tisdag 30 juli 2013

Semester och keramik

Den senaste tiden har präglats av semestertider och låg aktivitet på utgrävningen. Nästa vecka är vi tillbaka med full styrka igen. Då ska även utgrävningen fotograferas från luften medelst fjärrstyrd helikopter! Mer om det kan du säkert läsa om i framtiden i kommande blogginlägg.

Några av rösena har visat sig innehålla keramik. Framförallt två av rösena har innehållt mer keramik än andra. Keramiken är förhistorisk, som mest centimetertjock, rödbränd på utsidan och svart på insidan. På ytan kan man dessutom se spår av keramikerns fingrar!

Anders Rosendahl och Annie Rosén


En del av den röd- och svartbrända keramiken. Foto: Annie Rosén

Mynningsbit där man kan se de tydliga spåren efter keramikerns fingrar. Foto: Anders Rosendahl


fredag 19 juli 2013

Gravar - röjningsrösen - skärvstenshögar

Anders Rosendahl rensar i ett röse. Bilden är tagen med fotospröt.

Undersökningarna vid Farstorp har nu pågått i snart sex veckor. Vi har nu undersökt flera av de gravliknande anläggningarna. En av de stora frågeställningarna som vi arbetar med är att problematisera fornlämningskategorierna grav – röjningsröse – skärvstenshög. Kategorierna används i FMIS och de har ursprungligen skapats med utgångspunkt i hur olika fornlämningar ser ut i markytan. Att utan vidare överföra dessa kategorier till arkeologiskt undersökta objekt är problematiskt.

Det finns anläggningar klassificerade som gravar på grundval av deras utformning – men som inte innehåller några spår av mänskliga begravningar. Företrädesvis rör det sig om stensättningar, dvs låga vällagda anläggningar av utvalt stenmaterial med likformig storlek, ofta med konstruktionsdetaljer som  kantkedja, mittblock eller mittgrop. Stensättningarna dateras till yngre bronsålder och äldre järnålder dvs cirka 1000 f Kr – 400 e Kr. Gravar utan begravningar är ett problem som sysselsatt den arkeologiska forskningen under en lång tid. Man har föreslagit att det är så kallade kenotafer; tomma gravar som varit minnesmärken över personer som dött i fjärran land. Man har också föreslagit att gravarna innehållit obrända döda, och att alla spår av dem nu är borta. Det finns också gravar som saknar begravningar men som innehåller enstaka utvalda föremål eller keramikkärl, något vi tolkar som avsiktliga nedläggelser, kopplade till trosföreställningar under förkristen tid.

Röjningsrösen är spår av stenröjning, oftast för odling, vilka företrädesvis dateras från tiden kring Kristi födelse och framåt, även om det finns exempel på stenröjning för odling redan under bronsålder, från ca 1000 f Kr. Röjningsrösen kan vara vällagda, med jämt stenmaterial. Det vanligaste är att de endast innehåller röjningssten, ibland går det att urskilja olika röjningsfaser, något som betyder att man återvänt vid upprepade tillfällen för att odla ett visst område. Det finns emellertid röjningsrösen som innehåller människoben och begravningar utformade på samma sätt som i stensättningar. Det finns också röjningsrösen med avsiktliga nedläggelser av olika typer av föremål.

Skärvstenshögar slutligen, är högar av eldsprängd sten. De är ofta omsorgsfullt utformade med kantkedja och kan vara anlagda kring markfasta block. De dateras till bronsålder och äldre järnålder, cirka 1500 f Kr – 400 e Kr. Den eldsprängda stenen kommer från kokgropar och härdar där man lagat mat. Det förekommer att människor begravts i skärvstenshögar och begravningarna är utformade på samma sätt som i stensättningar. Det finns också många exempel på att utvalda föremål deponerats i skärvstenshögar. Inom arkeologisk forskning har man uppmärksammat att skärvstenshögar kan ha mycket varierande tolkning. Vissa verkar ha varit rena avfallshögar, där man samlade upp skärvsten som sedan kunde användas som byggnadsmaterial i t ex vägar. Andra är omsorgsfullt utformade, placerade i höjdläge och knyter tolkningsmässigt an till gravar. Dessutom finns många med drag av både avfallshögar och gravar.

Vi har nu undersökt flera konstruktioner som till det yttre liknar gravar – runda stensättningar. De har jämn och välvd profil, fyllning av mindre stenar med inblandning av skärvsten, särskilt i ytan, samt kantkedja eller större stenar i kanten. Undersökningen visar att de är resultatet av upprepade stenröjningsepisoder. I ett äldsta skede har man röjt huvudstora stenar. Vi har hittat större mängder förhistorisk keramik som knyts till just detta äldsta skede i två av anläggningarna. Det rör sig antagligen om hela kärl. En tolkning av keramiken är att det rör sig om spår av rituellt deponerade kärl. Ett argument för en sådan tolkning är att det ännu saknas spår av någon samtida boplats trots att matjorden nu avlägsnats över stora områden.

Maria Petersson

fredag 28 juni 2013

Farstorp: "Först torvar vi av"

Jönköpings läns museum och Riksantikvarieämbetet genomför tillsammans en arkeologisk undersökning strax söder om Farstorp, Nässjö, Småland, Sverige!
 
Nu har vi varit i fält i nästan tre veckor och efter att ha varit tvungna att brottas en hel del med elsäkerheten, har det den senaste veckan varit (nästan) full fokus på arkeologin!

Arbetet är just nu inriktat på två huvudteman, gravar och agrara lämningar. Fram i augusti kommer vi även få med stenålder, då spåren efter en trolig tidigneolitisk boplats ska undersökas. Mer om flinta och kvarts då, får vi hoppas.

Nu undersöker vi alltså röjningsrösen och troliga gravar. Över alla rösen (både förmodade gravar och sådana som är spår efter stenröjning vid agrar verksamhet) banas det översta moss- eller torvlagret av. Detta för att vi ska kunna få en första översiktliga bild av objekten och kunna bedöma hur vi ska angripa dem metodiskt och hur vi på bästa sätt ska dokumentera dem. Avbaningen gör vi med hjälp av maskin och en hel del arbete med hacka.


Tre rösen på rad. Genom att ta bort det översta torvlagret får vi en första bild av objekten. I detta fall är det tre röjningsrösen som vi i nästa steg kommer att gräva bort till hälften för att på så vis kunna dokumentera ett tvärsnitt, en profil, genom dem.

Över ett större, sammanhängande område har vi banat av och på så vis frilagt flera röjningsrösen och de mellanliggande åkerytorna. När större ytor banas av på detta sätt kan strukturer i den fossila åkermarken, odlingshinder och åkerindelningar, framkomma som inte går att se då torven är kvar. Dessa indelningar och andra strukturer kan berätta om jordbruksteknik och ägoförhållanden under olika tider.
Ett större område är avtorvat och röjningsrösen och odlingshinder framträder. Några profiler har sparats så vi kan dokumentera och tolka lagerföljden i området.

Över ytan, i det allra understa skiktet av den äldre matjorden/odlingslagret, har vi i detta första skede tagit prover för att analysera om det finns brända växtdelar från det som en gång odlats i området.
 
Slutligen: Några har undrat, andra förstår inte ens än att de vill veta. Oavsett vilket berättar vi nu stolt att vi på Arkeologidagen, söndag 25:e augusti, har visning(ar) för den intresserade allmänheten. Mer information kring detta (och eventuella andra visningar under augusti-september) kommer i början av augusti, här på vår blogg och på www.jkpglm.se.


onsdag 26 juni 2013

En ovanlig stadsgrävning

Den 24 juni började Jönköpings läns museum med en förundersökning i det gula huset på Smedjegatan 11 och 13 i Jönköping. Det är en ganska ovanlig arkeologisk undersökning eftersom den äger rum inuti en stående byggnad. Huset är tänk att bevaras och ingå i den nya byggnationen. Undersökningen som kommer att hålla på tom den 5 juli innebär att vi tar upp två mindre schakt i två rum och ett schakt ute på bakgården.

 
 
Den här delen av Smedjegatan bebyggdes omkring  1610, men husen som står där nu uppfördes på 1790-talet. Syftet med den arkeologiska förundersökningen är att se hur mycket av själva grundläggningen av tomten och den äldre bebyggelsen som finns kvar på platsen. I början av 1600-talet så gick Munksjön ända upp i det som nu är Smedjegatan och vi vill veta hur denna del av tomten användes både före och efter gatans tillkomst.

Vi arkeologer är mest vana vid att använda oss av en grävmaskin som kan lyfta bort alla stenar och stora mängder jord men nu måste vi skotta upp allt ur de två schakten inne i husen. De första lagren var dammiga och torra men mot botten blir de blöta och tunga eftersom grundvattnet kommer fram på ca 1,20 m djup och vi vill ner till ca 1,5 m djup. Detta innebär både tunga och höga lyft över huvudet. Även belysningen kan vara besvärlig inne i ett litet rum när man behöver fotografera, men det har löst sig med hjälp av många lampor.

Hittills har vi kommit ner till tidigt 1600-tal i det ena rummet och hittat delar av den första byggnaden som funnits på tomten. Den består av ett fundament i tegel, troligen en eldstad, stockar och stenar efter väggarna. I det andra schaktet har vi hittat rester efter den infart som fanns till innergården, liknande det portlider som ligger mellan husen nu. Men även rester efter ett hus med flera golvnivåer och syllstenar från väggen. De fynd som hittats är hushållskeramik såsom skålar och fat, porslin, fajans, järn föremål, ett mynt från tidigt 1700-tal och olika pipor.

I nästa vecka börjar vi undersöka innergården och då blir det lite lättare för vi kan använda en liten grävmaskin. Kika gärna in genom fönstren och se hur det ser ut när museet gräver inuti ett hus, om du har vägarna förbi Smedjegatan.
 
Susanne Nordström

onsdag 19 juni 2013

Farstorp: Nu är vi igång

 
 
Den arkeologiska undersökningen av fornlämning 295, Barkeryds socken, strax söder om Farstorp, startade 10 juni.
Det rör sig om ett ca 90 000 m2 stort röjningsröseområde där själva undersökningen berör lite drygt 1/3, eller 34 000 m2. I likhet med flera tidigare undersökta röjningsröseområden på sydsvenska höglandet visade sig fornlämningen, vid de förundersökningar som genomfördes under 2012, vara komplex både vad gäller ingående fornlämningstyper och tidsskikt. Sannolikt innehåller området en tidigneolitisk boplats, gravar och gravlika lämningar från äldre järnålder samt odlingslämningar från järnålder fram till historisk tid.

De första 1 ½ veckorna i fält har dock, tvärt emot vad vi tänkte, inte i första hand handlat om de arkeologiska utmaningarna i denna spännande fornlämningsmiljö. Att gräva direkt under kraftledning ställer nämligen helt nya krav på oss arkeologer, vad gäller säkerhet och arbetsmiljö. Denna första fälttid har därför främst präglats av säkerhetskurser, planering av arbetet under och vid sidan av kraftledningsgatan samt omprioriteringar av arbetsytor.
Sakta men säkert börjar dock även de mer arkeologiska frågorna ta plats och vi ser framför oss en intensiv sommar bland röjningsrösen, gravar, kraftledningar och elstolpar.

 

 

tisdag 18 juni 2013

Bollarp. Säsongslut med möjlighet till extramaterial.


Nu har renritningen gjorts av det som än så länge går under arbetsnamnet Bollarpshuset II. En säker syllstensrad i öster, en väggsyll eller yttersyll i söder samt en högst trolig syllstensrad i norr. Trotts att vi fick grävt flera metersrutor än beräknat, har vi inte lyckats fånga in hela huset varför ytterligare en grävningsinsats innan säsongen är slut vore att önska. Vad vi däremot har avgränsat är husets värmekonstruktion. En 1,5 m2stor anläggning i hörnet mellan östra väggen och södra inner/ytterväggen. Högst troligt utgör denna botten av en rökungsnkonstruktion. Anledningen till att inget spisröse har bildats beror sannolikt på att stenen återanvänts i Bollarpshuset I som var bebott mellan 1550 och 1630. Att bottenplattan utgjort hela spisen som en låg eldstad motsägs av att stenmaterialet endast i ringa del var eldpåverkat. Spiskonstruktionen omges av ett ca 5-10 cm tjockt lager av jord uppblandad med kol och bränd lera. Vi har dock inte gått ner i detta lager ännu, utan avvaktar till nästa grävningstillfälle.

Efter ett tag framträder faktiskt några väggsyllar ur fixeringebilden. Några frågor: vad är skramlet i sydväst? Vad gör de stora hällarna inne i huset strax nordöst om spiskonstruktionen? Gräv igenom era planritningar på gamla hus och kom med tips och paralleller.
 Fyndmaterialet var synnerligen magert. Ett ca 5 cm långt, tungformat järnföremål som närmast påminner om ett remändebeslag, två bitar slagg uppblandad med småsten och sand, tre bitar av förslaggat eller sintrat material med glasaktig yta. Sista dagens sista timme sveptes grunden med detektor och pipen kom tämligen tätt. Ett par indikationer grävdes. På ena stället hittades en del av tenen till en handsmidd spik med kvadratiskt snitt och på det andra stället var det falsklarm, hur vi än grävde och sållade framkom ingen metall.
Ett av de få fynden. Ett remändebelag?

Dateringsfrågan är således långt från löst. Men det finns argument för att hus II är äldre än hus I. Ett argument är fyndlösheten som visar att vi befinner oss i en annan materiell kontext. Även om huset inte har varit ett bostadshus, utan ett eldhus, brygghus eller bastu borde antalet järnfynd vara fler. För det andra: Spiskonstruktionen har plockat ner och återanvänts. Då finns två alternativ, antingen i Bollarpshuset I eller i soldattorpet Lövhult som var tredje bosättningen på plats och som var bebodd mellan 1810 och 1940. För det tredje bör man kunna tolka rökugnen som en äldre form av spiskonstruktion i Småland medan skorstenskonstruktionen med öppen spis mot bostadsrummet och bakugnsdel som mynnar i köket, och som finns i Bollarpshuset I är yngre. Det kan dock vara så att Bollarpshuset II hör till 1550-1630-talskomplexet och att hus II helt enkelt är brygghus eller bastu. Jag antar att rökugnen dög gott till den typen av verksamhet. 
Som vanligt ger en grävning upphov till flera frågor än svar. Icke desto mindre har vi fått några svar: Ja, den konstruktion som vi började gräva år 2010 är ett hus och ja, det är åtminstone lika gammalt eller äldre än Bollarpshuset I. Penningen slut men spänningen kvar.
Vad vi, det vill säga Anna Ödéen, också hann med var att gräva fram kärnkonstruktionen av ugnen i Bollarpshuset I. Bakugnskonstruktioenen som vette mot husets minimala köksdel/bakstuga framträder som en kvadratisk form grundligt stenssatt med en "brandvägg" runt om.
Ugnens innanmäte frilagd i Bollarpshuset I.
 Nu börjar strödda timmar av efterarbete mellan de ordinarie ärendena och sen en liten teknisk rapport. En from förhoppning om vidare grävning i sommar eller tidig höst kan man alltid hysa.  Annars det dags att tacka: Tack markägarna Tord J och Bengt W för at vi fick böka kring i era marker, tack Birger, superpedagogen i Vireda skola, tack alla skolelever i fyran och femman och tack till alla ni från hembygdsföreningen som var med och grävde med oss. Strålande insats av er alla tycker Susanne Haltiner Nordström, Anna Ödéen, Claes Pettersson och jag, Ådel V. Franzén. Att vi dessutom hade tur med vädret var en välsignad bonus.   

Work in progress. Arbetsbild Bollarp 2013. Fotograf: Anna Ödéen, Jönköpings läns museum.

fredag 7 juni 2013

Tavla att hämta...



Som arkeolog jobbar jag vid Jönköpings läns museum, men i andra sammanhang kallas vårt museum av och till för John Bauers museum. Sekelskiftskonstnären och sagoillustratören har satt ett outplånligt avtryck i sin hemstads historia och framförallt i dess konstliv. Länsmuseets samlingar innehåller en brett spektrum från de tidigaste barnteckningarna, över studietidens skisser och prov, fram till den vuxne John Bauers välkända verk. Framför allt är det kanske illustrationerna till Bland tomtar och troll från 1907 som den breda publiken tagit till sitt hjärta. Bilderna sätter in honom i ett samtida nordiskt perspektiv, där konstnärer som Finlands Akseli Gallen-Kallela och Theodor Kittelsen i Norge tog sig an att ge den nationella sagoskatten en visuell gestaltning. Men för John Bauer kom trollen och älvorna att bli en något av en tvångströja en bit in på 1910-talet. Han var ung, bara strax över trettio år gammal, och började nu dras mot kubismen. Vem vet vilken riktning hans konstnärskap kunde ha tagit om inte ångaren Per Brahe gjort sin ödesdigra gir utanför Hästholmens hamn den där kalla novembernatten 1918?


Esters porträtt av en anonym pojke. Ett verk från tiden på Konstakademien?


Men det finns en konstnär till som förtjänar att lyftas fram på ett  John Bauers museum, nämligen Ester Ellqvist - hans hustru. Hon var två år äldre än John, född år 1880 i Ausås mellan Helsingborg och Ängelholm. Hon var elev vid Konstakademien åren 1900 till 1905 och hade dess professor Olof Arborelius som lärare. Ester studerade samtidigt etsning vid Tallbergs ansedda skola. Hon var en talangfull ung konstnär i sekelskiftets av förändring sjudande Sverige. Men äktenskapet med John Bauer förändrade allt. Karriären och den konstnärliga utbildningen avbröts motvilligt och Ester blev maka och mor. Visserligen reste det äkta paret på gemensamma studieresor till Tyskland och Italien, men det var Johns konstnärskap som räknades. Speciellt då efter att sonen Putte hade fötts.

Vi kan idag studera början på en lovande karriär genom de få bevarade verken av Esters hand. En utveckling som i likhet med så många andra kvinnliga konstnärers avbröts av ett äktenskap med en manlig kollega. Man kan ana Esters frustration över den roll hon kom att hamna i.

När det gäller en konstnär som Ester Ellqvist, vars produktion beklagligtvis kom att bli så begränsad, är varje tillskott till samlingarna bokstavligt talat guld värt. Därför var det extra trevligt att jag kunde göra en insats för ett par månader sedan. Det handlade om ett litet porträtt av en ung pojke; möjligtvis en studie som Ester utfört under sin tid på Konstakademien. Målningen hade testamenterats till länsmuseet och fanns nu att hämta hos dödsboets förvaltare, Sparbanken Öresund hemma i Lund. Så efter att formaliteterna raskt hade klarats av kunde tavlan fraktas i vår bil upp till Jönköping. Ibland kan det vara riktigt givande att vara långpendlare - speciellt om man kan bidra till att synliggöra en oförtjänt bortglömd svensk konstnär!



torsdag 30 maj 2013

Den dolda lustgården - Upptäck Rosenlund!

Ikväll den 30 maj är det dags för nästa stadsvandring inom ramen för temat: Stadens gröna rum!

Den dolda lustgården

Gustaf Mauritz Posses okända park på Rosenlund

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge, med vid utsikt över Vättern, är den en god representant för de lantställen som växte upp runt staden på 1700-talet. Byggherren hette Gustaf Mauritz Posse, jurist vid Göta Hovrätt och känd lantbruksreformator. Vid en renovering av parken år 2010 gjordes en oväntad upptäckt. Strax under dagens markyta ligger den gustavianska trädgården bevarad med sina gångar, planteringar och parterrer. Den sensationella upptäckten kan, rätt förvaltad, göra Rosenlund till ett trädgårdshistoriskt besöksmål av högsta klass!

Det är samling på planen framför herrgården kl. 18.00. Tre guider med tre olika specialområden visar. Antikvarie Bo E. Karlson låser upp baron Posses hus och visar runt. Arkeolog Claes Pettersson berättar om den dolda gustavianska parken och de utgrävningar som skedde i slutet av april. Landskapsarkitekt Björn Kalin guidar i Rosariet som just nu blommar med försommarprakt!

VÄLKOMNA!

Länsmuseet arrangerar i samarbete med Jönköpings kommun, Tekniska kontoret.

onsdag 29 maj 2013

Bollarp: in da house!


I dag lyckades vi vrida tillvaron rätt och lustiga huset blev logiska huset. Nu har vi en stuga, ca 7 x 4 meter stor, enrummare med rökugn belägen husets södra del. Vi är således tillbaka i den tolkning som gjordes 2010, då högst hypotetisk och grundad på endast åtta grävda enmetersrutor. Men nu, med tjugo kvadratmeter grävda har vi tre väggar och den fjärde på väg. Att arbeta med olika arkeologer betyder att skilda erfarenheter möter de fysiska lämningarna på plats. Claes, som var ute i dag tillsammans med Anna, lärare Birger, skolbarnen och jag, har grävt otaliga medeltida hus i Skåne, både ensamgårdar och i bykontext. Rökstugans konstruktion var honom allt annat än främmande och alltmedan ruta efter ruta sänktes ner till rätt nivå blev det klart vad som var ute och vad som var inne. En tanig syllstensrad som pep av åt helt fel håll är än så länge underlag till väggen i en farstu som funnits i södra delen av husets östra långsida. Platta hällar utanför markerar var ingången bör ha varit.

Av rökugnen finns endast botten kvar. En snygg kvadrat, mot långhusväggen och in i rummet avgränsad av stenrader som närmast fungerat som brandväggar. Dessa och själva ugnen har rivits och materialet har återanvänts. Det ligger närmast till hands att materialet kom till användning i Bollarpshuset som låg endast 25 meter åt norr, alltså den redan utgrävda kåken som vi vet var bebodd mellan 1550 och 1630. Detta gör att vi börjar bli tämligen säkra på att det vi nu gräver är äldre. Fynden är få. Förutom bränd lera som förekommer frekvent kring rökugnsfundamentet men sparsamt i huset i övrigt, har ett järnföremål, möjligen ett remändebeslag, en glättsten alternativ knacksten, en slaggklump och två bitar försintrat odefinierbart material framkommit. Till detta kommer två bitar av keramik och en slaggbit från 2010 års grävning. Detta kan kontrasteras mot de ca 150 fyndposter som registrerades i Bollarpshuset (den brända leran oräknat), varav merparten var järnföremål. Det nya huset speglar en annan materiell kontext.

För eleverna från Vireda skola var det sista dagen och med övertalning och lämpor hade de fått igenom sitt önskemål om att arbeta över! De var nämligen inte alls nöjda med den snålt tilltagna arbetstiden och inför nästa grävning med skolbarn inser vi att vi nog kan återgå till fem-dagars arbetsvecka. En tradition kan det kanske kallas när det begås för tredje gången: Bengt, en av hembygdsföreningens klippor, anlände med avslutningssurprisen till eleverna: glass. Lyckligtvis fanns det tillräckligt även till de lite äldre arkeologerna.

I morgon blir det stora dokumentations- och inmätningsdagen, utan elever men med totalstation. Sen får vi se hur snabbt planritningen till modellen Bollarp 2, kommer att presenteras på bloggen.
Cliffhanger: eleverna skolkar från skolan och kommer tillbaka till grävningen. Lärare Birger rasar: var är mina elever? Nu enmeterruta grävs: logiska huset blir åter lustiga huset.     

tisdag 28 maj 2013

Lustiga huset?


Vi har en syllstensrad, ett hörn, ett packat lager med sot, kol och bränd lera, men sen tar det igenkännbara slut. Det är bara att konstatera, det nya huset spretar åt alla håll. Möjligen håller vi fortfarande fast vid uppfattningen att det innanför syllstensraden finns en botten av en bortplockad spis- eller ugnskonstruktion bestående av eldpåverkad och sprucken sten. Men alla de andra skärviga stenarna då. Som återfinns lite varstans? Jag längtar efter en grävmaskin. Att få bana av och erhålla överblick. Enmetersrutor tar tid.

Så skall en syllstensrad se ut! Gärna som här med spismursröset i bakgrunden.
Logiska huset! Inte lustiga huset...
Icke desto mindre: strax innan nio anlände läraren i Vireda skola, Birger, med elever ur årskurs fyra och fem. Ett härligt gäng som spottade i nävarna och satte i gång. Avtorvning, rutgrävning, sållning och glädjen i att kunna fylla fyndpåsarna med bränd lera. För det var ungefär vad vi hittade i dag i såll och rutor, samt en bit slagg och ett avslag av flinta av eländig kvalitet. Årets elever skall ha beröm för att de på en gång lärde sig att hålla jämn nivå i rutorna! Inga gropar, inga uppallrade stenar. Och snacka om elever som vet att svinga en yxa i kampen mot elakartade rötter. Om fältskyddsombud borde man väl ha åsikter i frågan, men vem är jag att ta glädjen över ett lyckat yxhugg från ett barn? Förövrigt snackar vi Centerpartistiskt kärnområde, inga fysiskt förtvinade urban kids som knappast kan skilja mellan fram och bak på en yxa och än mindre vet att den kan svängas med bravur.

Ett fynd skiljde sig dock från den gråa eller snarare roströda massan av bränd lera, nämligen upptäckten av ett intakt såll med sållställning inne bland granarna, kvarglömt år 2010. En lyckad komplettering eftersom trycket var hårt på de befintliga sållen. Klockan två var det dags för elever och lärare att lägga av för dagen, fastän önskemål framkom om att få fortsätta gräva. Tur att det är en dag i morgon också, som dessutom enligt SMHI skal bli solig. Eleverna for och Vireda hembygdsförenings kärntrupp dök upp vipps ökades antalet enmetersrutor med ytterligare tre. Sen kom dropparna, så kom skuren och slutligen ösregnet. Strax innan fyra la vi av. Då var sållen igenkorkade med lera och vi övertygade varandra om att det inte blir nån bra arkeologi när det regnar.        

Cliffhanger: Huset visar sig vara en labyrint. Yxan hugger i sten och blir slö. Eleverna rasar: Bränd lera nu igen!