måndag 31 oktober 2011

Bastionerna som försvann

Rivningen av den norra vallen - notera Slottsporten och kärrorna!

Det var en gång en fästning som med tiden blev överfödig; en koloss stadd i ett sakta accelererande förfall. Vid mitten av 1850-talet gav militären slutgiltigt upp sina planer på att omskapa de mäktiga vallar och murar som ännu återstod till en tidsenlig anläggning. Förråd, verkstäder och tyghus hade man redan år 1842 låtit föra över till landets nya och viktigaste fästning - Karlsborg. Nu övertogs marken av Jönköpings stad som sedan länge närt planer på att expandera över det centralt belägna slottsområdet. Nedbrytning av murar vidtog, liksom omfattande schaktningsarbeten med syftet att avlägsna och plana ut de väldiga jordvallar som omgärdade det centrala slottsområdet. Därinne rymdes nu bara det stora kronomagasinet, provinslantmäteriets byggnad samt slottshäktet.

På fotografiet härovan ser man ett hörn av den eleganta huvudporten in till slottet. Mannen mitt i bild står på vad som finns kvar av bastion Adolphus och i bakgrunden skymtar en lång rad med tvåhjuliga kärror. De påminner oss om hur hela demoleringsarbetet genomfördes - manuellt, med handkraft...

Den sista tiden - huvudporten och bastion Adolphus mitt i bilden

År 1862 anlände fotografen Wilhelm Harlev till Jönköping. För första gången blev då fästningsruinerna avbildade. Harlevs sepiatonade panoraman visar hur pass omfattande lämningarna ännu var. I bildena figurerar människor, främst insatta som måttstockar att jämföras med höga murpartier eller vidsträckta ruinfält.

På ovanstående bild dominerar det forna förborgsområdet som en öppen, torgliknande plats. I fonden ligger bastion Adolphus och Slottsporten med den ännu intakta välvda bron framför. Längre bort skymtar Västra förstadens trähuskvarter. Det är den nya staden som obönhörligt växer fram, något som också illustreras av hur Västra Storgatan nu återfått sin ursprungliga sträckning och löper rakt igenom den tidigare förborgen.

I museets samlingar finns ett tiotal av Harlevs fotografier från 1860-talets Jönköping. Tillsammans med kapten August Wiggmans tio år äldre redogörelse för befästningarnas tillstånd, utgör de en helt unik källa till information om den försvunna riksfästningen i Jönköping.

Bastion Adolphus - imponerande ännu i förfallet

Enligt de uppmätningar som gjordes av fästningsruinerna inför en tänkt renovering i mitten av 1800-talet var landbastionernas fulla höjd drygt 13 meter. Då inräknades visserligen också jordvallarna uppe krönet, men de var hur som helst imponerande byggnadsverk, ännu i det sista stadiet av förfall. På bilden av bastion Adolphus nordvästra hörn syns hela fasaden, från botten av vallgraven upp till krönet. Jämför med de vuxna männen som stolt poserar mitt i fotografiet, till synes omedvetna om den akuta rasrisken. Det förefaller som om merparten av de kluvna fältstensblock som klätt bastionens sidor vid detta tillfälle antingen brutits loss, eller bara fallit ut. Samtidigt bör man notera att det ligger anmärkningsvärt lite rasmassor nedanför murarna. Byggnadsmaterial behövdes till en modern stenstad under uppbyggnad!



Sällskap framför bastion Adolphus


Den vilar en stämning av uppsluppen utflykt över Harlevs bild med sällskapet som sitter på räcket hitom vallgraven och dinglar med benen. Bakom dem reser sig bastion Adolphus , belägen strax söder om platsen som idag upptas av fontänen framför rådhuset. Längre bort syns fästningens västra vall med vad som återstår av kurtinmurar, gallerier och kasematter. I fonden ligger den äldsta bastionen, Gustavus, som började uppföras redan omkring 1600. På fotografiet förefaller den vara tämligen intakt, för vallar och murar når ännu samma höjd längs fästningens hela västra sida.


Dessa högresta lämningar efter Jönköpings slott hade fortfarande kunnat vara ett framträdande inslag i stadsrummet. Hur annorlunda hade inte centrum tett sig i så fall! Och det var inte helt givet att ruinerna skulle försvinna; redan på 1860-talet fanns det röster som höjdes för ett bevarande. Viktor Rydberg var en av dem som talade för slottets sak; han jämförde till och med dess rester med Pompeji. Nu kanske just den liknelsen inte var så lyckad, men i takt med ett ökat historieintresse började man få upp ögonen för de äldre byggnadsverkens betydelse. Och bara ett par årtionden senare skulle antagligen inte demoleringen av fästningsruinen ha genomförts. Istället hade de kvarstående murarna restaurerats och återskapats i den nationalistiska yra som i så hög grad präglade det oscarianska Sverige.


Inre vallgraven med ravelinen och bastion Adolphus i norr


Det välbekanta fotografiet av fästningens västra sida rymmer många intressanta detaljer. Till exempel ser vi bakre kanten av den stora ravelinen från 1640-talet till vänster i bild. På krönet av bastion Adolphus kan man skymta den jordvall som skyddat artilleripjäser och soldater. Och nere i hörnet mellan bastionens södra flank och den västra vallen syns ett tydligt valv, ett mörkt hål in mot ruinens inre. Det är den sista återstoden av kurtinens gevärsgalleri som vi ser, resten har man redan hunnit bryta ner innan fotografiet togs. Erfarenheterna från utgrävningen av bastion Carolus har ju dessutom lärt oss att det mest attraktiva stenmaterialet, inklusive de välhuggna sandstenskvadrarna, fanns i kasematter och skyttenischer. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet skulle ha varit annorlunda på fästningens västsida, tvärtom! Det var ju den västra fronten som förväntades bli mest utsatt vid en belägring, så här byggdes gallerierna och kasematterna i två våningar.

Västra kajen - med ångaren vid bastion Christinas plats


Den sista vyn visar ett område av största intresse för oss som jobbar med utgrävningarna på Västra kajen. I förgrunden finns ett stort vitt hus; fästningens forna smedja, som under 1800-talet förvandlats till våghus. Längre bort syns det stora kronomagasinet och därbortom det nyligen uppförda cellfängelset. Fortfarande återstår ansenliga vallar, även om mycket redan grävts bort. Den forna borggården förefaller närmast kuperad - är det kanske rasmassor från slottet som ännu ligger kvar, 125 år efter branden?


Längs kajen på Munksjösidan ligger två små ångare, försedda höga skorstenar och nymodigheten propeller som vid denna tidpunkt slagit ut skovelhjulen som framdrivningsmekanism. Men skeppen har ännu segelställen kvar - för säkerhets skull. Själva kajen förfaller till en del att följa den nästan helt försvunna bastion Christinas östra fasadlinje, medan ruinområdet därbortom innehåller de oansenliga resterna efter bastion Carolus. Och kanske är den byggnad som otydligt framträder identisk med det magasin som påträffades i början av undersökningen höstenn 2011. I så fall finns också en gårdplan med noga mönsterlagd kullersten framför huset.

Av själva kurtinen, sjömuren, syns vid fotograferingstillfället inte ett spår. Den nya tiden har anlänt med moderna transportmedel och de krav som nu ställs innebär att fästningsruinen blivit till ett allvarligt hinder i framåtskridandets väg...

måndag 24 oktober 2011

Stängningsdags - vi ses våren 2012!

En sista insats vid hackbordet

Då har det blivit dags att stänga utgrävningen. Trots att vädrets makter kunde ha varit mer gynnsamt inställda har vi hunnit med vad som förväntades och mer därtill. På sluttampen har det handlat om att söka efter de murlämningar som ännu ligger begravda på grund av den höga grundvattennivån. Plus noggrann dokumentation av de hittills framgrävda murarna, både manuellt på ritfilm och med kamerans hjälp. Och så förstås den mest traditionella av arkeologiska metoder - rutgrävning i kulturlager, där de uppgrävda massorna söks igenom på ett hackbord. Visst är det så man föreställer sig att vi arkeologer normalt arbetar? Synd då bara att utbytet på stranden öster om kurtinmuren blev så pass blygsamt. Fast egentligen bör man nog inte förvånas. För vad skulle någon ha sysselsatt sig med på den lika smala som blöta strandremsan nedanför de höga slottsmurarna?


1500-talsugnen får vänta till 2012


Nu gäller det att säkra för vintern. Och eftersom årets arbete var en förundersökning har tyngdpunkten legat på att frilägga och beskriva själva ruinen. De mindre anläggningar som dykt upp under resans gång har rensats fram och dokumenterats i plan. Själva grävandet har i de flesta fall fått anstå till grävsäsongen 2012. När det gäller den fina tegelmurade ugn som demolerats då kurtinmuren uppfördes, hade vi först tänkt göra ett undantag. För den ligger lite illa till, i ett stråk där man behöver åtkomlighet. Så OK - just den konstruktionen skulle vi undersöka färdigt i år. Något man aldrig borde ha sagt. För det visade sig snabbt att ugnen dels var mycket bättre bevarad än vad vi från början hade trott, dels att dess rester faktiskt fortsatte in UNDER slottets sjömur! Man hade inte ens besvärat sig med att röja undan alla byggnadsrester, utan bara ställt muren ovanpå. En god illustration av med vilken brådska fullbordandet av den förenklade inre befästningsgördeln genomfördes. De ansvariga ville till varje pris få slottet stridsdugligt, för 1610-talets fred var bräcklig och Christian IV:s armé kunde snart stå utanför Jönköping igen...


Den återskapade strandbrinken

Så här mot slutet av förundersökningen slås man av hur stora mängder fyllningsmassor som egentligen har fraktats bort från Västra kajen. Det är en ordentlig grop vi tillfälligt lämnar efter oss. Merparten får nog hänföras till vad som på 1842 års karta kallas för "ny quai" - den omfattande utfyllnad som skapade en angöringsplats för ångbåtarna mitt inne i stan.

Vad som framträder på nytt är faktiskt Munksjöns forna strandlinje och den branta strandbrink där en gång kurtinmuren uppfördes. För ungefär så här tedde sig den ursprungliga topografin på klostrets tid och förmodligen även under Gustav Vasas 1500-tal. Tänk bara bort vår oranga byggarbetsbod och lägg till lite växtlighet längs stranden!


Guidad slottstur i halvmörker


Allt eftersom vi närmat oss senhösten har det blivit svårare att genomföra vissa aktiviteter. Ta till exempel detta med offentliga visningar av grävningen. Intresset är stort hos allmänheten, inte minst som en följd av en oväntat intensiv mediabevakning. Vi har synts. Därför har två guidade turer ut bland slottmurarna hållits varje onsdag från och med vecka 40. Men nu, i andra hälften av oktober, blev det problem med kvällsvisningarna. Dagsljuset räcker helt enkelt inte till så här års. Det känns rätt och rimligt att börja packa ihop.

Stängningsdags - vem minns koden?


Och så i fredags, den 21 oktober, kunde vi packa in de sista fynden och köra ut redskapen till förrådet på Hovslätt. Sju veckors förundersökning på Västra kajen var tillända. Nu återstår det att packa in kommunens stora dagvattenledning för vintern så att den inte fryser till. Och att hölja ruinens murar på ett säkert sätt. För vi vill verkligen inte hitta frostskador när bastion Carolus på nytt friläggs nästa vår.


Den närmaste tiden blir det mycket innejobb. Fynd och prover skall tas om hand, registreras och vid behov sändas vidare. Vissa föremål behöver konserveras efter rengöring och en första bestämning. Fotografier och ritningar skall gås igenom och redigeras. Hela grävningen skall avrapporteras - först en kort anmälan till FMIS, så att resultaten hamnar i fornlämningsregistret; sedan i form av en mer analyserande rapport. Den kommer att tjäna som underlag för de utgrävningar som fortsätter våren 2012.


Fästningens sista år - akvarell av JC Linnerhielm 1790


När det gäller arkeologibloggen kommer nyhetsflödet att fortsätta även under vintern. Kanske inte lika omfattande och ofta, men så fort det finns något nytt att berätta kommer ni läsare att få veta! För en arkeologisk undersökning slutar ju inte i och med att fältet stängs till; något som många tror. Tvärtom. Då har man hunnit ungefär halvvägs in i arbetet. Här vidtar istället det stora pusslet - försöken att förstå och tolka de nya resultaten på bästa sätt. Hur väl stämmer t.ex. originalritningarna med de murar som vi nu grävt fram och mätt in? Och hur skall man tolka detaljerna i samtida avbildningar som t.ex. Linnerhielms akvareller? Vilka påträffade föremål har ett militärt ursprung och vilka dateringar ger de i så fall? Frågorna är överväldigande många och svaren få - än så länge. Men detta kommer att ändras i och med att berättelsen om livet på och omkring Sveriges mest okända fästning växer fram!

Murar i vatten...facit efter sju veckor i fält

Vi sökte en ruin ...och fann den!

Då börjar det bli dags att summera våra sju veckor på slottet. Till att börja med har några tusen kubikmeter sand, grus, sten och jord avlägsnats, så att Jönköpingsborna idag kan se mer av ruinen än vad någon kunnat göra på de senaste 140 åren. Det har varit möjligt att snabbt genomföra friläggandet av de imponerande murlämningarna - tack vare georadarkarteringen har vi ju bokstavligen kunnat arbeta med facit i hand! Tids- och kostnadsplaneringen har stämt in i detalj, något som alltid känns skönt när man närmar sig slutet på ett stort fältarbete. Samarbetet med andra inblandade i projektet, exploatörer såväl som myndigheter, har också fungerat klanderfritt. Det har verkligen känts att vi arbetar mot samma mål; det är viktigt att slutprodukten blir så bra som bara är möjligt. Att frågan om Jönköpings slott berör och väcker intresse har kontakterna med allmänheten verkligen visat oss. Speciellt då som alla lokala media, såväl tidningar som radio och TV, noga har följt utgrävningen.


Och vad finns då att säga om resultaten? Jo, att vi hade högt ställda förväntningar när undersökningen inleddes. VERKLIGT högt ställda förväntningar. Det är ju inte precis varje fältsäsong man sätter spaden i ett kungligt slott! Och de förväntningarna har kommit att överträffas med bred marginal. Redan idag, innan den egentliga vetenskapliga bearbetningen av materialet har inletts, vet vi mycket mer om både gråbrödraklostret och Hans Flemings befästningar än för sju veckor sedan. Det har varit möjligt att följa själva byggnadsprocessen med de avbrott och ändringar som skett under arbetets gång. Och trots att fyndmaterialet är begränsat ger det ändå ögonblickbilder av soldaternas tillvaro på en fästning under stormaktstiden. Dessutom var ju ett av målen att finna en ruin värdig att bevara och visa fram i det nya stadsrummet. Idag ligger den där; med sina skyddsrum, kanonvärn och delvis nedbrutna murar fullt synliga för alla de som färdas längs Västra kajen. Jönköping har återfått ett brottstycke av sin historia!

En kunglig skärva?

Fynden på borggårdssidan, väster om kurtinen har hittills varit fåtaliga. Tyvärr, får man lov att säga eftersom det är här som de föremål man nyttjat inne i slottet borde ha hamnat. Men de massor som utnyttjats till fyllning mellan den branta strandbrinken och muren har främst visat sig innehålla matrester. Brända och obrända ben kan berätta något om mathållningen på en kunglig anläggning som Jönköpings slott, liksom det växtmaterial som nu inväntar en arkeobotanisk granskning. Men i övrigt har som sagt fynden varit sparsamt förekommande. Helt lottlösa har vi emellertid inte blivit. En liten mångfärgad fajansskärva med ganska matt glasyr härstammar sannolikt från Medelhavsområdet. Kärlet bör ha tillverkats i Spanien eller Italien och varit exklusivt i sin samtid - det är ingenting vi brukar finna i stadens vanliga borgargårdar!

Den som gräver får se ...mer murverk

En viktig uppgift inför nästa års slutundersökning var att avgöra hur pass mycket murverk som egentligen fanns bevarat. När bastionen frilades under grävningens första veckor var vi alltför försiktiga. Av praktiska skäl avbröts arbetet när grundvattnet började välla upp inne i kasematterna. Men helt klart var att dagermuren fortsatte djupare. När så stranden frilagts och vi kunde börja länspumpa på allvar, torrlades även bastion Carolus lite mer. Överkanten på nästa skift kvadersten framträdde i murhörnen.

Så fram med fyllhammare och skyffel; släpa hit ytterligare en dränkpump! Och se - efter ett par dagars hårt slit hade vi fått en avsevärt mycket bättre bild av ruinens tillstånd! Under kanonporten längst i väster fanns ett välgjort murparti, lagt med tunna skifferplattor. I underkant, direkt över de stora obearbetade fältstenar som fasaden vilar på, mynnade en ursprunglig dräneringskanal från kanonvärnet innanför. Plötsligt strömmade sandblandat vatten fritt, rakt ut ur en liten tresidig muröppning, för första gången på flera hundra år!
I det mittre rummet visade sig väggarna finnas kvar en bit ner i rasmassorna; inte bara själva murkärnan utan även de stenar som utgjort dagermur. Däremot var de välhuggna omfattningarna kring kanonporten noga avlägsnade, så att bara själva mursulan återstod i fasadlinjen. Men groparna efter vad som tagits bort finns där, likt stora kratrar i kalkbruket.
Vi lyckades till och med hitta vägglinjerna i det östra kanonvärnet. Därmer med kunde också noggrannheten hos föregående inmätning av ruinen kontrolleras, den som gjordes inför bygget av Munksjöleden vid mitten av 1970-talet. Undrar om någon av de som grävde på slottet den gången anade att bastion Carolus skulle bli synlig igen?


Stenhuggarnas hälsning


Antalet identifierade stenhuggarmärken har ökat till sju stycken. Det handlar i de flesta fallen om bokstäver; man har använt versaler för att märka sina individuella produkter. Detta borde ju kunna öka möjligheten att identifiera dessa 1600-talets stenmästare, förutsatt då att det finns kvar några listor eller register från slottsbygget. Men bara i ett fall förekommer samma märke på mer än en sten. Vi får se om det förhållandet ändras när vi frilägger hela murverket våren 2012. Spännande är det i vilket fall som helst att finna hälsningar från yrkesskickliga hantverkare i en avlägsen tid!



Den avbrutna utbyggnaden - ett fruset ögonblick



Många ställer frågan "Vad är det roligaste/ mest spännande ni hittat på den här utgrävningen?". Då förväntas man svara med att berätta om ett konstigt, helst unikt föremål som gärna får vara värdefullt. Och visst är det kul att hitta mynt och smycken av ädelmetall, det skall inte förnekas. Men när det gäller förundersökningen på Västra kajen blir mitt svar något så anonymt som en murfog. För mitt absoluta favoritfynd så här långt är det parti av slottsmuren där vi tydligt kunnat se hur man ändrat planen för hur befästningen skulle utformas. I hörnet mellan bastion Carolus noggrant utförda fasad och den avsevärt enklare kurtinen finns ett fruset ögonblick, tillfället då förändringen sker.

Ännu tydligare blir det om man studerar den slarvigt ihopslängda mur som kom att fungera som vägg i den västra kasematten. Snett inplacerad och oregelbunden slutar den blint i rummets sydvästra hörn. Här ligger fortfarande sandstenskvadrar som aldrig kom att hamna på plats. Den tillfälliga dörröppningen in mot bastionens centrala delar blev aldrig ens igenmurad; här lade man bara in några stora stenblock utan vare sig kalkbruk eller puts.

Den plan på en fullt genomförd kasemattering runt hela befästningens perimeter som Hans Fleming utarbetat övergavs efter belägringen på sommaren 1612. Nu prioriterades istället att Jönköpings slott skulle göras fullt stridsdugligt på kortast möjliga tid. Dessutom dränerades statskassan effektivt av den lösensumma man efter fredsslutet tvingades betala till Danmark för att återfå Älvsborgs slott. Det fanns helt enkelt inte utrymme för några arkitektoniska extravaganser i Jönköping.

När man står och betraktar detta murhörn, där det välgjorda hantverket möter den hafsiga improvisationen, är det nästan så att man hör den kungliga ordern uttalas - "Strunta i alla komplicerade detaljer. Bygg färdigt min fästning genast, ty vem vet när juten åter står vid våra murar!"

Hur konserveras en så här pass skadad kvadersten?


Vad som återstår är att försöka packa in de delar av ruinkomplexet som skall bevaras i Riksbyggens och Vätterhems nybygge. Det blir en i många avseenden komplicerad uppgift, eftersom grundvattennivån är så pass hög. Vi hamnar föga förvånande väldigt nära + 89 möh, vilket motsvarar den normala höjden på Munksjöns yta. Man kan anta att stigande vatten vållade problem redan på 1600-talet, i slottet såväl som i andra delar i staden. Förmodligen är det så som de omlagda och höjda golvnivåerna inne i bastion Carolus kasematter skall tolkas. Det är svårt att tänka sig att dessa trånga, mörka och blöta utrymmen en gång avsågs fungera som förläggningar för slottets manskap. Visserligen bara under krigstid, vid de tillfällen då slottet hamnade under belägring, men även då bör tillvaron i dessa primitiva skyddsrum ha varit minst sagt miserabel.

Men nu gäller det alltså att skydda lämningarna efter bastionen inför den kommande vintern. Tjälen måste hindras från att tränga in i murverket, något som kompliceras av att kalkbruket suger upp fukt. Vi diskuterar en lösning där väggarna kläs in med en tjock isolerande duk av den typ som används vid byggen. Tilläggsisolering sker med block av frigolit som sedan täcks över med presenningar och sand (eller grus). På så sätt bör ett frostfritt djup kunna uppnås inom själva ruinen. Det höga vattenståndet med dess varierande amplitud lär vi inte kunna göra mycket åt i nuläget, men å andra sidan blir ju vattnet en fara först när det hotar att frysa. Hur förödande frostsprängning kan vara syns emellertid tydligt på vissa av de mjuka sandstensblocken. Antagligen är de skador vi noterar idag ett minne från förra gången ruinen låg oskyddad - efter demoleringen av bastion Carolus vid mitten av 1830-talet. Och det skall vi akta oss för att upprepa!


tisdag 11 oktober 2011

Fältarbetets olika små skiftningar

Gårdagens slott och Länsstyrelsen. Vissa likheter finns det nog...


Arkeologer brukar gilla att prata om platsers bestående betydelse. Om hur vissa traditioner som knyts till en lokal kan bidra till att skänka den en särställning under långa perioder. Och när man ser flygfotot över ruinerna av Jönköpings slott med Länsstyrelsens åttavåningshus, invigt 1957, alldeles intill är det lätt att börja fundera. På medeltiden var det franciskanerklostrets gardian som styrde och ställde. Trots att det handlade om ett tiggarkloster där jämlikheten i alla fall officiellt framhölls som ett föredöme, kan man nog utgå från att han var en betydande person i Jönköping. Sen, efter reformationen, följde slottsfogdar och befälhavare som styresmän på det nya slottet. Under 1600-talet tillkom landshövding och länsstyrelse som en följd av nyordningar inom landets adminstration. Men i och med slottets brand 1737 skedde ett avbrott. Visserligen fanns det planer på att uppföra ett ståtligt residens på det forna slottets plats, men därav blev ingenting. Och landshövdingen bosatte sig på Öster, i ett av trästadens palats. Fast vad hände sedan? När fästningens saga är all och staden på nytt flyttar västerut? Jo, först uppförs en byggnad som blir landshövdingebostad och strax intill byggs alltså Länsstyrelsen - 220 år efter slottsbranden. Regionens ledning hade hittat hem igen...

På jakt efter kajen - innan vattnet bryter in...

Virke är viktigt i många avseenden för arkeologen. Bland annat för att man kan datera träkonstruktioner med hjälp av dendrokronologi. Och den här gången har serierna av årsringar redan hjälpt till med tolkningen av slottets byggnadsetapper. För fällningsåren för timmer hämtat precis intill sjömuren hamnar i början av 1600-talet, närmare bestämt 1614 respektive 1619. Det passar utmärkt med hur planer förändrats och förenklats direkt efter Kalmarkriget och belägringen av Jönköping sommaren 1612. Istället för att uppföra det avancerade gevärsgalleri mot sjösidan som vi sett att man förberett, gällde det nu att färdigställa fästningen på kortast möjliga tid. Krig kunde lätt bryta ut på nytt med arvfienden Danmark och då fick man inte stå med ett halvfärdigt slott; en byggarbetsplats mer än en stridsduglig fästning.
Den andra datering vi erhållit hamnar under en annan konflikt - Det Stora Nordiska Kriget. Då, precis i början av 1700-talet, har man utfört underhållsarbeten på Jönköpings slott att döma av timmer som fällts vintern 1704-05, respektive tre år senare. Visserligen var inte fästningarna i rikets inre särskilt högt prioriterade under Carl XII's krig, men reparationer och förbättringar utfördes, till och med på Jönköpings slott.


Lasse & Laila lägger några profiler med georadar

I slutet av förra veckan fick grävningen ett välkommet besök. Lasse Winroth och Laila Wing från Modern Arkeologi KB kom ner för att jämföra de framrensade murarna med georadarbilderna från i våras. Och överensstämmelsen har varit förbluffande god så här långt! Egentligen har det känts lite konstigt emellanåt, för som arkeolog är man ju inte precis van vid att gräva med facit i handen. Men den här gången har vi redan på förhand känt till var och på vilket djup slottsmurarna funnits. Sentida störningar i form ledningar och rör har enkelt kunnat lokaliseras och schaktningsarbetet har gått oerhört smidigt. En lärdom för framtiden är att vi snarast varit alltför försiktiga med våra tolkningar av radarbilderna. För det finns ett antal konstruktioner som faktiskt framträtt redan på de inledande karteringarna, utan att de då identifierats som arkeologiska objekt. Men det handlar ju om att lära av erfarenheterna och att justera metoden därefter!

Den här höstdagen nöjde sig emellertid Lasse och Laila med att lägga ut ett antal radarprofiler inom schaktet. Att sätta upp ett regelrätt nät vara bara inte att tänka på, eftersom den blöta, halkiga markytan med sina många grävda hål omöjliggjorde detta. Men en del anomalier syntes i alla fall på skärmen. Om det sen är frågan om kajkonstruktioner, bryggfundament ...eller kanske vrak blir något att fundera vidare på.



Fyndavdelningen - Anna skriver påsar


För att inte kaos skall uppstå gäller det att ta hand om fynden allteftersom de kommer in. Visserligen är detta en utgrävning med begränsade resurser , men en fyndavdelning har vi. En blåmålad stålcontainer kan användas till mycket. Till exempel som upplag för medeltida profiltegel. Och som platsen där man kan förvara de metallsaker som detekterats fram. Vi är redan uppe i långt över hundra olika metallföremål, vars spridningsbild tydligt utvisar var stranden funnits. För störst täthet finns i södra delen av fältet, i det skyddade område som avgränsas av bastionens norra fasad och av kurtinen i väster. Där finner man den bredaste strandremsan på Dahlberghs karta från 1680 och nu kan man utläsa samma sak utifrån hur metallfynden fördelar sig!




Robin dokumenterar murverk



En viktig del av arbetet med ruinen är att dokumentera allt bevarat murverk. Den uppgiften har vi med varm hand överlåtit till Robin Gullbrandsson, byggnadsantikvarie vid länsmuseet. Med hans erfarenheter från några av länets andra ruiner från stormaktstiden (Eksjö hovgård, Brahehälla och nu senast Brahehus) i bagaget har projektet fått en välkommen förstärkning. Men en viktig skillnad är att medan de ruinerna varit utsatta för minst hundra år av mer eller mindre väl genomtänkta restaureringsåtgärder, så är resterna av Jönköpings slott till 100% autentiska. Här handlar det om murar som ligger exakt som de lämnades när demoleringsarbetet avslutades vid mitten av 1830-talet. Så Robin behöver varken kämpa med cement i murverket eller fundera över vad som är äkta och vad som är sentida tillägg. Hos oss handlar det bara om murverk som uppförts på kunglig order under ledning av Hans Fleming vid början av 1600-talet. Inget annat.


Stämningsbild med oljeläns


Trots att grävningen hittills varit så framgångsrik vore det fel om man påstod att allt var frid och fröjd. För vi får dras med gamla synder, med miljöbrott som i och för sig säkert är preskriberade sedan länge vid det här laget. Likafullt påverkar de oss varje dag, eftersom doften av diesel stundtals har legat tung i schaktet. En kompletterande miljöanalys är på gång och i väntan på resultatet har räddningstjänsten bistått med en läns som håller det förorenade vattnet på plats. För visserligen skimrar ytan vackert i alla regnbågens färger, men det är inte direkt något man vill släppa ut i kommunens dagvattennät!

torsdag 6 oktober 2011

Lite grann från ovan...



Kajen - Slottet - Länsstyrelsen

Så var det då dags för Västra Kajens Tivoli att öppna. Dess främsta attraktionen är - Kranturen! Se Jönköping från ovan och njut av utsikten bort mot Vätterbranten och Visingsö - i vindstilla och stekande sol! Ibland skall man ha tur med vädret och när man summerar våra upplevelser under september månad 2011 känns det som om vi var värda några solskenstimmar. Med en arbetshöjd som motsvarade Länsstyrelsens översta våning var det dessutom perfekta förhållanden för ruinskådning. Slottets framgrävda delar låg långt därnere. Det var plötsligt lätt att tänka sig även bastion Christina borta vid bron. Perspektivet gjorde fästningens verkliga storlek greppbar. Från Rättscentrum i söder till Hamnparken i norr - allt detta var en gång platsen för Jönköpings slott!


Trettiovå meter över asfalten...

Alla på grävningen tog chansen att åka upp och se slottsruinen lite grann från ovan. Somliga med högre puls och blekare leenden än kollegorna, men man får ju inte missa ett sådant tillfälle! Och eftersom kranens korg satt stabilt fastbultad på själva armen behövde man inte heller oroa sig för svängningar och sjösjuka. Det var "bara" att åka upp och njuta av vädret och utsikten!


Göran Sandstedt vänder Hasselbladaren mot bastion Carolus

Fast arbete går före nöje. Huvudsyftet med att hyra in en 32 m kran för dryga 5 000 kr var förstås att fotodokumentera under optimala omständigheter. Den viktiga uppgiften tillföll länsmuseets egen fotograf Göran Sandstedt som var först upp i korgen. Resultatet blev givetvis ypperligt!


Bastion Carolus från ovan med de två framgrävda kanonkasematterna

Efter att ha rensat murar och snubblat runt i bastion Carolus sedan i slutet av augusti kändes det härligt att se de frilagda delarna ur ett fågelperspektiv. Visserligen har vi ju inmätningarna, men det är en sak att se på en ritning - något annat att skåda kasematterna rakt uppifrån. Då framträder de två rum vi hittills grävt ut tydligt och man kan ana början på det tredje kanonvärnet längst till höger. Man ser också hur skevt de anslutande, provisoriska murarna har hakats på den välbyggda bastionen. Bättre kan man knappast illustrera begreppet "avbruten byggnadsetapp"...



Jens samlar in gråmunkarnas hampa och mullbär


Samma händelserika dag hade vi besök av projektets arkeobotaniker Jens Heimdahl för andra gången. Han gick igenom våra insamlade jordprov inne på museet. Dessutom tog vi upp ett extra djupt hål i marken - bara för att glädja Jens. Man skall hålla sig väl med experter och sakkunniga...


Faktum är att alla blev lika överraskade när det krävdes tre meters grävning för att nå ner till sjöbottnen, räknat från vår framschaktade markyta av anno 1800. Munksjön blev fort djup utanför slottet! Det har säkert varit besvärligt att bygga höga murar stabilt och hållbart så nära en brant bottenprofil. Men det ursprungliga vattendjupet har också inneburit en stor fördel. Man kunde segla in med tunga transporter och lägga till direkt vid kajen, alldeles invid sjöporten i kurtinmuren.


Och de äldsta lagren med utkastad dynga och skräp, längst därnere på sjöbottnen, visade sig innehålla oväntat spännande saker. Jens kunde identifiera fruktträd som äpple och mullbär bland växtresterna. Även kryddor och medicinalväxter som isop, humle, kattmynta och hampa dök upp i materialet, liksom pors och hjortron. Eftersom detta handlar om medeltida lager är det spår efter odling och växtanvändning vid franciskanerklostret som påträffats. Kanhända att gråbröderna har levt ett ganska gott liv här vid Munksjöns strand med både humle och pors till sitt klosteröl? Men hampan ska nog främst tolkas i sin roll som laxermedel, inget annat. Fast förekomsten av mullbär känns lite märklig i sammanhanget. Även om greve Per Brahe vid mitten av 1600-talet försökte få både mullbärsträd och silkesmaskar att trivas ute på det närbelägna Visingsö. Drömde munkarna möjligen om att få ta på något mjukt silkesplagg under den sträva kåpan?

Jönköpings slott i lokalnyheterna




SVT Smålandsnytt rapporterar om utgrävningen på Jönköpings slott! Inslaget visades den 29 september 2011.

tisdag 4 oktober 2011

Mats unika knapp...

Slät, odekorerad, anonym ...men blytung!

Ibland är det svårt för den oinitierade att fatta betydelsen av de fynd som görs på en utgrävning. Men bara lugn - precis så är det också för de arkeologer som hamnar i ovana miljöer! Till exempel ruinerna efter en fästning från stormaktstiden. När det handlar om något så speciellt som materiell kultur med tonvikten på militära ändamål och behov under 1600-talet, är man bra nära novis på nytt. Därför gäller det att hitta rätt sakkunniga att rådfråga då svårbestämda föremål dyker upp. Vid förundersökningen av Jönköpings slott vänder vi oss till traktens eget militärmuseum, Miliseum, som ligger i Skillingaryd - på det legendariska småländska övningsfältet! (se hemsidan www.vaggeryd.se/museum )

Därför satte vi oss ner med Sven Engkvist från Miliseum och lät honom titta över alla knappar som samlats in hittills i schaktet. Mats Blomberg har gått över de delar av den forna Munksjöstranden som inte står under vatten för tillfället. Mer än etthundra föremål av metall (annat än järn) har påträffats; en stor del är just knappar i olika utföranden och material. Och bland alla de vackert dekorerade var det märkligt nog en anonym och till synes intetsägande knapp som väckte Svens verkliga entusiasm. Vi talar om en slät uniformsknapp, gjuten i en blylegering.

Orsaken till att karolinen tappade sin knapp?


Imponerande? Kanske inte till att börja med. För då måste man först känna till att den svenska armén bara lät tillverka gjutna blyknappar av denna typ mellan åren 1700 och 1725. Den kommer från en karolinsk uniform. Den är autentisk och har påträffats precis utanför en fästning där ett känt förband, Jönköpings regemente, varit förlagt. Den är unik. För uniformer slets ut och försvann, speciellt under förödande konflikter som Stora Nordiska Kriget. Karl XII:s soldater lämnade verkligen inte många föremål efter sig. Vår knapp, hur oansenlig den än må vara, är ett av de få ting från de vanliga knektarnas utrustning som överlevt. Och visst ryms det ett mått av ironi i detta att en av historiens mest aggressiva militärmakter - som en gång vann så stora segrar och behärskade så stora territorier - idag kan representeras av en slät blyknapp...