torsdag 25 oktober 2012

Agrarhistoriska utblickar

Fullödigt program för högre seminariet till trots, det är bara att erkänna, jag har inte hunnit delta senaste året. Därför kändes det riktigt härligt att återse ett gäng forskarkollegor på institutionen för agrarhistoria vid SLU Ulltuna i går. Doktoranden Olof Karsvall har hunnit halvvägs i arbetet med att tolka och analysera vad som döljer sig bakom utjordsbegreppet. Oproblematiskt, tycker en del, det är ju de fastigheter som drabbades av den medeltida ödeläggelsen som sedan under 1500-talet återfinns som  utjordar i det kamerala meterieltet. Men det visar sig, som vanligt när man börjar peta i substansen, att så enkelt är det kanske inte. Och varför heter det utjord i östra mellansverige medan termen nästan inte används för medeltida ödeläggelser någon annan stans? Och varför caschade Arvid Trolle in vartenda ödetorp han kunde lägga vantarna på under 1400-talet? Den blinda fläcken i utjordsforskningen är de utjordar som finns i byar, som är snyggt inplacerade i solskiftade bytomter, inte i en marginell småländsk skogsbygd, utan på den östgötska jordbruksslätten? Vad representerar dessa? Ödeläggelser mitt i smeten. Och varför återsetts de inte med brukare framåt 1500-talets början? Jag ser med spänning fram emot Olofs resultat och inser att mina oreflekterade hänvisningar till Larson -70 och Bååth -83 i tid och otid i framtiden kommer att kompletteras av mer reflekterade hänvisningar till Karsvall - XX.

Sen kom man inte tomhänt hem heller. Pinfärsk från tryckeriet anlände Alf Ericssons avhandling "Terra mediaevalis. Jordvärderingssystem i medeltidens Sverige". Hunnen ett par hundra sidor in i textmassan på tåget hem, kan konstateras att det är en intelligent skriven och med analytisk skärpa skuren text som kommer att refereras till i framtiden. Jag gillar när man går i klinch med materialet och vågar ifrågasätta tidigare tolkningar som ibland verkar vara huggna i sten. Jag antar att disputationen den 9 november kommer att bli välbesökt och ser fram emot en intellektuell kraftmätning av sällan skådat slag mellan Alf Ericsson och Tomas Lindkvist.

Vad är det som gör seminarierna på SLU så spännande? Kanske är det så enkelt som att det här finns ett antal forskare och professorer som vågar stå för åsikten att vi kan erhålla verklige kunskap om historiska skeenden. Kunskap om hur det faktiskt förhöll sig. Som vågar gå till källorna, inte till en källa, utan till de som finns som kan belysa ett skeende: de kamerala, de geografiska, de arkeologiska och de berättande. Genom källpluralism och en tolkningsram som kanske håller sig nära den vi hittar inom den kritisk realismen blir den historiska människan synlig inom de komplexa samhällsstrukturer hon befann sig i och som hon ibland kunde påverka, och ofta påverkades av.

På Agrarhistoriska institutionen på SLU bedrivs forskning som inte hänfaller till relativistiska tolkningar. Här pumpas inga uppblåsbara metateorier upp för att tillfredsställa forskare med postprocessuella trängande behov. Vi befinner oss långt från de tjatiga pladdret kring definitioner av begrepp som kulturarv och delaktighet och annat som man förväntas ha synpunkter på, när det enda roliga är att gå till källorna och FORSKA!

En slutsats efter denna utvikning: omväldsbevakning är bra. För att kunna omvärldsbevaka finns flera instrument. En hel del kan följas på nätet,  man kan läsa nya avhandlingar och artiklar. Men det oslagbart bästa är fortfarande att få vara med när frågorna ventileras IRL, på seminarier, konferenser och i snacket kollegor emellan efteråt.  Gärna på institutionen för agrarhistoria på SLU Ulltuna.



tisdag 16 oktober 2012

Det första ögonvittnet

Fältöversten själv - Daniel Rantzau
Hans namn var Daniel Rantzau. Han var en dansk adelsman, född 1529 och bördig från Holstein i rikets södra del. Femton år gammal sändes han ut i världen för att först studera i Wittenberg under tre års tid. Därefter vidtog hans militära utbildning då han tjänstgjorde för hertig Adolf av Holstein och senare för själve kejsaren, Karl V. Han fick pröva på både hovliv och fälttåg under läroåren 1547 till 1554. År 1559 återfinner vi honom i den danska armé som krossar motståndet i Dithmarschen och därmed raderar ut minnet av kung Hans nesliga nederlag en mansålder tidigare. Daniel Rantzau utmärker sig vid detta fälttåg och kan göra karriär. Han stiger i rang och är 1562 överste hos Fredrik II av Danmark.

Under Nordiska Sjuårskriget var han fältherre över de danska styrkorna i gränsområdena mellan Sverige och Danmark. Vi möter honom i Halland, Småland och Blekinge. När det kommer till strid anför han oftast rytteriet själv, medan Frantz Brockenhuus för befäl över fotfolket.

Rytteri anno 1565 - möjligen en marginalskiss utförd av Erik XIV själv?

Vid två tillfällen är han särskilt framgångsrik. Först som segrare i slaget vid Axtorna den 20 oktober 1565 då en tröttkörd men stridsvan dansk armé på 8 000 man lyckas besegra en numerärt överlägsen svensk styrka på 12 000 man. Två år senare anför han vad som kommit att kallas Rantzaus Raid - blixtattacken upp längs Nissastigen genom Småland in i Östergötland. Även om de avsedda resultaten av detta vågade företag helt uteblir, Sverige tvingas inte till förhandlingsbordet; var uppmarschen och i ännu högre grad reträtten i februari 1568 mästerligt genomförda. I det avseendet har krigståget kommit att studeras vid militärakademier under många generationer, speciellt som Rantzaus egen krigsdagbok finns bevarad. I denna noggranna och detaljerade redogörelse över tilldragelserna i södra Sverige beskrivs de våldsamma händelserna på ett förvånansvärt modernt sätt. 

Nordiska Sjuårskriget - Stormningen av Elfsborgs slott, i bakgrunden Varberg
 
Efter Axtorna belönades Rantzau med ett slott på södra Jylland. Fler kungliga förläningar skulle följa. Men Herr Fältöversten skulle inte få tillfälle att dra sig tillbaka på sina gods. För fyrtio år gammal dödas han av en kanonkula vid belägringen av Varbergs fästning som just då hålls av svenskarna. Enligt legenden träffas han i huvudet. Och kanske var det på många vis ett passande slut för en fältherre i detta obarmhärtigt förda krig som förorsakade så mycket lidande i de två grannländerna.
 
Men i vårt arbete med slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken har vi haft all anledning att känna tacksamhet mot denne både lärde och hårdhudade man; ett bildat råskinn i renässansens Norden. För den krigsdagbok som beskriver fälttåget 1567 - 68 så in i detalj har visat sig stämma förvånansvärt bra. Visserligen tillskrivs boken hans fältpräst och det kan säker vara så att denne sammanställt och bearbetat befälhavarens anteckningar i efterhand hemma i Danmark. Men texten bär likväl en stark prägel av autencitet, av närvaro och självsyn. Därför är det av stort intresse att läsa vad Daniel Rantzau skriver om staden Jönköping som han red in i den 1 november 1567. Då hade både stad och slott visserligen bränts av de retirerande svenska trupperna, men man kan ändå lyssna på vad den världsvane danske befälhavaren har att säga:
 
"Jönköping är en behaglig liten köpstad, vackert belägen vid den stora sjön Vättern som sträcker sig 14 mil i längd in i Östergötland. Landet är mycket bördigt. Västergötland gränsar därtill på 2 mils avstånd. Ett kloster som den svenske kungen låtit befästa ligger ovanför staden vid ett skönt strömmande vatten. Det var ståtligt försett med höga vallar, djupa gravar och runda kanontorn. Detta starka fäste hade svenskarna väl kunnat hålla emot oss, om de blott hade litat på sig själva. Slottet hade emellertid antänts tillsammans med staden."
 
Kände ni igen er? Det skönt strömmande vattnet är idag mer stillsamt och känt under namn av Hamnkanalen. Och det är talande att Rantzau väljer en dimunitivform på plattyska för att beskriva själva staden - stettlein. En liten stad. För det är vad en man av värld såg anno 1567; en man som hade tjänat vid kejsar Karl V:s hov och som besökt många av kontinentens namnkunniga städer. Jönköping med kanske 1200 invånare (innan danskarna kom) var möjligen vackert beläget, men ingen större stad att räkna med i Daniel Rantzaus ögon.

Den äldsta bilden av Jönköpings slott - med vallar och rundtorn markerade
Vad som är verkligt spännande är beskrivningen av och omdömet om Jönköpings slott. Yrkesmannen, den erfarne befälhavaren i Fredrik II:s armé Daniel Rantzau omtalar den nästan nybyggda fästningen som ståtlig och väl befäst. En anläggning som kunnat stå emot hans angrepp om de svenska befälhavarna bara haft kurage nog att stanna kvar... Visst kan man förmoda att det inte skadar med lite förstärkande ord i en beskrivning som kungen själv kommer att läsa, men trots den reservationen består Rantzaus omdöme. Jönköpings slott var en fullgod och modernt utrustad fästning ...i alla fall innan branden.
 
De försvarsverk Daniel Rantzau beskrev är desamma som man kan ana på den första bevarade "bilden" av staden och slottet. Den högst schematiska teckning som ofta har tillskrivits Karl IX visar vallar och rundtorn samt en grav som skiljer av ett förborgsområde norr om slottsfyrkanten. Anmärkningsvärt nog har befästningen ritats ut med vallar på alla fyra sidorna, även ut mot Munksjön. Fast med tanke på skissens kvalitet i övrigt ska man kanske inte fästa allt för mycket avseende vid den detaljen... 


Ruin av posteij - bestyckat rundtorn vid Jarmers Plads i centrala Köpenhamn
De stora samtida kanontornen vid fästningar som Vadstena och Kalmar är välkända exempel på den typ av runda, hörnplacerade torn som kommit att betraktas som typiska för just Vasaborgar. Men i Jönköping var tornen mindre. Den torngrund som kunde lokaliseras med georadar inne på Per Brahegymnasiets förutvarande skolgård 2010 mätte inte mer än 12 meter i diameter.En bra parallell kan man faktiskt se mitt inne i centrala Köpenhamn, på Jarmers plads - förutsatt att man vågar trotsa den täta trafiken. Här ligger ruinen av ett tegelmurat kanontorn, ett tillägg från 1500-talet till de medeltida stadsmurarna. Man bör notera den tunnvälvda förbindelsegång som lett in till vallgatan bakom muren. Tornet revs när Köpenhamn försågs med tidsenliga befästningar i form av vallar, gravar och bastioner på 1600-talet. Men dess nedre delar fick stå orörda inne i jordmassorna. Så tornruinen påträffades när vallsystemet slopades under senare delen av 1800-talet.
 

Hans Flemings perspektivskiss fraån ca 1605 - notera de runda torngrunderna inne i bastionerna!


Vi har ytterligare ett bra belägg för rundtornens existens vid Jönköpings slott, nämligen de märkliga byggnadsrester som syns på Hans Flemings fina perspektivskiss över slottet som byggarbetsplats strax efter sekelskiftet 1600. För inne i både bastion Gustavus i sydväst och Carolus ute vid Munksjöns strand syns tydliga runda strukturer - de kvarliggande torngrunderna från Gustav Vasas dagar. Planen visar bastionernas murverk utan den jordfyllning som snart skulle dölja alla synliga spår efter äldre fästningsverk. Men det finns ytterligare en detalj värd att observera; den välvda gång som syns i jordvallen bakom bastion Gustavus. Passagen har inte fyllt någon som helst funktion för fästningens nya hörnverk - men den leder rakt in mot den runda torngrunden. Det är frågan om en täckt förbindelsegång av samma typ som den vid Jarmers Plads.
 
Idag ligger de äldsta torngrunderna vid Jönköping slott oåtkomliga för annat än geofysiska undersökningsmetoder. Men vi vet var det sydöstra kanontornet bör ha stått - alldeles under den yta som användes till parkering och uppställningsplats för bod och container vid årets utgrävning. Så chansen finns att dess lämningar kan komma fram i ljuset när området ställs i ordning till parkmark om ett par år. Det finns skäl att återkomma!



måndag 15 oktober 2012

Markanvändning och miljö i Månsarp

Våren 2010 undersökte vi ett par röjningsröseområden i Månsarp. I samband med undersökningen togs en sedimentlagerföljd i den närbelägna Röshultsmossen. Efter mycket analyserande är rapporten nu klar och kan laddas ner på vår hemsida www.jkpglm.se. Välj Kulturmiljö - Publikationer - Arkeologiska rapporter - 2011. Rapporten har nummer 2011:48. Pollenanalysen genomfördes av Mats Regnell vid Stockholms universitet.

Undersökningen visade att området sannolikt har utnyttjats för odling och bete redan under folkvandringstid, i mindre utsträckning redan under romersk järnålder. Pollenanalysen visade även att det under romersk järnålder har funnits en boplats i omedelbar närhet av undersökningsområdet, även om några spår efter denna inte kunde återfinnas vid avbaningen. Därefter vidtog en period utan agrara aktiviteter men skogsbete har troligen förekommit. Omkring år 1100 e.Kr. påbörjades en ny aktivitetsfas som utmärks av odling och bete. Både korn och råg har odlats. Lägre halter av träkol gör det mindre sannolikt att en bosättning låg i omedelbar närhet till undersökningsområdet vid denna tid. Denna fas sträcker sig genom hela den analyserade delen, till ca 1400 e.Kr., men fortsätter troligen ovanför denna. De röjningsrösen som föranledde hela undersökningen kan till viss del ha börjat anläggas redan under förhistorisk tid eller medeltid, men har till större delen tillkommit under nyare tid.

Ladda hem och läs rapporten för att få veta mer.

söndag 14 oktober 2012

Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen
Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga - den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål - är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?
Spjutspets
En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!
Fotangel
 Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan - den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå...

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!
Sporre
Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört - svenskar eller danskar - så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver - omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.
Hane till hjullås
Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.

torsdag 4 oktober 2012

Spännande hyddlämning i Smålandsstenar

Slutundersökningen av stenåldersboplatsen i Smålandsstenar har nu pågått i snart två veckor. Boplatsen är avgränsad till en relativt behändig yta, ca 20 x 15 meter. Centralt har vi en tydlig hyddbotten som består av en gråfärgad fyllning. I och omkring har vi identifierat ett antal stolphål samt en härd inne i hyddan.


                                         Hyddbottnen efter andra rensningen

Ett stort antal flintor har hittats, framför allt i hyddans södra del där också öppningen finns. Flintan sprider sig genom öppningen och ut på en aktivitetsyta utanför hyddan. Anmärkningsvärt är att vi hittat sju mycket fina mikrospånkärnor strax utanför hyddan inom ett begränsat område, ca 1,5 x 1,5 m. Kärnorna är fortfarande dugliga att använda och man kan undra varför dessa har blivit kvarlämnade. Kan det vara en depå där man avsiktligt lämnat kärnorna för att återkomma vid ett senare tillfälle?  I övrigt påträffas också följaktligen också en stor mängd mikrospån.


Mikrospånkärna påträffad strax utanför hyddan



Under presenningen ligger hyddbottnen skyddad från regn och rusk. I förgrunden ser vi aktivitetsytan utanför hyddan


Vi har nu drygt två veckor kvar och vi har ytterligare en eventuell hyddbotten att undersöka, dock utan den stora mängd flinta som i den första hyddan. Återkommer med med information.
Jörgen Gustafsson

tisdag 2 oktober 2012

Samma rösen där som här...

Utsikt från Krejansberget - landskapets förändring från havsvik till jordbruksbygd 
Landhöjningen och dess mer spektakulära effekter är kanske inget man i första hand tänker på som arkeolog i Smålands inland. Men när man exkurerar i en kustbygd som finska Nyland (Uusimaa) blir förändringarna så konkreta, så gripbara. En av de lokaler som vi deltagare i EAA-mötet i Helsingfors 2012 kunde besöka var Krejansberget i Sjundeå ((Siuntio) socken. Här ligger fyra av Finlands omkring 1300 bronsåldersrösen i ett minst sagt imponerande krönläge med milsvid utsikt. Skogsklädda bergsåsar, åtskilda av de bördiga åkerfält som en gång utgjorde havsvikar, sund och breda fjärdar.

Röset som majoren "grävde ut" på 1840-talet. Ser ni förresten Alf där han sitter på stenarna?
Efter en brant klättring uppför skogsstigen kom vår blandade skara, bestående av ett fyrtiotal arkeologer från Europas alla hörn plus två brasilianska kollegor, upp till krönets hällmarkstallskog. En nog så exotisk naturtyp för många av oss. För egen del noterade jag hur mycket blåbär som fanns dolda i riset. Min naturliga reflex att börja plocka några nävar solmogna bär orsakade en hel del lyfta ögonbryn. För vår allemansrätt som känns så självklar är ju egentligen allt annat än självklar i resten av Europa. Men uppe på Krejansberget kunde den som ville - och vågade - pröva på skogens bär. Och så fanns ju bronsåldersrösena och deras landskap att upptäcka under den korta tid som stod till buds. För det är ju förbannelsen med en exkursion - man kommer till en underbar plats där man vill stanna i timmar. Men har 25 minuter till sitt förfogande...

Ett ganska intakt röse som "bara" är 9 m i diameter. Imponerande bygge i vilket fall som helst!
Krejansbergets största röse är ca 20 m i diameter och ännu i sitt medfarna skick mer än två meter högt. I dess mitt finns som på så många andra ställen en vid plundringsgrop i vars botten man skymtar en hällkista. Röset "undersöktes" av major Fredrik von Lansen omkring 1840. Och i likhet med de flesta av den tidens fornvänner efterlämnade han varken någon redogörelse för sitt ingrepp eller några uppgifter om fynd. Ett halvsekel senare grävde Alfred Hackman ut ytterligare ett röse. Den gången påträffades keramik och brända ben i gravgömman.

Dalen vid Svidja med den å som idag är vad som återstår av öppet vatten...
Kanske är det inte så konstigt att gravarna på Krejansberget tidigt tilldrog sig intresse. För dom ligger fortfarande i ett väldigt framträdande läge i landskapet. Ett odlingslandskap präglat av den stora godsbildning som uppkom i Sjundeå socken, nämligen riksmarsken Klas Flemings (ca 1530 - 1597) eget Svidja. Här uppförde hans far Erik ett stort stenhus på 1550-talet. Han lät också köpa in fruktträd i Reval (Tallinn) och anlägga vad som anses vara Finlands äldsta kända trädgård på Svidja. Så de bördiga sedimentjordarna, de forna sjöbottnarna, nere vid bergets fot lockade en ny tids hövdingar till samma plats där företrädare för traktens elit gravlagts två och ett halvt årtusende tidigare...

måndag 1 oktober 2012

På tur med skogshistoriska sällskapet

Källaren på hygget, mitt i skogen. Torpet dit källaren hört hette också Skogen.
I källaren samlar jag alla aspekter på begreppet skog  jag kan
komma på och sen skakar jag om. Det gäller ju att se skogen för alla träd.
 
Skogshistorien och jag.

För ett par år sedan hade jag tröttnat på att betala min medlemsavgift. Skogshistoriska sällskapets tidskrift "Skogshistoriska Tidender" låg åter på mitt köksbord. I svarvitt och endast med rubriken mot en grön bakgrund. Och så innehållet: "En gammal kolare berättar",  "Jägmästarminnen", "Skogsskolan i Knäckebrödhult 1920-38".  Och så alla dessa foton från exkursioner som såg till förväxling likadana ut: "Pensionerad jägmästare X guidar Sällskapet på sin höstresa till kontortabestånden i Jämtland". Gubbe framför tall, talande till tjugo mannspersoner i dresscode militärgrön rock och Tretorn. I förstoringsglaset kunde jag även urskilja ett par kvinnor. Alla på fotot, utom jägmästare X, med ryggen mot mig. Så mycket bättre bevänt var det inte med årsboken. Jag skrev ett brev. Förklarade mig inte tillhöra målgruppen, tyckte det hela var gubbigt, 1900-talscentrerat och ganska ointressant. Överhuvudraget tyckte jag att planterade granar var ganska ointressant. Vad hade  dessa virkesåkrar med skog att göra?
Jag väntade mig inget svar, utan såg mitt utträde som tämligen odramatiskt. Men jag fick svar. Skogshistoriska sällskapet var intresserad av mina åsikter. Kunde jag berätta vad jag tyckte var fel, så skulle de gärna lyssna til mig. Först trodde de att jag var en man. Det är vanligt förekommande i mitt liv, huriallsindar ska man kunna få någon ledning om könstillhörighet utifrån det norska namnet Ådel? Som inte ens är vanligt förekommande i Norge?? Jag kan gärna vara man, det kvittar. Men nu upplyste jag dock om könstillhörighet. Sen fick jag besök! Av Dag K. Denne välformulerade och humoristiska skogsgigant och vi pratade under flera timmar om begreppet skogshistoria och hur det kunde göras relevant för större grupper. Skog för mig är så mycket mer än träden. Som arkeolog är skogen bakgund och scen för händelser som skett tusentals år tillbaka. Landskapet är förändrat, men lämningarna finns där. Ibland gör det moderna skogsbruket att konflikter uppstår kring frågor om bevarande kontra ekonomiska intressen. Som kulturgeograf är skogen ett landskap att problematisera kring och sätta in i ett större sammanhang där vår virkesproduktion i dag och tidigare haft globala återverkningar. Skogen är historia, agrarhistoria, ekonomisk historia och etnologi. Dag och jag skissade på olika sätt att synliggöra de olika perspektiven. Ett första steg kunde vara  att jag deltog och berättade på plats i ett landskap där olika tider och berättelser fanns representerade i skogen. Det kunde egentligen vara vilken skog som helst, men nu valde vi Margreteholm i Mullsjö kommun. En skog där jag vistats en del i samband med kulturhistorisk förstudie och utredning inför planerad vindkraftspark.
Och i fredags var vi där. Ett trettiotal medlemmar i Skogshistoriska Sällskapet samt förvaltaren och skogsarbetarna på Margreteholm. Vad kul vi hade, och vad mycket jag lärde mig! Jag tror att medlemmarna i Sällskapet också var ganska nöjda. Nu har jag utlovad en artikel till nästa årsboken och jag har givetvis ingen tanke längre på att lämna sällskapet. För att illustrera denna solskenshistoria med nyfunna vänner kan anföras att fredagen var ungefär den enda dagen under hösten som saknade spöregn, utan istället rann dagen upp med milt solsken. Man blir stämd i dur av mindre. Sittande på en tuva ätande rykande färsk gulaschsoppan med rökt kött i solgasset inser man ju att Skogshistoriska sällskapet och jag=sant.