torsdag 26 september 2013

Odla, plocka och jaga - livet under stenåldern i Farstorp

Översikt över undersökningsområdet i Farstorp. Foto Maria Petersson
Efter istidens slut levde människor i tusentals år som samlare, fiskare och jägare. Det var ett väl fungerande ekonomiskt system som övergavs till fördel för en odlings- och boskapsekonomi i hela södra Skandinavien omkring 3900 f Kr. Landskapet omformades därefter sakta från milsvida skogar till dagens åkrar med korn och vete och ängar där får, getter och nötboskap betar. I ett längre tidsperspektiv är jordbruket sannolikt en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar. Hur det gick till när odling och boskapsskötseln ersatte jakt, fiske och samling omfattas dock av flera frågetecken och är fortfarande ett livligt debatterad ämne inom arkeologisk forskning.

I Farstorp har vi funnit spår efter de allra första bönderna och boskapsskötarna i Småland. För omkring 5800 år sedan röjdes sten bort från en mindre yta och ett hus byggdes. Stolpar av furu restes, vilka bar upp taket. Ett tak täckt med vass som höll tätt för regn och snö. Väggarna flätades samman av smala vidjor och tätades slutligen med lera. Resultatet blev en varm och torr bostad, hemmet för en mindre grupp människor - kanske en familj. Strax utanför huset ser vi fortfarande spår efter eldar där mat tillagades, att man grävde lagringsgropar och kastade sopor. Sammantaget får man en bild av en liten välskött gård från stenåldern.
Bild på den stenröjda ytan där stenåldershuset påträffades. De röda pinnarna markerar de grävda hål där de takbärande stolparna stått. Foto Mats Nelsson
 

Rekonstruerat stenåldershus från Ekehagens forntidshus i Västergötland. Foto Tom Carlsson
Under utgrävningens gång har jordprover samlats in och när innehållet analyserats kommer det förhoppningsvis att avslöja vad man odlade; kanske vete, korn eller ärter? Om man samlade vilda växter; hallon, lingon, blåbär? Mikroskopiska analyser på stenredskap kan hitta slitspår efter skrapning av skinn eller skärande i kött. Små arkeologiska pusselbitar i försöken att bättre förstå förändringen från jägare/samlare till odlare/boskapsskötare för närmare 6000 år sedan.
Tom Carlsson

onsdag 25 september 2013

Vad gör ettusentrehundranittiosju arkeologer i Böhmen?

University of West Bohemia i Plzen, Tjeckien
Egentligen är Plzen (tidigare Pilsen) i Tjeckien, belägen 8,5 mil väster om Prag, ett ganska otippat resmål. En stad med anor tillbaks till sent 1200-tal och en fint bevarad stadskärna, men annars mest känd som hemort för Skodafabrikerna. Och för det gigantiska Urquell-bryggeriet. Men här finns också Universitetet i Västra Böhmen, grundat strax efter murens fall genom en sammanslagning av Plzens Tekniska Institut och en lokal mindre högskola.
 
Universitetsområdet påminner om vissa svenska högskolor med sina typiska nittiotalsbyggnader och ett läge en bra bit ut från centrum. Det har faktiskt placerats på vad som tidigare var en militär flygbas; en nog så symbolisk bild av utvecklingen efter det kalla krigets slut. Samtidigt finns förstås den bistra samtidshistorien alltid närvarande i en eller annan form. Till exempel genom det gigantiska cellfängelse som ligger bara ett stenkast bort. Uppfört i slutet av 1800-talet, under det habsburgska rikets dagar, är det Tjeckiens största fängelse. Under kommunisttiden var Vaclav Havel den kanske mest namnkunnige fången bakom dessa murar och taggtrådsstängsel.

Cellfängelset i Plzen, en kvarleva från dubbelmonarkins dagar.
Men tack och lov var det inte dit, utan till universitetet som vi begav oss i början av september 2013. Och vi, det var Moa Lorentzon och Claes Pettersson från Jönköpings läns museum, deltagare i den 19:e EAA-konferensen (European Association of Archaeologists). Lite statistik kan vara på sin plats. I år kom 1397 registrerade deltagare, representerande 48 olika länder, för att medverka i ett lika rikt som överväldigande utbud av aktuella forskningsresultat. Total hölls inte mindre än 977 olika föredrag, till detta kom 196 posters. Presentationerna skedde inom ramarna för 91 separata tematiska sessioner, varav som mest 18 pågick parallellt. Dessutom deltog 26 olika utställare med allt från smalast tänkbara facklitteratur till det absolut senaste inom laserskanning och andra högteknologiska metoder.

Arkeologiska perspektiv på Trettioåriga kriget...
Det säger sig självt att man inte kan tillgodogöra sig mer än en bråkdel av det enorma informationsflödet under de tre konferensdagarna. Det gäller att läsa på i programmet, att tänka strategiskt och bita ihop. För man kommer att bli frustrerad över de val man måste göra. Men den känslan försvinner snabbt inför all inspiration, alla nya idéer och de människor man möter!
 
Vad kunde då vi bidra med vid EAA 2013? Vilka vinklingar på småländsk arkeologi presenterades inför de samlade kollegorna? Moa var först ut på scen med föredraget Historical sites and monuments versus antiquarian practice - examples from archaeological surveys in woodland areas, Southern Sweden. Det ingick i sessionen Archaeological Sites in Forests - Strategies for their Protection. Och handhavandet av skogens kulturminnen utgör sannerligen ett problem i alla beskogade områden i Europa. Ett tydligt tema under sessionen var den betydelse som LIDAR, flygburen laserskanning, fått vid kartering och bedömning av dessa frågor.

LIDAR i skogen och på slagfältet - en 1600-tals skans inne i en tysk skog
På fredagen  var det Claes tur att berätta om Jönköpings turbulenta 1600-tal under rubriken Far Behind the Front. The Ambitions and Shortcomings of an Aspiring Military State in the 17th Century. För just så kan stadens utveckling betraktas - som en spegling av stormaktstidens visioner och tillkortakommanden. Föredraget hölls inom ramen för Archaeological Perspectives on the Thirty Years War, en heldagssession som förhoppningsvis kan utgöra startpunkten för ett europeiskt nätverk inom detta ämnesfält. För på sikt är det kanske så man skall se den största och mest långvariga nyttan av en mastodontkonferens som EAA - i mötet mellan likasinnade från olika delar av Europa; möten som genererar framtida samarbeten!

Fästningsstaden Ingolstadt i Tyskland - murar grundlagda enligt konstens regler
En annan viktig sak är möjligheten att få perspektiv på sin egen verksamhet. Man träffar kollegor som sysslar med likartade objekt och ser paralleller. Exempelvis kunde vi jämföra Jönköpings slott med de lika gamla befästningsverken runt Ingolstadt; en sydtysk stad som stod emot Gustav II Adolfs anfall sommaren 1632. Kanske därför att man byggt mer omsorgsfullt och starkare än vid vår egen - i krig oprövade - fästning? Likaså fanns det uppenbara likheter mellan hur de slagfältsarkeologiska undersökningarna genomförs i Tjeckien och vad vi försöker uträtta i spåren efter den danske fältherren Daniel Rantzaus härjningar längs Nissastigen hösten 1567. Även de ödelagda by- och gårdstomterna påminner i hög grad om varann, trots avståndet geografiskt. Här finns sannerligen mycket att lära av och fundera kring!

Session A04 - Trettioåriga krigets arkeologi. Diskussion med arrangören Pavel Vareka (andre man från höger)
Man återvänder hem efter dagarna i Tjeckien fullastad med intryck. Vilka resultat som blir bestående och vilka lärdomar som kan tillämpas i det antikvariska arbetet i norra Småland får framtiden utvisa. Men en sak är säker; den här sortens forum behövs! En konferens som EAA 2013 i Plzen må kännas kaotisk och stressig men är samtidigt bara så berikande! Som sagt, det handlar om inspiration. Om nya idéer. Om möten. Som deltagare får man mersmak - så ta lärdom och  följ med till EAA 2014 i Istanbul. Det lär bli minnesvärt!


För den som vill veta mer om EAA 2013, se http://www.eaa2013.cz

För den som vill veta mer om EAA 2014, se https://www.eaa2014istanbul.org/site

fredag 20 september 2013

Rödockra, husoffer och cirkelkors


Ibland är det de små detaljerna som avgör om vi arkeologer lyckas med att lyfta blicken och upptäcka den historia källmaterialet berättar. En viktig förutsättning är att bevarande­förhållandena är goda, en annan att det finns tid för noggrann undersökning och dokumentation. När vi nyligen undersökte en av byggnaderna i Farstorp var förutsättningarna precis så gynnsamma. Då upptäckte vi något som gjorde att vi höjde på ögonbrynen.

Farstorp, halva långhuset ligger under vägen
Här grävs ett av långhusen i Farstorp bort och ligger nu
delvis under den nyanlagda vägen

Byggnaden i Farstorp är ett långhus, sannolikt från äldre järnålder. Huset har haft lerklinade väggar och ett sadeltak, troligtvis av torv. Det var i ett stolphål, i det som en gång varit den norra långväggen, som vi gjorde fyndet. Längst ned i botten på hålet låg en sten som var målad med mörk röd färg. Vi har tagit in stenen för närmare analys, men antar redan i nuläget att färgen är rödockra. Ockra uppstår genom vittring av järnhaltiga bergarter tillsammans med bland annat, sand. Vid bränning omvandlas den gula hydroxiden till röd oxid och då får man en mörkare och rödare ockra, i likhet med den som fanns på bottenstenen i husets norrvägg.


Bottenstenen med rödockra, från norra långväggen


Vid närmare undersökning visade det sig att stenen var oregelbunden, men lagd med den plana sidan upp. En liknande bottensten, men utan färg fanns även i sydväggen. Eftersom huset har varit uppfört i delvis lös siltig sand, har stenarna bildat stabila fundament och varit nödvändiga för väggstolparna att kunna vila på. Två frågor som nu uppstår, är när och varför järnåldersborna i Farstorp har målat och lagt den rödockrafärgade bottenstenen på plats under stolpen? Det ligger nära till hands att tro att stenen placerats i stolphålet då huset uppfördes. Den andra frågan är betydligt vanskligare att besvara.

I vanliga fall förknippar man rödockra med hällmålningar och gravar, och färgen tros ha haft en rituell mening. I vårt fall får man även vända blicken till de fynd som ibland gjorts i stolphålen i förhistoriska boningshus som undersökts på andra håll. Bland annat finns exempel på avsiktligt deponerade djur eller delar av djur, men även föremål som redskap och mynt har hittats. Depositionerna som kan liknas vid ”husoffer”, har rötter i stenåldern och upphör inte med kristnandet utan fortsätter långt in på 1800-talet.


Rödmålade cirkelkors, så kallade konsekrationskors,
från Vittsjö kyrka i Skåne

Avsikten med att placera ett föremål i ett stolphål har sannolikt varierat över tid, från beskydd mot onda makter, sjukdomar och olycka till att ge välstånd hos djuren och lycka åt de inneboende. En intressant parallell skulle även kunna dras till våra medeltida kyrkor och de cirkelkors, så kallade konsekrationskors, som ofta målades med röd färg inför invigningen. Oavsett om de inneboende i Farstorpshuset sökte skydd eller önskade välstånd, vittnar bottenstenen nu, nästan två tusen år senare, om den betydelse man tillmätte ritualer.


torsdag 19 september 2013

En stenåldersmus

En vanlig dag på jobbet i Farstorp brukar innebära närkontakt med stenrösen av olika slag och att slänga sten, sten och åter sten. Ofta handlar det om röjningssten som lagts upp till prydliga rösen, men det händer också att vi hittar inre konstruktioner eller fynd av olika slag, t.ex keramiksskärvor från kärl som gått sönder. Så kan som sagt var en dag på jobbet se ut. Men rätt vad det är händer något annat som blir dagens "snackis". Ett exempel på det hände förra veckan då vi fick besök av paleoekolog Per Lagerås från Riksantikvarieämbetet. Per är en av flera sakkunniga experter som knutits till projektet för att bidra med sina specialistkunskaper. I Pers fall handlar det om pollenanalyser, och hur de kan hjälpa oss att få en bild av landskapet och visa hur marken utnyttjats genom tiderna.


Tom och Annie inför provborrning i mossen

För att göra en pollenanalys krävs ett borrprov i en mosse nära grävplatsen och det var när vi höll på med det arbetet som vi fick våra lilla överraskning. I borrkärnans torvskikt, på ungefär 3 meters djup, låg en musgnagd hasselnöt. Det kanske inte låter så märkvärdigt men om man tänker på att torven på det djupet i mossen är 5000 år gammal, blir det något extra.


Borrkärnan studeras

På den här platsen ser vi alltså spåren efter en liten stenåldersmus som fått sig en godbit. Ett lite udda fynd som är roligt i sig, men också intressant för att det visar att hassel vuxit i området under stenåldern. I dag växer ingen hassel här och det ger oss en fingervisning om att lanskapet förändrats en hel del under de senaste årtusendena. När pollenanalysen så småningom färdigställts kommer vi att veta mer om dessa förändringar, vad de berott på och försöka se hur våra undersökningsresultat kan relateras till dem.
Det blir en annan nöt att knäcka!

 
  Britt granskar den musgnagda nöten
 
 

onsdag 18 september 2013

En markkabel, medeltida smide och spåren efter tidigare okänd gårdsenhet

En markkabel och en deadline

Det har hänt saker i Farstorp, spår av hus har undersökts, flera röjningsrösen har grävts och dokumenterats, slagg har samlats in från troligen både järnframställning och smide och prover av alla möjliga sorter har tagits och väntar på att analyseras. Det har som sagt hänt mycket även om det varit lite glest med rapporter om grävningen här på vår blogg den senaste tiden.
Att rapporteringen varit sporadisk får vi skylla lite på planering och arbete inför arkeologidagen, ett arbete som ju betalade sig bra med nästan 200 besökare, men framför allt på att vi, fram till sista augusti, arbetade intensivt och målmedvetet för att bli klara inom den del av undersökningsområdet där markkabeln nu håller på att grävas ned.
Alla arkeologiska objekt inom denna ca 500 meter långa och 25-30 meter breda korridor, som går i nord-sydlig riktning genom hela undersökningsområdet, var tvungna att vara undersökta, dokumenterade och borttagna senast sista arbetsdagen i augusti. Det var några jäktiga dagar i slutet av månaden men allt blev klart och nu kan vi kika ner i ett närmare två meter djupt och tre meter brett schakt som sakta men säkert dras genom området.


Rakt genom undersökningsområdet dras nu det nästan två meter djupa ledningsschaktet.

 

Medeltida smide

Fram till sista augusti grävdes således en hel del objekt färdigt, t.ex. spåren efter det hus som beskrevs av Håkan Hylén i tisdagens blogginlägg, samt bland mycket annat resterna av två smedjor i undersökningsområdets nordvästra del. Dessa är troligen medeltida och möjligen spåren efter en gårdsenhet som vi idag inte ser några spår av och inte heller har några indikationer på från historiska källor, varken från arkiv eller historiska kartor. Förutom en stor mängd slagg och fragment av ugnsväggar samt fundament för ässjor, påträffades också vad vi tror är fundamentet för ett städ.

Fundament för ett städ, sett uppifrån. Gropen i mitten är ca 0,5 meter i diameter.

Smedjorna låg inte mer än 15 meter från varandra, i ett område väl röjt på sten men med få av de röjningsrösen som annars ligger spritt i området. Vi vet från historiska källor att en gårds smedja, på grund av brandrisk, inte legat i direkt anslutning till boningshusen och kanske antyder allt detta sammantaget att vi här har rört oss i kanten av ett gårdstun. Några andra spår av själva gården har vi dock inte hittat, än. Om smedjorna varit i bruk samtidigt eller avlöst varandra vet vi inte än, det ska förhoppningsvis C-14-analyserna kunna svara på. 
Metalldetektering i området visade fynd av till exempel spik, beslag och möjligen en fil. Stora mängder slagg och kanske även ett blästermunstycke (ingångshålet för den troligen med handkraft drivna bälgen till ässjan) påträffades vid undersökningen av smedjorna och ytorna närmast däromkring. Både öster och väster om de undersökta smedjorna, en bit in i skogen på ömse sidor om vårt undersökningsområde, finns spår efter kolning i mila i form av kolbottnar. Dessa skulle mycket väl ha kunnat försett den eventuella gården och dess smedja/smedjor med nödvändigt kol men även ha genererat ett överskott som tillsammans med smidesverksamheten gett ett extra tillskott till gårdens ekonomi.


Bränd och förslaggad lera tolkat som blästermunstycke. Bitarna är ca 5-10 cm stora.
 Anders Bornfalk-Back
Karin Lindeblad
Moa Lorentzon

tisdag 17 september 2013

Tak över huvudet



Så här kan det treskeppiga huset ha sett ut i Farstorp. På bilden syns en rekonstruktion 
av ett förhistoriskt hus vid Boarp i Skåne. Foto: Håkan Hylén, privat.

Sten, sten och åter sten. Sten i alla utföranden och storlekar finns att tillgå här i Farstorp. En stor del av dem ligger uppkastade i runda högar, röjningsrösen, som vi arkeologer kallar dem. Dessa röjningsrösen och den intilliggande odlingsmarken har varit i fokus för den arkeologiska undersökning som just nu pågår i Farstorp. Undersökningen visar att det under och bland rösena även ligger förhistoriska boplatslämningar. I nuläget har vi undersökt och dokumenterat fyra huslämningar som har uppförts för mer än tusen år sedan, kanske till och med ännu längre tillbaka i tiden.

Ett av de undersökta husen, som sannolikt är från äldre järnålder, har varit uppdelat i tre skepp. Det har vi kunnat se på det sätt som stolparna har burit upp taket. Själva stolparna har förmultnat och är borta sedan länge, men vi har kunnat se och följa spåren i marken som visar hur de har stått i förhållande till varandra. Stolpsättningen i det undersökta huset avslöjar också att huset haft ett mycket tungt tak, förmodligen rör det sig om ett torvtak.

Från andra undersökningar vet vi att ytterväggarna i husen vid den här tiden har bestått av grenar som flätats samman och sedan tätats med lera. Tekniken kallas lerklining. Många av dessa undersökta hus har brunnit ned helt till grunden, andra har utsatts för brand som har kunnat släckas. Det som en gång var en katastrof för dåtidens människor, har visat sig vara en källa till kunskap för dagens arkeologer. Genom eldens inverkan har leran bevarats fram till våra dagar, ibland har man till och med funnit avtryck från de flätade grenar som funnits i väggarna. Men inte ett enda fragment av bränd lera har påträffats vid undersökningen av Farstorpshuset. Detta är anmärkningsvärt i jämförelse med andra boplatsundersökningar. Där brukar brända fragment av klinad lera påträffas i fyllningen till såväl takbärande stolpar som väggstolpar. Sannolikt har även huset i Farstorp haft lerklinade väggar.

Om avsaknaden av fynd av bränd, klinad lera beror på att huset i Farstorp aldrig har utsatts för brand eller eldsvåda är vanskligt att bedöma. Viss brandrisk har invånarna uppenbarligen utsatt sig för, då en kokgrop har legat precis innanför husets norrvägg. Att kokgropen placerats just där har antagligen varit ett medvetet drag, med tanke på att inomhusluften intill norrväggar under stora delar av året håller en betydligt lägre temperatur. Denna del av huset har även visat sig vara avgränsad från andra utrymmen genom en mellanvägg. Detta är inte den enda mellanväggen, huset i Farstorp har flera. Syftet var förmodligen att skapa utrymmen för skilda aktiviteter. Vad utrymmena har använts till kommer resultaten av de prover som tagits ge svar på.