onsdag 11 december 2013

Utpost Visingsö, del 3 Husaby


Jag fortsätter mitt korståg för Visingsö som en tidigmedeltida central plats. Den här gången rör det sig om en by som vi egentligen inte vet platsen för - Husaby. Husabyarna var från början stormannagårdar som sedan knöts till kungamakten och där en representant för kungen bodde. Vanligtvis dateras de till slutet av vikingatiden och början av medeltiden.

Det är alltså inte fysiska lämningar efter en husaby vi har på ön, den har istället satt sina spår i det skriftliga källmaterialet. Det äldsta skriftliga belägget är från 1286 då Magnus Birgersson (sedermera Ladulås) donerar 4 attungar från byn. Sedan nämns Husaby i flera dokument fram till mitten av 1500-talet. Då drogs byn in till en sätesgård som på befallning av Gustav Vasa anlades på ön och något senare till Visingsborgs grevskap. Var den här byn har legat vet vi alltså inte med säkerhet, men en rimlig gissning är i området intill Ströja kyrkby.



  Platsen för Sankt Laurentii kapell. Den resta stenen är från Per Brahe den yngres tid, 1600-talet.
 
 
Omkring en kilometer norr om Ströja kyrka ligger också lämningarna efter ett medeltida kapell, Sankt Laurentii. Det är inte säkerställt under vilken del av medeltiden det byggdes, men det tas upp i en förteckning från tidigt 1500-tal och är alltså äldre än det. Eventuellt har det haft ett samband med Husaby.
Ett flertal kungliga och kyrkliga dokument har daterats under tidig medeltid på Visingsö. Var har de som utfärdat dokumenten befunnit sig? Är det på borgen i Näs, i Ströja kyrkby eller är det i Husaby? Och var huserade riddaren Martin, som var militär ståthållare på ön 1268? Det är några av flera intressanta frågor som rör den här tiden på ön. 
Anna Ödeén


söndag 8 december 2013

Fältskärens kniv?

Fällkniven från slagfältet
Det finns fynd som man först inte uppmärksammar; saker som plockas in mest för ordnings skull. Järnföremål som gjorts oigenkännliga av rost och fastkorroderad sand hamnar lätt i den kategorin. För konservering av metallföremål ÄR en kostsam hantering. Man tvingas hushålla med budgetens sparsamma resurser. I en valsituation är det lätt att motivera att något som är begripligt och till synes välbevarat prioriteras. Den oformliga rostklumpen lämnas därhän.

Ute på slagfältet vid Getaryggen hittade vi redan våren 2011 två rätt medfarna järnföremål som bedömdes kunna vara fällknivar. Här finns ett annat urvalsproblem. För fällknivar har varit något som alla burit med sig. Det är ett tidlöst föremål - och därmed också närmast omöjligt att datera. Landsknekten hösten 1567, resenären två sekel senare eller 1900-talets skogsarbetare - alla kan de ha burit den hopfällda kniven i fickan. Därför hamnade våra båda "möjliga fällknivar" långt ner i prioriteringslistan när det skulle väljas ut föremål till konservering efter fältsäsongen 2011.
 
Det var inte förrän året därpå, när vi på hösten gick igenom all kvarvarande insamlad metall från slagfältsundersökningarna, som de fick följa med ner till konserveringsateljén på Malmö museer. Då föremålen kom tillbaks till Jönköping avslöjades den ena fällkniven snabbt som en sentida fickkniv. Den var av den klassiska typen med nu försvunna tunna trä- eller hornplattor på handtaget. Men den andra kniven blev genast mer problematisk att bestämma.
 
Det handlar om en 11 cm lång fällkniv med handtag i metall och ett trekantigt, eneggat blad vars största bredd ligger nära spetsen. I konserverat skick gav föremålet ett ålderdomligt intryck och det kändes rimligt att offra lite tid på att leta paralleller och trots allt försöka komma fram till en datering. Detta lyckades över förväntan!
 
 I Johanna Bergqvists nya, mycket läsvärda avhandling "Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans" finns en noggrann genomgång av arkeologiska fynd som kan kopplas till sjukvård och läkekonst. Bland alla de mer eller mindre märkliga föremål som visas fram finns fällknivar (från Lund, Skara och Vadstena kloster) som är i det närmaste identiska med vårt fynd från Getaryggen. Utifrån fyndsammanhangen bedöms dessa knivar att ha kunnat användas vid kirurgiska ingrepp. Men förstås kan en fällkniv, där den vassa eggen ligger väl skyddad inne i skaftet, också användas till andra saker som t.ex. rakning.
 
Kniven från Getaryggen påträffades uppe på åsryggen söder om landsvägen, där vi kunna konstatera att de svenska styrkorna haft en framskjuten postering. Fynden antyder att ställningen  har anfallits i ryggen, kanske av von Dohnas lätta kavalleri. Det avbrutna bladet från en ryttarhammare stöder den tolkningen. Det har alltså stått en strid på platsen och med största sannolikhet har det funnits sårade att ta hand om. I det sammanhanget passar en fältskär med verktyg och förband nedstuvade i en läderväska väl in. Och att hans fällkniv blev liggande kvarglömd i det kaos som måste ha rått den 31 oktober 1567 är inte att undra på...

måndag 2 december 2013

Utpost Visingsö, del 2 Ströja

Jag har i ett tidigare inlägg påstått att Visingsö har varit en central plats. Men det är inte bara borgen vid Näs som är intressant i det hänseendet. Området runt den medeltida Ströja kyrka (dagens Brahekyrka) har om möjligt passerat Näs, mycket tack vare givande och intressanta arkeologiska undersökningar under senare år.

 
 
Så här ser platsen ut i dag. Brahekyrkan stod klar 1636.
  


I Brahekyrkan står fortfarande det medeltida västtornet från Ströja kyrka kvar. I mellanvåningen i tornet finns en så kallad herrskapsläktare eller emporvåning, som visar på närvaron av en kungamakt.  Kyrkan är från första hälften av 1100-talet och det är högst troligt att några av de tidigmedeltida kungarna besökt den, deltagit i mässan från emporvåningen eller haft en enskild andakt.
Platsens historia är dock äldre än så och innan den medeltida stenkyrkan byggdes låg det med största sannolikhet en äldre träkyrka på platsen. 1988, när kyrkvaktmästarna var i färd med att gräva en grav fann de en intressant sten. Det var gavelhällen till ett gravmonument, en Eskilstunakista, med ett ormdjur i slingor hugget i relief. På stenen finns också fortfarande färgrester kvar. De här kristna gravmonumenten pekar mot att en äldre kyrka har stått på platsen och att en stormannagård har funnits i närheten. Även innan religionsskiftet mellan asatron och kristendomen kan det arkeologiska källmaterialet visa att platsen runt Ströja kyrka har varit speciell. Under undersökningar i kyrkan har två så kallade guldgubbar påträffats. De här små ”gubbarna” är tunna, tunna guldbleck med präglade figurer. Guldgubben från undersökningen 2002 är en avbildning av ett par som omfamnar varandra.


Guldgubben med paret som omfamnar varandra. Den är endast 1 cm hög i verkligheten.
 
 
Trots sin litenhet är guldgubbarna viktiga för förståelsen av platsen. De hittas där det finns en anknytning till förhistorisk kult och det ger området runt Ströja kyrka ännu en dimension längre tillbaka i tiden.
Anna Ödeén