Bloggen flyttar

Arkeologibloggen för Jönköpings läns museum har flyttat. Nu hittar du oss här:

http://arkeologijonkoping.wordpress.com/

Ändra gärna i alla tidigare länkningar till sidan.

Cisterciensermunkar - medeltida innovatörer, eller inte? del II

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

 

Även om klosteretableringen i obygder var sant endast i vissa fall – så som i Nydala - kan det kanske förklara senare tiders koppling mellan odling och införandet av nya växter och brukningsmetoder. Om man tvingades bryta upp helt ny mark i en miljö med annat klimat och växtlighet än vad man var van vid, var man troligen också mer mottaglig för både nya grödor och nya metoder. Men i så fall har man snarare anammat redan befintliga lokala metoder - inte tagit med helt nya utifrån. Att klostren fått rollen som innovatörer inom jordbruk kan kanske delvis förklaras med odlingarnas storskalighet: ”Nya” grödor och odlingsmetoder kan ha använts långt tidigare men först när klostren också börjar använda dem, slår de igenom i det sekulära samhället i stort.

I Nydala har arkeobotaniska analyser av jordlager påvisat att området redan var uppodlat, men inte i någon större skala, när klostret började byggas på 1140-talet. Först när kyrkan var färdigbyggd efter 120 års slit började man röja upp allt större ytor för odling, bete och även för slåtter. Man odlade framförallt råg och vete, men även havre och bovete förekom, liksom hampa.

Modell av cistercienserklostret Bebenhausen i Tyskland.
Till vänster, och innanför klausurmuren, syns klostrets omfattande
trädgårdar, och i bakgrunden syns fruktträdgårdar.

Klostrens roll som trädgårdsodlingens införare i landet är inte heller helt klar. Visst hade man omfattande trädgårdar – inte minst på grund av att en stor del av kosten bestod av vegetabilier, på grund av de stränga fastereglerna. Men senare års arkeobotaniska undersökningar av järnålderns bosättningar har också kunnat påvisa förekomsten av trädgårdsodling flera århundraden innan de första klostren anlades. Under vår tideräknings första årtusende odlades rovor, selleri, dill, lök, dådra, humle med mera på dessa bosättningar.

Även i de tidigaste städerna, så som Lund och Skänninge, har man påträffat så kallade makrofossiler och frön efter grönsaker, krydd- och medicinalväxter och fruktträd inom klart avgränsade ytor på tomterna. Så, både trädgårdsväxter och regelrätta trädgårdar fanns långt innan klosterordnarnas ankomst. Däremot kan man anta att klostren var, om inte först, åtminstone bland de första att anlägga regelrätta prydnadsträdgårdar med blomsterbäddar. Hos cisterciensererna var det viktigt att varje dag pryda altaret med vackra blommor, när dessa fanns att tillgå.

Fornbolmen ­­– en plats för stenålderns folk

När man reser i Jönköpings läns sydvästra delar och kommer fram till trakterna kring Reftele öppnar sig plötsligt ett vackert och bördigt jordbrukslandskap som sträcker sig söderut mot länsgränsen. Åkerarealerna är stora och likaså många av mangårdsbyggnaderna. Landskapet är bördigt och rikt och verkar inte höra hemma i den annars ganska karga småländska naturen. Detta gör att man förmodligen lyfter på ögonbrynen när man kommer hit för första gången. Anledningen till förändringen i landskapet är att här en gång i tiden har legat en stor sjö. Sjön kallas för Fornbolmen eller Storbolmen.

Fornbolmens största utbredning enligt geologen Erik Nilsson.

,

Sjön bildades när inlandsisen drog sig tillbaka för ca 12 000 år sedan. Till en början sträckte sig denna issjö ända från nuvarande södra Bolmen upp till iskanten strax norr om Vätterns södra spets. Men efterhand när vattenflödet från avsmältningen avtog separerade sjön sig från isen och en självständig fornsjö skapades. Exakt hur länge sjön existerade är inte säkert men arkeologiska fynd och geologiska iakttagelser pekar på att sjön försvann för ca 6 000 år sedan. Fornbolmens historia kan alltså omfatta en period på drygt 5 000 år.

När det gäller sjöns utsträckning är det egentligen bara en enda forskare som jobbat med frågan. Kvartärgeologen Erik Nilsson skrev i slutet av 60-talet en avhandlig som bl.a. behandlade Fornbolmens historia. Där kom han fram till att sjön, i vissa delar, sträckte sig från nuvarande Bolmen i söder till Vaggeryd i norr och från Reftele i väster till sjön Vidöstern i öster. Sjöarna Hindsen, Floren och Furen, som ligger öster om Vidöstern, var inte en del av Fornbolmen utan är förmodligen restsjöar från det tidigare issjöstadiet.

Där sjön en gång låg är i dag bördiga åkermarker.

,

Anledningen till att Fornbolmen försvann under början av neolitikum är en process som startar i och med att inlandsisen försvinner. När isen har smält undan strävar landet efter att höja sig. Denna process verkar kraftigare ju längre norrut man kommer eftersom isen har tryckt ned landet under längre tid. Resultatet av denna oregelbundna landhöjning är att sjön börjar ”tippa” söderut. Under hela sjöns historia har avrinningen skett via pasströskeln vid Reftele ut i Nissan. Men till sist tog tippningen ut sin rätt och trycket på sjöns södra del skapade en ny avrinning vid Skeen i nuvarande södra Bolmen, vilket medförde en snabb sänkning av sjön. Detta var naturligtvis en omvälvande händelse för de människor som levde kring sjön. I nästa  avsnitt av denna bloggserie kommer vi att titta på Fornbolmen ur ett arkeologiskt perspektiv.

Jörgen Gustafsson

Cisterciensermunkar - medeltida innovatörer, eller inte? del I

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

 

Cistercienserorden var mycket driftig, och under sina första 35 år (ca 1115-1150) etablerade man uppemot 330 kloster runt om i Europa. På bara några årtionden blev man den mäktigaste klosterorden i Europa. Ordensreglerna påbjöd att nya kloster skulle etableras långt från befolkningscentra, helst i rena obygder där munkarna själva skulle bygga kyrka och kloster och bryta upp ny odlingsmark. Alla kloster skulle vara självförsörjande, varför stora markarealer vara en viktig förutsättning vid val av etableringsplats. I det tättbebyggda Mellaneuropa var det ibland svårt att hitta riktiga obygder varför många kloster hamnade i centralbygder. Man till och med avhyste hela byar för att göra plats för klostren. Även i Sverige, trots sina vida skogsmarker och obygder, etablerades de flesta i eller i närheten av dåtida centralbygder. Eftersom de svenska etableringarna skedde främst via kungliga donationer, var klostren hänvisade till befintliga gårdar och/eller byar med tillhörande marker. I andra fall övertog man befintliga klosteranläggningar från andra ordnar. Inom dagens Sverige har det funnits ett trettiotal cistercienserkloster under medeltiden, varav de äldsta är Alvastra och Nydala, som grundades 1143 (eller 1144). Nydala kloster var den enda i Sverige som hamnade i riktiga obygder långt från allfartsvägar, i det inre av Småland. Kanske ska Nydalas lokalisering ändå inte enbart ses som utryck för att man ville följa ordensreglerna till punkt och pricka, utan förklaras med att biskop Gisle i Linköping, som anses vara klostrets stiftare, överlät sina privata egendomar till klostret. Gisle var den första kända svenskfödda biskopen (biskop ca 1140-1170) och det har t.o.m. spekulerats i att han kanske härstammade från dåvarande Vrigstad socken, där även Nydala ingick, eftersom han ägde flera gårdar här. 

Endast östra delen av klosterkyrkan samt portkapellet
(till höger i bild) finns bevarade i Nydala.

Idag vet vi inte ens om det fanns någon bebyggelse på platsen innan munkarna anlände. Ofta kan man härleda äldre bosättningar med hjälp av bygdenamn och fornlämningar (dvs gravar som kan dateras till järnålderns slutperiod, vikingatiden). I Nydala har klostret gett namn åt platsen – Nova Vallis, Den nya dalen, vilket kan jämföras med moderklostrets Ljusa dalen (Clairvaux). Så där får vi ingen hjälp. Men, angående ortnamn kan man konstatera att ålderdomliga -ryd och -stad-namn i närområdet tillsammans med enstaka järnåldersgravar tyder dock på att viss bebyggelse har funnits i området under järnålder och tidig medeltid – men inte nödvändigtvis just där klostret byggdes. Även en pollenanalys, gjord 2007, påvisar att området använts för bete och odling redan omkring 300-400 e.Kr.