Murbruk och storpolitik

Provtagningspunkter i bastion Carolus - kanonvärnet & den provisoriska västväggen

Det är spännande när helt nya källmaterial kan lyftas in i en tolkningsprocess och bidra med viktig information om ett - som man trodde - välkänt historiskt skeende. Ibland får man rent av en rätt omtumlande aha-upplevelse. Vem trodde till exempel att några små bitar murbruk kunde illustrera kaoset inför en hotande belägring? Att man på så sätt skulle få en ögonblicksbild av händelser som ligger ganska exakt fyrahundra år tillbaka i tiden?

Mitt på sommaren år 1612, den 23 juli för att vara exakt, anlände den danska västra armén under befäl av Christian IV till Klämmestorp utanför Jönköping. De svenska försvararna förberedde sig genom att bränna ner stadsbebyggelsen väster om slottet för att få fria skottfält. Kalmarkriget rasade och hittills hade det mesta gått danskarna väl i händer. Kalmar slott hade belägrats och fallit redan i augusti året innan; i slutet av maj 1612 kapitulerade Älvsborg. Nu återstod bara Jönköping av de tre södra riksfästningarna. Enligt planen skulle de danska styrkorna mötas här för att belägra och inta slottet, innan man gemensamt fortsatte marschen norrut in i det svenska kärnlandet.

Emellertid fick den östra styrkan problem. Legoknektarna var missnöjda eftersom deras betalning dröjde; dessutom tillämpade de svenska försvararna framgångsrikt den brända jordens taktik. Vid Vimmerby tvingades armén att vända åter mot Kalmar. När Christian IV fick nyheten avbröts belägringen av Jönköping efter bara fyra dygn och även denna styrka gick tillbaka mot danskkontrollerat territorium.

Jönköpings slott hade undgått ödet från 1567, om än med en hårsmån. Nu motiverades försvararna också av den kungliga ordern att hålla slottet till varje pris. En kapitulation skulle ses som högförräderi och straffas med döden. Att fästningen inte hann prövas i någon mer allvarlig strid var nog tur, eftersom dess nya försvarsverk var långt ifrån färdiga sommaren 1612. Landbastionerna med mellanliggande vall stod på plats och Carolus på sjösidan närmade sig sin fullbordan, men i övrigt var slottet mest att likna vid en byggarbetsplats.

Homogeniserat kalkbruk från den välgjorda muren i kanonvärnet

Det är den historiska bakgrunden, kunskapsbagaget vi bar med oss ut på Västra kajen när grävningarna inleddes i höstas. Redan tidigt stod det klart att flera olika byggnadsfaser kunde urskiljas bara i det tämligen begränsade utsnitt av fästningsmurarna som vi fått tillgång till (se bloggen den 12 september). Medan själva bastion Carolus var byggd helt enligt de rådande principerna för befästningskonst gav den raka fullmur som utgjort slottets försvar på sjösidan ett både enklare och mer ålderdomligt, närmast medeltida intryck. Det handlade inte om en artillerifästning utan om en ringmur. Men ännu mera märklig var den tydligt provisoriska mur som stängde av bastionens kasematter mot väster. Skevt insatt och illa murad, inte ens tillsluten i det sydvästra hörnet, stod detta murparti i stark kontrast mot resten av bastionens väggar.

I samband med dokumentation av det bevarade murverket togs två prover på det kalkbruk som använts. Inför restaureringen och säkringen av bastionens norra flank - de 1600-talsmurar som skall bevaras under Riksbyggens nya hus - var det viktigt att veta vilken typ av kalkbruk som ursprungligen använts. Ett prov togs i det välbevarade kanonvärnet; ytterligare ett i den slarvigt utförda västra väggen.

Fett, ohomogent kalkbruk med stora kaviteter. Västra muren.

Och det är här som det börjar bli verkligt intressant. För fastän analysen klargör att materialet i båda proverna liknar varann så pass mycket att det bör handla om samma typ av kalkbränningsprocess, kanske rent av samma bränning, så är skillnaderna större än likheterna. Bruket från kanonvärnet är väl homogeniserat och har en konsistens som gjort det smidigt att använda. Balansen mellan släckt kalk och s.k. ballast i form av sand är god, föroreningarna få och håligheterna i bruket likaså. Allt tyder på ett murbruk som blandats långsamt och omsorgsfullt.

Även i det prov som härrör från den provisoriska västväggen har bruket blandats långsamt. Men det innehåller mindre andel ballast, vilket gjort det fetare och därigenom svårare att arbeta med. Dessutom är murbruket dåligt homogeniserat; mängden ballast varierar kraftigt i olika delar av provet. Men allra tydligast är ändå de stora håligheter, kaviteter som uppkommit vid murningsarbetet. Troligen rör det sig om torksprickor i västmurens fogar pga alltför snabba och tjocka brukspåslag. Vad vi ser är helt enkelt prov på ett bristfälligt hantverk!

Här faller bitarna på plats. En utbyggnadsetapp då arbetet med de nya utanverken fortskrider lugnt och planenligt avbryts plötsligt. I dess ställe kommer en nödlösning av sämsta sort; en skevt insatt mur som inte ens vissa av dagens mer kritiserade byggföretag skulle ha kunnat med att uppföra. Och en tid därefter fortsätter bygget; men nu utifrån en kraftigt förenklad modell.

Vad vi spårar i murverket är sannolikt händelserna kring Jönköping sommaren 1612. Tidpunkten då en halvfärdig fästning skulle förvandlas från byggarbetsplats till något som skulle kunna försvaras. Den slarvigt utförda muren speglar brådskan och desperationen i de åtgärder man vidtog. Så - att våra båda murbruksprover skulle ge en fullgod illustration av paniken inför en kommande belägring hade väl ingen väntat sig? Men man lär sig...