Under de senaste dagarna har vi satsat en del på grävningens estetiska sida. För få anläggningar är mer dekorativa än en vällagd kullerstensgård. Och den stora yta vi rensat fram ner mot Munksjön är dessutom mönsterlagd! De förbipasserande på cykelvägen stannar upp och beundrar hantverket - äntligen något fint och greppbart bland alla dessa murrester och slammiga vattenhål! Det handlar om en noga stensatt hamnplan - en föregångare till den Västra kajen vi sett på fotografier från början av 1900-talet. Tyvärr kommer den inte att bli liggande speciellt länge - efter fotografering och inmätning skall kullerstenen tas bort. Det som prioriteras i undersökningen är fästningens tid - och, om vi har tur, klostrets!
Ett spännande avslöjande är att man verkligen har förberett sig inför att bygga vidare på den inre befästningsgördeln. De välbyggda väggarna inne i den västra kasematten står i stark kontrast till den hafsigt uppförda mur som sluter rummet inåt borgårdssidan. Varför? Jo, uppenbarligen har man tänkt bygga mer. Allt är förberett ...men avbrottet i utbyggnaden blev istället permanent. Så kan det gå med de bästa planer.
Att inte heller slottets sjösida fullbordades enligt planerna syntes tydligt när resterna efter kurtinmuren rensades fram. Även här fanns en stötfog mellan den väl utförda nordväggen i bastion Carolus och den breda muren längs stranden. Den tilltänkta dagermuren på bastionens västra sida fortsatte inte. Det blev inget gevärsgalleri byggt längs Munksjön. Och soldaterna kunde aldrig förflytta sig i skyddade gångar runt hela slottet. För vid bastion Carolus norra flank tog det stopp...
Den daterade markytan - tidigt 1800-tal
Under ett par dagar har grävningen kunnat räkna in även Mats Blomberg från andra sidan västgötagränsen i personalen. Mats har hjälpt oss med den viktiga metalldetekteringen och plockat fram ett bra daterande material nere på stranden mot Munksjön. I och för sig blev markytan något yngre än vi hade väntat oss - tidigt 1800-tal istället för andra hälften av 1700-talet. Men Gustav IV Adolfs skillingar talar sitt tydliga språk. Här har man kunnat traska runt strax innan den slutgiltiga demoleringen av bastion Carolus påbörjades.
Murar, en brunn och några arkeologer...
För när rasmassorna avlägsnades hittade vi en bra marknivå att följa. Det var stranden från den sena fästningstiden som låg där; sand som blandats med organiskt material. Att lagren var täta och syrefattiga gjorde att såväl träflis, ben, läder ...och järn (!) bevarades oväntat bra i den vattenmättade miljön. Allt verkade lovande.
Sen började komplikationerna. Det myckna regnandet fick vattnet att stiga. Nu har vi en liten insjö på fältets östra sida, en damm vars nivå envist vägrar sjunka. Dessutom finns det oljebaserade föroreningar som antagligen kan knytas till lagret med huggflis. Som vanligt har oljan sugits upp av träfliset... Just nu väntar vi på resultat från SWECO VIAK's senaste analyser.
Under tiden har vi rensat fram den fina stenläggning som först antogs tillhöra 1700-talets senare del och den avrustade fästningens tid. Men nu vet vi besked - den är avsevärt yngre och anlagd under första hälften av 1800-talet.
Mats marinarkeologiska insatser ute i vår lilla damm gav goda resultat. Trots lite oljelukt gick det att metalldetektera större delen av det översvämmade området. Och det dök upp märkliga saker. Varför slänger man t.ex. ett klocklod av bly på stranden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar