En höstdag i Ölmstad

I går kväll var vi på världspremiären av "En höstdag i Ölmstad år 11". Vilken succe! Mycket folk och härlig stämning. Stolta föräldrar fanns på plats till eleverna som gjort ett jättearbete med den animerade filmen om en äldre järnåldersboplats.

Vi känner oss också lite stolta, även om vi inte gjort så mycket, så är vi ändå en del av projektet. Tack alla elever och lärare på Ölmstadskolan och varsågoda alla andra:

Skador på fornlämningar

Nu lackar det mot jul och året ska summeras om man inte redan gjort det. I Jönköpings län har 15-20 % av länets yta inventerats i samband med Skog&Historia inventeringen. Mitt jobb är att tillsammans med två kollegor granska det material som framkommit och se till att det blir tillgängligt i FMIS.

En mindre inventering bedrivs fortfarande med den ideella organisationen Höglandets fornminnesförening som är ute i skogarna och letar upp nya pusselbitar till vår historia. De är riktiga kulturkämpar.

Projektets inriktning var inte begränsad till bara fornlämningar som den klassiska fornminnesinventeringen utan även modernare lämningar som kolbotttnar, torp etc har medtagits. Även dessa lämningar är viktiga pusselbitar för vår historiskrivning och omprövning av våra tolkningar kommer att bli följden av denna inventering. För att nämna ett exempel så har tidigare inventeringar inte fokuserat på kolbottnar. Därför har vi idag svårt att beskriva kolningen på ett bra sätt. Genom att registrera dem i Skog&Historia kommer detta vara möjligt. I Jönköpings län finns idag 94 registrerade liggmilor (många fler finns att upptäcka) och av dessa har 87 registrerats inom Skog&Historia och fler kommer det troligen bli allteftersom granskningsarbetet drar sig mot de mer kolbottentäta områdena längs Lagan och Nissan.

Trots att inte hela länet inventerats och lämningarna inte förts in i FMIS så står Skog&Historia lämningarna för drygt 12 % av träffarna i FMIS i Jönköpings län.

Skador??

Ja hur var det då med skadorna? Vi har inte gjort någon regelrätt skadeinventering men man kan ändå notera att en stor del av våra historiska lämningar har skadats. Detta har ju uppmärksammats i tidigare rapporter (http://www.raa.se/publicerat/9172094311.pdf) och även i miljömålsarbetet. Se miljömål 12 Levande skogar.

Av årets granskade lämningar har ca 30% allvarliga skador, det vill säga djupa körspår eller markberedning. vi har inte medtagit överrisning som en skada vid denna genomräkning. Jag tycker denna siffra är alldeles för hög - nu ska ju sägas att dessa lämningar inte var kända genom FMIS men de tidigare rapporterna visar på liknande siffror även för registrerade och kända fornlämningar. Markberedningen är väl det största hotet mot våra lämningar. Möjligen kan man utvinna kunskap ur en lämning efter första vändan med markberedaren men hur blir det när det är dags nästa gång? Vad kommer att finnas kvar i våra skogar om 70-90 år när dagens skog ska avverkas?

Hur ska man komma till rätta med detta? Miljömålsarbetena pekar på vad som behövs för att skador ska undvikas:

- Ökade informations- och utbildningsinsatser

- Inventering av forn- och kulturlämningar

- Utveckling av skonsammare markberedningsmetoder

- Användning av befintligGIS-information.

Tänk om vi fick en rejäl påse pengar så att vi kunde genomföra detta - det skulle vara en julklapp som heter duga.

Ölmstad: Världspremiär

Givetvis hade vi skolverksamhet vid järnåldersboplatsen i Ölmstad som undersöktes i somras (se tidigare inlägg). Allt gick väldigt bra och eleverna från Ölmstadskolan kom och hjälpte oss att gräva.

Och så långt gick allt enligt undersökningsplanen. Vad vi i projektet inte såg komma var uppföljningen. En av museets tekniker/pedagog föreslog för (nu) sjätteklassarna att de skulle göra en film tillsammans och sen tappade vi projektansvariga kontrollen.

Elever och personal vid skolan har sedan dess producerat en film med allt vad det innebär. Eleverna har gjort allt själva och vi arkeologer har endast svarat på några frågor då och då.

Så allt vi vet är att filmen handlar om en dag i Ölmstad under äldre järnålder, närmare bestämt år 11. Resten ser vi med spänning fram emot tills filmpremiären på måndag (19/12, kl 18 00 i Ölmstads idrottssällskaps lokaler). Alla är hjärtligt välkomna men för er som inte kan ta er till premiären så kommer filmen läggas ut här inom kort.

En liten del i det stora hela...

Det gigantiska schaktet? Vy från mobilkranen i september 2011

Det finns tillfällen när man känner sig mer än lovligt nöjd med vad som uträttats. Vi har grävt ett schakt på omkring 2700 kvadratmeter. Det har flyttats stora mängder utfyllnads- och rivningsmassor. Långa mursträckningar har åter sett dagens ljus. Ruinen av Jönköpings slott har tagit form nere på Munksjöns strand, rakt utanför Länsstyrelsen. Många besökare har kommit förbi och låtit sig imponeras av 1600-talets storslagna bygge. Och ändå...

Schaktet satt i proportion - inlagt på Erik Dahlberghs plan från 1680

För när man lägger över våra mödosamt frilagda murar på en plan över HELA fästningsområdet inser man hur liten del som egentligen berörts. Norra flanken av bastion Carolus och sjömuren upp till östra sidans port motsvarar lite grovt räknat en åttondel av den inre befästningsgördelns omkrets. Sen tillkommer de yttre försvarsverken med gravar, vallar och raveliner. Dessutom har vi - lika lite som någon före oss - berört själva slottsbyggnaderna. Och i norr, ända fram till Vätterns strand, låg förborgsområdet med alla de spännande verksamheter som där bedrivits. Så även efter att vi grävt klart på den nu aktuella undersökningytan nång gång strax efter midsommar 2012 lär det finnas områden kvar för framtida arkeologer!

Samtidigt utgör årets förundersökning den största samlade insats som gjorts inom det centrala fästningsområdet. På ritningen markeras frilagda murar med ljusgul eller grön färg, samtidigt som identifierade delar av vallgravarna har fyllts i med blått. De tunna rödlila linjerna visar anomalier - i detta fall huvudsakligen murpartier - som registrerats med georadar.

Herr Fortifikatörens återupprättade ära - överensstämmelse mellan 1680 och 2011

Genom alla år har man småskrattat åt de ibland lätt bisarra överdrifter som fyller Erik Dahlberghs praktverk Antiqua Suecia et Hodierna. Eftersom avsikten med boken var att lyfta fram den ännu unga stormaktens åldriga kultur och praktfulla byggnadsverk, fick man ta i ordentligt. För handen på hjärtat, under 1600-talet var det egentliga Sverige ännu ett glest befolkat land i Europas norra periferi. Dess ekonomi var givetvis agrart baserad, dess stadsväsende outvecklat - frågan är vad man skulle ha mäktat med utan de enorma intäkterna från Stora Kopparberget?

Emellertid fanns det ett stort självhävdelsebehov bland de ledande kretsarna i detta genommilitäriserade samhälle. Man ville visa upp ett modernt land och en stolt historia som egentligen inte fanns, i alla fall inte ännu. Ett av medlen blev det svulstiga propagandaverket Antiqua Suecia, något som namnet Dahlbergh för alltid kommer att förknippas med. Men undersökningarna av Jönköpings slott har visat oss en annan sida av arkitekten, landshövdingen och sedemera fältmarskalken Erik Dahlbergh. Den noggrannhet och rikedom på detaljer som präglar planen över Jönköpings slott från 1680 visar att det är frågan om ett arbetsdokument, ett underlag inför kommande eller i varje fall planerade insatser på fästningen. När man sedan lägger över våra inmätningar från utgrävningarna 2011 blir man närmast förbluffad av hur bra de två ritningarna stämmer överens. För 331 år sedan hade man inga totalstationer, inte ens några vinkelprismor att arbeta med. Ändå är skillnaderna nästan försumbara. Imponerande! All heder åt vår Högt Ärade Kollega och Föregångare!

Fästningen på strandbrinken - djupkurvor över norra Munksjön

Det finns ytterligare en kartbild som man bör studera, speciellt om man vill förstå de problem som varit förknippade med att bygga stort och tungt invid Munksjöns strand. Det är karteringen över sjöns bottentopografi. De gröna linjerna på kartbilden ovan markerar ekvidistansen 2 meter. Man ser tydligt den djupfåra - eller dal om man så vill - som utgör Tabergsåns fortsättning ner genom sjön. Medan man på den östra sidan har stora partier med ganska flacka, grunda bottnar, bär det brant neråt längs den västra stranden. Att uppföra bastioner och höga murar på ett underlag av vad SGU:s jordartskarta kallar postglacial sand är illa nog, att göra det precis på en strandbrink där denna övergår i en närmast tvärbrant sluttande sjöbotten är att utmana ödet väl långt. Så vet vi också att man redan under byggnadstiden hade problem med sättningar och mindre ras vid uppförandet av bastion Carolus.

Om man detaljstuderar Dahlberghs förnämliga planritning ser man att den saknar markering för mur på sjösidan av bastion Christina. Där finns också en kraftig pålning markerad i strandkanten. Att förstärka och stabilisera marken var säkert ingen dum idé i detta utsatta läge. Speciellt inte med tanke på hur erosionen då som nu knaprat på partier längs med Munksjöns västra strand.