söndag 14 oktober 2012

Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen
Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga - den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål - är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?
Spjutspets
En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!
Fotangel
 Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan - den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå...

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!
Sporre
Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört - svenskar eller danskar - så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver - omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.
Hane till hjullås
Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.

torsdag 4 oktober 2012

Spännande hyddlämning i Smålandsstenar

Slutundersökningen av stenåldersboplatsen i Smålandsstenar har nu pågått i snart två veckor. Boplatsen är avgränsad till en relativt behändig yta, ca 20 x 15 meter. Centralt har vi en tydlig hyddbotten som består av en gråfärgad fyllning. I och omkring har vi identifierat ett antal stolphål samt en härd inne i hyddan.


                                         Hyddbottnen efter andra rensningen

Ett stort antal flintor har hittats, framför allt i hyddans södra del där också öppningen finns. Flintan sprider sig genom öppningen och ut på en aktivitetsyta utanför hyddan. Anmärkningsvärt är att vi hittat sju mycket fina mikrospånkärnor strax utanför hyddan inom ett begränsat område, ca 1,5 x 1,5 m. Kärnorna är fortfarande dugliga att använda och man kan undra varför dessa har blivit kvarlämnade. Kan det vara en depå där man avsiktligt lämnat kärnorna för att återkomma vid ett senare tillfälle?  I övrigt påträffas också följaktligen också en stor mängd mikrospån.


Mikrospånkärna påträffad strax utanför hyddan



Under presenningen ligger hyddbottnen skyddad från regn och rusk. I förgrunden ser vi aktivitetsytan utanför hyddan


Vi har nu drygt två veckor kvar och vi har ytterligare en eventuell hyddbotten att undersöka, dock utan den stora mängd flinta som i den första hyddan. Återkommer med med information.
Jörgen Gustafsson

tisdag 2 oktober 2012

Samma rösen där som här...

Utsikt från Krejansberget - landskapets förändring från havsvik till jordbruksbygd 
Landhöjningen och dess mer spektakulära effekter är kanske inget man i första hand tänker på som arkeolog i Smålands inland. Men när man exkurerar i en kustbygd som finska Nyland (Uusimaa) blir förändringarna så konkreta, så gripbara. En av de lokaler som vi deltagare i EAA-mötet i Helsingfors 2012 kunde besöka var Krejansberget i Sjundeå ((Siuntio) socken. Här ligger fyra av Finlands omkring 1300 bronsåldersrösen i ett minst sagt imponerande krönläge med milsvid utsikt. Skogsklädda bergsåsar, åtskilda av de bördiga åkerfält som en gång utgjorde havsvikar, sund och breda fjärdar.

Röset som majoren "grävde ut" på 1840-talet. Ser ni förresten Alf där han sitter på stenarna?
Efter en brant klättring uppför skogsstigen kom vår blandade skara, bestående av ett fyrtiotal arkeologer från Europas alla hörn plus två brasilianska kollegor, upp till krönets hällmarkstallskog. En nog så exotisk naturtyp för många av oss. För egen del noterade jag hur mycket blåbär som fanns dolda i riset. Min naturliga reflex att börja plocka några nävar solmogna bär orsakade en hel del lyfta ögonbryn. För vår allemansrätt som känns så självklar är ju egentligen allt annat än självklar i resten av Europa. Men uppe på Krejansberget kunde den som ville - och vågade - pröva på skogens bär. Och så fanns ju bronsåldersrösena och deras landskap att upptäcka under den korta tid som stod till buds. För det är ju förbannelsen med en exkursion - man kommer till en underbar plats där man vill stanna i timmar. Men har 25 minuter till sitt förfogande...

Ett ganska intakt röse som "bara" är 9 m i diameter. Imponerande bygge i vilket fall som helst!
Krejansbergets största röse är ca 20 m i diameter och ännu i sitt medfarna skick mer än två meter högt. I dess mitt finns som på så många andra ställen en vid plundringsgrop i vars botten man skymtar en hällkista. Röset "undersöktes" av major Fredrik von Lansen omkring 1840. Och i likhet med de flesta av den tidens fornvänner efterlämnade han varken någon redogörelse för sitt ingrepp eller några uppgifter om fynd. Ett halvsekel senare grävde Alfred Hackman ut ytterligare ett röse. Den gången påträffades keramik och brända ben i gravgömman.

Dalen vid Svidja med den å som idag är vad som återstår av öppet vatten...
Kanske är det inte så konstigt att gravarna på Krejansberget tidigt tilldrog sig intresse. För dom ligger fortfarande i ett väldigt framträdande läge i landskapet. Ett odlingslandskap präglat av den stora godsbildning som uppkom i Sjundeå socken, nämligen riksmarsken Klas Flemings (ca 1530 - 1597) eget Svidja. Här uppförde hans far Erik ett stort stenhus på 1550-talet. Han lät också köpa in fruktträd i Reval (Tallinn) och anlägga vad som anses vara Finlands äldsta kända trädgård på Svidja. Så de bördiga sedimentjordarna, de forna sjöbottnarna, nere vid bergets fot lockade en ny tids hövdingar till samma plats där företrädare för traktens elit gravlagts två och ett halvt årtusende tidigare...

måndag 1 oktober 2012

På tur med skogshistoriska sällskapet

Källaren på hygget, mitt i skogen. Torpet dit källaren hört hette också Skogen.
I källaren samlar jag alla aspekter på begreppet skog  jag kan
komma på och sen skakar jag om. Det gäller ju att se skogen för alla träd.
 
Skogshistorien och jag.

För ett par år sedan hade jag tröttnat på att betala min medlemsavgift. Skogshistoriska sällskapets tidskrift "Skogshistoriska Tidender" låg åter på mitt köksbord. I svarvitt och endast med rubriken mot en grön bakgrund. Och så innehållet: "En gammal kolare berättar",  "Jägmästarminnen", "Skogsskolan i Knäckebrödhult 1920-38".  Och så alla dessa foton från exkursioner som såg till förväxling likadana ut: "Pensionerad jägmästare X guidar Sällskapet på sin höstresa till kontortabestånden i Jämtland". Gubbe framför tall, talande till tjugo mannspersoner i dresscode militärgrön rock och Tretorn. I förstoringsglaset kunde jag även urskilja ett par kvinnor. Alla på fotot, utom jägmästare X, med ryggen mot mig. Så mycket bättre bevänt var det inte med årsboken. Jag skrev ett brev. Förklarade mig inte tillhöra målgruppen, tyckte det hela var gubbigt, 1900-talscentrerat och ganska ointressant. Överhuvudraget tyckte jag att planterade granar var ganska ointressant. Vad hade  dessa virkesåkrar med skog att göra?
Jag väntade mig inget svar, utan såg mitt utträde som tämligen odramatiskt. Men jag fick svar. Skogshistoriska sällskapet var intresserad av mina åsikter. Kunde jag berätta vad jag tyckte var fel, så skulle de gärna lyssna til mig. Först trodde de att jag var en man. Det är vanligt förekommande i mitt liv, huriallsindar ska man kunna få någon ledning om könstillhörighet utifrån det norska namnet Ådel? Som inte ens är vanligt förekommande i Norge?? Jag kan gärna vara man, det kvittar. Men nu upplyste jag dock om könstillhörighet. Sen fick jag besök! Av Dag K. Denne välformulerade och humoristiska skogsgigant och vi pratade under flera timmar om begreppet skogshistoria och hur det kunde göras relevant för större grupper. Skog för mig är så mycket mer än träden. Som arkeolog är skogen bakgund och scen för händelser som skett tusentals år tillbaka. Landskapet är förändrat, men lämningarna finns där. Ibland gör det moderna skogsbruket att konflikter uppstår kring frågor om bevarande kontra ekonomiska intressen. Som kulturgeograf är skogen ett landskap att problematisera kring och sätta in i ett större sammanhang där vår virkesproduktion i dag och tidigare haft globala återverkningar. Skogen är historia, agrarhistoria, ekonomisk historia och etnologi. Dag och jag skissade på olika sätt att synliggöra de olika perspektiven. Ett första steg kunde vara  att jag deltog och berättade på plats i ett landskap där olika tider och berättelser fanns representerade i skogen. Det kunde egentligen vara vilken skog som helst, men nu valde vi Margreteholm i Mullsjö kommun. En skog där jag vistats en del i samband med kulturhistorisk förstudie och utredning inför planerad vindkraftspark.
Och i fredags var vi där. Ett trettiotal medlemmar i Skogshistoriska Sällskapet samt förvaltaren och skogsarbetarna på Margreteholm. Vad kul vi hade, och vad mycket jag lärde mig! Jag tror att medlemmarna i Sällskapet också var ganska nöjda. Nu har jag utlovad en artikel till nästa årsboken och jag har givetvis ingen tanke längre på att lämna sällskapet. För att illustrera denna solskenshistoria med nyfunna vänner kan anföras att fredagen var ungefär den enda dagen under hösten som saknade spöregn, utan istället rann dagen upp med milt solsken. Man blir stämd i dur av mindre. Sittande på en tuva ätande rykande färsk gulaschsoppan med rökt kött i solgasset inser man ju att Skogshistoriska sällskapet och jag=sant.  

onsdag 12 september 2012

Glömda gårdar i skogen...

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt

Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu... Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor - gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare
Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna - ett blött och skitigt jobb!
Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig - förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.

Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop... 
Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad
Projektet fortsätter - fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet - ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft - och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.

måndag 10 september 2012

Medeltida skelett vid Bottnaryds kyrka


Just nu håller arkeologerna vid Jönköpings läns museum på med en undersökning av en del av den medeltida kyrkogården i Bottnaryd, ungefär 3 mil väster om Jönköping. Anledningen är att en tillbyggnad för bland annat ett nytt värmesystem ska anläggas intill den västra kyrkväggen. Den nuvarande kyrkan byggdes direkt efter att den medeltida kyrkan revs 1666. Kyrkan, som saknar torn, är en spånklädd korskyrka av timmer. I sydöstra hörnet finns ett gravkor för Johan Printz som var guvernör i kolonin Nya Sverige 1643-53 och från 1658 var han landshövding i Jönköpings län. Kyrkan har en detaljrik målningsdekor från 1690-talet av Anders Falck. Från kyrkans medeltida föregångare finns en dopfunt från 1200-talet.


Vid schaktningarna för tillbyggnaden har hittils påträffats ett tjugotal skelett. Så här långt har sju av dessa undersökts av en osteolog (benexpert) som konstaterat att 5 var kvinnor, 1 man och 1 obestämd individ som, inte kunde könsbestämmas. Kropparna har med hjälp av armarnas placering kunnat dateras till 1300-1400-talet. Ju högre upp på bröstet armar och händer är placerade desto yngre är gravläggningen. Det är inte känt när den medeltida kyrkan i Bottnaryd byggdes så begravningarna kan ge viktiga pusselbitar om kyrkans äldsta historia.


Ett besök på Nordens Gibraltar

Gustavssvärd - Sveaborgs äldsta del
Man ser de låga, gråa murarna när färjan närmar sig det trånga inloppet till Helsingfors. Sex små skärgårdsöar har byggts samman till en gigantisk sjöfästning - Sveaborg. En gång rikets tungt bestyckade lås mot öster och samtidigt bas för skärgårdsflottan. Påbörjad år 1748 under ledning av överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd och raskt utbyggd till Sveriges största fästning. I och med dess ännu omtvistade kapitulation våren 1808 omöjliggjordes i praktiken en återerövring av Finland. Under det följande seklet kom Sveaborg att fungera som en rysk garnisonsort.

Fästningens bebyggelse skadades svårt under Krimkriget i samband med den engelska flottans bombardemang i augusti 1855. Ett resultat blev att en ny försvarslinje byggdes, försedd med moderna kanoner eftersom befästningarna från svensktiden hade visat sig vara hopplöst föråldrade. I efterdyningarna till det rysk-japanska kriget utbröt ett myteri på Sveaborg sommaren 1906. Det var emellertid dåligt förberett och krossades efter 60 timmar.

Den 12 maj 1918 hissades republiken Finlands flagga över vad som i fortsättningen kom att kallas Suomenlinna. Samtidigt förvandlades den nu tomma fästningen till fångläger. Omkring 8000 fångar från den förlorande röda sidan i inbördeskriget spärrades in i kasematter och baracker. Omkring ettusen av dem beräknas ha dött; merparten av svält.

Fram till 1973 var Suomenlinna en finsk garnisonsort. Därefter har öarna med dess särpräglade byggnadsminnen ställts under civil förvaltning. Idag finns ca 850 fastboende och service i form av daghem, skola och butiker. Årligen besöks Sveaborg / Suomenlinna av mer 700 000 turister och det 1998 invigda Sveaborgscentret står för information. Hela området är sedan 1991 uppsatt på UNESCO:s lista över världsarv.


Hornverket Hessenstein; tvärs över viken bastion Dygd
I samband med att den stora EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) gick av stapeln i Helsingfors nu i slutet av augusti anordnades en exkursion ut till Suomenlinna. Under sakkunnig guidning av arkitekter, arkeologer, krigshistoriker och marinarkeologer fick en båtlast arkeologer från hela världen tillträde till både kända och okända delar av det vidsträckta fästningskomplexet. Programmet var tajt och väl genomtänkt, men likväl var det förstås bara möjligt att se en bråkdel av det som idag är ett av Finlands främsta turistmål.


Ritning av tvärsnitt genom konserverad befästningsmur

Av speciellt intresse för oss som jobbar med att bevara murarna från Jönköpings slott var förstås att se hur man löser restaureringsproblematiken på Sveaborg. Här har man gått från att i princip ersätta bristfälligt murverk till att istället bevara det autentiska med utnyttjande av äldre murningstekniker och korrekta material. Det handlade mycket om en övergång från att betrakta Ehrensvärds fästning som enbart ett arkitektoniskt objekt till att hysa mer av en historisk helhetssyn. På samma sätt diskuterar man idag de åtgärder som vidtogs på 1900-talet i avsikt att "rensa bort" fästningsområdets ryska minnesmärken. Till exempel förvandlades då den ortodoxa garnisonskyrkan från 1854, helgad åt Alexander Nevskij, med sitt framträdande läge på Öster Svartö till ett fyrtorn...

Merparten av det restaurerings- och underhållsarbete som sker, genomförs av fångar från den öppna arbetskoloni som finns på öarna. Det handlar om eftertraktade utbildningsplatser och om en verksamhet som drivs närmast på entreprenadbasis som vilket byggföretag som helst.
 
Daniel Thunbergs torrdocka - ett mästersycke av ingenjörskonst!
En av de stora sevärdheterna på Sveaborg är den enorma torrdocka som byggdes på 1750-talet genom att förbinda tre mindre öar med Vargön. Man pumpade ut vattnet ur det förutvarande sundet med hjälp av ett väderkvarnsdrivet maskineri och jämnade till bassängens botten. På så sätt skapades ett varv där minst 15 svenska fregatter kom att byggas, liksom ett otal mindre skepp och båtar. Dessutom fungerade torrdockan som vinteruppläggningsplats för en stor del av skärgårdsflottan.  
 
Kanonslup under konstruktion på Sveaborgs varvsområde
Framför allt var det den store nytänkaren inom skeppsbyggeriet, Fredrik Henrik af Chapmans konstruktioner som byggdes på Sveaborg. Hans skärgårdsfregatter och kanonslupar kombinerade segel och åror. De var lätta och manövrerbara, anpassade till trånga farleder och svårnavigerade kustvatten. Ett sådant fartyg, en kanonslup, byggs idag i den gamla sjöflygsverkstaden. Hon kommer att sjösättas nästa år som ett seglande minnesmärke över den svenska skärgårdsflottan. Ett fint exempel på hur äldre hantverkstraditioner hålls vid liv på dagens Sveaborg!
 
Sonarbild av träkonstruktioner från den ryska tiden ute i Artilleriviken
På Sveaborgscentret visas just nu en mycket intressant utställning om marinarkeologi och lämningar under vatten kring Sveaborg. Med hjälp av en elegant 3D-modell är det möjligt att manövrera sig runt i sund och vikar. Och det är mycket som döljs under ytan - vrak från 1700-tal fram till nutid, bryggor, kajer och resterna efter ett övergivet ryskt dammprojekt som skulle ha överträffat Daniel Thunbergs stora torrdocka om inte revolutionen 1917 kommit emellan...
 
Vid vårt besök pågick en marinarkeologisk undersökning av pålverk längs sundet mellan Svartö och Vargön. Genom att gräva i utfyllnadslager längs stranden och samtidigt kartera dolda pålrade med  georadar hoppades man kunna förstå sig på denna noga utförda strandskoning från 1700-talet. Problemet var bara att det smala sundet påverkades av de stora färjor och kryssningsfartyg som passerade ute i farleden till Helsingfors. Av och till sögs vattnet ut, vattenytan sänktes med flera dm, bara för att några minuter senare forsa tillbaks och översvämma schakten, Inte lätt att arbeta under sådana förhållanden...
 
Kanon i kasematt på Kyhlenbecks utanverk (rekonstruerad uppställning)
Men för den som grävt fram 1600-talsbefästningar i Jönköping sedan hösten 2011 var det nog de kompletta bastionerna på Sveaborg som gav det starkaste intrycket. För visserligen är Augustin Ehrensvärds fästning nästan 150 år yngre än de murar vi avtäckte i somras, men principen är densamma. Kanoner står uppställda i välvda rum nere i fästningsverkens markplan. Fukten och mörkret var högst påtagligt, nu liksom då. Men merparten av artilleripjäserna har för länge sedan tagits bort och skrotats. Åtskilliga kanonrör hamnade t.ex. som till hälften nedgrävda pollare längs Sveaborgs långa kajer. Fast i några rum har interiörerna delvis rekonstruerats. Röken, larmet och mynningsblixtarna lämnas dock till besökarens fantasi.
 
Bastion Wrede med embrassyrer för fästningsartilleriet
Resan ut till Sveaborg blev både lärorik och tankeväckande. Här fanns 1700-talets nytänkande med en till terrängen anpassad centralfästning. Tungt bestyckad och avsedd både som garnison och flottbas skulle den lösa uppgifter som var långt mer komplexa än föregående sekels anläggningar. Och när fästningskommissionen på 1730-talet dömde ut Jönköpining slott som varande "utgammalt, förfallet och odugeligt" fanns kanske redan tankar om ett modernt Sveaborg med i bilden...
 

torsdag 6 september 2012

Smålandsstenar - stenåldersboplats under gravfältet


Nu har vi avslutat undersökningen av gravfältet. Resultatet blev tre intakta gravhögar och rester av sex bortodlade. I två av de hela högarna fanns tydliga rester av bålplatsen kvar i form av brunna stockar. Den tredje graven visade inga spår av bålplats. Möjligtvis har kremeringen ägt rum på en annan plats varefter man spritt ut bålresterna i graven. Gravarna innehöll annars brända ben och fynd av järn som t.ex. knivar, pilspetsar, märlor och pincetter. Men också fynd i andra material som en bronsring, brynen, glaspärlor och en sländtrissa.

Under september tar vi oss ett antal tusen år ytterligare tillbaka i tiden och koncentrerar oss på den mesolitiska stenåldersboplatsen som påträffades i samband med gravfältsundersökningen. I nuläget har vi med stor sannolikhet träffat på botten på en mesolitisk hydda. Den är 4 x 3 meter stor och nedgrävd några decimeter. Vid framrensningen visade det sig att den innehöll ett stort antal flintor, och då har vi bara skrapat på ytan. Tekniskt sett är flintan baserad på mikrospånteknik, vilket placerar den i maglemoseperioden. I denna stund håller vi genom rutgrävning på att avgränsa boplatsen.

Boplatsens läge kan till en början verka konstigt då den ligger ca 500 meter öster om Nissan, men tar man med i beräkningarna att Fornbolmen vid den här tiden fanns strax inpå samt att det en gång har runnit en bäck precis nedanför boplatsen så är det helt logiskt och alla bitarna faller på plats.

Bland fynden av flinta är det ett som sticker ut, nämligen en fantastiskt fin mikrospånkärna, vilken ni kan se på bilden.

Återkommer snart med fler nyheter

Jörgen Gustafsson

tisdag 21 augusti 2012

Arkeologidagen 2 - Visning av Rosenlund söndagen den 26 augusti

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011
Rosenlunds eleganta gustavianska herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge med vid utsikt över Vätterstranden är den en mycket god representant för de lantställen som växte fram kring staden under 1600- och 1700-talen. Här hette byggherren Gustaf Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han lät uppföra huvudbyggnaden mellan åren 1786 och 1788. Att herrgården redan från början omgivits av en tidtypisk trädgård har man tagit för givet, eftersom Posse var känd som en reformator inom jordbruket. Hans Rosenlund fungerade som något av en modern mönstergård i Jönköpingstrakten. Här borde en park ha funnits redan från början. Men detta har förblivit ett antagande, för såväl kartor som äldre avbildningar saknas. Rosenlund har emellertid på senare år kommit att utvecklas till ett välkänt besöksmål för trädgårdsintresserade genom det 1977 anlagda Rosariet med dess idag över 400 sorters rosor.

Rosariet i maj 2011
I samband med att det västra partiet av herrgårdsparken skulle ges en välbehövlig ansiktslyftning genomfördes en undersökning med georadar. Kommunen var intresserad av att hitta lämningarna efter det torp som funnits på platsen före herrgårdens tillkomst och av att kunna pricka in den äldre landsvägens exakta sträckning. Dessa mål uppnåddes utan problem men något högst oväntat tillkom också. En park av 1700-talstyp fanns bevarad på ett djup av dryga halvmetern under dagens gräsmattor. Baron Posses eleganta trädgårdsanläggning kunde på nytt beskådas med sin strikt symmetriska uppbyggnad där gångar, parterrer (rabatter) och dammar bildat en intagande helhet. Dess siktlinjer har riktats över sjön och staden, mot de vilda berg som synts mot horisonten i dåtidens öppna, avskogade landskap. Det välordnade ställdes symboliskt mot den vilda naturen. I parken visar mängder av planteringsgropar hur påkostad anläggningen varit under sin storhetstid. Rosariet har fått sin gustavianska motsvarighet!

Baron Posses parkanläggning som den framträder på georadar
Den nyupptäckta parken vid Rosenlund utgör en i många avseenden sensationell upptäckt, såväl i ett inhemskt som ur ett internationellt perspektiv. Vi ser en ytterst välbevarad anläggning som inte verkar ha genomgått några större förändringar under sin brukningstid. Detta kan bli ett trädgårdshistoriskt forskningsobjekt av högsta klass. Med moderna analysmetoder skulle det vara möjligt att identifiera de växter som en gång prytt baronens rabatter, liksom de träd och buskar som kantat gångarna. Ett återskapande ligger inom möjligheternas ram; en spännande chans att ge Jönköping en sevärdhet av yppersta klass i likhet med Gunnebo slott utanför Mölndal. Där har man rekonstruerat hela den gustavianska herrgårdsmiljön i dess fulla prakt och fyllt den med liv, aktivitet och event. År 2006 hade Gunnebo 354 000 besökare. Sådana siffror skall vi kanske inte tänka oss när det gäller Rosenlund, men visst vore baronens park vid Vätterstranden en plats att längta till under fina sommarkvällar?
 
Gunnebo slott idag - en förebild?

 Arkeologidagen: Rosenlunds herrgård
Söndag 26 augusti, kl 10–16

Med den gustavianska parken på Rosenlund har Jönköpings innerstad har fått en ny fornlämning; en historisk trädgård med få motsvarigheter i landet. Men hur skall baron Posses eleganta park bäst kunna bevaras? Och är det möjligt att göra den synlig och tillgänglig på nytt? Hur kan vi förvalta vårt kulturarv? Det är frågor som kommer att diskuteras ute på Rosenlund under årets Arkeologidag.

 Visningen börjar i den välbevarade herrgårdsbyggnaden – en av Jönköpings verkliga pärlor. Därefter vandrar vi i den förvildade trädgård som idag täcker den gustavianska parkens gångar, parterrer, dammar och rabatter. Avslutningsvis möter vi dagens levande trädgårdsmiljö i form av Rosariet där en viktig uppgift är att förvalta och bevara äldre sorters rosor inom Projekt odlad mångfald (POM).   
Länsmuseets arkeologer och byggnadshistoriker står för guidningen i den spännande 1700-talsmiljön, medan Rosariet visas av landskapsarkitekt Björn Kalin, Jönköpings kommun.

Visningarna startar vid herrgårdens trappa kl 10:00, 12:00 och 14:00. Byggnaden hålls öppen mellan 10:00 och 16:00.

 Välkomna!


onsdag 15 augusti 2012

Arkeologidagen söndag 26 augusti


Söndag 26 augusti anordnas Arkeologidagen på ett flertal platser runt om i Sverige, en dag med möjlighet att höra lokalt verksamma arkeologer berätta om aktuella utgrävningar och projekt eller spännande lämningar.

I Jönköpings län anordnas arkeologidagen 2012 bland annat vid en nyupptäckt vikingatida järnframställningsplats strax väster om Öreryd (en knapp mil norr om Gislaved) samt vid Häryds masugn, vid sjön Härens västra strand (vid väg 604 mellan Gnosjö och Anderstorp). Arkeologidagen 2012 kommer också omfatta visningar av Rosenlunds herrgård i Jönköping. För mer information samt vägbeskrivningar och kartor se: http://www.jkpglm.se/se_o_gora/dag_for_dag.html

Den vikingatida järnframställningsplatsen vid Öreryd upptäcktes så sent som 2005, i samband med inventeringsprojektet Skog och historia (se http://www.jkpglm.se/arkeologi/projekt/kulturminne.html). Själva platsen där järnet har framställts ligger strax intill en sankmark och är idag täckt av mossa och lingon- och blåbärsris. Den är knappt synlig, en flack, avlång kulle i den glesa tallskogen. I närheten ligger också kolningsgropar vilket är lämningar efter kolframställning som direkt kan kopplas till den vikingatida och tidigmedeltida järnframställningen på platsen.

Dessa lämningar har inte undersökts arkeologiskt, men utifrån flera tidigare undersökningar av liknande järnframställningsplatser, t.ex. kring Jönköping, Taberg och Tranemo, kan vi ändå göra högst kvalificerade gissningar om vad som gömmer sig under mossa och blåbär. På arkeologidagen visar och berättar vi, på plats ute i skogen, hur lämningarna ser ut i dag och hur det en gång kan ha sett ut när järnframställningen var i full gång.

Den ruin efter Häryds masugn som idag står vid Härydsån vid sjön Härens västra strand, uppfördes så sent som 1862, men uppgifter finns om att en ugn funnits på samma plats redan på 1780-talet. Järnhanteringen i Småland växte fram under 1600-talet som en av de största näringsgrenarna och flera masugnar uppfördes.

I skogarna runt masugnar och bruk gav den stora järnproduktionen olika möjligheter till inkomst, vilket var viktigt i ett område där den odlade marken gav liten utkomst . Idag ser vi t.ex. spåren efter den omfattande kolning som bedrivits. På arkeologidagen berättar vi, på platsen för Häryds masugn och utifrån masugnsruinen, om järnframställning i Småland under nästan 600 år.