjänstgjort länge i Tyskland, i ett förband som utmärkt sig i slag efter slag. Ingen osannolik mottagare av kungens tapperhetsmedalj! Och han vistades i Jönköping några år efter Gustav II Adolfs död. I en stad som upplevde en högkonjunktur tack vare kriget och de nya kungliga faktorierna. Både Lars och de goda borgarna i Jönköping har haft anledning att minnas och delta i den hängivna dyrkan som visades den stupade kungen. I det sammanhanget var det nog inte fel att låna ut sin medalj...

Men till vad har formen använts? Vi tror att det handlar om att smycka mat - gärna då konfektyr eller bakverk - med kungens bild till en minneshögtid av något slag. Och att den avhållits på slottet, för det var därifrån som fyllningsmassorna i kv. Diplomaten hade hämtats. En första Gustav Adolf-bakelse? Kanske det.

Lars Arfwedsson stupade själv 1645 utanför Landskrona. Den adelstitel han förtjänat hann aldrig komma honom till del. Och pressformen vilade i Jönköpings fuktiga jord under 370 år. Nu finns den på hedersplats i den stadshistoriska utställningen. Men traditionen skall föras vidare; länsmuseet har precis köpt in en äkta medalj och en ny form skall tillverkas. Det skall göras choklad med kungens bild!

torsdag 5 maj 2011

Det undflyende förflutna - äldre föremål i Odensjö by

Spännet från Odensjö - korroderad Borrestil

Den omfattande metalldetektering som genomfördes på Odensjö forna bytomt i höstas gav oväntade, men välkomna resultat! Inne på Västergårdens tomt, där den nya infartsvägen till bostadsområdet Odensjö Park skall gå fram, visade fynden upp en mycket enhetlig datering. Frånsett ett mynt slaget för Erik XIV fanns det ingenting som var äldre än 1600-talets mitt. Allt talar för att gårdsläget tillkom ungefär samtidigt med säteriet, vilket bildades under seklets senare del. Men var fanns medeltiden? För byn är ju känd sedan 1300-talet och med sina sju gårdar dessutom rätt stor för småländska förhållanden.

Därför sökte vi också av en större yta utanför själva utgrävningen, ett område som rymde ytterligare två gårdstomter. Och ser man på - tillsammans med alla sentida mynt, knappar och söljor från remtyg kom också ett fåtal föremål av äldre datering! Roligast var kanske det lilla spännet, utfört i Borrestil. Tyvärr är det illa medfaret efter lång tid i jorden, men de karaktäristiska dragen går fortfarande att identifiera. Därmed finns det i alla fall en liten antydan om 900-tal i bytomten...

Sländtrissa av bly

Medeltiden kom att representeras av ett par sländtrissor i bly, en föremålstyp som förekommer redan under vikingatiden. De enkelt utförda exemplaren från Odensjö bör dock vara yngre än så, men knappast yngre än 1200 - 1300-tal. Precis som på Borrespännet kan man se hur långt nedbrytningen av metallen gått. Markförsurning kombinerat med dagens högt mekaniserade jordbruk tär hårt på våra fornsaker!

Dubbelsölja med tandad kant

Vår tredje indikation på äldre närvaro inne på bytomten är också det minsta föremålet som detekterades fram - en dubbelsölja i miniatyr med tandad kant. Engelsk litteratur placerar typen i senmedeltid och det ska man väl vara rätt nöjd med.

Allt sammantaget finns det några få föremål med äldre datering insamlade från Odensjös vid enskiftet 1823 försvunna bytomt. Visst, det handlar inte om de mest spektakulära fynden och visst, de är väldigt få. Problemet är att alla kulturlager försvunnit under de senaste 188 årens jordbruk. Fynden ligger nu omtumlade och utspridda i odlingsjorden. Dessutom bör man fundera på hur många daterbara medeltida metallföremål som man skall förvänta sig att hitta på en övergiven småländsk gårdstomt. Kanske borde man rent av vara riktigt nöjd med vad matjorden i Odensjö givit ifrån sig?

Fyndfunderingar nedskrivna av Claes Pettersson

måndag 2 maj 2011

Arkeologi i Jönköpings län

Nu har säsongen dragit igång på allvar. Snart nog alla arkeologer på avdelningen är ute i fält. Eftersom vintern kom tidigt i höstas har uppdragen samlats på hög. Nu är beställarna angelägna om att få sina utredningar skyndsamt genomförda.

I förra veckan drog vårt stora vårprojekt igång - järnåldersboplatsen i Ölmstad, ett par mil nordost om Jönköping. Vi har stora förhoppningar om spännande resultat och redan före påsk gjorde vi, tillsammans med våra amerikanska vänner från SUNY (State University of New York, Buffalo), en inledande fosfatkartering över boplatsen och intilliggande områden. Dr Tina Thurston med kollegor arbetar med ett flerårigt projekt i södra Vätterbygden, Ölmstad, Visingsö och Bredestadsdalen. De använder framför allt fosfatkartering för att lokalisera övergivna bosättningar.

I övrigt pågår utredningar inför bland annat täkter och vindkraftetableringar samt kvalitetsgranskning av projektet Skog- och historia. Andra intressanta projekt berör Jönköpings slott och Rosenlunds herrgård i Jönköping som inledningsvis kartläggs med hjälp av georadar. Överraskande resultat har kommit fram, men mer om detta senare.

Sedan har vi också flera projekt på gång som berör vårt fossila odlingslandskap (läs röjningsrösen) - en för länet karakteristisk fornlämningstyp (med diskret charm som någon uttryckt det).

To be continued.....