torsdag 20 december 2012

Röjningsrösen, fossila åkrar, agrara lämningar…



Vi är många som stött på dem och kanske många gånger suckat och stött pannan, om inte blodig så i alla fall tillräckligt för att vecka till den…
Men varför blir just dessa lämningar så besvärliga? Varför ger de upphov till så många suckar och veck?
Är de svårare att undersöka, rent metodiskt, än andra lämningar? För all del, lämningarna täcker ofta stora områden, där ytan att undersöka i många fall endast rör en mindre del. Områdena omfattar ofta många olika formelement där det kan vara svårt att prioritera vilka som ska undersökas. Men skiljer det verkligen dessa lämningar från t.ex. boplatser eller gravfält?
Är de tråkigare att gräva än andra lämningar? Tja, de gömmer ju inte så många spännande fynd, och visst, har man sett en röjningsröseprofil så kanske man har sett alla. Men återigen, vad är egentligen skillnaden mot en boplatsgrävning? Eller gravarna? Ok, fynden då!
Är de svårare att tolka än andra lämningar? Jo, de har ju visat sig ganska komplexa. För det var ju inte bara förhistoria som gömde sig i profiler och lager. Det var ju tidig medeltid, högmedeltid, agrarkris, ödeläggelse, ny-röjning, expension, tidig historisk tid, torpetablering och allt där emellan. Men än en gång, vad är egentligen nytt med komplexa och svårtolkade lämningar?
Kan alla suckar och veckade pannor i stället ha att göra med att de agrara lämningarna undersökts under en (visserligen intensiv men) relativt kort tid, ca 20 år och att vi därför faktiskt fortfarande famlar lite efter vilka metoder vi ska använda, efter vilka frågor som kan ställas och som är relevanta att ställa och att vi därmed också fortfarande snubblar lite i våra tolkningar av dessa lämningar?
Naturligtvis är detta en retorisk fråga och naturligtvis är svaret: Ja, så kan det faktiskt vara!
Och naturligtvis är den logiska följden av svaret, att bjuda in till ett seminarium där vi får möjlighet att samla ihop vad som hittills har gjorts, samla ihop vad vi vet och vilka undersökningsmetoder som är framgångsrika, fundera över hur vi argumenterar för värdet av dessa lämningar, om vi nu gör det, och slutligen diskutera hur vi kan gå vidare med röjningsrösen, fossila åkrar, agrara lämningar… utan suckar och veckade pannor.
Så därför, väl mött i Jönköping 17-18 april 2013 (färdigt seminarie-program beräknas finnas ute i Januari) hälsar:
Jönköpings läns musem
Kulturparken Småland
Länsstyrelsen i Jönköpings län
Länsstyrelsen i Kronobergs län

måndag 10 december 2012

Tiggares tecken

Tiggartecken från Köpenhamn 1625 
Ibland läser man arkivtexter där man trots myndighetsspråkets neutrala ton anar den skrämmande verkligheten bakom orden. På hösten 1770 oroade sig de styrande i Jönköping över de många fattiga som strömmade in från den omgivande landsbygden. Det handlade om egendomslösa som störde ordningen genom att tigga och på annat sätt sökte allmosor för sitt uppehälles skull. Detta till trots mot ett nyligen utställt kungligt påbud om att dessa grupper skulle förbli på sina hemorter.

Därför beslöt magistraten att den 11 oktober utsända följande skrivelse:

För den skull till hämmande av ett sådant självsvåld och på det stadens invånare måge veta till vilka personer till allmosors erhållande  härstädes är berättigade och hava lov efter vanligheten en gång i veckan invånarna besöka, har magistraten funnit för gott låta prägla ett märke uti tenn av en pennings storlek med överskrift "Jönköpings stads fattiga" varmed envar skall vara med nummer försedd, därpå förteckning upprättas och införas bör. Skall verkställas av stadsfiskalen. Övriga kan fattigfogden bortdriva.

För en sentida betraktare lyder budskapet iskallt - lika hårt som verkligheten för fattigfolk i det gustavianska Sverige. Man undrar över hur långt de allmosor räckte som de "lyckliga få" vilka erhållit sitt eftertraktade tennmärke lyckades tigga till sig. Och vad skedde med dem som fattigfogden var bemyndigad att jaga väck från den goda staden Jönköping?

Än så länge har vi inte hittat de tiggartecken som magistraten ställde ut. Några märklappar som påträffades vid metalldetektering i kvarteret Apeln väckte misstankar, men efter rengöring stod det klart att det var frågan om plomberingar till varor som hanterats i köpmansgårdarna.

Fattigfolket tillhör arkeologins svårfångade grupper, men spåren efter samhällets osynliga finns att hitta för den som ger sig tid att leta. I arkiven såväl som i kulturlagren...

söndag 2 december 2012

En lurendrejare här bor i staden...

Den Gylingska köpmansgården i korsningen Smedjegatan - Lantmätaregränd
Hette han ens Ternowitz och kom han verkligen från Wien, den utländske mansperson som den 9 januari 1788 fick logi i Niclas (Nils) Gyllings köpmansgård vid Smedjegatan? Det kommer vi antagligen aldrig att få veta, eftersom hans resa företogs i skumma avsikter. Hur som helst fick främlingen hyra en kammare med säng, ved och ljus. I priset ingick också uppassning och kaffe. Allt sammanräknat skulle Ternowitz betala 5 riksdaler för sin två och en halv veckas vistelse i ett vintrigt Jönköping. Det var bara ett problem. Han hade försvunnit.
Gyllingska gården på 1930:talet. Ett av dessa rum hyrde Ternowitz.
Och inte nog med att Ternowitz smitit från notan hos Gylling, han hade mer på sitt samvete. För hos urmakare Barckman hade han införskaffat ett byxsäcksur med vit emaljtavla, svenskt foder graverat i kanterna samt engelskt verk med uppdragning på skivan. Det eleganta fickuret var värt hela 16 riksdaler. Dessutom hade den olycklige urmakaren lämnat ut ett Pinsbachur med drivet arbete på utanfodret såväl som innersta fodret. Uret var starkt förgyllt, var försett med en vit emaljtavla och varandes vid silveruret fäst en stålkedja med nyckel; allt tillsammans värt 12 riksdaler. Det verkar som om Ternowitz med säker hand plockat ut det bästa som urmakare Barckman hade att erbjuda...
Delar av fickur från 1700:talet, funna i Odensjö söder om Jönköping
Allt detta står att läsa i ett varnande brev som den 2 februari 1788 avsändes till borgmästaren och rådet i Norrköping, dit man antog att Ternowitz var på väg. Men så här i efterhand kan man nog hysa vissa tvivel på de uppgifter som den misstänkte lämnat till sin senaste  hyresvärd, köpman Gylling i Jönköping. Om han nu verkligen dök upp i staden vid Bråviken var det antagligen under ett helt annat namn och en annan nationalitet. För man anar en erfaren bedragare, en världsvan främling som med sina eleganta manér bokstavligen lurat skjortan av de godtrogna borgarna i den gustavianska ämbetsstaden vid Vätterns södra ände... 

fredag 30 november 2012

Mården och Hwespens änka - en hyrestvist anno 1678




Vapensmedsgårdarna söder om Smedjegatan - hus 120 till 123 var Hwespens gård
Det är alltid lika spännande att kunna knyta ihop arkeologiska resultat med verkliga personers liv. Och när det gäller Jönköpings faktorismeder finns det många upplysningar att hämta i arkiven. De skickliga vapenhantverkarna var en respekterad och av myndigheterna understödd grupp i den blivande fästningsstaden. Samtidigt var de personer som sysselsattes i en verksamhet av så stor betydelse för krigsmakten - rent av för Rikets säkerhet! - också underställda kontroll. Man befann sig i en på många sätt privilligierad ställning, men hade överhetens ögon på sig. 
Bostadshusets bevarade södra del med två rum och stor spis i norr
Den här gången skall vi lyfta fram en en mindre rättstvist hösten 1678 där uppgifterna från rättsprotokollen hjälper oss att bättre förstå de arkeologiska lämningarna. Den 10 oktober detta år klagade klensmeden Jacob Mård över att Claes Hwesps änka hade brutit ett ingånget hyresavtal. Han sa sig ha fått löfte om att från Mikkelsmäss, den 29 september, kunna flytta in i hennes hus och därtill disponera gårdens smedja, verkstad och loft. Men bara åtta dagar senare avsäger hon homom den rätten. Istället hävdade nu änkan Carin Svensdotter att Jacob olovandes och mot hennes vilja hade inflyttat i gården.

Gårdens stenkällare som var inbyggd i bostadshusets södra del (ljusgrönt = dörr in till stugan)
Problemet verkar ha varit att det redan fanns en hyresgäst, Sven i Skillingaryd, som enligt Carin "satt i possession av bemälta hus och ej kunde drivas ut". Istället föreslog hon att Jacob Mård skulle kunna få tillgång till nattstuga, smedja och verkstad i hennes sonhustrus gård, en lösning som enligt Carin tillkommit efter viss övertalning från hennes sida. Därför sände rätten iväg Lars Holm för att kontrollera sanningshalten i detta nya påstående och tur var väl det. För sonhustrun förnekade bestämt all kännedom om ett sådant avtal.
Claes Månsson Hwesps vapensmedja, omtvistad 1678
Hur löstes då tvisten? Jo, klensmeden Mård fick rätt att bo kvar i gården i minst ett års tid, fram till nästa Mikkelsmäss. Han skulle som ursprungligen avtalats få utnyttja loft, smedja och verkstad. Det enda förbehållet var att utrymmena delades med den gesäll som Carin hade i sin tjänst. Ska vi anta att det var här det verkliga problemet låg? Att Carin ville förbehålla sin gesäll rätten att använda den avlidne makens välhållna pistolsmedja med tillhörande verkstad? Det Skånska Kriget pågick som bäst och man hade goda tider att vänta som vapensmed i Jönköping. Kanske var gesällen ifråga nära att erhålla ett eget mästarbrev? I vilket fall som helst kan man undra över hur sämjan mellan tvistemålets parter blev efter att avgörandet hade fallit. Kunde man bo och arbeta sida vid sida utan vidare konflikter?


Ryttarpistol med hjullås
 Klart är i alla fall att när Jacob Svensson Mård dyker upp i källmaterialet nästa gång året efter, så bor och arbetar han i den granngård som låg närmare Hovrättstorget. Kanske hade han under de månader som gått fått möjlighet att skaffa en egen fastighet; kanske var det skönt att få slippa dela det dagliga livet med Carin och hennes gesäll? Nu behövde de inte ens dela innergård, eftersom hans nya bostad på tomt 36 i kvarteret Apeln hade den ytan gemensam med tomt 37. Gränsen mot änkans gård var en av Jönköpings typiska vretar, bara en smal passage mellan baksidan av två intilliggande husrader. I senare delen av 1600:talet var dessutom vretarna söder om Smedjegatan fortfarande bara öppna diken, fyllda med avfall och stillastående illaluktande vatten. Kanhända ansåg Jacob att det passade honom bra efter vad som hade hänt?
Täckplåt och hane till hjullås,  funnen vid utgrävningar i kv. Apeln år 2004
Jacob förblev boende i gården på tomt 36. Efter honom kom sonen Sven som år 1714 skrev sig som hökare, alltså en detaljhandlare som främst sysslade med livsmedel. Det kan vara början på en social resa vi ser; ett klokt val i slutfasen av det Stora Nordiska Kriget. Det stod alltmera klart att Sveriges dagar som stormakt var räknade och att vapensmed inte direkt var något framtidsyrke längre...
 
Men vad kan vi då lära oss om vapensmedsgårdarna från denna skäligen banala rättssak hösten 1678? Främst vilka byggnader det var frågan om. Vid utgrävningarna i kvarteret Apeln år 2004 kunde vi konstatera att bostadshusen varit belägna längst norrut i gårdarna och det var frågan om stora välbyggda hus. Längden har uppgått till 17 - 18 meter, det har funnits ett väl tilltaget kök ungefär mitt i huset och en stenkällare inbyggd vid dess södra gavel. Där har rimligen funnits utrymme för mer än ett hushåll, speciellt efter Claes Månssons Hwesps död. Kanske har det också existerat en andra våning, eftersom loftet och nattstugan omtalas i rättssaken mellan Carin och Jacob. I en senare period syftar dessa termer ofta på en träbyggd andra våning som lagts ovanpå stenkällaren. Kanske var det så ordnat i gård 35 redan vid 1600:talets andra hälft? 
 
Avslutningsvis kan vi betrakta arbetets rum i gården. Både smedja och verkstad nämns separat. Det stämmer väl överens med hur samtliga utgrävda vapensmedjor varit inrättade. Det har funnits två rum, ett försett med stor ässja, plats för städ och blåsbälg samt gärna ett hällgolv. I rummet intill där vapendelarna passades samman och monterades, fanns istället trägolv, arbetsbänkar och ordentligt tilltagna fönster. Det handlade om en funktionell kombination i samma byggnad av vapenhantverkets två beståndsdelar - det avancerade smidet och finmekaniken.
 
Så genom en hyrestvist från Carl XI:s dagar har vi fått en ögonblicksbild av faktorismedernas vardag och livsmiljö, samtidgt som det har blivit enklare att förstå de framgrävda arkeologiska lämningarna. Att det var si och så med grannsämjan inne bland de trånga stadsgårdarna kommer väl inte direkt som någon överraskning - så olika är vi minsann inte, folk från stormaktstiden och vi i det 21:a seklet...

måndag 26 november 2012

Offertallen i Torestorp

Vi har precis avslutat en inventering i skogarna mellan Jönköping och Aneby.
Morgon och eftermiddag när vi åkt till och från vårt område har vi passerat en tall och frågat oss: "Ser inte den lite speciell ut?".



Jag kollade i fornminnesregistret och jodå - det var en offertall eller som den heter i FMIS "naturföremål/-bildning med tradition".
I den här tallen kan du kasta ett mynt "för att undvika sjukdom och lindra redan inråkad krankhet". Du kan också bli av med tandvärk genom att vidröra den onda tanden med en sticka från trädet och sedan sätta tillbaka stickan i tallen och vips, så är värken borta.

Jörgen kastar en peng i offertallen

Den här offertallen ligger i Torestorp i Järsnäs socken och har RAÄ-nummer 18. Men det finns liknande platser och traditioner lite överallt i bygderna. Så håll utkik när du känner att du har en vinterförkylning på väg.   

måndag 12 november 2012

Som i en tavla av Lars Lerin


Många gånger får man höra att ”å vad kul, arkeolog har jag också alltid velat bli”! Och jovisst, det är ett fantastiskt jobb, många gånger spännande och fullt av upptäckter och intressanta fynd. Men när jag senast var ute, under några dagars inventering, då tänkte jag att hela bilden av vad vi gör är nog inte riktigt klar för dem som funderar tillbaka på de där drömmarna de hade som 6-åring.
Alla de där helt fyndtomma schakten vi möter, alla kalla händer eller alla ensamma dagar i skogen, de bilderna är nog inte med i drömmarna, tänkte jag, när jag klev ur bilen och rakt ut i en tavla av Lars Lerin.
 

torsdag 25 oktober 2012

Agrarhistoriska utblickar

Fullödigt program för högre seminariet till trots, det är bara att erkänna, jag har inte hunnit delta senaste året. Därför kändes det riktigt härligt att återse ett gäng forskarkollegor på institutionen för agrarhistoria vid SLU Ulltuna i går. Doktoranden Olof Karsvall har hunnit halvvägs i arbetet med att tolka och analysera vad som döljer sig bakom utjordsbegreppet. Oproblematiskt, tycker en del, det är ju de fastigheter som drabbades av den medeltida ödeläggelsen som sedan under 1500-talet återfinns som  utjordar i det kamerala meterieltet. Men det visar sig, som vanligt när man börjar peta i substansen, att så enkelt är det kanske inte. Och varför heter det utjord i östra mellansverige medan termen nästan inte används för medeltida ödeläggelser någon annan stans? Och varför caschade Arvid Trolle in vartenda ödetorp han kunde lägga vantarna på under 1400-talet? Den blinda fläcken i utjordsforskningen är de utjordar som finns i byar, som är snyggt inplacerade i solskiftade bytomter, inte i en marginell småländsk skogsbygd, utan på den östgötska jordbruksslätten? Vad representerar dessa? Ödeläggelser mitt i smeten. Och varför återsetts de inte med brukare framåt 1500-talets början? Jag ser med spänning fram emot Olofs resultat och inser att mina oreflekterade hänvisningar till Larson -70 och Bååth -83 i tid och otid i framtiden kommer att kompletteras av mer reflekterade hänvisningar till Karsvall - XX.

Sen kom man inte tomhänt hem heller. Pinfärsk från tryckeriet anlände Alf Ericssons avhandling "Terra mediaevalis. Jordvärderingssystem i medeltidens Sverige". Hunnen ett par hundra sidor in i textmassan på tåget hem, kan konstateras att det är en intelligent skriven och med analytisk skärpa skuren text som kommer att refereras till i framtiden. Jag gillar när man går i klinch med materialet och vågar ifrågasätta tidigare tolkningar som ibland verkar vara huggna i sten. Jag antar att disputationen den 9 november kommer att bli välbesökt och ser fram emot en intellektuell kraftmätning av sällan skådat slag mellan Alf Ericsson och Tomas Lindkvist.

Vad är det som gör seminarierna på SLU så spännande? Kanske är det så enkelt som att det här finns ett antal forskare och professorer som vågar stå för åsikten att vi kan erhålla verklige kunskap om historiska skeenden. Kunskap om hur det faktiskt förhöll sig. Som vågar gå till källorna, inte till en källa, utan till de som finns som kan belysa ett skeende: de kamerala, de geografiska, de arkeologiska och de berättande. Genom källpluralism och en tolkningsram som kanske håller sig nära den vi hittar inom den kritisk realismen blir den historiska människan synlig inom de komplexa samhällsstrukturer hon befann sig i och som hon ibland kunde påverka, och ofta påverkades av.

På Agrarhistoriska institutionen på SLU bedrivs forskning som inte hänfaller till relativistiska tolkningar. Här pumpas inga uppblåsbara metateorier upp för att tillfredsställa forskare med postprocessuella trängande behov. Vi befinner oss långt från de tjatiga pladdret kring definitioner av begrepp som kulturarv och delaktighet och annat som man förväntas ha synpunkter på, när det enda roliga är att gå till källorna och FORSKA!

En slutsats efter denna utvikning: omväldsbevakning är bra. För att kunna omvärldsbevaka finns flera instrument. En hel del kan följas på nätet,  man kan läsa nya avhandlingar och artiklar. Men det oslagbart bästa är fortfarande att få vara med när frågorna ventileras IRL, på seminarier, konferenser och i snacket kollegor emellan efteråt.  Gärna på institutionen för agrarhistoria på SLU Ulltuna.



tisdag 16 oktober 2012

Det första ögonvittnet

Fältöversten själv - Daniel Rantzau
Hans namn var Daniel Rantzau. Han var en dansk adelsman, född 1529 och bördig från Holstein i rikets södra del. Femton år gammal sändes han ut i världen för att först studera i Wittenberg under tre års tid. Därefter vidtog hans militära utbildning då han tjänstgjorde för hertig Adolf av Holstein och senare för själve kejsaren, Karl V. Han fick pröva på både hovliv och fälttåg under läroåren 1547 till 1554. År 1559 återfinner vi honom i den danska armé som krossar motståndet i Dithmarschen och därmed raderar ut minnet av kung Hans nesliga nederlag en mansålder tidigare. Daniel Rantzau utmärker sig vid detta fälttåg och kan göra karriär. Han stiger i rang och är 1562 överste hos Fredrik II av Danmark.

Under Nordiska Sjuårskriget var han fältherre över de danska styrkorna i gränsområdena mellan Sverige och Danmark. Vi möter honom i Halland, Småland och Blekinge. När det kommer till strid anför han oftast rytteriet själv, medan Frantz Brockenhuus för befäl över fotfolket.

Rytteri anno 1565 - möjligen en marginalskiss utförd av Erik XIV själv?

Vid två tillfällen är han särskilt framgångsrik. Först som segrare i slaget vid Axtorna den 20 oktober 1565 då en tröttkörd men stridsvan dansk armé på 8 000 man lyckas besegra en numerärt överlägsen svensk styrka på 12 000 man. Två år senare anför han vad som kommit att kallas Rantzaus Raid - blixtattacken upp längs Nissastigen genom Småland in i Östergötland. Även om de avsedda resultaten av detta vågade företag helt uteblir, Sverige tvingas inte till förhandlingsbordet; var uppmarschen och i ännu högre grad reträtten i februari 1568 mästerligt genomförda. I det avseendet har krigståget kommit att studeras vid militärakademier under många generationer, speciellt som Rantzaus egen krigsdagbok finns bevarad. I denna noggranna och detaljerade redogörelse över tilldragelserna i södra Sverige beskrivs de våldsamma händelserna på ett förvånansvärt modernt sätt. 

Nordiska Sjuårskriget - Stormningen av Elfsborgs slott, i bakgrunden Varberg
 
Efter Axtorna belönades Rantzau med ett slott på södra Jylland. Fler kungliga förläningar skulle följa. Men Herr Fältöversten skulle inte få tillfälle att dra sig tillbaka på sina gods. För fyrtio år gammal dödas han av en kanonkula vid belägringen av Varbergs fästning som just då hålls av svenskarna. Enligt legenden träffas han i huvudet. Och kanske var det på många vis ett passande slut för en fältherre i detta obarmhärtigt förda krig som förorsakade så mycket lidande i de två grannländerna.
 
Men i vårt arbete med slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken har vi haft all anledning att känna tacksamhet mot denne både lärde och hårdhudade man; ett bildat råskinn i renässansens Norden. För den krigsdagbok som beskriver fälttåget 1567 - 68 så in i detalj har visat sig stämma förvånansvärt bra. Visserligen tillskrivs boken hans fältpräst och det kan säker vara så att denne sammanställt och bearbetat befälhavarens anteckningar i efterhand hemma i Danmark. Men texten bär likväl en stark prägel av autencitet, av närvaro och självsyn. Därför är det av stort intresse att läsa vad Daniel Rantzau skriver om staden Jönköping som han red in i den 1 november 1567. Då hade både stad och slott visserligen bränts av de retirerande svenska trupperna, men man kan ändå lyssna på vad den världsvane danske befälhavaren har att säga:
 
"Jönköping är en behaglig liten köpstad, vackert belägen vid den stora sjön Vättern som sträcker sig 14 mil i längd in i Östergötland. Landet är mycket bördigt. Västergötland gränsar därtill på 2 mils avstånd. Ett kloster som den svenske kungen låtit befästa ligger ovanför staden vid ett skönt strömmande vatten. Det var ståtligt försett med höga vallar, djupa gravar och runda kanontorn. Detta starka fäste hade svenskarna väl kunnat hålla emot oss, om de blott hade litat på sig själva. Slottet hade emellertid antänts tillsammans med staden."
 
Kände ni igen er? Det skönt strömmande vattnet är idag mer stillsamt och känt under namn av Hamnkanalen. Och det är talande att Rantzau väljer en dimunitivform på plattyska för att beskriva själva staden - stettlein. En liten stad. För det är vad en man av värld såg anno 1567; en man som hade tjänat vid kejsar Karl V:s hov och som besökt många av kontinentens namnkunniga städer. Jönköping med kanske 1200 invånare (innan danskarna kom) var möjligen vackert beläget, men ingen större stad att räkna med i Daniel Rantzaus ögon.

Den äldsta bilden av Jönköpings slott - med vallar och rundtorn markerade
Vad som är verkligt spännande är beskrivningen av och omdömet om Jönköpings slott. Yrkesmannen, den erfarne befälhavaren i Fredrik II:s armé Daniel Rantzau omtalar den nästan nybyggda fästningen som ståtlig och väl befäst. En anläggning som kunnat stå emot hans angrepp om de svenska befälhavarna bara haft kurage nog att stanna kvar... Visst kan man förmoda att det inte skadar med lite förstärkande ord i en beskrivning som kungen själv kommer att läsa, men trots den reservationen består Rantzaus omdöme. Jönköpings slott var en fullgod och modernt utrustad fästning ...i alla fall innan branden.
 
De försvarsverk Daniel Rantzau beskrev är desamma som man kan ana på den första bevarade "bilden" av staden och slottet. Den högst schematiska teckning som ofta har tillskrivits Karl IX visar vallar och rundtorn samt en grav som skiljer av ett förborgsområde norr om slottsfyrkanten. Anmärkningsvärt nog har befästningen ritats ut med vallar på alla fyra sidorna, även ut mot Munksjön. Fast med tanke på skissens kvalitet i övrigt ska man kanske inte fästa allt för mycket avseende vid den detaljen... 


Ruin av posteij - bestyckat rundtorn vid Jarmers Plads i centrala Köpenhamn
De stora samtida kanontornen vid fästningar som Vadstena och Kalmar är välkända exempel på den typ av runda, hörnplacerade torn som kommit att betraktas som typiska för just Vasaborgar. Men i Jönköping var tornen mindre. Den torngrund som kunde lokaliseras med georadar inne på Per Brahegymnasiets förutvarande skolgård 2010 mätte inte mer än 12 meter i diameter.En bra parallell kan man faktiskt se mitt inne i centrala Köpenhamn, på Jarmers plads - förutsatt att man vågar trotsa den täta trafiken. Här ligger ruinen av ett tegelmurat kanontorn, ett tillägg från 1500-talet till de medeltida stadsmurarna. Man bör notera den tunnvälvda förbindelsegång som lett in till vallgatan bakom muren. Tornet revs när Köpenhamn försågs med tidsenliga befästningar i form av vallar, gravar och bastioner på 1600-talet. Men dess nedre delar fick stå orörda inne i jordmassorna. Så tornruinen påträffades när vallsystemet slopades under senare delen av 1800-talet.
 

Hans Flemings perspektivskiss fraån ca 1605 - notera de runda torngrunderna inne i bastionerna!


Vi har ytterligare ett bra belägg för rundtornens existens vid Jönköpings slott, nämligen de märkliga byggnadsrester som syns på Hans Flemings fina perspektivskiss över slottet som byggarbetsplats strax efter sekelskiftet 1600. För inne i både bastion Gustavus i sydväst och Carolus ute vid Munksjöns strand syns tydliga runda strukturer - de kvarliggande torngrunderna från Gustav Vasas dagar. Planen visar bastionernas murverk utan den jordfyllning som snart skulle dölja alla synliga spår efter äldre fästningsverk. Men det finns ytterligare en detalj värd att observera; den välvda gång som syns i jordvallen bakom bastion Gustavus. Passagen har inte fyllt någon som helst funktion för fästningens nya hörnverk - men den leder rakt in mot den runda torngrunden. Det är frågan om en täckt förbindelsegång av samma typ som den vid Jarmers Plads.
 
Idag ligger de äldsta torngrunderna vid Jönköping slott oåtkomliga för annat än geofysiska undersökningsmetoder. Men vi vet var det sydöstra kanontornet bör ha stått - alldeles under den yta som användes till parkering och uppställningsplats för bod och container vid årets utgrävning. Så chansen finns att dess lämningar kan komma fram i ljuset när området ställs i ordning till parkmark om ett par år. Det finns skäl att återkomma!



måndag 15 oktober 2012

Markanvändning och miljö i Månsarp

Våren 2010 undersökte vi ett par röjningsröseområden i Månsarp. I samband med undersökningen togs en sedimentlagerföljd i den närbelägna Röshultsmossen. Efter mycket analyserande är rapporten nu klar och kan laddas ner på vår hemsida www.jkpglm.se. Välj Kulturmiljö - Publikationer - Arkeologiska rapporter - 2011. Rapporten har nummer 2011:48. Pollenanalysen genomfördes av Mats Regnell vid Stockholms universitet.

Undersökningen visade att området sannolikt har utnyttjats för odling och bete redan under folkvandringstid, i mindre utsträckning redan under romersk järnålder. Pollenanalysen visade även att det under romersk järnålder har funnits en boplats i omedelbar närhet av undersökningsområdet, även om några spår efter denna inte kunde återfinnas vid avbaningen. Därefter vidtog en period utan agrara aktiviteter men skogsbete har troligen förekommit. Omkring år 1100 e.Kr. påbörjades en ny aktivitetsfas som utmärks av odling och bete. Både korn och råg har odlats. Lägre halter av träkol gör det mindre sannolikt att en bosättning låg i omedelbar närhet till undersökningsområdet vid denna tid. Denna fas sträcker sig genom hela den analyserade delen, till ca 1400 e.Kr., men fortsätter troligen ovanför denna. De röjningsrösen som föranledde hela undersökningen kan till viss del ha börjat anläggas redan under förhistorisk tid eller medeltid, men har till större delen tillkommit under nyare tid.

Ladda hem och läs rapporten för att få veta mer.

söndag 14 oktober 2012

Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen
Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga - den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål - är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?
Spjutspets
En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!
Fotangel
 Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan - den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå...

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!
Sporre
Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört - svenskar eller danskar - så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver - omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.
Hane till hjullås
Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.

torsdag 4 oktober 2012

Spännande hyddlämning i Smålandsstenar

Slutundersökningen av stenåldersboplatsen i Smålandsstenar har nu pågått i snart två veckor. Boplatsen är avgränsad till en relativt behändig yta, ca 20 x 15 meter. Centralt har vi en tydlig hyddbotten som består av en gråfärgad fyllning. I och omkring har vi identifierat ett antal stolphål samt en härd inne i hyddan.


                                         Hyddbottnen efter andra rensningen

Ett stort antal flintor har hittats, framför allt i hyddans södra del där också öppningen finns. Flintan sprider sig genom öppningen och ut på en aktivitetsyta utanför hyddan. Anmärkningsvärt är att vi hittat sju mycket fina mikrospånkärnor strax utanför hyddan inom ett begränsat område, ca 1,5 x 1,5 m. Kärnorna är fortfarande dugliga att använda och man kan undra varför dessa har blivit kvarlämnade. Kan det vara en depå där man avsiktligt lämnat kärnorna för att återkomma vid ett senare tillfälle?  I övrigt påträffas också följaktligen också en stor mängd mikrospån.


Mikrospånkärna påträffad strax utanför hyddan



Under presenningen ligger hyddbottnen skyddad från regn och rusk. I förgrunden ser vi aktivitetsytan utanför hyddan


Vi har nu drygt två veckor kvar och vi har ytterligare en eventuell hyddbotten att undersöka, dock utan den stora mängd flinta som i den första hyddan. Återkommer med med information.
Jörgen Gustafsson

tisdag 2 oktober 2012

Samma rösen där som här...

Utsikt från Krejansberget - landskapets förändring från havsvik till jordbruksbygd 
Landhöjningen och dess mer spektakulära effekter är kanske inget man i första hand tänker på som arkeolog i Smålands inland. Men när man exkurerar i en kustbygd som finska Nyland (Uusimaa) blir förändringarna så konkreta, så gripbara. En av de lokaler som vi deltagare i EAA-mötet i Helsingfors 2012 kunde besöka var Krejansberget i Sjundeå ((Siuntio) socken. Här ligger fyra av Finlands omkring 1300 bronsåldersrösen i ett minst sagt imponerande krönläge med milsvid utsikt. Skogsklädda bergsåsar, åtskilda av de bördiga åkerfält som en gång utgjorde havsvikar, sund och breda fjärdar.

Röset som majoren "grävde ut" på 1840-talet. Ser ni förresten Alf där han sitter på stenarna?
Efter en brant klättring uppför skogsstigen kom vår blandade skara, bestående av ett fyrtiotal arkeologer från Europas alla hörn plus två brasilianska kollegor, upp till krönets hällmarkstallskog. En nog så exotisk naturtyp för många av oss. För egen del noterade jag hur mycket blåbär som fanns dolda i riset. Min naturliga reflex att börja plocka några nävar solmogna bär orsakade en hel del lyfta ögonbryn. För vår allemansrätt som känns så självklar är ju egentligen allt annat än självklar i resten av Europa. Men uppe på Krejansberget kunde den som ville - och vågade - pröva på skogens bär. Och så fanns ju bronsåldersrösena och deras landskap att upptäcka under den korta tid som stod till buds. För det är ju förbannelsen med en exkursion - man kommer till en underbar plats där man vill stanna i timmar. Men har 25 minuter till sitt förfogande...

Ett ganska intakt röse som "bara" är 9 m i diameter. Imponerande bygge i vilket fall som helst!
Krejansbergets största röse är ca 20 m i diameter och ännu i sitt medfarna skick mer än två meter högt. I dess mitt finns som på så många andra ställen en vid plundringsgrop i vars botten man skymtar en hällkista. Röset "undersöktes" av major Fredrik von Lansen omkring 1840. Och i likhet med de flesta av den tidens fornvänner efterlämnade han varken någon redogörelse för sitt ingrepp eller några uppgifter om fynd. Ett halvsekel senare grävde Alfred Hackman ut ytterligare ett röse. Den gången påträffades keramik och brända ben i gravgömman.

Dalen vid Svidja med den å som idag är vad som återstår av öppet vatten...
Kanske är det inte så konstigt att gravarna på Krejansberget tidigt tilldrog sig intresse. För dom ligger fortfarande i ett väldigt framträdande läge i landskapet. Ett odlingslandskap präglat av den stora godsbildning som uppkom i Sjundeå socken, nämligen riksmarsken Klas Flemings (ca 1530 - 1597) eget Svidja. Här uppförde hans far Erik ett stort stenhus på 1550-talet. Han lät också köpa in fruktträd i Reval (Tallinn) och anlägga vad som anses vara Finlands äldsta kända trädgård på Svidja. Så de bördiga sedimentjordarna, de forna sjöbottnarna, nere vid bergets fot lockade en ny tids hövdingar till samma plats där företrädare för traktens elit gravlagts två och ett halvt årtusende tidigare...

måndag 1 oktober 2012

På tur med skogshistoriska sällskapet

Källaren på hygget, mitt i skogen. Torpet dit källaren hört hette också Skogen.
I källaren samlar jag alla aspekter på begreppet skog  jag kan
komma på och sen skakar jag om. Det gäller ju att se skogen för alla träd.
 
Skogshistorien och jag.

För ett par år sedan hade jag tröttnat på att betala min medlemsavgift. Skogshistoriska sällskapets tidskrift "Skogshistoriska Tidender" låg åter på mitt köksbord. I svarvitt och endast med rubriken mot en grön bakgrund. Och så innehållet: "En gammal kolare berättar",  "Jägmästarminnen", "Skogsskolan i Knäckebrödhult 1920-38".  Och så alla dessa foton från exkursioner som såg till förväxling likadana ut: "Pensionerad jägmästare X guidar Sällskapet på sin höstresa till kontortabestånden i Jämtland". Gubbe framför tall, talande till tjugo mannspersoner i dresscode militärgrön rock och Tretorn. I förstoringsglaset kunde jag även urskilja ett par kvinnor. Alla på fotot, utom jägmästare X, med ryggen mot mig. Så mycket bättre bevänt var det inte med årsboken. Jag skrev ett brev. Förklarade mig inte tillhöra målgruppen, tyckte det hela var gubbigt, 1900-talscentrerat och ganska ointressant. Överhuvudraget tyckte jag att planterade granar var ganska ointressant. Vad hade  dessa virkesåkrar med skog att göra?
Jag väntade mig inget svar, utan såg mitt utträde som tämligen odramatiskt. Men jag fick svar. Skogshistoriska sällskapet var intresserad av mina åsikter. Kunde jag berätta vad jag tyckte var fel, så skulle de gärna lyssna til mig. Först trodde de att jag var en man. Det är vanligt förekommande i mitt liv, huriallsindar ska man kunna få någon ledning om könstillhörighet utifrån det norska namnet Ådel? Som inte ens är vanligt förekommande i Norge?? Jag kan gärna vara man, det kvittar. Men nu upplyste jag dock om könstillhörighet. Sen fick jag besök! Av Dag K. Denne välformulerade och humoristiska skogsgigant och vi pratade under flera timmar om begreppet skogshistoria och hur det kunde göras relevant för större grupper. Skog för mig är så mycket mer än träden. Som arkeolog är skogen bakgund och scen för händelser som skett tusentals år tillbaka. Landskapet är förändrat, men lämningarna finns där. Ibland gör det moderna skogsbruket att konflikter uppstår kring frågor om bevarande kontra ekonomiska intressen. Som kulturgeograf är skogen ett landskap att problematisera kring och sätta in i ett större sammanhang där vår virkesproduktion i dag och tidigare haft globala återverkningar. Skogen är historia, agrarhistoria, ekonomisk historia och etnologi. Dag och jag skissade på olika sätt att synliggöra de olika perspektiven. Ett första steg kunde vara  att jag deltog och berättade på plats i ett landskap där olika tider och berättelser fanns representerade i skogen. Det kunde egentligen vara vilken skog som helst, men nu valde vi Margreteholm i Mullsjö kommun. En skog där jag vistats en del i samband med kulturhistorisk förstudie och utredning inför planerad vindkraftspark.
Och i fredags var vi där. Ett trettiotal medlemmar i Skogshistoriska Sällskapet samt förvaltaren och skogsarbetarna på Margreteholm. Vad kul vi hade, och vad mycket jag lärde mig! Jag tror att medlemmarna i Sällskapet också var ganska nöjda. Nu har jag utlovad en artikel till nästa årsboken och jag har givetvis ingen tanke längre på att lämna sällskapet. För att illustrera denna solskenshistoria med nyfunna vänner kan anföras att fredagen var ungefär den enda dagen under hösten som saknade spöregn, utan istället rann dagen upp med milt solsken. Man blir stämd i dur av mindre. Sittande på en tuva ätande rykande färsk gulaschsoppan med rökt kött i solgasset inser man ju att Skogshistoriska sällskapet och jag=sant.  

onsdag 12 september 2012

Glömda gårdar i skogen...

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt

Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu... Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor - gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare
Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna - ett blött och skitigt jobb!
Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig - förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.

Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop... 
Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad
Projektet fortsätter - fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet - ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft - och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.

måndag 10 september 2012

Medeltida skelett vid Bottnaryds kyrka


Just nu håller arkeologerna vid Jönköpings läns museum på med en undersökning av en del av den medeltida kyrkogården i Bottnaryd, ungefär 3 mil väster om Jönköping. Anledningen är att en tillbyggnad för bland annat ett nytt värmesystem ska anläggas intill den västra kyrkväggen. Den nuvarande kyrkan byggdes direkt efter att den medeltida kyrkan revs 1666. Kyrkan, som saknar torn, är en spånklädd korskyrka av timmer. I sydöstra hörnet finns ett gravkor för Johan Printz som var guvernör i kolonin Nya Sverige 1643-53 och från 1658 var han landshövding i Jönköpings län. Kyrkan har en detaljrik målningsdekor från 1690-talet av Anders Falck. Från kyrkans medeltida föregångare finns en dopfunt från 1200-talet.


Vid schaktningarna för tillbyggnaden har hittils påträffats ett tjugotal skelett. Så här långt har sju av dessa undersökts av en osteolog (benexpert) som konstaterat att 5 var kvinnor, 1 man och 1 obestämd individ som, inte kunde könsbestämmas. Kropparna har med hjälp av armarnas placering kunnat dateras till 1300-1400-talet. Ju högre upp på bröstet armar och händer är placerade desto yngre är gravläggningen. Det är inte känt när den medeltida kyrkan i Bottnaryd byggdes så begravningarna kan ge viktiga pusselbitar om kyrkans äldsta historia.


Ett besök på Nordens Gibraltar

Gustavssvärd - Sveaborgs äldsta del
Man ser de låga, gråa murarna när färjan närmar sig det trånga inloppet till Helsingfors. Sex små skärgårdsöar har byggts samman till en gigantisk sjöfästning - Sveaborg. En gång rikets tungt bestyckade lås mot öster och samtidigt bas för skärgårdsflottan. Påbörjad år 1748 under ledning av överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd och raskt utbyggd till Sveriges största fästning. I och med dess ännu omtvistade kapitulation våren 1808 omöjliggjordes i praktiken en återerövring av Finland. Under det följande seklet kom Sveaborg att fungera som en rysk garnisonsort.

Fästningens bebyggelse skadades svårt under Krimkriget i samband med den engelska flottans bombardemang i augusti 1855. Ett resultat blev att en ny försvarslinje byggdes, försedd med moderna kanoner eftersom befästningarna från svensktiden hade visat sig vara hopplöst föråldrade. I efterdyningarna till det rysk-japanska kriget utbröt ett myteri på Sveaborg sommaren 1906. Det var emellertid dåligt förberett och krossades efter 60 timmar.

Den 12 maj 1918 hissades republiken Finlands flagga över vad som i fortsättningen kom att kallas Suomenlinna. Samtidigt förvandlades den nu tomma fästningen till fångläger. Omkring 8000 fångar från den förlorande röda sidan i inbördeskriget spärrades in i kasematter och baracker. Omkring ettusen av dem beräknas ha dött; merparten av svält.

Fram till 1973 var Suomenlinna en finsk garnisonsort. Därefter har öarna med dess särpräglade byggnadsminnen ställts under civil förvaltning. Idag finns ca 850 fastboende och service i form av daghem, skola och butiker. Årligen besöks Sveaborg / Suomenlinna av mer 700 000 turister och det 1998 invigda Sveaborgscentret står för information. Hela området är sedan 1991 uppsatt på UNESCO:s lista över världsarv.


Hornverket Hessenstein; tvärs över viken bastion Dygd
I samband med att den stora EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) gick av stapeln i Helsingfors nu i slutet av augusti anordnades en exkursion ut till Suomenlinna. Under sakkunnig guidning av arkitekter, arkeologer, krigshistoriker och marinarkeologer fick en båtlast arkeologer från hela världen tillträde till både kända och okända delar av det vidsträckta fästningskomplexet. Programmet var tajt och väl genomtänkt, men likväl var det förstås bara möjligt att se en bråkdel av det som idag är ett av Finlands främsta turistmål.


Ritning av tvärsnitt genom konserverad befästningsmur

Av speciellt intresse för oss som jobbar med att bevara murarna från Jönköpings slott var förstås att se hur man löser restaureringsproblematiken på Sveaborg. Här har man gått från att i princip ersätta bristfälligt murverk till att istället bevara det autentiska med utnyttjande av äldre murningstekniker och korrekta material. Det handlade mycket om en övergång från att betrakta Ehrensvärds fästning som enbart ett arkitektoniskt objekt till att hysa mer av en historisk helhetssyn. På samma sätt diskuterar man idag de åtgärder som vidtogs på 1900-talet i avsikt att "rensa bort" fästningsområdets ryska minnesmärken. Till exempel förvandlades då den ortodoxa garnisonskyrkan från 1854, helgad åt Alexander Nevskij, med sitt framträdande läge på Öster Svartö till ett fyrtorn...

Merparten av det restaurerings- och underhållsarbete som sker, genomförs av fångar från den öppna arbetskoloni som finns på öarna. Det handlar om eftertraktade utbildningsplatser och om en verksamhet som drivs närmast på entreprenadbasis som vilket byggföretag som helst.
 
Daniel Thunbergs torrdocka - ett mästersycke av ingenjörskonst!
En av de stora sevärdheterna på Sveaborg är den enorma torrdocka som byggdes på 1750-talet genom att förbinda tre mindre öar med Vargön. Man pumpade ut vattnet ur det förutvarande sundet med hjälp av ett väderkvarnsdrivet maskineri och jämnade till bassängens botten. På så sätt skapades ett varv där minst 15 svenska fregatter kom att byggas, liksom ett otal mindre skepp och båtar. Dessutom fungerade torrdockan som vinteruppläggningsplats för en stor del av skärgårdsflottan.  
 
Kanonslup under konstruktion på Sveaborgs varvsområde
Framför allt var det den store nytänkaren inom skeppsbyggeriet, Fredrik Henrik af Chapmans konstruktioner som byggdes på Sveaborg. Hans skärgårdsfregatter och kanonslupar kombinerade segel och åror. De var lätta och manövrerbara, anpassade till trånga farleder och svårnavigerade kustvatten. Ett sådant fartyg, en kanonslup, byggs idag i den gamla sjöflygsverkstaden. Hon kommer att sjösättas nästa år som ett seglande minnesmärke över den svenska skärgårdsflottan. Ett fint exempel på hur äldre hantverkstraditioner hålls vid liv på dagens Sveaborg!
 
Sonarbild av träkonstruktioner från den ryska tiden ute i Artilleriviken
På Sveaborgscentret visas just nu en mycket intressant utställning om marinarkeologi och lämningar under vatten kring Sveaborg. Med hjälp av en elegant 3D-modell är det möjligt att manövrera sig runt i sund och vikar. Och det är mycket som döljs under ytan - vrak från 1700-tal fram till nutid, bryggor, kajer och resterna efter ett övergivet ryskt dammprojekt som skulle ha överträffat Daniel Thunbergs stora torrdocka om inte revolutionen 1917 kommit emellan...
 
Vid vårt besök pågick en marinarkeologisk undersökning av pålverk längs sundet mellan Svartö och Vargön. Genom att gräva i utfyllnadslager längs stranden och samtidigt kartera dolda pålrade med  georadar hoppades man kunna förstå sig på denna noga utförda strandskoning från 1700-talet. Problemet var bara att det smala sundet påverkades av de stora färjor och kryssningsfartyg som passerade ute i farleden till Helsingfors. Av och till sögs vattnet ut, vattenytan sänktes med flera dm, bara för att några minuter senare forsa tillbaks och översvämma schakten, Inte lätt att arbeta under sådana förhållanden...
 
Kanon i kasematt på Kyhlenbecks utanverk (rekonstruerad uppställning)
Men för den som grävt fram 1600-talsbefästningar i Jönköping sedan hösten 2011 var det nog de kompletta bastionerna på Sveaborg som gav det starkaste intrycket. För visserligen är Augustin Ehrensvärds fästning nästan 150 år yngre än de murar vi avtäckte i somras, men principen är densamma. Kanoner står uppställda i välvda rum nere i fästningsverkens markplan. Fukten och mörkret var högst påtagligt, nu liksom då. Men merparten av artilleripjäserna har för länge sedan tagits bort och skrotats. Åtskilliga kanonrör hamnade t.ex. som till hälften nedgrävda pollare längs Sveaborgs långa kajer. Fast i några rum har interiörerna delvis rekonstruerats. Röken, larmet och mynningsblixtarna lämnas dock till besökarens fantasi.
 
Bastion Wrede med embrassyrer för fästningsartilleriet
Resan ut till Sveaborg blev både lärorik och tankeväckande. Här fanns 1700-talets nytänkande med en till terrängen anpassad centralfästning. Tungt bestyckad och avsedd både som garnison och flottbas skulle den lösa uppgifter som var långt mer komplexa än föregående sekels anläggningar. Och när fästningskommissionen på 1730-talet dömde ut Jönköpining slott som varande "utgammalt, förfallet och odugeligt" fanns kanske redan tankar om ett modernt Sveaborg med i bilden...