På tur med skogshistoriska sällskapet

Källaren på hygget, mitt i skogen. Torpet dit källaren hört hette också Skogen.
I källaren samlar jag alla aspekter på begreppet skog  jag kan
komma på och sen skakar jag om. Det gäller ju att se skogen för alla träd.
 

Skogshistorien och jag.

För ett par år sedan hade jag tröttnat på att betala min medlemsavgift. Skogshistoriska sällskapets tidskrift "Skogshistoriska Tidender" låg åter på mitt köksbord. I svarvitt och endast med rubriken mot en grön bakgrund. Och så innehållet: "En gammal kolare berättar",  "Jägmästarminnen", "Skogsskolan i Knäckebrödhult 1920-38".  Och så alla dessa foton från exkursioner som såg till förväxling likadana ut: "Pensionerad jägmästare X guidar Sällskapet på sin höstresa till kontortabestånden i Jämtland". Gubbe framför tall, talande till tjugo mannspersoner i dresscode militärgrön rock och Tretorn. I förstoringsglaset kunde jag även urskilja ett par kvinnor. Alla på fotot, utom jägmästare X, med ryggen mot mig. Så mycket bättre bevänt var det inte med årsboken. Jag skrev ett brev. Förklarade mig inte tillhöra målgruppen, tyckte det hela var gubbigt, 1900-talscentrerat och ganska ointressant. Överhuvudraget tyckte jag att planterade granar var ganska ointressant. Vad hade  dessa virkesåkrar med skog att göra?
Jag väntade mig inget svar, utan såg mitt utträde som tämligen odramatiskt. Men jag fick svar. Skogshistoriska sällskapet var intresserad av mina åsikter. Kunde jag berätta vad jag tyckte var fel, så skulle de gärna lyssna til mig. Först trodde de att jag var en man. Det är vanligt förekommande i mitt liv, huriallsindar ska man kunna få någon ledning om könstillhörighet utifrån det norska namnet Ådel? Som inte ens är vanligt förekommande i Norge?? Jag kan gärna vara man, det kvittar. Men nu upplyste jag dock om könstillhörighet. Sen fick jag besök! Av Dag K. Denne välformulerade och humoristiska skogsgigant och vi pratade under flera timmar om begreppet skogshistoria och hur det kunde göras relevant för större grupper. Skog för mig är så mycket mer än träden. Som arkeolog är skogen bakgund och scen för händelser som skett tusentals år tillbaka. Landskapet är förändrat, men lämningarna finns där. Ibland gör det moderna skogsbruket att konflikter uppstår kring frågor om bevarande kontra ekonomiska intressen. Som kulturgeograf är skogen ett landskap att problematisera kring och sätta in i ett större sammanhang där vår virkesproduktion i dag och tidigare haft globala återverkningar. Skogen är historia, agrarhistoria, ekonomisk historia och etnologi. Dag och jag skissade på olika sätt att synliggöra de olika perspektiven. Ett första steg kunde vara  att jag deltog och berättade på plats i ett landskap där olika tider och berättelser fanns representerade i skogen. Det kunde egentligen vara vilken skog som helst, men nu valde vi Margreteholm i Mullsjö kommun. En skog där jag vistats en del i samband med kulturhistorisk förstudie och utredning inför planerad vindkraftspark.
Och i fredags var vi där. Ett trettiotal medlemmar i Skogshistoriska Sällskapet samt förvaltaren och skogsarbetarna på Margreteholm. Vad kul vi hade, och vad mycket jag lärde mig! Jag tror att medlemmarna i Sällskapet också var ganska nöjda. Nu har jag utlovad en artikel till nästa årsboken och jag har givetvis ingen tanke längre på att lämna sällskapet. För att illustrera denna solskenshistoria med nyfunna vänner kan anföras att fredagen var ungefär den enda dagen under hösten som saknade spöregn, utan istället rann dagen upp med milt solsken. Man blir stämd i dur av mindre. Sittande på en tuva ätande rykande färsk gulaschsoppan med rökt kött i solgasset inser man ju att Skogshistoriska sällskapet och jag=sant.