En liten del i det stora hela...

Det gigantiska schaktet? Vy från mobilkranen i september 2011

Det finns tillfällen när man känner sig mer än lovligt nöjd med vad som uträttats. Vi har grävt ett schakt på omkring 2700 kvadratmeter. Det har flyttats stora mängder utfyllnads- och rivningsmassor. Långa mursträckningar har åter sett dagens ljus. Ruinen av Jönköpings slott har tagit form nere på Munksjöns strand, rakt utanför Länsstyrelsen. Många besökare har kommit förbi och låtit sig imponeras av 1600-talets storslagna bygge. Och ändå...

Schaktet satt i proportion - inlagt på Erik Dahlberghs plan från 1680

För när man lägger över våra mödosamt frilagda murar på en plan över HELA fästningsområdet inser man hur liten del som egentligen berörts. Norra flanken av bastion Carolus och sjömuren upp till östra sidans port motsvarar lite grovt räknat en åttondel av den inre befästningsgördelns omkrets. Sen tillkommer de yttre försvarsverken med gravar, vallar och raveliner. Dessutom har vi - lika lite som någon före oss - berört själva slottsbyggnaderna. Och i norr, ända fram till Vätterns strand, låg förborgsområdet med alla de spännande verksamheter som där bedrivits. Så även efter att vi grävt klart på den nu aktuella undersökningytan nång gång strax efter midsommar 2012 lär det finnas områden kvar för framtida arkeologer!

Samtidigt utgör årets förundersökning den största samlade insats som gjorts inom det centrala fästningsområdet. På ritningen markeras frilagda murar med ljusgul eller grön färg, samtidigt som identifierade delar av vallgravarna har fyllts i med blått. De tunna rödlila linjerna visar anomalier - i detta fall huvudsakligen murpartier - som registrerats med georadar.

Herr Fortifikatörens återupprättade ära - överensstämmelse mellan 1680 och 2011

Genom alla år har man småskrattat åt de ibland lätt bisarra överdrifter som fyller Erik Dahlberghs praktverk Antiqua Suecia et Hodierna. Eftersom avsikten med boken var att lyfta fram den ännu unga stormaktens åldriga kultur och praktfulla byggnadsverk, fick man ta i ordentligt. För handen på hjärtat, under 1600-talet var det egentliga Sverige ännu ett glest befolkat land i Europas norra periferi. Dess ekonomi var givetvis agrart baserad, dess stadsväsende outvecklat - frågan är vad man skulle ha mäktat med utan de enorma intäkterna från Stora Kopparberget?

Emellertid fanns det ett stort självhävdelsebehov bland de ledande kretsarna i detta genommilitäriserade samhälle. Man ville visa upp ett modernt land och en stolt historia som egentligen inte fanns, i alla fall inte ännu. Ett av medlen blev det svulstiga propagandaverket Antiqua Suecia, något som namnet Dahlbergh för alltid kommer att förknippas med. Men undersökningarna av Jönköpings slott har visat oss en annan sida av arkitekten, landshövdingen och sedemera fältmarskalken Erik Dahlbergh. Den noggrannhet och rikedom på detaljer som präglar planen över Jönköpings slott från 1680 visar att det är frågan om ett arbetsdokument, ett underlag inför kommande eller i varje fall planerade insatser på fästningen. När man sedan lägger över våra inmätningar från utgrävningarna 2011 blir man närmast förbluffad av hur bra de två ritningarna stämmer överens. För 331 år sedan hade man inga totalstationer, inte ens några vinkelprismor att arbeta med. Ändå är skillnaderna nästan försumbara. Imponerande! All heder åt vår Högt Ärade Kollega och Föregångare!

Fästningen på strandbrinken - djupkurvor över norra Munksjön

Det finns ytterligare en kartbild som man bör studera, speciellt om man vill förstå de problem som varit förknippade med att bygga stort och tungt invid Munksjöns strand. Det är karteringen över sjöns bottentopografi. De gröna linjerna på kartbilden ovan markerar ekvidistansen 2 meter. Man ser tydligt den djupfåra - eller dal om man så vill - som utgör Tabergsåns fortsättning ner genom sjön. Medan man på den östra sidan har stora partier med ganska flacka, grunda bottnar, bär det brant neråt längs den västra stranden. Att uppföra bastioner och höga murar på ett underlag av vad SGU:s jordartskarta kallar postglacial sand är illa nog, att göra det precis på en strandbrink där denna övergår i en närmast tvärbrant sluttande sjöbotten är att utmana ödet väl långt. Så vet vi också att man redan under byggnadstiden hade problem med sättningar och mindre ras vid uppförandet av bastion Carolus.

Om man detaljstuderar Dahlberghs förnämliga planritning ser man att den saknar markering för mur på sjösidan av bastion Christina. Där finns också en kraftig pålning markerad i strandkanten. Att förstärka och stabilisera marken var säkert ingen dum idé i detta utsatta läge. Speciellt inte med tanke på hur erosionen då som nu knaprat på partier längs med Munksjöns västra strand.