Är skräp alltid en sopa? Del 6

 En fyndgrupp som man inte riktigt kan kalla för skräp fast de har tappats i ganska stora mängder är mynten. De är viktiga för arkeologin eftersom de kan hjälpa till med datering av till exempel byggnader. Visserligen var mynten i omlopp under olika lång tid men det finns även sådana som tillverkades i stora mängder under en kort period med ett lågt pengavärde som kan användas till att datera korta tidsperioder.

Mynten tillverkades av silver eller kopparlegeringar. Det absolut vanligaste myntet i stan är Drottning Kristinas ¹/₄ öre kopparmynt som präglades under perioden 1632-1654. Dessa har tappats i princip i alla typer av miljöer i staden vare sig det handlar om rikare hushåll eller fattiga.

Det vanligaste myntfyndet, ¹/₄ öre kopparmynt från Drottning Kristinas regeringstid 1632-1654.

 

Bland de äldsta mynten på öster, från Gustav II Adolfs regeringstid 1611-1632, har ett antal så kallade klippingar hittats. Det är fyrkantiga mynt som försågs med rader av stämplar som sen klipptes isär. De förekom under 1500-1600-talen och var oftast en sorts nödmynt. Klippingen på fotot har stämpeln 1624, alltså året när den tillverkades. De flesta av de senare regenterna finns också representerade i fyndmaterialen. Mynten påträffas i golv och fyllnadslager under husen och har säkert tappats i samband med handel.  Det förekommer också att de lagts ut vid husbyggnation som en försäkran om ett bra hus och ett gott boende.

 

Klipping som fungerade som ett mynt. Årtalet 1624 syns i den övre delen. Framkom på tomten där biografen China tidigare låg.

Det absolut vanligaste är att mynten tillverkats av koppar, i små valörer, men ibland händer det att vi hittar en mindre skatt. Vid undersökningarna intill stadsbiblioteket 2009 framkom en liten stapel med silvermynt. Det var 15 mynt, alla tillverkade under Drottning Kristinas regering, varav sex av dessa präglats i Reval (dagens Tallin). Även dessa bestod av en liten valör, 1 öre, men eftersom de var gjorda i silver så representerade de ett större värde.

 

Silvermynt/skatt: Den påträffade myntstapeln med femton silvermynt i fyndskick

 

och efter konservering.

 

Ytterligare ett myntlikande föremål har påträffats vid grävningar på öster. Det är små mässingsbrickor, ibland försedda med ett perforerat hål. De har tillverkats i Nürnberg mellan 1586 och 1635. Räknepenningar användes ihop med ett underlag i form av ett bräde försett med linjer till olika räkneuppgifter. Det användes på samma sätt som en kulram.

 

 

Räknepenning i mässing tillverkad i Nürnberg, båda sidorna. Hittad på platsen där Arkivhuset står idag

 

Detta var den sista delen i serien om fynd i staden som man egentligen kan kalla skräp eller sopor. Tänk om dåtidens människor visste att arkeologerna skulle ligga på alla fyra för att leta fram deras borttappade och kasserade vardagsvaror 400 år senare. Med hjälp av dessa saker kan vi berätta om deras liv och leverne och låta Jönköpingsborna komma till tals igen, för de har ju så mycket spännande att berätta.

 

Susanne Haltiner Nordström

 

 

 

 

 



Är skräp alltid en sopa? Del 5



Vid stadsgrävningar hittar vi naturligtvis en stor mängd föremål tillverkade av olika metaller. Vanligast är saker av järn såsom spikar, nitar, olika beslag, krokar och framför allt klumpar av rost som vi inte ens kan gissa funktionen på. En del av rostklumparna skickas till konservering där man börjar med att röntga för att se hur mycket metall som finns kvar och då syns även föremålets ursprungliga form. Denna information ses över innan beslut tas om det går att konservera och om fyndet är tillräckligt intressant. Detta är även en kostnadsfråga när det gäller stora fyndmängder från stadsgrävningar.

 Ljusstake/hållare tillverkad i järn med spetsig ände för att sätta i trä. Hittad i ett av husen där parkeringshuset Smedjan numera ligger.

Några fynd har konserverats och blivit så fina som på bilderna. Ljusstaken/ljushållaren har man troligen slagit fast rakt ner i bordet, eller möjligen på en utskjutande del i en vägg eller knut. Det lilla klotlåset av holländsk eller tysk tillverkning är ett riktigt charmigt fynd där konservatorn har haft ett svårt jobb med nyckeln sittande kvar i låset. Låset har daterats till 1600-talet.

Klotlås från Tyskland eller Holland, daterad till 1600-talet. Hittad på tomten där Arkivhuset ligger.

 

Det vackra skospännet med blommönster har troligen suttit på en finsko som man använde vid speciella tillfällen. Skeden och knappen är båda tillverkade i mässing. Skeden som är en supsked användes vid fester för att supa brännvin och knappen har troligen suttit på en väst eller finare rock under 1700-talet.  Dessa tre föremål har alla hittats inom kvarteret där numera parkeringshuset Smedjan står.

Skospänne daterat till sekelskiftet 1700.

Supsked i mässing från sent 1600-tal.

Knapp i mässing daterat till 1700-tal.

 

 

Susanne Haltiner Nordström

Är skräp alltid en sopa? Del 4

Ett mycket vanligt fynd som vi hittar vid undersökningarna är små bitar av pipskaft både med och utan dekor. Ibland så sitter piphuvudet kvar men för det mesta är det bara skaftet kvar. Detta kommer från en verklig vanlig sopa som man förbrukade, både i stora mängder och i snabb takt under 1600-1700-talet. Piporna är tillverkade av vit lera och användes för att röka tobak.

Tobaken kom från Amerika och spred sig över världen. Då den kom till Europa spred den sig först bland överklassen, där den framförallt snusades.

Rökningen ansågs först ha flera positiva medicinska effekter. Den kunde inte bara bota en mängd sjukdomar, utan skulle dessutom ge en behaglig röst. Speciellt lämpligt sades rökning vara för sjömän, fiskare och folk boende i fuktiga miljöer. Vilket faktiskt gällde för den största delen av Jönköping på 1600-1700-talet. Rökningen blev snabbt populär i breda folkliga kretsar; bruket spred sig bland sjömän och med hemvändande soldater från trettioåriga kriget. England och Holland blev de stora producenterna på pipor. Det äldsta pipfyndet i Sverige med en säker datering påträffades ombord på regalskeppet Wasa som sjönk 1628.

1600-tals pipa från Holland med ett litet huvud

Det första svenska pipbruket öppnades i Stockholm av två holländare på 1650-talet. Det var dock först runt mitten av 1700-talet som tillverkningen kom igång i större skala. Under 1700-talet startades ett flertal pipbruk i Stockholm och på andra platser i landet, bl.a. Norrköping, Falun, Arboga, Karlskrona och Varberg. Den inhemska produktionen tog verklig fart efter år 1747, då ett importförbud på kritpipor infördes. År 1729 öppnade den kände potatisodlaren Jonas Alströmer ett pipbruk i Alingsås och blev snart den överlägset störste svenske tillverkaren.

Alströmerpipa tillverkad i Alingsås. Fabriken var i drift mellan 1729-1761

Piporna hade långa ömtåliga skaft, de kunde vara upp emot 0,5 meter långa. De har haft både enkla punktdekorer men även så kallade figurala pipor med själva piphuvudet utsmyckat som ett riktigt huvud. Från början var piphuvudet mycket litet eftersom tobaken fortfarande var dyr och exklusiv men under 1700- talets gång blir de allt större. Pipan kunde även köpas stoppad och sedan slängas efter att den rökts färdigt. Så detta skräp kan egentligen jämföras med dagens fimpar.

 En så kallad Jona pipa där man på skaftet avbildat hur valen sväljer Jona, 1630





Pipa tillverkad i Holländska Gouda av Abraham Eling den äldre, 1730-1771

Piporna har inte haft något stort värde, de var billiga i inköp och de hade en kort livslängd. De användes och slängdes, men skräpet kan ge oss information om vardagen under 1700-talet.

Susanne Haltiner Nordström

Är skräp alltid en sopa? Del 3

Ytterligare en vanlig sopa eller skräp från 1700-talets Jönköping är allt det trasiga porslin som gått sönder och slängts i sin närmiljö. Både sådant som slunkit genom springor i golvet och sådant som avsiktligt slängts bland annat avfall. Porslinet har kommit från Kina och kallas Ostindiskt porslin.  Porslin från Kina importerades under 1600-tal - 1800-tal främst via det holländska Ostindiska kompaniet. År 1731 grundas det Svenska Ostindiska Kompaniet i Göteborg och förekomsten av ostindiskt porslin i Sverige ökar i och med det. Det har inte bara varit vanligt bland högre stånden och de välbärgade utan de olika undersökningarna inom Jönköpings östra delar visar att föremålen är spridda inom de flesta områden. Bland annat kan orsaken ses i att alla som var ombord på dessa Ostindiefarare fick ut delar av sin lön i porslin och på så sätt spreds det snabbt.

Porslin av sorterna blåvitt och Imari.

Mönstren och färgerna har olika namn, den vanligaste är Blåvit, som om den har en brun utsida kallas Bavaria. Utöver de två nämnda sorterna tillverkades porslin med så kallad Imaridekor i stora mängder i Kina under 1700-tal för den Europeiska marknaden. Imaridekoren bestod av blå dekor under glasyren och roströd och gulddekor över glasyren. Under slutet av 1700-talet och 1800-talet tillverkas ett flertal sorter med emaljfärger över glasyren, den vanligaste varianten har en röd dekor, sorten kallas ”Famille rose” efter dekorens färg, men även grön och lila förekommer.

Porslin med Famille Rose dekor.

Kineserna tillverkade porslin i olika mönster för olika kulturer både i Europa och i Orienten, så att alla skulle få den mönsterform man gillade. Ibland har mönster som producerats för en annan marknad hamnat på ”fel” ställe som de små bitarna som har ett Orientaliskt exklusivt mönster avsett för Persien, som hittades i Kvarteret Apeln för några år sedan. Detta mycket exklusiva gods har tidigare endast påträffats på Svenska Ostindiska Kompaniets gård i Göteborg och i Stockholms slotts samlingar.

Porslin med blåvittdekor och den ovanligare typen av orientaliskt mönster i mörkblått.

Porslinet består främst av fat och skålar i mindre storlek. Tallrikar har hittats, lock för små burkar samt ovanligare, och troligen exklusivare föremål, så som ljusstaken på bilden. Rika familjer kunde beställa egna serviser med familjevapen och monogram.

En ljusstake med blåvitt mönster.

Liknande mönster på vitt porslin med blått mönster är fortfarande mycket populärt.

Susanne Haltiner Nordström

Är skräp alltid en sopa? Del 2

En vanlig fyndkategori som påträffas vid stadsgrävningar på öster i Jönköping är kakel från kakelugnar. Kakelugnsmakare, eller pottmakare som de också kallades, finns dokumenterade från bland annat Stockholm och Vadstena i början av 1500-talet. Under 1700-talet blir Jönköping ett  centrum för lergodstillverkning och runt 1750 finns sex stycken krukmakarmästare med verkstäder och lärlingar. Den första krukmakaren som är känd är Per Pottmakare som omnämns första gången 1618.

I kvarteret Diplomaten, där arkiv- och parkeringshus nu ligger, har tre stycken krukmakare varit versamma mellan 1720 och 1817. De tre krukmakarna var Magnus Soph, Isak Sjöstrand och Peter Ekman. Intill Östra Torget (kvarteret Dromedaren) bodde krukmakarsläkten Banck, med tre generationer krukmakare/kakelugnsmakare under perioden 1740–1824.

Pressform till ett figurkakel med mönster av en Faunfigur. Hittat i kvarteret Dromedaren.

 

Vid mitten av 1700-talet fick kakelugnen ett uppsving i Sverige med introduktionen av ny konstruktion med rökgångar, där värmen utnyttjades bättre.

Den vanligaste typen av kakelugn som tillverkades inom kvarteret Diplomaten var enfärgade grönglaserade och gula kakelugnar samt sådana dekorerade med rombnät eller marmorering på vit/beige grund. Grundformen har varit densamma såväl för modeller med raka sidor som för runda. Några har haft hörnbalustrer och plastiska vågband. Ett formfragment signerat JS (Isak Sjöstrand) 1750 kan ha varit använt till att formge just en sådan baluster. En vacker pressform för en faunfigur hittades vid Östra torget som troligen har varit en del av ett av mönsterkrön.

Pressform för framställning av balusterben. Del av Isak Sjöstrands mästarprov. Signerat IS 1750.

De vit/beige glaserade ugnarna har haft en annorlunda profil och dekor i form av den åttauddiga stjärnan. Här har både kaklet och stjärnan haft två olika färger i en så kallad blockkombination, där färgen på stjärnan på ena sidan sammanfaller med bottenfärgen på den andra halvan av kaklet.

 

 

Kakelplattor dekorerade med stjärnor i två färger från krukmakarna Bancks verkstad.

Verkstäderna har tillverkat kakelugnar, men i Diplomaten, dvs nuvarande arkivhuset, har man gjort det i större skala. Det finns även bevarade stående kakelugnar i herrgårdar i Jönköpingstrakten, till exempel Gunillaberg i Bottnaryd, som troligen tillverkats i Diplomatenverkstaden.

 

 

Två kakelugnar i Gunillabergs herrgård i Bottnaryd. Båda ugnstyperna framställdes i kvarteret Diplomaten under senare delen av 1700-talet.

 

Krukmakarnas levnadssituation var inte alltid lätt. De förekommer ofta i domstolshandlingar då de hamnade i slagsmål och dispyter. De blev aggressiva och hade humörsvängningar vilket berodde på den dagliga användningen av bly. I äldre handlingar står ofta om krukmakare som lider av frossa och är sjukliga. Hanteringen av bly var mycket farlig och blyförgiftningen visade sig i förlamning och nedsatt rörelseförmåga i händer och fötter. Det centrala nervsystemet påverkades med sinnesförändringar, svårighet att sova, kramp, avmagring och blodbrist. Många av hantverkarna fick blykolik vilket gav svåra smärtor i buken och inre organ påverkades. I dessa familjer fanns många fler rörelsehindrade och förståndshandikappade än i övriga familjer. Särskilt var det barn och ungdomar som drabbades, även om de inte alltid var inblandade i själva produktionen av keramiken. Så alla dessa vackra kärl och kakelplattor kostade hantverkarna och deras familjer hälsan utan att man visste om hur farlig hanteringen var.

De påträffade kakelplattorna kommer mestadels från själva krukmakartomten där de misslyckade bitarna slängdes på platsen eller när kakelugnen i husen gick sönder/blev omodern och delarna kastades ut.

Susanne Nordström



 

 

Är skräp alltid en sopa?

Allt som arkeologerna hittar är inte unikt och värdefullt. Speciellt som stadsarkeolog hittar man många föremål av samma sort. Det kan handla om stora mängder fynd såsom keramikskärvor, kritpipor, porslin, skor och diverse föremål tillverkade av olika metaller. Allt detta är i stor utsträckning kastade som sopor. Mycket har hamnat mellan husen, nedtrampat på gårdsplanen och mellan golvplankorna inne i husen, men till största delen har man återanvänt sitt skräp. Vid etableringen av 1600-talsstaden på den östra sidan kanalen, behövdes stora mängder material som skulle fylla upp timmerkistor i strandkanten till både Vättern och Munksjön. Detta för att skapa ny mark för tomtägarna att bo på.

Keramikskärvor som den här bloggen handlar om, utgör den klart största fyndkategorin vid undersökningar inom Jönköpings stad. Då handlar det i de flesta fall om lokaltillverkade krukor och fat i en rödbränd lera, med glasyr på insidan och/eller utsidan för att göra kärlen vattentäta. Det handlar om många hundratals kilo som vi hittat. Vi har undersökt resterna efter fyra krukmakarverkstäder som varit i bruk från början av 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

Trefotsgryta med tre ben och kraftigt handtag. 

 

 
 
 
Skärvorna har färger och glasyrer kvar och många ser nästan nya ut. De flesta kärlen är naturligtvis trasiga men det förekommer även hela krukor och fat. Under början av 1700-talet var trefotsgrytor med kraftiga handtag mycket vanliga. De har använts till att laga mat i. Man åt ur gemensamma stora fat, som ibland har försetts med ett årtal. Sedan försvann bruket med gemensamt fat och man fick tallrikar och mindre skålar istället. Vanliga mönster var blad, blommor, prickar och ränder. Men även människor och djur förekommer ibland. Mönstret kan även ha ristats eller stämplats in i kärlet och sedan täckts av en glasyr. Färgerna man använde var vanligtvis gult, grönt, rött och brunt.

 

Ett daterat större fat med årtalet 1786 i botten

Sopor och skräp kan alltså vara viktiga ledtrådar till vardagslivet under 1700-talet. Man har sluppit frakta ut soporna ur staden utan istället återanvänt föremål som var trasiga, genom att kasta ner dem i fyllnadsmassorna, och på så sätt, hjälpt till att skapa den nya staden.

        Mindre skål med årtalet 1689 i botten

 

     Skål med en målad fågel på.       

 

Susanne Nordström                                                              

 

 

 

Farstorp - en arkeologisk översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.



Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.



Stenkista som påträffades i ett röjningsröse

Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.

Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

Gunnebo - en gustaviansk dröm ...och en förebild?

 

Gunnebo - den terrasserade och imponerande entrén

I samband med konferensen "Paradise Regained. Tidigmoderna trädgårdar i fiktion och verklighet, i teori och praktik" fick jag möjlighet att i bästa tänkbara sällskap bese Gunnebo slott och dess återställda park strax utanför Mölndal. Vid guidningen vandrade en grupp där bland annat en stor del av landets främsta trädgårdshistoriker ingick, runt i de försommarprunkande parkanläggningar som omger John Halls sommarställe. Förresten skall vi kanske ta det försiktigt med just ordet "slott". För även om Gunnebo går tillbaka till medeltiden som sätesgård (Gunnobodher omtalas år 1397) är det vi ser idag en villa, ett sommarresidens uppfört för en visserligen mycket förmögen, men ofrälse köpman från Göteborg. Först från och med 1929 lanseras epitetet "Gunnebo slott" som ett led i den marknadsföring vilken dåvarande ägarinnan Hilda Sparre bedrev.

 

Murnischer med exotiska växter för gästerna att beundra

Gunnebo ritades av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Han hade nyss kommit hem från en bildnings- och inspirationsresa i Sydeuropa, där mötet med de representativa villor som italienaren Andrea Palladios formgivit under 1500-talet satt outplånliga spår. Carlberg skulle väl idag närmast ha benämnts som en totalentreprenör, eftersom han inte bara utformade huvudbyggnaden med dess 25 rum, kolonner och utvändiga trappor, utan också tjänstefolkets byggnad, orangeriet, drivhuset och eremitaget. Dessutom ritade han inredningen, allt ifrån möblemanget och villans kakelugnar ner till parkettgolvens mönster och de stora blomsterurnorna av gjutjärn. Men han nöjde sig inte med detta utan formgav även de terrasserade stilträdgårdarna mot norr och söder samt den anslutande engelska parken med sin friare disponering och mer naturliga former.

 

Bygget påbörjades år 1784, men var inflyttningsklart först tolv år senare. Färdigbyggt blev det precis lagom till sekelskiftet 1800. Strax därefter dog John Hall och egendomen övergick till hans son John d.y. som lyckades med konstycket att driva faderns verksamhet i konkurs inom loppet av fem år. Därmed inleddes en lång period av vanvård och förfall för herrgårdens räkning.

En italiensk villa i svenska omgivningar

Som vi kan se är Gunnebo och Rosenlund nästan på året jämngamla. Anläggningarna visar fram tidens stilideal på ett anslående sätt, samtidigt som de också utgör monument över sina båda byggherrar, köpmannen och juristen, vilka i så hög grad låtit sitt stora intresse för arkitektur och trädgårdskultur prägla gårdarna. Dessutom handlar det om en vision som inte blev bestående utan som inom få år började förfalla. Och vad som kanske idag är viktigast för en Jönköpingsbo - i Gunnebo slott ser vi vad man kan åstadkomma med en gustaviansk herrgård. Om viljan finns. Och om den finansiella sidan av saken kan lösas på ett godtagbart sätt. I det avseendet är det viktigt att komma ihåg att både Gunnebo och Rosenlund är så pass beskedliga till sin storlek. Det handlar i båda fallen om stora, gediget byggda villor som skall underhållas och värmas upp.

Gunnebo slott ger idag ett helgjutet intryck där visionen av ett svunnet 1700-tal är i det närmaste komplett. Byggnaden har återfått sin gråa färg efter att under lång tid ha varit gulmålad. Den eleganta trappanläggningen ut mot den södra stilträdgården var ursprungligen av trä, men revs på grund av rötskador redan på 1800-talet. Sedan 1960 är den återskapad i mer beständiga material. De nedbrunna flygelbyggnaderna har uppförts i enlighet med Carlbergs ritningar och det finns åter ett orangeri i parken, om än inte på ursprunglig plats.
 

Svenska alternativ - trä och bly istället för fasadsten och marmor

Även om Gunnebo slott byggdes som en konsekvent efterbildning av en italiensk-fransk villa har man anpassat detaljutförandet till svenska förhållanden. Sten ersattes av trä i stomme och fasad, bly utnyttjades i fasadreliefen och urnorna i trädgården tillverkades av gjutjärn istället för marmor. För visserligen kom John Hall att genom åren lägga ner enorma summor på sitt sommarställe, men någon måtta fick det ändå vara på utgifterna!

 

Den södra stilträdgården med dammen i fonden

Gunnebo såldes till Mölndals dåvarande stad av familjen Sparre 1949. Efter en första renovering kunde herrgården öppnas för allmänheten 1952. Den blev byggnadsminne elva år senare. Alltsedan egendomen övergick i kommunal regi har man försökt att lokalisera och om möjligt återköpa de inventarier som skingrats vid auktioner i samband med olika ägarskiften. Mellan 1996 och 2001 bedrevs ett  projekt kallat "Åter till 1700-talet" på Gunnebo. Totalkostnaden för restaurering av huvudbyggnaden, återuppförande av flyglar och andra hus plus ett stilenligt återskapande av trädgårdsanläggningarna slutade på 35 miljoner kronor. Till skillnad mot vårt Rosenlund där alla äldre avbildningar av herrgårdens ursprungliga utseende saknas, finns merparten av Carlbergs ritningar idag bevarade på Röhsska museet i Göteborg. Därför kunde återställandet av Gunnebo ske utifrån både originalplaner och för parkanläggningens del arkeologiska undersökningar.
 

Ett orangeri från 1860-talet rivs - och dess föregångare börjar synas på nytt

I ett hörn av den vidsträckta parken pågår ett nytt arkeologiskt forskningsprojekt. Resterna efter 1860-talets stora uppvärmda växthus avlägsnas. Under de kraftiga stenmurarna friläggs grunden till Gunnebos ursprungliga orangeri som revs redan under förfallsperioden i början av 1800-talet. Kollegorna från Göteborgs Universitet ägnar några försommarveckor åt lika delar råslit och varsam dokumentation. Målet är även här en korrekt rekonstruktion, ett återskapande av den byggnad där John Halls exklusiva växter vinterförvarades.
 

Den återskapade nyttoträdgården med en nyuppförd flygelbyggnad

Eftersom man på Gunnebo eftersträvar att återskapa hela miljön från herrgårdens storhetstid kring år 1800 har även nyttoväxterna fått ta plats. Trädgårdsland, gångar och drivbänkar producerar än en gång vad gården behöver. Men idag hamnar grönsakerna på restaurangens meny och en del av frukten utnyttjas till den sylt och marmelad som säljs i souvenirbutiken. Som för övrigt är något av det bästa jag sett i den vägen. Sortimentet är väl genomtänkt och knyter på ett fint sätt an till Gunnebos 1700-tal och de historiska trädgårdarna.

 

Ja, när man vandrar runt på Gunnebo lever och frodas verkligen det gustavianska eran runt omkring dig. Historien blir levande och fattbar. Det behövs ingen överdriven pedagogisk touch; hela anläggningen talar för sig själv och för den epok som skapat det lilla träslottet med dess överdådiga park. Är det möjligt att uppnå en liknande effekt på vårt eget Rosenlund? Kanske. Men det får framtiden utvisa!

Den dolda lustgården - Upptäck Rosenlund!

Ikväll den 30 maj är det dags för nästa stadsvandring inom ramen för temat: Stadens gröna rum!

Den dolda lustgården

Gustaf Mauritz Posses okända park på Rosenlund

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge, med vid utsikt över Vättern, är den en god representant för de lantställen som växte upp runt staden på 1700-talet. Byggherren hette Gustaf Mauritz Posse, jurist vid Göta Hovrätt och känd lantbruksreformator. Vid en renovering av parken år 2010 gjordes en oväntad upptäckt. Strax under dagens markyta ligger den gustavianska trädgården bevarad med sina gångar, planteringar och parterrer. Den sensationella upptäckten kan, rätt förvaltad, göra Rosenlund till ett trädgårdshistoriskt besöksmål av högsta klass!

Det är samling på planen framför herrgården kl. 18.00. Tre guider med tre olika specialområden visar. Antikvarie Bo E. Karlson låser upp baron Posses hus och visar runt. Arkeolog Claes Pettersson berättar om den dolda gustavianska parken och de utgrävningar som skedde i slutet av april. Landskapsarkitekt Björn Kalin guidar i Rosariet som just nu blommar med försommarprakt!

VÄLKOMNA!

Länsmuseet arrangerar i samarbete med Jönköpings kommun, Tekniska kontoret.