Västra flankens kasematt

Ann-Marie rensar fram de första murarna

Efter några timmars schaktning med lämningar från järnvägsepoken var det dags igen. De första murarna från bastion Carolus kunde friläggas efter att ha varit dolda under minst ett och ett halvt sekel. Precis som karteringen med georadar antydde, så låg ruinen bara ca 90 cm under parkeringsplatsens asfalt. Samtidigt var det inte lika enkelt att tolka radarbilderna som ifjol. Vad fanns egentligen kvar av murverk in situ? Vi såg alltför många och starka ekon inom årets utgrävningsyta. Orsaken var att man vid iordningställandet av Västra kajen och det blivande spårområdet fyllt vad som då återstod av bastionens västra flank med stora stenblock och tegelskrot.

Kasematten - mellan murklackarna låg öppningen tlll kanonvärnet

En sak kunde vi konstatera redan den tredje grävningsdagen. Hans Flemings berömda perspektivritning över Jönköpings slott som byggarbetsplats år 1605 stämmer inte när man kommer ner på detaljnivå. Där Gamble Hans ritat in tre kanonvärn kan bara två få plats. Och rummet i norr, där förbindelsegången in till den södra kurtinens gevärsgalleri skulle ha gått, har inte funnits i sinnevärlden. Bara en smal passage som ser rätt improviserad ut. Men så är det kanske? Ju längre in i byggnadsverket och ju mörkare rum, desto mera lättvindigt har man tagit på den Kunglige Slottsbyggmästarens väl genomtänkta ritningar...

Den frilagda kasematten i västra flanken

Det som grävts fram hittills är en av kasematterna i bastion Carolus västra flank. Ursprungligen ett välvt skyddsrum, beläget djupt nere invid basen av det stora hörnverket. Och i dess västra vägg finns en bred nisch där en kanon varit placerad. Dess uppgift var att skjuta parallellt med kurtinmurarna, att sopa rent i vallgraven i fall fientliga soldater försökte storma fästningen. Då skulle dessa vapen - lätta pjäser om 2 eller 4 punds projektilvikt - spy död och förintelse genom ett moln av spik och järnskrot...

Kanonvärnets norra tillfasade hörn. Fint stenarbete men inga bomärken!

En sak är säker - stenhuggeriarbetet håller lika hög klass i bastion Carolus västra flank som i den norra. Samma formsäkra sandstenskvadrar i alla hörnkedjor och omfattningar. Och samma eleganta ytbehuggning; rena överkursen i ett rum som knappt varit upplyst med annat än fladdrande bloss. Men det är vår syn på saken. Byggmästare Fleming och hans hantverkare hade uppenbarligen en annan syn på tingens rätta ordning. Fast i ett avseende skiljer sig det murverk vi nu frilägger från vad som Robin noga dokumenterade i höstas. I den västra kasematten har vi hittills inte hittat några stenhuggarmärken! Inte ett enda. Det tål verkligen att fundera på...

Rakt under körvägen - kasemattens bakre vägg!

Bäst som vi schaktade i fredags eftermiddag lossnade lite av fyllningsmassorna i kanten av körvägen. De hade släppt från den mur som en gång varit kasemattens bakre vägg. Den är utförd av verkligt stora stenblock och står kvar upp till den nivå där valvanfangen funnits. Vi hittade till och med små bitar mur där en liten utkragning, början på ett valv kunde anas. Och i denna del av bastionen har tegel utnyttjats när man murade. Det går inte att säga om man använt tegel till valven, eller om det bara rör sig om tegelskrot som lagts till utfyllnad i muren. Men faktum kvarstår; ifjol hittade vi knappt tegel alls i murverket. I den västra kasematten finns desto mer. Ändå har det inte gått någon lång tid mellan uppförandet av de bägge byggnadsdelarna. Har en resurs tagit slut under arbetets gång? Det verkar inte bättre. Kan teglet vara rivningsmaterial från Gustav Vasas gamla kanontorn; det som förstördes 1567? Det skulle kunna vara en möjlighet...