En höstdag i Ölmstad

I går kväll var vi på världspremiären av "En höstdag i Ölmstad år 11". Vilken succe! Mycket folk och härlig stämning. Stolta föräldrar fanns på plats till eleverna som gjort ett jättearbete med den animerade filmen om en äldre järnåldersboplats.

Vi känner oss också lite stolta, även om vi inte gjort så mycket, så är vi ändå en del av projektet. Tack alla elever och lärare på Ölmstadskolan och varsågoda alla andra:

Skador på fornlämningar

Nu lackar det mot jul och året ska summeras om man inte redan gjort det. I Jönköpings län har 15-20 % av länets yta inventerats i samband med Skog&Historia inventeringen. Mitt jobb är att tillsammans med två kollegor granska det material som framkommit och se till att det blir tillgängligt i FMIS.

En mindre inventering bedrivs fortfarande med den ideella organisationen Höglandets fornminnesförening som är ute i skogarna och letar upp nya pusselbitar till vår historia. De är riktiga kulturkämpar.

Projektets inriktning var inte begränsad till bara fornlämningar som den klassiska fornminnesinventeringen utan även modernare lämningar som kolbotttnar, torp etc har medtagits. Även dessa lämningar är viktiga pusselbitar för vår historiskrivning och omprövning av våra tolkningar kommer att bli följden av denna inventering. För att nämna ett exempel så har tidigare inventeringar inte fokuserat på kolbottnar. Därför har vi idag svårt att beskriva kolningen på ett bra sätt. Genom att registrera dem i Skog&Historia kommer detta vara möjligt. I Jönköpings län finns idag 94 registrerade liggmilor (många fler finns att upptäcka) och av dessa har 87 registrerats inom Skog&Historia och fler kommer det troligen bli allteftersom granskningsarbetet drar sig mot de mer kolbottentäta områdena längs Lagan och Nissan.

Trots att inte hela länet inventerats och lämningarna inte förts in i FMIS så står Skog&Historia lämningarna för drygt 12 % av träffarna i FMIS i Jönköpings län.

Skador??

Ja hur var det då med skadorna? Vi har inte gjort någon regelrätt skadeinventering men man kan ändå notera att en stor del av våra historiska lämningar har skadats. Detta har ju uppmärksammats i tidigare rapporter (http://www.raa.se/publicerat/9172094311.pdf) och även i miljömålsarbetet. Se miljömål 12 Levande skogar.

Av årets granskade lämningar har ca 30% allvarliga skador, det vill säga djupa körspår eller markberedning. vi har inte medtagit överrisning som en skada vid denna genomräkning. Jag tycker denna siffra är alldeles för hög - nu ska ju sägas att dessa lämningar inte var kända genom FMIS men de tidigare rapporterna visar på liknande siffror även för registrerade och kända fornlämningar. Markberedningen är väl det största hotet mot våra lämningar. Möjligen kan man utvinna kunskap ur en lämning efter första vändan med markberedaren men hur blir det när det är dags nästa gång? Vad kommer att finnas kvar i våra skogar om 70-90 år när dagens skog ska avverkas?

Hur ska man komma till rätta med detta? Miljömålsarbetena pekar på vad som behövs för att skador ska undvikas:

- Ökade informations- och utbildningsinsatser

- Inventering av forn- och kulturlämningar

- Utveckling av skonsammare markberedningsmetoder

- Användning av befintligGIS-information.

Tänk om vi fick en rejäl påse pengar så att vi kunde genomföra detta - det skulle vara en julklapp som heter duga.

Ölmstad: Världspremiär

Givetvis hade vi skolverksamhet vid järnåldersboplatsen i Ölmstad som undersöktes i somras (se tidigare inlägg). Allt gick väldigt bra och eleverna från Ölmstadskolan kom och hjälpte oss att gräva.

Och så långt gick allt enligt undersökningsplanen. Vad vi i projektet inte såg komma var uppföljningen. En av museets tekniker/pedagog föreslog för (nu) sjätteklassarna att de skulle göra en film tillsammans och sen tappade vi projektansvariga kontrollen.

Elever och personal vid skolan har sedan dess producerat en film med allt vad det innebär. Eleverna har gjort allt själva och vi arkeologer har endast svarat på några frågor då och då.

Så allt vi vet är att filmen handlar om en dag i Ölmstad under äldre järnålder, närmare bestämt år 11. Resten ser vi med spänning fram emot tills filmpremiären på måndag (19/12, kl 18 00 i Ölmstads idrottssällskaps lokaler). Alla är hjärtligt välkomna men för er som inte kan ta er till premiären så kommer filmen läggas ut här inom kort.

En liten del i det stora hela...

Det gigantiska schaktet? Vy från mobilkranen i september 2011

Det finns tillfällen när man känner sig mer än lovligt nöjd med vad som uträttats. Vi har grävt ett schakt på omkring 2700 kvadratmeter. Det har flyttats stora mängder utfyllnads- och rivningsmassor. Långa mursträckningar har åter sett dagens ljus. Ruinen av Jönköpings slott har tagit form nere på Munksjöns strand, rakt utanför Länsstyrelsen. Många besökare har kommit förbi och låtit sig imponeras av 1600-talets storslagna bygge. Och ändå...

Schaktet satt i proportion - inlagt på Erik Dahlberghs plan från 1680

För när man lägger över våra mödosamt frilagda murar på en plan över HELA fästningsområdet inser man hur liten del som egentligen berörts. Norra flanken av bastion Carolus och sjömuren upp till östra sidans port motsvarar lite grovt räknat en åttondel av den inre befästningsgördelns omkrets. Sen tillkommer de yttre försvarsverken med gravar, vallar och raveliner. Dessutom har vi - lika lite som någon före oss - berört själva slottsbyggnaderna. Och i norr, ända fram till Vätterns strand, låg förborgsområdet med alla de spännande verksamheter som där bedrivits. Så även efter att vi grävt klart på den nu aktuella undersökningytan nång gång strax efter midsommar 2012 lär det finnas områden kvar för framtida arkeologer!

Samtidigt utgör årets förundersökning den största samlade insats som gjorts inom det centrala fästningsområdet. På ritningen markeras frilagda murar med ljusgul eller grön färg, samtidigt som identifierade delar av vallgravarna har fyllts i med blått. De tunna rödlila linjerna visar anomalier - i detta fall huvudsakligen murpartier - som registrerats med georadar.

Herr Fortifikatörens återupprättade ära - överensstämmelse mellan 1680 och 2011

Genom alla år har man småskrattat åt de ibland lätt bisarra överdrifter som fyller Erik Dahlberghs praktverk Antiqua Suecia et Hodierna. Eftersom avsikten med boken var att lyfta fram den ännu unga stormaktens åldriga kultur och praktfulla byggnadsverk, fick man ta i ordentligt. För handen på hjärtat, under 1600-talet var det egentliga Sverige ännu ett glest befolkat land i Europas norra periferi. Dess ekonomi var givetvis agrart baserad, dess stadsväsende outvecklat - frågan är vad man skulle ha mäktat med utan de enorma intäkterna från Stora Kopparberget?

Emellertid fanns det ett stort självhävdelsebehov bland de ledande kretsarna i detta genommilitäriserade samhälle. Man ville visa upp ett modernt land och en stolt historia som egentligen inte fanns, i alla fall inte ännu. Ett av medlen blev det svulstiga propagandaverket Antiqua Suecia, något som namnet Dahlbergh för alltid kommer att förknippas med. Men undersökningarna av Jönköpings slott har visat oss en annan sida av arkitekten, landshövdingen och sedemera fältmarskalken Erik Dahlbergh. Den noggrannhet och rikedom på detaljer som präglar planen över Jönköpings slott från 1680 visar att det är frågan om ett arbetsdokument, ett underlag inför kommande eller i varje fall planerade insatser på fästningen. När man sedan lägger över våra inmätningar från utgrävningarna 2011 blir man närmast förbluffad av hur bra de två ritningarna stämmer överens. För 331 år sedan hade man inga totalstationer, inte ens några vinkelprismor att arbeta med. Ändå är skillnaderna nästan försumbara. Imponerande! All heder åt vår Högt Ärade Kollega och Föregångare!

Fästningen på strandbrinken - djupkurvor över norra Munksjön

Det finns ytterligare en kartbild som man bör studera, speciellt om man vill förstå de problem som varit förknippade med att bygga stort och tungt invid Munksjöns strand. Det är karteringen över sjöns bottentopografi. De gröna linjerna på kartbilden ovan markerar ekvidistansen 2 meter. Man ser tydligt den djupfåra - eller dal om man så vill - som utgör Tabergsåns fortsättning ner genom sjön. Medan man på den östra sidan har stora partier med ganska flacka, grunda bottnar, bär det brant neråt längs den västra stranden. Att uppföra bastioner och höga murar på ett underlag av vad SGU:s jordartskarta kallar postglacial sand är illa nog, att göra det precis på en strandbrink där denna övergår i en närmast tvärbrant sluttande sjöbotten är att utmana ödet väl långt. Så vet vi också att man redan under byggnadstiden hade problem med sättningar och mindre ras vid uppförandet av bastion Carolus.

Om man detaljstuderar Dahlberghs förnämliga planritning ser man att den saknar markering för mur på sjösidan av bastion Christina. Där finns också en kraftig pålning markerad i strandkanten. Att förstärka och stabilisera marken var säkert ingen dum idé i detta utsatta läge. Speciellt inte med tanke på hur erosionen då som nu knaprat på partier längs med Munksjöns västra strand.

Det inslagna slottet

Christos & Jeanne-Claudes inpackning av Riksdagshuset i Berlin 1995

Till de mer spektakulära konstverken under det sena 1900-talet kan man räkna konstnärsparet Christo och Jeanne-Claudes gigantiska installationer - till exempel den inklädning av Riksdagshuset i Berlin som genomfördes 1995 inför en kommande ombyggnad. Ungefär 100 000 kvadratmeter aluminiumduk och 15 km rep krävdes och resultatet blev minst sagt anslående. Konstnärerna själva har vid upprepade tillfällen förnekat att deras verk innehåller någon djupare mening; avsikten är istället att skapa glädje, skönhet och nya sätt att betrakta det välkända - vare sig detta är en byggnad eller ett landskap. Kanske är konstkritikern David Bourdon den som kommit med den bästa definitionen av parets verk när han beskriver resultatet som "revelation through concealment"...

Vår något mindre konstnärliga inpackning av Jönköpings slott...

Även i Jönköping har en av stadens verkliga karaktärsbyggnader nyligen klätts in i duk. Fast här var avsikten mer pragmatisk och resultatet inte lika estetiskt. Nu gäller det att skydda vad som grävts fram av slottet mot vinterkylans skadliga påverkan. Det vore ju minst sagt pinsamt att först ha lyckats uppnå samförstånd kring värdet av att bevara delar av slottsruinen, bara för att se murarna frysa sönder. Att kalkbruk suger upp vatten är ju ett välbekant faktum. Dessutom uppvisar flera av de kvaderstenar som ligger inom grundvattnets amplitud skador som sannolikt har uppkommit då murverket senast låg exponerat, dvs efter demoleringen av bastion Carolus 1834. Det gäller att undvika att dessa problem förvärras.

Murar under isolering och täckduk

Det viktigaste är att murarna skyddas mot frostsprängning. I nuläget kan man inte reglera grundvattennivån inne i schaktet. En sänkning och torrläggning av ruinen hade givetvis varit att föredra, men det skulle kräva permanent pumpning med övervakning och daglig tillsyn av utrustningen. Kostnaderna skulle knappast bli ekonomiskt försvarbara i ett projekt av den här storleken. Istället har vi valt att inte gräva ner till den ursprungliga golvnivån inne i kasematterna. Omkring 3 dm rivningsmassor och utfyllnader från 1700-talet lämnas till nästa säsong. De frilagda murpartierna har isolerats med frigolit, höljts med tjock bergduk och därefter täckts med upp till en meter sand. Det borde räcka som skydd för vintern; samtidigt blir det lätt att åter frilägga ruinen i april 2012.

En skyddad dagvattenledning

Ett annat skyddsobjekt utgörs av den stora dagvattenledning som genomkorsar den norra delen av vårt schakt. Om den skulle råka frysa till i vinter kan det uppstå vissa irritationsmoment i umgänget med Länsstyrelsen. Ledningen avvattnar nämligen denna och kringliggande byggnader plus anslutande ytor. Och den som vållar översvämningar kan lätt bli lite illa sedd... Därför ligger nu dryga metern sand över de stora cementrören.

...och nu - vintervila!

Vem mätte upp bastion Adolphus?

Den mystiska uppmätningsritningen

Nere i länsmuseets arkiv finns ett antal mappar som innehåller olika former av dokumentationsmaterial från Jönköpings slott. I en av dem ligger en anonym ritning, utförd på gulnat milimeterpapper. Den sirligt skrivna texten berättar vad vi ser :

Plan - Genonskärning af bastionen å Residenstomten. Den streckade ytan utmärker genomskärning af murarna under hvalfvederlagen. Den färglagda ytan utmärker murarna i dagen.

Skalan är angiven i fot. Fler uppgifter finns inte. Men bastionen "på Residenstomten"? Det handlar om slottets nordvästra hörnverk - bastion Adolphus. Och uppmätningen visar en situation där murarna är på väg att brytas ner, eftersom övervåningen bara beskrivs som "murar i dagen" medan bottenvåningens kasematter, kanonvärn och förbindelsegångar fortfarande står intakta. Ett problem är att vår ritning med största sannolikhet är en kopia. Både det förtryckta pappret och handstilen talar sitt tydliga språk. Äldre än tidigt 1900-tal kan den knappast vara. Då hade bastion Adolphus redan varit försvunnen i en halv mansålder - så vad ÄR detta för en ritning? Vem har utfört den? När? Och till vilket ändåmål?

Harlevs fotografi av bastion Adolphus och slottets port

På Wilhelm Harlevs bildsvit över fästningsruinerna år 1862, den första - och enda - fotodokumentation som finns från Jönköpings slott, står ännu bastion Adolphus till full höjd. Det förfallna murverket reser sig drygt 13 meter över vallgravens botten och på krönet ligger ännu de jordvallar som skyddat slottsartilleriet kvar. Men bara nio år senare försvann de allra sista synliga spåren av fästningen. På så sätt kan vi tidsfästa vår uppmätningsritning - originalet är gjort kring mitten av 1860-talet.

Så var det frågan om syftet med ritningen... Att ett viktigt historiskt minnesmärke, tillika ett av få i Jönköpings stad, skulle skatta åt förgängelsens gick inte obemärkt förbi. Åtskilliga röster höjdes till ruinens försvar. Bland dem fanns författaren Viktor Rydberg som rent av beskrev ruinfältet som ett lokalt Pompeji. Det ligger utan tvivel en spännande forskningsuppgift och väntar i arkiven. För berättelsen om en strid kring kulturvärdens betydelse i ett föränderligt stadsrum för 150 år sedan har ju i högsta grad paralleller till vår egen tid!

Här passar också ritningen i länsmuseets arkiv in. Någon historiskt intresserad person har under pågående rivning försökt dokumentera de sista lämningarna av Hans Flemings byggnadsverk; en insats i elfte timmens allra sista minuter. Vem det var kan man i nuläget bara spekulera om. Däremot kan man ha vissa teorier kring varför kopian utfördes. År 1912 var det trehundra år sedan Jönköping brändes i Kalmarkriget, bara för att återuppstå på sin nya plats året efter. Tidningsmannen Rudolf Björkman (1850 - 1916) tog sig an sin stora uppgift på 1910-talet; att på uppdrag av stadsfullmäktige beskriva stadens växlingsrika historia från äldsta tider till nutid. När man idag läser den monumentala Jönköpings historia (med Björkman som redaktör och delförfattare men utgiven 1917 - 21, först efter hans död) slås man av detaljrikedomen i det gedigna verket. Problemet ligger i de knapphändiga källangivelserna. Men noggrannheten i vad som beskrivs går inte att bortse från, så Björkman har med största sannolikhet suttit med det skriftliga källmaterialet framför sig. I många fall handlar det om dokument som vi idag inte kan återfinna. Och här - eller bland det nyuppsatta artilleriregementets många historiskt intresserade officerare - passar kopian väl in som ett arbetsunderlag när fästningsverken skall beskrivas.

Lodbild över bastion Carolus ruiner i september 2011

Om man istället övergår till att analysera vad ritningen egentligen visar, är det framför allt bottenplanet med sina välvda rum som kan jämföras med den ruin som frilagts 2011. De kvadratiska kasemattterna är lätta att känna igen, liksom de avsmalnande kanonvärnen. Intressant är att utrymmena till vänster i bild, dvs. på bastion Adolphus västra sida ut mot vallgraven, är smalare och mer likt en korridor. Här är också nischerna avsevärt mindre. Vad vi ser är ett gevärsgalleri, varifrån fästningens soldater skall kunna beskjuta fiender som trängt ner i den breda inre vallgraven.

Mot öster finns ett flankförsvar med kanoner av samma slag som vi sett i bastion Carolus, men också anläggningar som har med försvaret av slottets huvudport att göra. En nyttig detalj är att ritningen visar två nivåer av bastionen, dels bottenvåningen i höjd med valvanfangen, dels grundmurarna till ovanvåningen. Utifrån dessa uppgifter blir det möjligt att beräkna vinkeln på hörnverkets fasad. Detta kan sedan jämföras med hur murarna framträder i äldre ritningar, samt på Harllevs fotografier från 1862.

Detalj från Hans Flemings perspektivritning av slottet 1617

Det finns ytterligare en detalj i vår anonyma ritning som förtjänar att uppmärksammas. Det fasta slottsartilleriet var till för att ge flankskydd; dess eld skulle bestryka fästningens murar och massakrera de fiendesoldater som nått så långt att de förberedde en stormning av murarna. För Adolphus del innebär detta att bastionens södra och östra flank skall vara försedd med kanonvärn. Och dom pjäserna fanns mycket riktigt på plats. Men enligt uppmätningsritningen från mitten av 1860-talet existerade ytterligare fem, eventuellt sex, kanonvärn på den norra sidan! Vad var avsikten med dessa?

Enligt alla befästningskonstens regler skulle närförsvaret på den lägsta nivån i en bastion skötas med gevärsgallerier där försvararnas skyttesoldater stod väl skyddade. Om man undantar det flankförsvar som beskrivits ovan, fanns artilleripjäserna placerade högre i byggnadsverket så att deras längre skottvidd kunde utnyttjas. I Jönköpings fall innebar detta att merparten av kanonerna stod ovanpå bastionerna, bakom skyddande jordvallar.

Förklaringen till de kanoner som placerats lågt ner, på norra sidan av bastion Adolphus, blir emellertid uppenbar när man studerar slottsbyggmästare Flemings egen perspektivritning från 1617. Den erfarne arkitekten har gjort ett tillägg till idealplanen. Orsaken är behovet av flankförsvar nere i den breda vallgrav som skiljer förborgen från det flacka området väster om slottet. De fem pjäserna var avsedda till att avfyras rakt norrut, så att de dödliga molnen av spik och järnskrot skulle spridas längs vallgravens botten. Här har den anonyma 1800-talsritningen bidragit med en viktig detalj när det gäller hur försvaret av Jönköpings slott - vår försvunna riksfästning - var tänkt att gå till!

Baronens fiskdamm

Ritning till fiskdamm i Kungliga Patriotiska Sällskapets hushållningsjournal 1786

Arkeologi kan ibland liknas vid att försöka lägga ett pussel där mer än hälften av bitarna saknas. Man skymtar motivet och förstår innehållet i stora drag, men många - ibland alltför många - detaljer fattas. Fast med tiden brukar man hitta allt fler av de saknade bitarna. De bara dyker upp på alla möjliga som omöjliga ställen. Den här texten handlar om en sådan pusselbit som lika oväntat som välkommet föll på plats ute i Rosenlunds herrgårdspark.

Det är inte bara i Jönköping som det har undersökts historiska trädgårdar på senare år. Även den skånska kungsgården Tommarp nära Klippan har studerats noga med siktet inställt på en möjlig rekonstruktion av den idag försvunna parken. En av rapporterna har författats av Boel Persson vid SLU i Alnarp och behandlar de fiskdammar som en gång fanns i anslutning till slottet. Och ser man på - där återges en ritning som först publicerades i Kungliga Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal år 1786. Den föreställer en oval fiskdamm, försedd med en ganska avancerad sil. För att silen skall fungera rekommenderas att dammen placeras intill en sluttning, så att man erhåller ett visst fall för avrinningens skull. Känns konceptet igen?

Georadarparken - fiskdammen är den blå ovalen i bildens överkant

En av de strukturer vi undrade mest över när georadarbilderna från Rosenlund skulle tolkas var en besynnerlig mörk oval om ca 14 x 7 m i undersökningsområdets norra utkant. Den framträdde mycket klart på exakt samma nivå som den gustavianska parkens gångar, parterrer och planteringsgropar. I snitt liknade anläggningen mest ett kluvet ägg och den föreföll vara igenfylld med närmast ren, stenfri matjord. Ganska tidigt kom vi fram till att det borde röra sig om någon sorts damm, eftersom man hade klätt och tätat den med ett fast material - antagligen lera. Det noterades också att dammen avvek något från den strikta symmetri som annars präglade parkens centrala delar. Ett lite udda läge för en dekorativ spegeldamm kunde man tycka...

Baronen själv - Gustaf Mauritz Posse

Men när man betraktar ritningen från 1786 stämmer alla detaljer överens. Storleken, formen och de konstruktiva lösningarna. Allt finns där. Också placeringen får sin förklaring. Om det var centralt att få avrinningen genom silen att fungera, blev närheten till ravinen (dagens cykelväg) avgörande. Man fick bara anpassa dammens läge till resten av den formella trädgården så gott som lät sig göra.

En sak är i vart fall helt klar. Baron Posse eller den av honom anlitade arkitekten har läst artikeln i Hushållningsjournalen och inspirerats. Samma år som tidskriften publicerades påbörjades också bygget av Rosenlunds herrgård. Man var sannerligen först med det nya! Och den som avser att skapa en mönstergård måste ju hålla sig ajour med forskningsläget. Vad vi ser är ett belägg för att Gustaf Mauritz Posse var just en sådan drivande kraft i den småländska - och svenska - odlingshistorien. Han och hans umgängskrets bland traktens adliga jordägare prövade nya metoder för lantbruk och trädgårdsodling på sina egendomar. De bidrog därigenom aktivt till omvandling och modernisering av regionens landsbygd under de omvälvande åren vid 1700-talets slut.

Restaurerad fiskdamm vid den norska herrgården Bogstad

Inte så att Posse och hans vänner stödde tidens revolutionära strömningar; det vet vi idag ingenting om. Men vad de uppnådde genom att studera och praktiskt tillämpa de allra senaste rönen inom lantbruk och odling blev i sig en del av en radikal omställning. Vi känner alla till hur skiftesreformerna under precis de här åren totalt omskapade Sverige. Det var en förändringsprocess som på kort tid bröt upp ett landsbygdssamhälle, vars ramverk existerat under åtskilliga århundraden. I detta gigantiska omvandlingsarbete fungerade mönstergårdar som Carl Georg Stiernsvärds skånska Ängeltofta - där för övrigt baron Posses svägerska Dorotea Ottesdotter Thott bodde till sin död 1807 - som viktiga förebilder. Samtidigt var inte kretsen av lantbruksreformatorer alltför talrik. Många av de viktigaste namnen, inklusive både Posse och Stiernsvärd, återfanns som medlemmer då Kungliga Svenska Lantbruksakademin instiftades år 1811 under överinseende av den blivande Carl XIV Johan.

Det var en period då Europas furstar gärna sökte framstå som sina rikens främsta odlare. Ett populärt sätt var att grunda akademier och att anlägga mönsterjordbruk på kungliga egendomar. Nu skapades Experimentalfältet på norra Djurgården med syftet att bedriva forskning och försökverksamhet kring växtförädling, odlingsföljder, nya växtslag, djurraser och redskapstyper i Lantbruksakademins regi. De nya rönen skulle spridas genom undervisning, demonstrationer och talrika publikationer - allt för att förbättra produktivitet och lönsamhet i det svenska lantbruket. Hushållningssällskapen blev en viktig kanal för denna information.

Detta är den miljö där baron Posse var en aktiv och noga påläst deltagare. Hans skapelse Rosenlund är visserligen inte längre någon aktiv jordbruksenhet; den tradtionen bröts redan i början av 1950-talet, men vi bör ändå betrakta herrgården och dess park som en viktig del av svensk odlingshistoria. Och med Rosariets inriktning som genbank för bevarande av äldre sorters rosor finns idag en anknytning till modern forskning som baronen säkert skulle ha uppskattat!

Den sista tiden

Residenset som aldrig byggdes - Carl Hårlemans förslag 1752

Några år efter slottets brand 1737 besökte överintendenten Carl Hårleman vid Överintendentsämbetet Jönköping. Han var vid denna tid en av landets i särklass mest tongivande arkitekter och hade efter Nicodemus Tessins d.y. död 1728 fått överta ansvaret för färdigställandet av Stockholms slott. Ett stort antal märkesbyggnader, slott och herrgårdar i framför allt Mälardalen, hade ritats av hans penna. Hårleman var en arkitekt på modet bland den svenska högadeln.

Anledningen till hans besök 1749 var att undersöka hur snart Jönköpings slott kunde vara upprustat och satt i stånd. Kaptenen och stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg hade då redan lagt ett förslag till ny arsenal och rustkammare på det brunna slottets plats. Men Hårleman siktade högre än så. Han presenterade ett nybyggnadsförslag till en modern residensbyggnad 1752, året före sin död. Ritningen bär starka drag av ett av Hårlemans mest kända alster - huvudbyggnaden på det skånska storgodset Övedskloster som uppfördes av Hans Ramel på1760-talet.

Man kan beklaga att Hårlemans eleganta rokokobyggnad aldrig kom att förverkligas på Jönköpings slott. Utan tvekan hade vi då haft en värdig efterföljare till franciskanernas kloster, Gustav Vasa slott och Gustav II Adolfs fästning!

F.V. von Schwerins utsikt mot fästningsruinen 1806

Låt oss först slå fast att unge Filip Verner von Schwerin, jurist vid Hovrätten och bekant med baron Posse på Rosenlund, inte var någon mer betydande konstnär. Men trots den amatörmässighet som präglar hans linjaltecknade vy sedd mot väster från Hovrättshuset, innehåller bilden många intressanta detaljer. Lite förvirrande blir det när han återger fästningens sjösida som en sammanhängande, till synes rak mursträcka. Var finns t.ex. bastion Carolus norra flank? Antagligen är det ljuset som spelat iakttagaren ett spratt. På så långt avstånd - och kanske i motljus - har vad som återstod av fästningen framstått som en enhetligt grå massa. Men det finns ändå saker man kan identifiera. von Schwerin markerar till exempel sjöporten med dess framförliggande brygga ut i Munksjön. Och murverkets ojämna överkant i söder (till vänster i bild) motsvarar exakt det stora utrasade parti av Carolus som avbildades av den långt mer talangfulle Linnerhielm tjugo år tidigare (se sista bilden i http://arkeologiijonkoping.blogspot.com/2011/10/stangningsdags-vi-ses-varen-2012.html)

Militären flyttar ut - stadsplanekarta över fästningsområdet 1850

Året 1842 blev ett av fästningens verkliga ödesår. Då avvecklades den militära verksamheten på Jönköpings slott. Vad som fanns kvar av förråd överflyttades raskt till Karlsborg, medan tyghusen och Västerport revs. Nu kunde staden på allvar börja expandera ut över mark som fram till dess varit reserverad för krigsmaktens behov.

På stadsplanekartan som upprättades åtta år senare syns ännu konturen av bastion Christina i strandlinjen. Av Carolus i söder återstår inte mycket. Antagligen har man redan utnyttjat en hel del material från vallar och bastioner till utfyllnad i vad som benämns som "i" - Hamnens område. Detta motsvarar de tjocka sandlager vi grävde bort med grävmaskin i fältets norra del, massor som innehöll få fynd förutom de medeltida tegel som följt med vid raseringen.

Västra kajen på 1850-talet

Vid mitten av 1800-talet hade Munksjöstranden börjat förvandlas till den hamnmiljö som snart skulle permanentas med kranar, stenkajer, anlöpande passagerarbåtar och järnväg. Men ännu på den charmiga bilden ovan finns det rester efter slottsvallarna kvar på sjösidan. Inne på den egentliga borggården reser sig Provins Lantmäteriets byggnad, Kronomagasinet och Slottshäktet. Vid kajen har den tvåmastade galeasen fått sällskap av två mindre ångbåtar. Gods i olika former ligger staplat i högar på de kullerstenstäckta ytorna.

Det här är en miljö man känner igen - här grävde vi för några veckor sedan. Till denna period hör med största säkerhet det enkla magasin som påträffades omedelbart öster om kurtinmuren, liksom dess stensatta gårdsplan. Eftersom huslämningen uppförts ovanpå rasmassornas stenskärv och lösa kalkbruk är dateringen klar - byggnaden har tillkommit efter 1834-35 då bastion Carolus och kurtinen revs. Visserligen syns den inte på den här teckningen, men lagerlokaler ändras och försvinner. Ofta var hamnskjulen enkelt konstruerade och tämligen kortlivade strukturer.

I dödsryckningarna - kapten August Wiggmans rapport från 1851

En sista gång skulle militären visa ett allvarligt menat intresse för fästningen i Jönköping. Kring 1800-talets mitt hade bygget av centralfästningen Karlsborg kommit långt på väg. Som många andra militära projekt både förr och senare slukade detta gigantiska bygge landets magra resurser i rask takt. Carl XIV Johan lär till och med vid ett besök ha uttryckt sin förvåning över att murarna verkligen var av sten. Jag trodde de var byggda av guld, lär kungen ha sagt. Samtidigt stod det klart att ett effektivt försvar krävde mer än bara själva Karlsborg. I planerna ingick även att två mindre fort skulle uppföras; ett vid Vätterns norra ände nära Askersund, det andra tretton mil söderut - i Jönköping!

Så fortifikationsofficeren kapten August Wiggman fick i uppdrag av Krigskollegium att besiktiga vad som återstod av slottets vallar, bastioner och utanverk. Kunde ruinerna sättas i skick och moderniseras till vad krigföringen krävde vid mitten av det nittonde seklet? Wiggmans rapport är utförlig och går i detalj in på murverkens konstruktion och aktuella tillstånd. Han beskriver noga hur långt förfallet har gått och föreslår lämpliga åtgärder. Men till slut skedde ändå ingenting - de erfoderliga medlen saknades och krigsmakten övergav Jönköpings slott för sista gången.

Slottet som grustag - ritning från 1857 över den södra vallen

Den yngsta ritning över slottsområdet som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm är egentligen rätt sorglig. Den har upprättats i syfte att utgöra underlag då fästningsvallarna såldes av som grustag. Den bit som var aktuell för demolering vid detta tillfälle var södra sidan med dess ännu kvarstående parti av kurtinens gevärsgalleri. Snitten genom Gustav Vasas vall har lagts så att volymen grus och sand enkelt skulle kunna beräknas. Stenen i galleriet verkar man inte ha varit så intresserad av, eftersom kurtinens murar påträffats på 1980-talet. På sina ställen kvarstod de ända upp till tunnvalvens anfang. Gruset var betydligt mer värdefullt för en ort stadd i rask tillväxt; även om köparna klagade på dess kvalitet.

Så Sic Transit Gloria Mundi som det brukar heta - Sålunda förgår världens härlighet. Av tiggarmunkarnas kloster blev ett kungligt slott. Slottet förvandlades till en av landets största fästningar. Som blev överflödig, brann och förföll till ett vidsträckt ruinfält. För att slutligen utnyttjas som grustag....

Torsdagkväll i Norra Ljunga

Han är fortfarande lik Roger Daltray i The Who. Första gången jag råkade honom tänkte jag -Vad fan gör han här och varför pratar han småländska? Men det var flera år sedan. I motsats till gamla rockikoner, som tack vare kirurger, dietister och decenniers intag av diverse kemiska konserveringsmedel kan skryta med en tillkämpad fräschör (om inte sagda kemiska preparater istället förvisat dem six feet under) åldras smålänningarna lite mer, låt oss säga, naturligt. Så nu är han mer grånad gentleman än rockikon, men likheten finns fortfarande kvar. Gäller bara att titta lite extra
Han brukar alltid vara där när det händer. När hembygdsföreningen, byalaget eller studiecirkeln inbjuder till träffar. Och nu snackar vi Sävsjö med omnejd. Jag känner igen andra också. X, till exempel som är mormor till Gustav. Min förstfödde, Filip, och Gustav gick på samma dagis. Sen olika skolor under låg- och mellanstadiet, men nu har de återförenats i samma högstadieklass på Junedal. Tillsammans med ytterligare en kompis från Strandängens Montessoriförskola. Se där har vi något att samtala lite kring i kaffepausen.
Kanske kommer jag dit vart femte år? Till Sävsjötrakten för att prata om fornlämningar, göra landskapsvandringar, eller som i går, orda om vilken landskapshistorisk skatt som gömmer sig i de gamla kartorna. Plats denna gång: församlingshemmet i Norra Ljunga. En högst kvalificerad skara hembygdshistoriker, nej jag vill inte använda ordet amatör-, eftersom här snackar vi segmentet "de som redan kan en hel del och vet att ställa de rätta frågorna". Inga slagrutegubbar typ... (ska hon säga som är en överdängare på att hitta grejor med slagruta, fastän kanske inga förhistoriska kraftfällt..).
Tekniken är inte helt på vår sida, men det funkar. Man kan alltid svara på lite frågor kring mantalsbråk eller det tidigmedeltida smålandsfrälset medan teknikern, för en gångs skull en kvinna, råddar med sladdarna till kanonen. Dock är det ett riktigt karlgöra att få den på tre vingliga fötter vilande, till heders åter tagna, gamla diabildsduken att icke falla överända.
Det är mörkt ute, varmt inne, drygt fyrtio själar har hittat hit, en novemberkväll mitt i veckan. Det kan kallas entusiasm eller engagemang, troligtvis båda. Studiecirkeln drivs med EU-medel förstår jag i halvtid när kaffe och smörgåsar, drömmar och vetekransar erbjuder tillfälle till mer informella kontakter och småprat. Journalisten från Smålands folkblad fotar och ställer några klargörande frågor.
Vi håller på länge, för intresset för historia, den egna likväl som den allmänna är levande och hålls levande genom frågorna, samtalen och pekfingrarnas vandring längs de på kartan, som även finns på plats i analog version, redovisade rågångarna. Och jag känner en viss inre tillfreställelse i att konstatera att alla närvarande inte har uppnått pensionsålder, ett par ungdomar i tjugoårsåldern, flankeras vid kartorna av ett par familjefäder kring de fyrtio. Men heder åt Elna, hon som skrev rent hela storskifteprotokollet på maskin någon gång på 70-talet. Det har gått några år sedan dess, hon kan behöva lite stöttning när hon går, men det syns liksom ingen åldersnoja i de pigga ögonen. Sen Y, den gamle lantmätaren som kan berätta dråpligheter kring delningen av fisket i Sävsjön. Men det tar vi en anna gång.

Heltäckningsmattan

Favoritstövlarna, de som smiter åt vid vristen och inte slamrar när man går, glömdes förledne vecka i fordonet från hyrbilsfirman. Men är man trogen kund kan man ge sig på att de tar tillvara även ett par välslitna Tretorn Sarek med taggtrådshål så pass långt upp på vaden att yllestrumpornas torrhet garanteras om inte vattendjupet överstiger 2o cm.
Härligt att veta att om man i dag skulle stå inför sin skapare, så skulle man dö med stövlarna på.
På ett höjdstråk väster om och vid södra änden av sjön Rusken planeras tre vindkrafttsnurror med etableringsområde och vägar. Ett område där inga andra än rävar, älgar, grävlingar och vildsvin kan spela "Not in my backyard" -kortet. Landskapets ingenmansland. Ett utmarksområde där man knappast ens vallat getter. Flyttblock och mossa, trattkantareller och taniga halvruttna björkar som sticker upp från surhålen. Granne med lika luggslitna tallar. Nu är hon ju inte så korkad, kulturgeografen, att hon tar ord som inte finns som Naturlandskap i sin munn, men låt oss enas om ett landskap där man inte vistats i onödan. Trots det: planterade granar står stadigt längs övermossade körvägar där en och annan kullfallen trädfan utgör bommar i naturmaterial. Men mossan. Skogens mjuka heltäckningsmatta som bär en framåt och ger den svikt som gör att man kan gå och gå tills mörkret faller och sen vidare tills en ny morgon randas. Trött i fötterna blir man bara på asfalt. Aldrig i skogen. Eller på fjället. Och inget konstigt i det, igenkännendet av det fjädrande underlaget, den skiftande topografin, fötternas vaksamhet för naturens snubbeltrådar: nerfallna pinnar och grenar, är inprogramerad i hårddisken.
Och den stilla njutningen i att utreda vindkraftsärenden. Inga fåniga villamattor i sjönära lägen, inga industritomter åt "hjulen ska snurra" - center-KD-pampar från VVGG-regionen. Nej, bara ren framtid. Må vara att heltäckningsmattan ryker just här. Och flyttblocken. Tycker lite synd om räven som inte kommer att känna igen sig, men räven finner råd. Det var dagens rapport från skogen. Nu är den slut.

Bastionerna som försvann

Rivningen av den norra vallen - notera Slottsporten och kärrorna!

Det var en gång en fästning som med tiden blev överfödig; en koloss stadd i ett sakta accelererande förfall. Vid mitten av 1850-talet gav militären slutgiltigt upp sina planer på att omskapa de mäktiga vallar och murar som ännu återstod till en tidsenlig anläggning. Förråd, verkstäder och tyghus hade man redan år 1842 låtit föra över till landets nya och viktigaste fästning - Karlsborg. Nu övertogs marken av Jönköpings stad som sedan länge närt planer på att expandera över det centralt belägna slottsområdet. Nedbrytning av murar vidtog, liksom omfattande schaktningsarbeten med syftet att avlägsna och plana ut de väldiga jordvallar som omgärdade det centrala slottsområdet. Därinne rymdes nu bara det stora kronomagasinet, provinslantmäteriets byggnad samt slottshäktet.

På fotografiet härovan ser man ett hörn av den eleganta huvudporten in till slottet. Mannen mitt i bild står på vad som finns kvar av bastion Adolphus och i bakgrunden skymtar en lång rad med tvåhjuliga kärror. De påminner oss om hur hela demoleringsarbetet genomfördes - manuellt, med handkraft...

Den sista tiden - huvudporten och bastion Adolphus mitt i bilden

År 1862 anlände fotografen Wilhelm Harlev till Jönköping. För första gången blev då fästningsruinerna avbildade. Harlevs sepiatonade panoraman visar hur pass omfattande lämningarna ännu var. I bildena figurerar människor, främst insatta som måttstockar att jämföras med höga murpartier eller vidsträckta ruinfält.

På ovanstående bild dominerar det forna förborgsområdet som en öppen, torgliknande plats. I fonden ligger bastion Adolphus och Slottsporten med den ännu intakta välvda bron framför. Längre bort skymtar Västra förstadens trähuskvarter. Det är den nya staden som obönhörligt växer fram, något som också illustreras av hur Västra Storgatan nu återfått sin ursprungliga sträckning och löper rakt igenom den tidigare förborgen.

I museets samlingar finns ett tiotal av Harlevs fotografier från 1860-talets Jönköping. Tillsammans med kapten August Wiggmans tio år äldre redogörelse för befästningarnas tillstånd, utgör de en helt unik källa till information om den försvunna riksfästningen i Jönköping.

Bastion Adolphus - imponerande ännu i förfallet

Enligt de uppmätningar som gjordes av fästningsruinerna inför en tänkt renovering i mitten av 1800-talet var landbastionernas fulla höjd drygt 13 meter. Då inräknades visserligen också jordvallarna uppe krönet, men de var hur som helst imponerande byggnadsverk, ännu i det sista stadiet av förfall. På bilden av bastion Adolphus nordvästra hörn syns hela fasaden, från botten av vallgraven upp till krönet. Jämför med de vuxna männen som stolt poserar mitt i fotografiet, till synes omedvetna om den akuta rasrisken. Det förefaller som om merparten av de kluvna fältstensblock som klätt bastionens sidor vid detta tillfälle antingen brutits loss, eller bara fallit ut. Samtidigt bör man notera att det ligger anmärkningsvärt lite rasmassor nedanför murarna. Byggnadsmaterial behövdes till en modern stenstad under uppbyggnad!

Sällskap framför bastion Adolphus

Den vilar en stämning av uppsluppen utflykt över Harlevs bild med sällskapet som sitter på räcket hitom vallgraven och dinglar med benen. Bakom dem reser sig bastion Adolphus , belägen strax söder om platsen som idag upptas av fontänen framför rådhuset. Längre bort syns fästningens västra vall med vad som återstår av kurtinmurar, gallerier och kasematter. I fonden ligger den äldsta bastionen, Gustavus, som började uppföras redan omkring 1600. På fotografiet förefaller den vara tämligen intakt, för vallar och murar når ännu samma höjd längs fästningens hela västra sida.

Dessa högresta lämningar efter Jönköpings slott hade fortfarande kunnat vara ett framträdande inslag i stadsrummet. Hur annorlunda hade inte centrum tett sig i så fall! Och det var inte helt givet att ruinerna skulle försvinna; redan på 1860-talet fanns det röster som höjdes för ett bevarande. Viktor Rydberg var en av dem som talade för slottets sak; han jämförde till och med dess rester med Pompeji. Nu kanske just den liknelsen inte var så lyckad, men i takt med ett ökat historieintresse började man få upp ögonen för de äldre byggnadsverkens betydelse. Och bara ett par årtionden senare skulle antagligen inte demoleringen av fästningsruinen ha genomförts. Istället hade de kvarstående murarna restaurerats och återskapats i den nationalistiska yra som i så hög grad präglade det oscarianska Sverige.

Inre vallgraven med ravelinen och bastion Adolphus i norr

Det välbekanta fotografiet av fästningens västra sida rymmer många intressanta detaljer. Till exempel ser vi bakre kanten av den stora ravelinen från 1640-talet till vänster i bild. På krönet av bastion Adolphus kan man skymta den jordvall som skyddat artilleripjäser och soldater. Och nere i hörnet mellan bastionens södra flank och den västra vallen syns ett tydligt valv, ett mörkt hål in mot ruinens inre. Det är den sista återstoden av kurtinens gevärsgalleri som vi ser, resten har man redan hunnit bryta ner innan fotografiet togs. Erfarenheterna från utgrävningen av bastion Carolus har ju dessutom lärt oss att det mest attraktiva stenmaterialet, inklusive de välhuggna sandstenskvadrarna, fanns i kasematter och skyttenischer. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet skulle ha varit annorlunda på fästningens västsida, tvärtom! Det var ju den västra fronten som förväntades bli mest utsatt vid en belägring, så här byggdes gallerierna och kasematterna i två våningar.

Västra kajen - med ångaren vid bastion Christinas plats

Den sista vyn visar ett område av största intresse för oss som jobbar med utgrävningarna på Västra kajen. I förgrunden finns ett stort vitt hus; fästningens forna smedja, som under 1800-talet förvandlats till våghus. Längre bort syns det stora kronomagasinet och därbortom det nyligen uppförda cellfängelset. Fortfarande återstår ansenliga vallar, även om mycket redan grävts bort. Den forna borggården förefaller närmast kuperad - är det kanske rasmassor från slottet som ännu ligger kvar, 125 år efter branden?

Längs kajen på Munksjösidan ligger två små ångare, försedda höga skorstenar och nymodigheten propeller som vid denna tidpunkt slagit ut skovelhjulen som framdrivningsmekanism. Men skeppen har ännu segelställen kvar - för säkerhets skull. Själva kajen förfaller till en del att följa den nästan helt försvunna bastion Christinas östra fasadlinje, medan ruinområdet därbortom innehåller de oansenliga resterna efter bastion Carolus. Och kanske är den byggnad som otydligt framträder identisk med det magasin som påträffades i början av undersökningen höstenn 2011. I så fall finns också en gårdplan med noga mönsterlagd kullersten framför huset.

Av själva kurtinen, sjömuren, syns vid fotograferingstillfället inte ett spår. Den nya tiden har anlänt med moderna transportmedel och de krav som nu ställs innebär att fästningsruinen blivit till ett allvarligt hinder i framåtskridandets väg...

Stängningsdags - vi ses våren 2012!

En sista insats vid hackbordet

Då har det blivit dags att stänga utgrävningen. Trots att vädrets makter kunde ha varit mer gynnsamt inställda har vi hunnit med vad som förväntades och mer därtill. På sluttampen har det handlat om att söka efter de murlämningar som ännu ligger begravda på grund av den höga grundvattennivån. Plus noggrann dokumentation av de hittills framgrävda murarna, både manuellt på ritfilm och med kamerans hjälp. Och så förstås den mest traditionella av arkeologiska metoder - rutgrävning i kulturlager, där de uppgrävda massorna söks igenom på ett hackbord. Visst är det så man föreställer sig att vi arkeologer normalt arbetar? Synd då bara att utbytet på stranden öster om kurtinmuren blev så pass blygsamt. Fast egentligen bör man nog inte förvånas. För vad skulle någon ha sysselsatt sig med på den lika smala som blöta strandremsan nedanför de höga slottsmurarna?

1500-talsugnen får vänta till 2012

Nu gäller det att säkra för vintern. Och eftersom årets arbete var en förundersökning har tyngdpunkten legat på att frilägga och beskriva själva ruinen. De mindre anläggningar som dykt upp under resans gång har rensats fram och dokumenterats i plan. Själva grävandet har i de flesta fall fått anstå till grävsäsongen 2012. När det gäller den fina tegelmurade ugn som demolerats då kurtinmuren uppfördes, hade vi först tänkt göra ett undantag. För den ligger lite illa till, i ett stråk där man behöver åtkomlighet. Så OK - just den konstruktionen skulle vi undersöka färdigt i år. Något man aldrig borde ha sagt. För det visade sig snabbt att ugnen dels var mycket bättre bevarad än vad vi från början hade trott, dels att dess rester faktiskt fortsatte in UNDER slottets sjömur! Man hade inte ens besvärat sig med att röja undan alla byggnadsrester, utan bara ställt muren ovanpå. En god illustration av med vilken brådska fullbordandet av den förenklade inre befästningsgördeln genomfördes. De ansvariga ville till varje pris få slottet stridsdugligt, för 1610-talets fred var bräcklig och Christian IV:s armé kunde snart stå utanför Jönköping igen...

Den återskapade strandbrinken

Så här mot slutet av förundersökningen slås man av hur stora mängder fyllningsmassor som egentligen har fraktats bort från Västra kajen. Det är en ordentlig grop vi tillfälligt lämnar efter oss. Merparten får nog hänföras till vad som på 1842 års karta kallas för "ny quai" - den omfattande utfyllnad som skapade en angöringsplats för ångbåtarna mitt inne i stan.

Vad som framträder på nytt är faktiskt Munksjöns forna strandlinje och den branta strandbrink där en gång kurtinmuren uppfördes. För ungefär så här tedde sig den ursprungliga topografin på klostrets tid och förmodligen även under Gustav Vasas 1500-tal. Tänk bara bort vår oranga byggarbetsbod och lägg till lite växtlighet längs stranden!

Guidad slottstur i halvmörker

Allt eftersom vi närmat oss senhösten har det blivit svårare att genomföra vissa aktiviteter. Ta till exempel detta med offentliga visningar av grävningen. Intresset är stort hos allmänheten, inte minst som en följd av en oväntat intensiv mediabevakning. Vi har synts. Därför har två guidade turer ut bland slottmurarna hållits varje onsdag från och med vecka 40. Men nu, i andra hälften av oktober, blev det problem med kvällsvisningarna. Dagsljuset räcker helt enkelt inte till så här års. Det känns rätt och rimligt att börja packa ihop.

Stängningsdags - vem minns koden?

Och så i fredags, den 21 oktober, kunde vi packa in de sista fynden och köra ut redskapen till förrådet på Hovslätt. Sju veckors förundersökning på Västra kajen var tillända. Nu återstår det att packa in kommunens stora dagvattenledning för vintern så att den inte fryser till. Och att hölja ruinens murar på ett säkert sätt. För vi vill verkligen inte hitta frostskador när bastion Carolus på nytt friläggs nästa vår.

Den närmaste tiden blir det mycket innejobb. Fynd och prover skall tas om hand, registreras och vid behov sändas vidare. Vissa föremål behöver konserveras efter rengöring och en första bestämning. Fotografier och ritningar skall gås igenom och redigeras. Hela grävningen skall avrapporteras - först en kort anmälan till FMIS, så att resultaten hamnar i fornlämningsregistret; sedan i form av en mer analyserande rapport. Den kommer att tjäna som underlag för de utgrävningar som fortsätter våren 2012.

Fästningens sista år - akvarell av JC Linnerhielm 1790

När det gäller arkeologibloggen kommer nyhetsflödet att fortsätta även under vintern. Kanske inte lika omfattande och ofta, men så fort det finns något nytt att berätta kommer ni läsare att få veta! För en arkeologisk undersökning slutar ju inte i och med att fältet stängs till; något som många tror. Tvärtom. Då har man hunnit ungefär halvvägs in i arbetet. Här vidtar istället det stora pusslet - försöken att förstå och tolka de nya resultaten på bästa sätt. Hur väl stämmer t.ex. originalritningarna med de murar som vi nu grävt fram och mätt in? Och hur skall man tolka detaljerna i samtida avbildningar som t.ex. Linnerhielms akvareller? Vilka påträffade föremål har ett militärt ursprung och vilka dateringar ger de i så fall? Frågorna är överväldigande många och svaren få - än så länge. Men detta kommer att ändras i och med att berättelsen om livet på och omkring Sveriges mest okända fästning växer fram!

Murar i vatten...facit efter sju veckor i fält

Vi sökte en ruin ...och fann den!

Då börjar det bli dags att summera våra sju veckor på slottet. Till att börja med har några tusen kubikmeter sand, grus, sten och jord avlägsnats, så att Jönköpingsborna idag kan se mer av ruinen än vad någon kunnat göra på de senaste 140 åren. Det har varit möjligt att snabbt genomföra friläggandet av de imponerande murlämningarna - tack vare georadarkarteringen har vi ju bokstavligen kunnat arbeta med facit i hand! Tids- och kostnadsplaneringen har stämt in i detalj, något som alltid känns skönt när man närmar sig slutet på ett stort fältarbete. Samarbetet med andra inblandade i projektet, exploatörer såväl som myndigheter, har också fungerat klanderfritt. Det har verkligen känts att vi arbetar mot samma mål; det är viktigt att slutprodukten blir så bra som bara är möjligt. Att frågan om Jönköpings slott berör och väcker intresse har kontakterna med allmänheten verkligen visat oss. Speciellt då som alla lokala media, såväl tidningar som radio och TV, noga har följt utgrävningen.

Och vad finns då att säga om resultaten? Jo, att vi hade högt ställda förväntningar när undersökningen inleddes. VERKLIGT högt ställda förväntningar. Det är ju inte precis varje fältsäsong man sätter spaden i ett kungligt slott! Och de förväntningarna har kommit att överträffas med bred marginal. Redan idag, innan den egentliga vetenskapliga bearbetningen av materialet har inletts, vet vi mycket mer om både gråbrödraklostret och Hans Flemings befästningar än för sju veckor sedan. Det har varit möjligt att följa själva byggnadsprocessen med de avbrott och ändringar som skett under arbetets gång. Och trots att fyndmaterialet är begränsat ger det ändå ögonblickbilder av soldaternas tillvaro på en fästning under stormaktstiden. Dessutom var ju ett av målen att finna en ruin värdig att bevara och visa fram i det nya stadsrummet. Idag ligger den där; med sina skyddsrum, kanonvärn och delvis nedbrutna murar fullt synliga för alla de som färdas längs Västra kajen. Jönköping har återfått ett brottstycke av sin historia!

En kunglig skärva?

Fynden på borggårdssidan, väster om kurtinen har hittills varit fåtaliga. Tyvärr, får man lov att säga eftersom det är här som de föremål man nyttjat inne i slottet borde ha hamnat. Men de massor som utnyttjats till fyllning mellan den branta strandbrinken och muren har främst visat sig innehålla matrester. Brända och obrända ben kan berätta något om mathållningen på en kunglig anläggning som Jönköpings slott, liksom det växtmaterial som nu inväntar en arkeobotanisk granskning. Men i övrigt har som sagt fynden varit sparsamt förekommande. Helt lottlösa har vi emellertid inte blivit. En liten mångfärgad fajansskärva med ganska matt glasyr härstammar sannolikt från Medelhavsområdet. Kärlet bör ha tillverkats i Spanien eller Italien och varit exklusivt i sin samtid - det är ingenting vi brukar finna i stadens vanliga borgargårdar!

Den som gräver får se ...mer murverk

En viktig uppgift inför nästa års slutundersökning var att avgöra hur pass mycket murverk som egentligen fanns bevarat. När bastionen frilades under grävningens första veckor var vi alltför försiktiga. Av praktiska skäl avbröts arbetet när grundvattnet började välla upp inne i kasematterna. Men helt klart var att dagermuren fortsatte djupare. När så stranden frilagts och vi kunde börja länspumpa på allvar, torrlades även bastion Carolus lite mer. Överkanten på nästa skift kvadersten framträdde i murhörnen.

Så fram med fyllhammare och skyffel; släpa hit ytterligare en dränkpump! Och se - efter ett par dagars hårt slit hade vi fått en avsevärt mycket bättre bild av ruinens tillstånd! Under kanonporten längst i väster fanns ett välgjort murparti, lagt med tunna skifferplattor. I underkant, direkt över de stora obearbetade fältstenar som fasaden vilar på, mynnade en ursprunglig dräneringskanal från kanonvärnet innanför. Plötsligt strömmade sandblandat vatten fritt, rakt ut ur en liten tresidig muröppning, för första gången på flera hundra år!
I det mittre rummet visade sig väggarna finnas kvar en bit ner i rasmassorna; inte bara själva murkärnan utan även de stenar som utgjort dagermur. Däremot var de välhuggna omfattningarna kring kanonporten noga avlägsnade, så att bara själva mursulan återstod i fasadlinjen. Men groparna efter vad som tagits bort finns där, likt stora kratrar i kalkbruket.
Vi lyckades till och med hitta vägglinjerna i det östra kanonvärnet. Därmer med kunde också noggrannheten hos föregående inmätning av ruinen kontrolleras, den som gjordes inför bygget av Munksjöleden vid mitten av 1970-talet. Undrar om någon av de som grävde på slottet den gången anade att bastion Carolus skulle bli synlig igen?

Stenhuggarnas hälsning

Antalet identifierade stenhuggarmärken har ökat till sju stycken. Det handlar i de flesta fallen om bokstäver; man har använt versaler för att märka sina individuella produkter. Detta borde ju kunna öka möjligheten att identifiera dessa 1600-talets stenmästare, förutsatt då att det finns kvar några listor eller register från slottsbygget. Men bara i ett fall förekommer samma märke på mer än en sten. Vi får se om det förhållandet ändras när vi frilägger hela murverket våren 2012. Spännande är det i vilket fall som helst att finna hälsningar från yrkesskickliga hantverkare i en avlägsen tid!

Den avbrutna utbyggnaden - ett fruset ögonblick

Många ställer frågan "Vad är det roligaste/ mest spännande ni hittat på den här utgrävningen?". Då förväntas man svara med att berätta om ett konstigt, helst unikt föremål som gärna får vara värdefullt. Och visst är det kul att hitta mynt och smycken av ädelmetall, det skall inte förnekas. Men när det gäller förundersökningen på Västra kajen blir mitt svar något så anonymt som en murfog. För mitt absoluta favoritfynd så här långt är det parti av slottsmuren där vi tydligt kunnat se hur man ändrat planen för hur befästningen skulle utformas. I hörnet mellan bastion Carolus noggrant utförda fasad och den avsevärt enklare kurtinen finns ett fruset ögonblick, tillfället då förändringen sker.

Ännu tydligare blir det om man studerar den slarvigt ihopslängda mur som kom att fungera som vägg i den västra kasematten. Snett inplacerad och oregelbunden slutar den blint i rummets sydvästra hörn. Här ligger fortfarande sandstenskvadrar som aldrig kom att hamna på plats. Den tillfälliga dörröppningen in mot bastionens centrala delar blev aldrig ens igenmurad; här lade man bara in några stora stenblock utan vare sig kalkbruk eller puts.

Den plan på en fullt genomförd kasemattering runt hela befästningens perimeter som Hans Fleming utarbetat övergavs efter belägringen på sommaren 1612. Nu prioriterades istället att Jönköpings slott skulle göras fullt stridsdugligt på kortast möjliga tid. Dessutom dränerades statskassan effektivt av den lösensumma man efter fredsslutet tvingades betala till Danmark för att återfå Älvsborgs slott. Det fanns helt enkelt inte utrymme för några arkitektoniska extravaganser i Jönköping.

När man står och betraktar detta murhörn, där det välgjorda hantverket möter den hafsiga improvisationen, är det nästan så att man hör den kungliga ordern uttalas - "Strunta i alla komplicerade detaljer. Bygg färdigt min fästning genast, ty vem vet när juten åter står vid våra murar!"

Hur konserveras en så här pass skadad kvadersten?

Vad som återstår är att försöka packa in de delar av ruinkomplexet som skall bevaras i Riksbyggens och Vätterhems nybygge. Det blir en i många avseenden komplicerad uppgift, eftersom grundvattennivån är så pass hög. Vi hamnar föga förvånande väldigt nära + 89 möh, vilket motsvarar den normala höjden på Munksjöns yta. Man kan anta att stigande vatten vållade problem redan på 1600-talet, i slottet såväl som i andra delar i staden. Förmodligen är det så som de omlagda och höjda golvnivåerna inne i bastion Carolus kasematter skall tolkas. Det är svårt att tänka sig att dessa trånga, mörka och blöta utrymmen en gång avsågs fungera som förläggningar för slottets manskap. Visserligen bara under krigstid, vid de tillfällen då slottet hamnade under belägring, men även då bör tillvaron i dessa primitiva skyddsrum ha varit minst sagt miserabel.

Men nu gäller det alltså att skydda lämningarna efter bastionen inför den kommande vintern. Tjälen måste hindras från att tränga in i murverket, något som kompliceras av att kalkbruket suger upp fukt. Vi diskuterar en lösning där väggarna kläs in med en tjock isolerande duk av den typ som används vid byggen. Tilläggsisolering sker med block av frigolit som sedan täcks över med presenningar och sand (eller grus). På så sätt bör ett frostfritt djup kunna uppnås inom själva ruinen. Det höga vattenståndet med dess varierande amplitud lär vi inte kunna göra mycket åt i nuläget, men å andra sidan blir ju vattnet en fara först när det hotar att frysa. Hur förödande frostsprängning kan vara syns emellertid tydligt på vissa av de mjuka sandstensblocken. Antagligen är de skador vi noterar idag ett minne från förra gången ruinen låg oskyddad - efter demoleringen av bastion Carolus vid mitten av 1830-talet. Och det skall vi akta oss för att upprepa!

Jönköpings slott i Lasso, Sveriges Radio

Fältarbetets olika små skiftningar

Gårdagens slott och Länsstyrelsen. Vissa likheter finns det nog...

Arkeologer brukar gilla att prata om platsers bestående betydelse. Om hur vissa traditioner som knyts till en lokal kan bidra till att skänka den en särställning under långa perioder. Och när man ser flygfotot över ruinerna av Jönköpings slott med Länsstyrelsens åttavåningshus, invigt 1957, alldeles intill är det lätt att börja fundera. På medeltiden var det franciskanerklostrets gardian som styrde och ställde. Trots att det handlade om ett tiggarkloster där jämlikheten i alla fall officiellt framhölls som ett föredöme, kan man nog utgå från att han var en betydande person i Jönköping. Sen, efter reformationen, följde slottsfogdar och befälhavare som styresmän på det nya slottet. Under 1600-talet tillkom landshövding och länsstyrelse som en följd av nyordningar inom landets adminstration. Men i och med slottets brand 1737 skedde ett avbrott. Visserligen fanns det planer på att uppföra ett ståtligt residens på det forna slottets plats, men därav blev ingenting. Och landshövdingen bosatte sig på Öster, i ett av trästadens palats. Fast vad hände sedan? När fästningens saga är all och staden på nytt flyttar västerut? Jo, först uppförs en byggnad som blir landshövdingebostad och strax intill byggs alltså Länsstyrelsen - 220 år efter slottsbranden. Regionens ledning hade hittat hem igen...

På jakt efter kajen - innan vattnet bryter in...

Virke är viktigt i många avseenden för arkeologen. Bland annat för att man kan datera träkonstruktioner med hjälp av dendrokronologi. Och den här gången har serierna av årsringar redan hjälpt till med tolkningen av slottets byggnadsetapper. För fällningsåren för timmer hämtat precis intill sjömuren hamnar i början av 1600-talet, närmare bestämt 1614 respektive 1619. Det passar utmärkt med hur planer förändrats och förenklats direkt efter Kalmarkriget och belägringen av Jönköping sommaren 1612. Istället för att uppföra det avancerade gevärsgalleri mot sjösidan som vi sett att man förberett, gällde det nu att färdigställa fästningen på kortast möjliga tid. Krig kunde lätt bryta ut på nytt med arvfienden Danmark och då fick man inte stå med ett halvfärdigt slott; en byggarbetsplats mer än en stridsduglig fästning.
Den andra datering vi erhållit hamnar under en annan konflikt - Det Stora Nordiska Kriget. Då, precis i början av 1700-talet, har man utfört underhållsarbeten på Jönköpings slott att döma av timmer som fällts vintern 1704-05, respektive tre år senare. Visserligen var inte fästningarna i rikets inre särskilt högt prioriterade under Carl XII's krig, men reparationer och förbättringar utfördes, till och med på Jönköpings slott.

Lasse & Laila lägger några profiler med georadar

I slutet av förra veckan fick grävningen ett välkommet besök. Lasse Winroth och Laila Wing från Modern Arkeologi KB kom ner för att jämföra de framrensade murarna med georadarbilderna från i våras. Och överensstämmelsen har varit förbluffande god så här långt! Egentligen har det känts lite konstigt emellanåt, för som arkeolog är man ju inte precis van vid att gräva med facit i handen. Men den här gången har vi redan på förhand känt till var och på vilket djup slottsmurarna funnits. Sentida störningar i form ledningar och rör har enkelt kunnat lokaliseras och schaktningsarbetet har gått oerhört smidigt. En lärdom för framtiden är att vi snarast varit alltför försiktiga med våra tolkningar av radarbilderna. För det finns ett antal konstruktioner som faktiskt framträtt redan på de inledande karteringarna, utan att de då identifierats som arkeologiska objekt. Men det handlar ju om att lära av erfarenheterna och att justera metoden därefter!

Den här höstdagen nöjde sig emellertid Lasse och Laila med att lägga ut ett antal radarprofiler inom schaktet. Att sätta upp ett regelrätt nät vara bara inte att tänka på, eftersom den blöta, halkiga markytan med sina många grävda hål omöjliggjorde detta. Men en del anomalier syntes i alla fall på skärmen. Om det sen är frågan om kajkonstruktioner, bryggfundament ...eller kanske vrak blir något att fundera vidare på.

Fyndavdelningen - Anna skriver påsar

För att inte kaos skall uppstå gäller det att ta hand om fynden allteftersom de kommer in. Visserligen är detta en utgrävning med begränsade resurser , men en fyndavdelning har vi. En blåmålad stålcontainer kan användas till mycket. Till exempel som upplag för medeltida profiltegel. Och som platsen där man kan förvara de metallsaker som detekterats fram. Vi är redan uppe i långt över hundra olika metallföremål, vars spridningsbild tydligt utvisar var stranden funnits. För störst täthet finns i södra delen av fältet, i det skyddade område som avgränsas av bastionens norra fasad och av kurtinen i väster. Där finner man den bredaste strandremsan på Dahlberghs karta från 1680 och nu kan man utläsa samma sak utifrån hur metallfynden fördelar sig!

Robin dokumenterar murverk

En viktig del av arbetet med ruinen är att dokumentera allt bevarat murverk. Den uppgiften har vi med varm hand överlåtit till Robin Gullbrandsson, byggnadsantikvarie vid länsmuseet. Med hans erfarenheter från några av länets andra ruiner från stormaktstiden (Eksjö hovgård, Brahehälla och nu senast Brahehus) i bagaget har projektet fått en välkommen förstärkning. Men en viktig skillnad är att medan de ruinerna varit utsatta för minst hundra år av mer eller mindre väl genomtänkta restaureringsåtgärder, så är resterna av Jönköpings slott till 100% autentiska. Här handlar det om murar som ligger exakt som de lämnades när demoleringsarbetet avslutades vid mitten av 1830-talet. Så Robin behöver varken kämpa med cement i murverket eller fundera över vad som är äkta och vad som är sentida tillägg. Hos oss handlar det bara om murverk som uppförts på kunglig order under ledning av Hans Fleming vid början av 1600-talet. Inget annat.

Stämningsbild med oljeläns

Trots att grävningen hittills varit så framgångsrik vore det fel om man påstod att allt var frid och fröjd. För vi får dras med gamla synder, med miljöbrott som i och för sig säkert är preskriberade sedan länge vid det här laget. Likafullt påverkar de oss varje dag, eftersom doften av diesel stundtals har legat tung i schaktet. En kompletterande miljöanalys är på gång och i väntan på resultatet har räddningstjänsten bistått med en läns som håller det förorenade vattnet på plats. För visserligen skimrar ytan vackert i alla regnbågens färger, men det är inte direkt något man vill släppa ut i kommunens dagvattennät!