torsdag 17 november 2011

Det inslagna slottet

Christos & Jeanne-Claudes inpackning av Riksdagshuset i Berlin 1995

Till de mer spektakulära konstverken under det sena 1900-talet kan man räkna konstnärsparet Christo och Jeanne-Claudes gigantiska installationer - till exempel den inklädning av Riksdagshuset i Berlin som genomfördes 1995 inför en kommande ombyggnad. Ungefär 100 000 kvadratmeter aluminiumduk och 15 km rep krävdes och resultatet blev minst sagt anslående. Konstnärerna själva har vid upprepade tillfällen förnekat att deras verk innehåller någon djupare mening; avsikten är istället att skapa glädje, skönhet och nya sätt att betrakta det välkända - vare sig detta är en byggnad eller ett landskap. Kanske är konstkritikern David Bourdon den som kommit med den bästa definitionen av parets verk när han beskriver resultatet som "revelation through concealment"...

Vår något mindre konstnärliga inpackning av Jönköpings slott...

Även i Jönköping har en av stadens verkliga karaktärsbyggnader nyligen klätts in i duk. Fast här var avsikten mer pragmatisk och resultatet inte lika estetiskt. Nu gäller det att skydda vad som grävts fram av slottet mot vinterkylans skadliga påverkan. Det vore ju minst sagt pinsamt att först ha lyckats uppnå samförstånd kring värdet av att bevara delar av slottsruinen, bara för att se murarna frysa sönder. Att kalkbruk suger upp vatten är ju ett välbekant faktum. Dessutom uppvisar flera av de kvaderstenar som ligger inom grundvattnets amplitud skador som sannolikt har uppkommit då murverket senast låg exponerat, dvs efter demoleringen av bastion Carolus 1834. Det gäller att undvika att dessa problem förvärras.



Murar under isolering och täckduk


Det viktigaste är att murarna skyddas mot frostsprängning. I nuläget kan man inte reglera grundvattennivån inne i schaktet. En sänkning och torrläggning av ruinen hade givetvis varit att föredra, men det skulle kräva permanent pumpning med övervakning och daglig tillsyn av utrustningen. Kostnaderna skulle knappast bli ekonomiskt försvarbara i ett projekt av den här storleken. Istället har vi valt att inte gräva ner till den ursprungliga golvnivån inne i kasematterna. Omkring 3 dm rivningsmassor och utfyllnader från 1700-talet lämnas till nästa säsong. De frilagda murpartierna har isolerats med frigolit, höljts med tjock bergduk och därefter täckts med upp till en meter sand. Det borde räcka som skydd för vintern; samtidigt blir det lätt att åter frilägga ruinen i april 2012.


En skyddad dagvattenledning


Ett annat skyddsobjekt utgörs av den stora dagvattenledning som genomkorsar den norra delen av vårt schakt. Om den skulle råka frysa till i vinter kan det uppstå vissa irritationsmoment i umgänget med Länsstyrelsen. Ledningen avvattnar nämligen denna och kringliggande byggnader plus anslutande ytor. Och den som vållar översvämningar kan lätt bli lite illa sedd... Därför ligger nu dryga metern sand över de stora cementrören.


...och nu - vintervila!






Vem mätte upp bastion Adolphus?

Den mystiska uppmätningsritningen

Nere i länsmuseets arkiv finns ett antal mappar som innehåller olika former av dokumentationsmaterial från Jönköpings slott. I en av dem ligger en anonym ritning, utförd på gulnat milimeterpapper. Den sirligt skrivna texten berättar vad vi ser :

Plan - Genonskärning af bastionen å Residenstomten. Den streckade ytan utmärker genomskärning af murarna under hvalfvederlagen. Den färglagda ytan utmärker murarna i dagen.

Skalan är angiven i fot. Fler uppgifter finns inte. Men bastionen "på Residenstomten"? Det handlar om slottets nordvästra hörnverk - bastion Adolphus. Och uppmätningen visar en situation där murarna är på väg att brytas ner, eftersom övervåningen bara beskrivs som "murar i dagen" medan bottenvåningens kasematter, kanonvärn och förbindelsegångar fortfarande står intakta. Ett problem är att vår ritning med största sannolikhet är en kopia. Både det förtryckta pappret och handstilen talar sitt tydliga språk. Äldre än tidigt 1900-tal kan den knappast vara. Då hade bastion Adolphus redan varit försvunnen i en halv mansålder - så vad ÄR detta för en ritning? Vem har utfört den? När? Och till vilket ändåmål?




Harlevs fotografi av bastion Adolphus och slottets port


På Wilhelm Harlevs bildsvit över fästningsruinerna år 1862, den första - och enda - fotodokumentation som finns från Jönköpings slott, står ännu bastion Adolphus till full höjd. Det förfallna murverket reser sig drygt 13 meter över vallgravens botten och på krönet ligger ännu de jordvallar som skyddat slottsartilleriet kvar. Men bara nio år senare försvann de allra sista synliga spåren av fästningen. På så sätt kan vi tidsfästa vår uppmätningsritning - originalet är gjort kring mitten av 1860-talet.

Så var det frågan om syftet med ritningen... Att ett viktigt historiskt minnesmärke, tillika ett av få i Jönköpings stad, skulle skatta åt förgängelsens gick inte obemärkt förbi. Åtskilliga röster höjdes till ruinens försvar. Bland dem fanns författaren Viktor Rydberg som rent av beskrev ruinfältet som ett lokalt Pompeji. Det ligger utan tvivel en spännande forskningsuppgift och väntar i arkiven. För berättelsen om en strid kring kulturvärdens betydelse i ett föränderligt stadsrum för 150 år sedan har ju i högsta grad paralleller till vår egen tid!

Här passar också ritningen i länsmuseets arkiv in. Någon historiskt intresserad person har under pågående rivning försökt dokumentera de sista lämningarna av Hans Flemings byggnadsverk; en insats i elfte timmens allra sista minuter. Vem det var kan man i nuläget bara spekulera om. Däremot kan man ha vissa teorier kring varför kopian utfördes. År 1912 var det trehundra år sedan Jönköping brändes i Kalmarkriget, bara för att återuppstå på sin nya plats året efter. Tidningsmannen Rudolf Björkman (1850 - 1916) tog sig an sin stora uppgift på 1910-talet; att på uppdrag av stadsfullmäktige beskriva stadens växlingsrika historia från äldsta tider till nutid. När man idag läser den monumentala Jönköpings historia (med Björkman som redaktör och delförfattare men utgiven 1917 - 21, först efter hans död) slås man av detaljrikedomen i det gedigna verket. Problemet ligger i de knapphändiga källangivelserna. Men noggrannheten i vad som beskrivs går inte att bortse från, så Björkman har med största sannolikhet suttit med det skriftliga källmaterialet framför sig. I många fall handlar det om dokument som vi idag inte kan återfinna. Och här - eller bland det nyuppsatta artilleriregementets många historiskt intresserade officerare - passar kopian väl in som ett arbetsunderlag när fästningsverken skall beskrivas.


Lodbild över bastion Carolus ruiner i september 2011


Om man istället övergår till att analysera vad ritningen egentligen visar, är det framför allt bottenplanet med sina välvda rum som kan jämföras med den ruin som frilagts 2011. De kvadratiska kasemattterna är lätta att känna igen, liksom de avsmalnande kanonvärnen. Intressant är att utrymmena till vänster i bild, dvs. på bastion Adolphus västra sida ut mot vallgraven, är smalare och mer likt en korridor. Här är också nischerna avsevärt mindre. Vad vi ser är ett gevärsgalleri, varifrån fästningens soldater skall kunna beskjuta fiender som trängt ner i den breda inre vallgraven.

Mot öster finns ett flankförsvar med kanoner av samma slag som vi sett i bastion Carolus, men också anläggningar som har med försvaret av slottets huvudport att göra. En nyttig detalj är att ritningen visar två nivåer av bastionen, dels bottenvåningen i höjd med valvanfangen, dels grundmurarna till ovanvåningen. Utifrån dessa uppgifter blir det möjligt att beräkna vinkeln på hörnverkets fasad. Detta kan sedan jämföras med hur murarna framträder i äldre ritningar, samt på Harllevs fotografier från 1862.



Detalj från Hans Flemings perspektivritning av slottet 1617



Det finns ytterligare en detalj i vår anonyma ritning som förtjänar att uppmärksammas. Det fasta slottsartilleriet var till för att ge flankskydd; dess eld skulle bestryka fästningens murar och massakrera de fiendesoldater som nått så långt att de förberedde en stormning av murarna. För Adolphus del innebär detta att bastionens södra och östra flank skall vara försedd med kanonvärn. Och dom pjäserna fanns mycket riktigt på plats. Men enligt uppmätningsritningen från mitten av 1860-talet existerade ytterligare fem, eventuellt sex, kanonvärn på den norra sidan! Vad var avsikten med dessa?

Enligt alla befästningskonstens regler skulle närförsvaret på den lägsta nivån i en bastion skötas med gevärsgallerier där försvararnas skyttesoldater stod väl skyddade. Om man undantar det flankförsvar som beskrivits ovan, fanns artilleripjäserna placerade högre i byggnadsverket så att deras längre skottvidd kunde utnyttjas. I Jönköpings fall innebar detta att merparten av kanonerna stod ovanpå bastionerna, bakom skyddande jordvallar.

Förklaringen till de kanoner som placerats lågt ner, på norra sidan av bastion Adolphus, blir emellertid uppenbar när man studerar slottsbyggmästare Flemings egen perspektivritning från 1617. Den erfarne arkitekten har gjort ett tillägg till idealplanen. Orsaken är behovet av flankförsvar nere i den breda vallgrav som skiljer förborgen från det flacka området väster om slottet. De fem pjäserna var avsedda till att avfyras rakt norrut, så att de dödliga molnen av spik och järnskrot skulle spridas längs vallgravens botten. Här har den anonyma 1800-talsritningen bidragit med en viktig detalj när det gäller hur försvaret av Jönköpings slott - vår försvunna riksfästning - var tänkt att gå till!



Baronens fiskdamm

Ritning till fiskdamm i Kungliga Patriotiska Sällskapets hushållningsjournal 1786


Arkeologi kan ibland liknas vid att försöka lägga ett pussel där mer än hälften av bitarna saknas. Man skymtar motivet och förstår innehållet i stora drag, men många - ibland alltför många - detaljer fattas. Fast med tiden brukar man hitta allt fler av de saknade bitarna. De bara dyker upp på alla möjliga som omöjliga ställen. Den här texten handlar om en sådan pusselbit som lika oväntat som välkommet föll på plats ute i Rosenlunds herrgårdspark.

Det är inte bara i Jönköping som det har undersökts historiska trädgårdar på senare år. Även den skånska kungsgården Tommarp nära Klippan har studerats noga med siktet inställt på en möjlig rekonstruktion av den idag försvunna parken. En av rapporterna har författats av Boel Persson vid SLU i Alnarp och behandlar de fiskdammar som en gång fanns i anslutning till slottet. Och ser man på - där återges en ritning som först publicerades i Kungliga Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal år 1786. Den föreställer en oval fiskdamm, försedd med en ganska avancerad sil. För att silen skall fungera rekommenderas att dammen placeras intill en sluttning, så att man erhåller ett visst fall för avrinningens skull. Känns konceptet igen?


Georadarparken - fiskdammen är den blå ovalen i bildens överkant

En av de strukturer vi undrade mest över när georadarbilderna från Rosenlund skulle tolkas var en besynnerlig mörk oval om ca 14 x 7 m i undersökningsområdets norra utkant. Den framträdde mycket klart på exakt samma nivå som den gustavianska parkens gångar, parterrer och planteringsgropar. I snitt liknade anläggningen mest ett kluvet ägg och den föreföll vara igenfylld med närmast ren, stenfri matjord. Ganska tidigt kom vi fram till att det borde röra sig om någon sorts damm, eftersom man hade klätt och tätat den med ett fast material - antagligen lera. Det noterades också att dammen avvek något från den strikta symmetri som annars präglade parkens centrala delar. Ett lite udda läge för en dekorativ spegeldamm kunde man tycka...


Baronen själv - Gustaf Mauritz Posse


Men när man betraktar ritningen från 1786 stämmer alla detaljer överens. Storleken, formen och de konstruktiva lösningarna. Allt finns där. Också placeringen får sin förklaring. Om det var centralt att få avrinningen genom silen att fungera, blev närheten till ravinen (dagens cykelväg) avgörande. Man fick bara anpassa dammens läge till resten av den formella trädgården så gott som lät sig göra.

En sak är i vart fall helt klar. Baron Posse eller den av honom anlitade arkitekten har läst artikeln i Hushållningsjournalen och inspirerats. Samma år som tidskriften publicerades påbörjades också bygget av Rosenlunds herrgård. Man var sannerligen först med det nya! Och den som avser att skapa en mönstergård måste ju hålla sig ajour med forskningsläget. Vad vi ser är ett belägg för att Gustaf Mauritz Posse var just en sådan drivande kraft i den småländska - och svenska - odlingshistorien. Han och hans umgängskrets bland traktens adliga jordägare prövade nya metoder för lantbruk och trädgårdsodling på sina egendomar. De bidrog därigenom aktivt till omvandling och modernisering av regionens landsbygd under de omvälvande åren vid 1700-talets slut.


Restaurerad fiskdamm vid den norska herrgården Bogstad

Inte så att Posse och hans vänner stödde tidens revolutionära strömningar; det vet vi idag ingenting om. Men vad de uppnådde genom att studera och praktiskt tillämpa de allra senaste rönen inom lantbruk och odling blev i sig en del av en radikal omställning. Vi känner alla till hur skiftesreformerna under precis de här åren totalt omskapade Sverige. Det var en förändringsprocess som på kort tid bröt upp ett landsbygdssamhälle, vars ramverk existerat under åtskilliga århundraden. I detta gigantiska omvandlingsarbete fungerade mönstergårdar som Carl Georg Stiernsvärds skånska Ängeltofta - där för övrigt baron Posses svägerska Dorotea Ottesdotter Thott bodde till sin död 1807 - som viktiga förebilder. Samtidigt var inte kretsen av lantbruksreformatorer alltför talrik. Många av de viktigaste namnen, inklusive både Posse och Stiernsvärd, återfanns som medlemmer då Kungliga Svenska Lantbruksakademin instiftades år 1811 under överinseende av den blivande Carl XIV Johan.

Det var en period då Europas furstar gärna sökte framstå som sina rikens främsta odlare. Ett populärt sätt var att grunda akademier och att anlägga mönsterjordbruk på kungliga egendomar. Nu skapades Experimentalfältet på norra Djurgården med syftet att bedriva forskning och försökverksamhet kring växtförädling, odlingsföljder, nya växtslag, djurraser och redskapstyper i Lantbruksakademins regi. De nya rönen skulle spridas genom undervisning, demonstrationer och talrika publikationer - allt för att förbättra produktivitet och lönsamhet i det svenska lantbruket. Hushållningssällskapen blev en viktig kanal för denna information.

Detta är den miljö där baron Posse var en aktiv och noga påläst deltagare. Hans skapelse Rosenlund är visserligen inte längre någon aktiv jordbruksenhet; den tradtionen bröts redan i början av 1950-talet, men vi bör ändå betrakta herrgården och dess park som en viktig del av svensk odlingshistoria. Och med Rosariets inriktning som genbank för bevarande av äldre sorters rosor finns idag en anknytning till modern forskning som baronen säkert skulle ha uppskattat!

tisdag 8 november 2011

Den sista tiden

Residenset som aldrig byggdes - Carl Hårlemans förslag 1752

Några år efter slottets brand 1737 besökte överintendenten Carl Hårleman vid Överintendentsämbetet Jönköping. Han var vid denna tid en av landets i särklass mest tongivande arkitekter och hade efter Nicodemus Tessins d.y. död 1728 fått överta ansvaret för färdigställandet av Stockholms slott. Ett stort antal märkesbyggnader, slott och herrgårdar i framför allt Mälardalen, hade ritats av hans penna. Hårleman var en arkitekt på modet bland den svenska högadeln.

Anledningen till hans besök 1749 var att undersöka hur snart Jönköpings slott kunde vara upprustat och satt i stånd. Kaptenen och stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg hade då redan lagt ett förslag till ny arsenal och rustkammare på det brunna slottets plats. Men Hårleman siktade högre än så. Han presenterade ett nybyggnadsförslag till en modern residensbyggnad 1752, året före sin död. Ritningen bär starka drag av ett av Hårlemans mest kända alster - huvudbyggnaden på det skånska storgodset Övedskloster som uppfördes av Hans Ramel på1760-talet.

Man kan beklaga att Hårlemans eleganta rokokobyggnad aldrig kom att förverkligas på Jönköpings slott. Utan tvekan hade vi då haft en värdig efterföljare till franciskanernas kloster, Gustav Vasa slott och Gustav II Adolfs fästning!

F.V. von Schwerins utsikt mot fästningsruinen 1806

Låt oss först slå fast att unge Filip Verner von Schwerin, jurist vid Hovrätten och bekant med baron Posse på Rosenlund, inte var någon mer betydande konstnär. Men trots den amatörmässighet som präglar hans linjaltecknade vy sedd mot väster från Hovrättshuset, innehåller bilden många intressanta detaljer. Lite förvirrande blir det när han återger fästningens sjösida som en sammanhängande, till synes rak mursträcka. Var finns t.ex. bastion Carolus norra flank? Antagligen är det ljuset som spelat iakttagaren ett spratt. På så långt avstånd - och kanske i motljus - har vad som återstod av fästningen framstått som en enhetligt grå massa. Men det finns ändå saker man kan identifiera. von Schwerin markerar till exempel sjöporten med dess framförliggande brygga ut i Munksjön. Och murverkets ojämna överkant i söder (till vänster i bild) motsvarar exakt det stora utrasade parti av Carolus som avbildades av den långt mer talangfulle Linnerhielm tjugo år tidigare (se sista bilden i http://arkeologiijonkoping.blogspot.com/2011/10/stangningsdags-vi-ses-varen-2012.html)

Militären flyttar ut - stadsplanekarta över fästningsområdet 1850

Året 1842 blev ett av fästningens verkliga ödesår. Då avvecklades den militära verksamheten på Jönköpings slott. Vad som fanns kvar av förråd överflyttades raskt till Karlsborg, medan tyghusen och Västerport revs. Nu kunde staden på allvar börja expandera ut över mark som fram till dess varit reserverad för krigsmaktens behov.


På stadsplanekartan som upprättades åtta år senare syns ännu konturen av bastion Christina i strandlinjen. Av Carolus i söder återstår inte mycket. Antagligen har man redan utnyttjat en hel del material från vallar och bastioner till utfyllnad i vad som benämns som "i" - Hamnens område. Detta motsvarar de tjocka sandlager vi grävde bort med grävmaskin i fältets norra del, massor som innehöll få fynd förutom de medeltida tegel som följt med vid raseringen.


Västra kajen på 1850-talet

Vid mitten av 1800-talet hade Munksjöstranden börjat förvandlas till den hamnmiljö som snart skulle permanentas med kranar, stenkajer, anlöpande passagerarbåtar och järnväg. Men ännu på den charmiga bilden ovan finns det rester efter slottsvallarna kvar på sjösidan. Inne på den egentliga borggården reser sig Provins Lantmäteriets byggnad, Kronomagasinet och Slottshäktet. Vid kajen har den tvåmastade galeasen fått sällskap av två mindre ångbåtar. Gods i olika former ligger staplat i högar på de kullerstenstäckta ytorna.


Det här är en miljö man känner igen - här grävde vi för några veckor sedan. Till denna period hör med största säkerhet det enkla magasin som påträffades omedelbart öster om kurtinmuren, liksom dess stensatta gårdsplan. Eftersom huslämningen uppförts ovanpå rasmassornas stenskärv och lösa kalkbruk är dateringen klar - byggnaden har tillkommit efter 1834-35 då bastion Carolus och kurtinen revs. Visserligen syns den inte på den här teckningen, men lagerlokaler ändras och försvinner. Ofta var hamnskjulen enkelt konstruerade och tämligen kortlivade strukturer.

I dödsryckningarna - kapten August Wiggmans rapport från 1851

En sista gång skulle militären visa ett allvarligt menat intresse för fästningen i Jönköping. Kring 1800-talets mitt hade bygget av centralfästningen Karlsborg kommit långt på väg. Som många andra militära projekt både förr och senare slukade detta gigantiska bygge landets magra resurser i rask takt. Carl XIV Johan lär till och med vid ett besök ha uttryckt sin förvåning över att murarna verkligen var av sten. Jag trodde de var byggda av guld, lär kungen ha sagt. Samtidigt stod det klart att ett effektivt försvar krävde mer än bara själva Karlsborg. I planerna ingick även att två mindre fort skulle uppföras; ett vid Vätterns norra ände nära Askersund, det andra tretton mil söderut - i Jönköping!

Så fortifikationsofficeren kapten August Wiggman fick i uppdrag av Krigskollegium att besiktiga vad som återstod av slottets vallar, bastioner och utanverk. Kunde ruinerna sättas i skick och moderniseras till vad krigföringen krävde vid mitten av det nittonde seklet? Wiggmans rapport är utförlig och går i detalj in på murverkens konstruktion och aktuella tillstånd. Han beskriver noga hur långt förfallet har gått och föreslår lämpliga åtgärder. Men till slut skedde ändå ingenting - de erfoderliga medlen saknades och krigsmakten övergav Jönköpings slott för sista gången.

Slottet som grustag - ritning från 1857 över den södra vallen

Den yngsta ritning över slottsområdet som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm är egentligen rätt sorglig. Den har upprättats i syfte att utgöra underlag då fästningsvallarna såldes av som grustag. Den bit som var aktuell för demolering vid detta tillfälle var södra sidan med dess ännu kvarstående parti av kurtinens gevärsgalleri. Snitten genom Gustav Vasas vall har lagts så att volymen grus och sand enkelt skulle kunna beräknas. Stenen i galleriet verkar man inte ha varit så intresserad av, eftersom kurtinens murar påträffats på 1980-talet. På sina ställen kvarstod de ända upp till tunnvalvens anfang. Gruset var betydligt mer värdefullt för en ort stadd i rask tillväxt; även om köparna klagade på dess kvalitet.


Sic Transit Gloria Mundi som det brukar heta - Sålunda förgår världens härlighet. Av tiggarmunkarnas kloster blev ett kungligt slott. Slottet förvandlades till en av landets största fästningar. Som blev överflödig, brann och förföll till ett vidsträckt ruinfält. För att slutligen utnyttjas som grustag....

fredag 4 november 2011

Torsdagkväll i Norra Ljunga

Han är fortfarande lik Roger Daltray i The Who. Första gången jag råkade honom tänkte jag -Vad fan gör han här och varför pratar han småländska? Men det var flera år sedan. I motsats till gamla rockikoner, som tack vare kirurger, dietister och decenniers intag av diverse kemiska konserveringsmedel kan skryta med en tillkämpad fräschör (om inte sagda kemiska preparater istället förvisat dem six feet under) åldras smålänningarna lite mer, låt oss säga, naturligt. Så nu är han mer grånad gentleman än rockikon, men likheten finns fortfarande kvar. Gäller bara att titta lite extra
Han brukar alltid vara där när det händer. När hembygdsföreningen, byalaget eller studiecirkeln inbjuder till träffar. Och nu snackar vi Sävsjö med omnejd. Jag känner igen andra också. X, till exempel som är mormor till Gustav. Min förstfödde, Filip, och Gustav gick på samma dagis. Sen olika skolor under låg- och mellanstadiet, men nu har de återförenats i samma högstadieklass på Junedal. Tillsammans med ytterligare en kompis från Strandängens Montessoriförskola. Se där har vi något att samtala lite kring i kaffepausen.
Kanske kommer jag dit vart femte år? Till Sävsjötrakten för att prata om fornlämningar, göra landskapsvandringar, eller som i går, orda om vilken landskapshistorisk skatt som gömmer sig i de gamla kartorna. Plats denna gång: församlingshemmet i Norra Ljunga. En högst kvalificerad skara hembygdshistoriker, nej jag vill inte använda ordet amatör-, eftersom här snackar vi segmentet "de som redan kan en hel del och vet att ställa de rätta frågorna". Inga slagrutegubbar typ... (ska hon säga som är en överdängare på att hitta grejor med slagruta, fastän kanske inga förhistoriska kraftfällt..).
Tekniken är inte helt på vår sida, men det funkar. Man kan alltid svara på lite frågor kring mantalsbråk eller det tidigmedeltida smålandsfrälset medan teknikern, för en gångs skull en kvinna, råddar med sladdarna till kanonen. Dock är det ett riktigt karlgöra att få den på tre vingliga fötter vilande, till heders åter tagna, gamla diabildsduken att icke falla överända.
Det är mörkt ute, varmt inne, drygt fyrtio själar har hittat hit, en novemberkväll mitt i veckan. Det kan kallas entusiasm eller engagemang, troligtvis båda. Studiecirkeln drivs med EU-medel förstår jag i halvtid när kaffe och smörgåsar, drömmar och vetekransar erbjuder tillfälle till mer informella kontakter och småprat. Journalisten från Smålands folkblad fotar och ställer några klargörande frågor.
Vi håller på länge, för intresset för historia, den egna likväl som den allmänna är levande och hålls levande genom frågorna, samtalen och pekfingrarnas vandring längs de på kartan, som även finns på plats i analog version, redovisade rågångarna. Och jag känner en viss inre tillfreställelse i att konstatera att alla närvarande inte har uppnått pensionsålder, ett par ungdomar i tjugoårsåldern, flankeras vid kartorna av ett par familjefäder kring de fyrtio. Men heder åt Elna, hon som skrev rent hela storskifteprotokollet på maskin någon gång på 70-talet. Det har gått några år sedan dess, hon kan behöva lite stöttning när hon går, men det syns liksom ingen åldersnoja i de pigga ögonen. Sen Y, den gamle lantmätaren som kan berätta dråpligheter kring delningen av fisket i Sävsjön. Men det tar vi en anna gång.

tisdag 1 november 2011

Heltäckningsmattan


Favoritstövlarna, de som smiter åt vid vristen och inte slamrar när man går, glömdes förledne vecka i fordonet från hyrbilsfirman. Men är man trogen kund kan man ge sig på att de tar tillvara även ett par välslitna Tretorn Sarek med taggtrådshål så pass långt upp på vaden att yllestrumpornas torrhet garanteras om inte vattendjupet överstiger 2o cm.
Härligt att veta att om man i dag skulle stå inför sin skapare, så skulle man dö med stövlarna på.
På ett höjdstråk väster om och vid södra änden av sjön Rusken planeras tre vindkrafttsnurror med etableringsområde och vägar. Ett område där inga andra än rävar, älgar, grävlingar och vildsvin kan spela "Not in my backyard" -kortet. Landskapets ingenmansland. Ett utmarksområde där man knappast ens vallat getter. Flyttblock och mossa, trattkantareller och taniga halvruttna björkar som sticker upp från surhålen. Granne med lika luggslitna tallar. Nu är hon ju inte så korkad, kulturgeografen, att hon tar ord som inte finns som Naturlandskap i sin munn, men låt oss enas om ett landskap där man inte vistats i onödan. Trots det: planterade granar står stadigt längs övermossade körvägar där en och annan kullfallen trädfan utgör bommar i naturmaterial. Men mossan. Skogens mjuka heltäckningsmatta som bär en framåt och ger den svikt som gör att man kan gå och gå tills mörkret faller och sen vidare tills en ny morgon randas. Trött i fötterna blir man bara på asfalt. Aldrig i skogen. Eller på fjället. Och inget konstigt i det, igenkännendet av det fjädrande underlaget, den skiftande topografin, fötternas vaksamhet för naturens snubbeltrådar: nerfallna pinnar och grenar, är inprogramerad i hårddisken.
Och den stilla njutningen i att utreda vindkraftsärenden. Inga fåniga villamattor i sjönära lägen, inga industritomter åt "hjulen ska snurra" - center-KD-pampar från VVGG-regionen. Nej, bara ren framtid. Må vara att heltäckningsmattan ryker just här. Och flyttblocken. Tycker lite synd om räven som inte kommer att känna igen sig, men räven finner råd. Det var dagens rapport från skogen. Nu är den slut.