tisdag 26 juni 2012

Jönköpings slott i lokalradion! (del 1 och 2)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4161&artikel=5167718&play=4006639&playtype=Ljudklipp

Ett samtal mellan Claes Pettersson från länsmuseet och reportern Viktor Matsson, inspelat för direktsändning i P4 Jönköpings förmiddagssändning den 26 juni.

Del 1 - "Jönköping kan vara så gammalt som 1000 år"  (4:56)

Del 2 - "Fyrahundra år sen stan brändes ner" (5:04) 


.

torsdag 14 juni 2012

Skålgropar i Apladalen


Många är det som klivit på trappstenen vid hembygdsmuseet i Apladalen i Värnamo. Men få har nog tagit en extra titt på den rektangulära trappstenen, fint tillhuggen med raka sidor. Tar man sig en ännu noggrannare titt så upptäcker man att någon annan varit och knackat i stenen, På ovansidan finns inte mindre än åtta skålgropar, en typ av hällristning som även brukar benämnas älvkvarnar.

 
Skålgroparna är svåra att datera men de förekommer från yngre stenålder fram till järnåldern, men är kanske vanligast under bronsåldern och förekommer då i samband med andra hällristningar. Skålgroparna har även haft betydelse inom folktron långt fram i diden. Namnet älvkvarn har sitt ursprung ur en uppfattning om att de uppkommit genom att älvorna dansat på hällarna. Det finns även många uppgifter om att man i sen tid offrat i dessa gropar för att få lycka och välgång. Det kunde vara att man la ner en metallbit, kanske en nål eller spik, mynt förekommer också. Ett annat sätt var att smörja dem med fett.

Hur kommer det sig att trappstenen i Apladalen har skålgropar. Stenen är med största sannolikhet hitflyttad men varifrån?  Utifrån formen kan man tänka sig att stenen en gång legat som tak i en hällkista, en gravtyp från yngre stenålder och bronsålder. Togs stenen med i samband med flyttning av huset eller har stenen påträffats lokalt, kan den komma från den undersökta och borttagna hällkistan vid Alandsryd (se Värnamo 318:1 i Fornsök).     

onsdag 13 juni 2012

Smålandsstenar: Gravfältet växte

Efter några minst sagt intensiva veckor är nu förundersökningen av gravfältet från yngre järnåldern klar. Sedan förra inlägget har vi schaktat upp en större yta kring gravarna och kan nu konstatera att det finns spår efter ytterligare sex kantrännor kring de tre högarna som vi kände till från början.



Tornfoto över del av gravfältet

Vissa av av kantrännorna är fragmentariska och svåra att se, så vi får hoppas att det finns något kvar av själva brandlagren. Utöver de gravar vi identifierat utifrån kantrännor finns ytterligare en skiftning i marken som fångat vårt intresse. Den är rektangulär, ca 1x2 meter, och ligger i ungefärlig öst-västlig riktning. Ja som ni förstår misstänker vi att det kan smugit sig in en skelettgrav bland brangravarna. Kring den finns ingen kantränna så om det är en grav skiljer den sig på flera sätt gentemot de andra på gravfältet.

Den slutliga undersökningen på platsen har precis börjat, och vi kommer nu att påbörja undersökningen av själva gravarna. Så snart kan vi förhoppningsvis ge lite mer detaljerad information om fynd, gravskick o s v för det finns många återstående frågetecken att räta ut. Vi återkommer vartefter bilden klarnar.

måndag 11 juni 2012

Nyttan av knappologi

Smålands lejon - uniformsknapp m.1806
Vissa fynd bär på en spännande historia; man känner det på sig även om berättelsens detaljer aldrig kommer att avslöjas. Så är fallet med en påkostad uniformsknapp som nyligen hittades på Jönköpings slott. Motivet är ett lejon som kaxigt står på bakbenen med svansen elegant svängd i ett S. Men vad håller det i? Är det inte ett armborst...

Vad vi hittat är en uniformsknapp som härrör från en vapenrock, vars bärare varit officer vid Kalmar regemente. Modellen kom i bruk år 1806 och var egentligen en träknapp som klätts över med ett fint dekorerat skal av tunn mässingsplåt. Vad gör den här i Jönköping? För vid det laget var ju fästningen bara en ruin vars vallar och bastioner sakta höll på att rasa samman.

Om man skall ge sig på att skapa ett trovärdigt historiskt samband gäller det att tänka genom vad som egentligen skedde i Jönköping under de kaotiska åren 1808 - 1809. I skuggan av det katastrofala kriget mot Ryssland utkämpade nämligen Sverige ytterligare en strid - kriget mot kungariket Danmark-Norge. Länderna hade råkat hamna på var sin sida i den pågående stormaktskonflikten. Sverige var i krig mot fransmännen under Napoleon I medan Danmark hade pressats in under trikoloren genom det engelska anfallet på Köpenhamn 1807. Eftersom svenskarna tvingades lägga all sin uppmärksamhet på den finska fronten ansåg Fredrik VI att tiden var mogen för ett nytt försök att återta de territorier som förlorats vid freden i Roskilde 150 år tidigare. Man hade stöd av franska trupper som ironiskt nog stod under befäl av Jean Baptiste Bernadotte; en fältherre som inom kort skulle göra ny karriär i Sverige...

Kriget kom dock att föras halvhjärtat från båda sidor. Mindre slag och diverse skärmytslingar utkämpades under 1808 och året efter, de flesta i gränsbygderna mellan Sverige och Norge. Men fransmännen drog sig tidigt ur spelet och en planerad svensk invasion på Själland genomfördes aldrig. Det var två krigströtta och närmast bankruttmässiga länder som likt trötta boxare utväxlade slag utan att vare sig ha kraft eller vilja att vinna kvar. Resultatet blev en fred utan landavträdelser. För Danmark-Norge förhandlade Nils Rosenkrantz, för Sverige Carl Gustaf Adlerberg. Fredsavtalet underteckandes den 10 december 1809 ...i Jönköping!

Här finns det historiska sambandet, kontexten där vår knapp passar in. Givetvis var Kalmar regemente representerat vid fredsförhandlingarna och därpå följande ceremonier. Och självklart var dess hitsända officerare uppklädda i den senaste uniformen, modell 1806. Så långt kan vi bygga resonemanget. Men vad som fick en av dessa officerare att traska runt på fästningsruinen vid Munksjön, det kommer vi nog aldrig att få veta...

söndag 10 juni 2012

Slottets tygverkstad...?

Slottet 1690 - notera den lilla träbyggnaden till höger om sjöporten
På Erik Dahlbergs berömda skiss över staden Jönköping och dess fästning syns en liten oansenlig träbyggnad nedanför murarna, till höger om sjöporten och slottets brygga. På andra sidan reser sig det iögonfallande torn som innehållit ett pumpmaskineri, den s.k. Vattenkonsten. Därför antog vi att de stengrunder som påträffades ett stycke söder om sjöporten borde höra samman med just pumphuset. Men verkade inte fundamenten lite väl klena för att ha burit upp ett fem våningar högt trätorn? Stod vi inför ett exempel på hur Dahlbergh förvanskat verkligheten?

Att byggnaders och parkanläggningars proportioner har blåsts upp i praktverket Suecia Antiqua et Hodierna är ett väl känt faktum; det handlade ju faktiskt om ren propaganda. Syftet var att visa fram stormakten Sverige med monument som stod sig väl jämfört med kontinentens kulturländer. För att lyckas med uppgiften krävdes en hel del kreativ förbättring av ett med få undantag inte alltför imponerande svenskt 1600-tal.

Men ett annat problem ligger i att Dahlbergh inte bara har förstorat. Han har också lagt till, dragit bort och flyttat runt detaljer i sina  panoraman. Ofta handlar det om att göra bilderna renare, mer lätta att förstå för betraktaren. Så kan det t.ex. förhålla sig med den brygga som han ritat in framför sjöporten på Jönköpings slott. Idag vet vi att där har varit tvärdjupt och fullt segelbart nästan ända in till slottsmuren. Man har snarast haft en kaj byggd parallellt med slottets sjömur. Problemet för Erik Dahlbergh var att den typen av konstruktion hade gjort sig sämre i bild. Alltså ritade han in en lättbegriplig brygga istället.

Vapensmedjans - tygverkstadens - stensyllar. I bakgrunden slottets sjömur.
Vi börjar ana att det kan förhålla sig på samma sätt med den timmerbyggnad vars grund vi grävt ut på stranden, precis framför slottets sjömur. Det handlar om ett enkelt trähus, en ekonomibyggnad eller snarare en verkstad om man skall döma av fyndmaterialet. Och inte vilken verkstad som helst, utan en vapensmedja - en av fästningens tygverkstäder om man skall använda den militära terminologin. I golvlagren har både vapendelar, verktyg och uniformsknappar påträffats. Fyndens datering är med något enstaka undantag väl avgränsad. Verkstaden har varit i bruk under sent 1600-tal in i första hälften av 1700-talet. Det handlar således om att vapen har reparerats här under Karl XI och Karl XII's dagar!

Byggnaden har placerats på en plan yta strax söder om sjöporten, ett område som byggts upp av diverse utfyllnadsmassor vilka säkrats med såväl pålningar som liggande timmer och en kraftig stenskoning ut mot sjön. Golvet har försetts med ett tätskikt av lerblandat kalkbruk: På sjösidan har man lagt i ett isolerande och stabiliserande lager som bland annat innehåller svallat tegelflis. För husets läge var utsatt. Ändå såg man det säkert som en stor fördel att slippa ha denna potentiellt brandfarliga verksamhet inne på borggården.
 
Avtryckare till ryttarpistol
Muskötpipa som förmodligen sprängts
Vapendelarna vi funnit talar snarast om reparationer, inte om tillverkning. Och det är ju helt i sin ordning, eftersom skjutvapnen framställdes vid Jönköpings faktoris många vapensmedjor inne i själva staden. Där bär för övrigt Smedjegatan ännu sitt namn som ett minne efter dessa hantverkare. Men i vår nyfunna verkstad ser man hur smidda och gjutna detaljer ibland har brustit. Kanske med förödande konsekvenser för skytten när det handlat om en pipsprängning...
Doppsko, passande värja av karolinsk typ
Knapp m.1717 till vapenrock för officer
 Men även blankvapen verkar ha lagats i verkstaden. Och kanske kan vi lyckas identifiera en av dem som arbetat i huset, eftersom en liten märkbricka försedd med bokstäverna LLb ingår i fyndmaterialet. Den smedens fulla namn borde med lite tur kunna finnas kvar i bevarade avlöningslistor från fästningstiden. Däremot lär vi nog aldrig få veta vem av slottets officerare som förlorade en mässingsknapp modell 1717 ur sin vapenrock inne på verkstadens golv. Men vi kan i alla fall utgå från att han tjänstgjorde antingen vid Jönköpings regemente eller vid Slottsartilleriet!

Fältlägret funnet...?

Vi har tidigare rapporterat om undersökningarna på slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken. Platsen där en dansk förtrupp med elitsoldater under ledning av Christoffer von Dohna besegrade en svensk styrka som förskansat sig längs ett backkrön invid Nissastigen. Fynden därifrån har, tillsammans med uppgifter ur den danske befälhavaren Rantzaus egen krigsdagbok, givit oss en bra bild av den hastiga men blodiga strid som ägde rum en förmiddag sent i oktober år 1567.

Bataljplatsen är återfunnen och finns numera införd i fornminnesregistret som RAÄ Angerdshestra 175. Men en sak som vi i projektgruppen undrat över är var det svenska fältlägret har varit placerat. För det rör sig om en plats där omkring ettusen man varit förlagda; både reguljära trupper och ett lokalt samlat bondeuppbåd. Det har krävts utrymme för tält, trossvagnar, hästar och all annan utrustning en smärre armé haft behov för i fält. Fram tills nu har vi emellertid  inte kunnat identifiera lägerplatsen. Men mycket talar för att den saken ändrades under ett par regnvåta timmar nu på fredagskvällen...


En bra skörd - krucifix, blykulor, parerskydd och ett fotangel
Sven och Mats prövade sig under ett par timmar fram i ett område utefter landsvägen som vi hittills inte testat. Och där kom metallfynden! Inom en begränsad yta påträffades blykulor till både pistol och musköt, ett fotangel samt en stor bit av parerskyddet till ett kortsvärd av katzbalgertyp. Men frågan är om inte det lilla krucifixet är det mest fantasieggande fyndet. Har kanhända Kristusfiguren varit förgylld och brutits loss av de legosoldater som plundrade de stupade och det övergivna svenska fältlägret? Vi vet ju att många hårdhudade skottar ingick i von Dohnas förband...

Välbevarad sporre från lägerplatsen

Fynden från vad vi nu tror är det svenska fältlägret speglar det kaos som uppstod då den svenska försvarslinjen bröt samman. Paniken när den vilda flykten undan fienden började. Och inte minst den efterföljande plundringen då Rantzaus soldater sökte igenom vad som lämnats kvar. Man kan anta att mycket ännu döljer sig i marken; saker som tappats, som trampats ner, saker som ratats av segrarna. Så det finns all anledning att trotsa molnen av knott uppe vid Hovmejan fler gånger nu i sommar. Fortsättning följer - inte minst här på Arkeologibloggen!

tisdag 5 juni 2012

Älgarna protesterar...

Jag är med i en hembygdsförening. Samtliga hushållets fem personer har av min kära svärmor tvångsanslutits till Vittsjö hembygdsförening i norra Göingebygden. Alla med individuellt medlemskap men vi har meddelat att utskick kan sändas i ett och samma kuvert till hushållet. På så sätt får de in maximalt med medlemsavgifter (som bestrids av svärmor) men spar porto och kuvert. Vittsjös höga och friska luft gjorde en gång orten till ett tillhåll för lungsjuka och till Vittjsö skulle stadsbarnen i Helsingborg evakueras "om kriget kommer". I Vittsjö bodde ett tag Malte Lieven Stierngranat: "Mannen som gjorde vad som föll honom in" och som ledde den amerikanska truppen vid OS i Stockholm för hundra år sedan.

Vittjandet av sommarnöjets i Vittsjö belägna brevlåda gav vid handen att en Inbjudan hade kommit, inte från hembygdsföreningen, men väl från "Wittsjöbygdens intresseförening mot vindkraftsutbyggnad".
Intresseföreningen skall arbeta för att "försöka bibehålla Wittsjöbygdens ekonomiska och kulturella värden". 
Ett tag tänkte jag åka ner till Göingebygdens djupa skogar, samla mina medmedlemmar i hembygdsföreningen, utse en göingehövding och uppbåda en motatack i "Vittsjöbygdens intresseförening för vindkraft". Sprida budskapet om att verken inte är farliga, att de inte bits....prata om NIMBY och att de fossila bränslenas tid är ute. Förhoppningsvis behövs det inte, hembygdsfolk är oftast kloka människor som inte räds framtiden.  

Låt oss ta de kulturella värdena först. Här kan jag verkligen lungna oroliga Vittsjöbor som fuderar på att ansluta sig till "Wittsjöbygdens intresseförening mot vindkraftsutbyggnad". I de djupa skogarna kan man förvissa stöta på lite fossil åkermark och kanske en och annan medeltida ödegård, men dessa lämningar skyddas av kulturminneslagen och blir ärenden som sköts av länsstyrelsens handläggare. Dessa lämningar ligger dessutom redan i ett industrilandskap: de planterade granarnas; massavedens landskap, ett ofta tämligen intetsägande och på biologiskt mångfald skinnat landskap som i framtiden kommer att kompletteras med smäckra vita stammar, med sakta roterande blad som i kronan avger ett milt svuschande läte.  

Sen tar vi de ekonomiska värdena. Vindkraften är redan nu en del av vårt vardagslandskap. Ingen höjer längre på ögonbrynen av tre blad som sakta roterat ovanför grantopparna. Inga villa- eller sommastugepriser kommer att påverkas av ett par vindkraftverk inom synfältet, de allra flesta ser i dag vindkraft från där de bor, eller vistas sommartid. Så lugn, det kommer inte att bli färre vindkraftverk i landskapet i framtiden, utan fler. Ni kommer att få era villor och sommastugor sållda även i framtiden.

Förresten, eftersom jag arbetar med frågan genom att utföra landskapshistoriska studier och arkeologiska utredningar av områden där vindkraft planeras, är jag en av dem som faktiskt lägger märke till vindkraften i landskapet. En yrkesskada. Jag har sett vindkraftverk lyfta ett annars ganska tråkigkt landskap. Åk E6:an norrut. I höjd med Tanum reser sig verken utmed höjderna öster om motorvägen. Vindkraftverken får landskapet att sträcker på sig, det lämnar ett "statement" till de passerande. Det är vackert! Eller åk E4:an norrut och upplev hur verken sakta uppenbaras och sedan sträcker landskapet mot himmeln i höjd med Brahehus. Jag ryser! Av välbehag.

Jag skall i ärlighetens namn medge att jag också sett vindkraftverk trasa sönder landskap. Som längs Hallandskusten, väster om E6:an mellan Varberg och Falkenberg där verken plottrats ut som små pinnar i åkermarken utan föregående planering. Här blir de obegripliga. De fogas inte in i en struktur, ingen har tänkt i landskap innan verken satts ut lite hipp som happ. Men detta exempel Hallandsexemplet utgör undantaget. Vid Falkenberg finns föresten ett av de vackraste exemplen på vindkraft också.

Så, Vittjösbor, kära medmedlemmar i hembygdsföreningen och andra: NEJ-sägarna är få men högröstade. Låt oss JA-sägare sprida ett annat budskap om hållbar utveckling och förnyelsebar energi inte bara i lokalsamhället men också till regering och riksdag så att man där kan ta beslut om forskning och utreckling också av solenergi och vågenergi. Fossila bränslen är SÅÅ mycket 1900-tal!