Fotogrammetri

Sedan 1930-talet har fotogrammetri använts som hjälp vid kartering. Lantmäteriet har flygfotograferat hela landet i stråk som överlappar varandra. Med två överlappande flygfoton som placeras så att man ser en bild med varje öga får man en stereoeffekt. På så sätt kan man mäta höjder. Med den metoden har man tagit fram höjdkurvorna till våra kartor. Man har även bearbetat flygbilderna för att kompensera för varierande avstånd och terrängens ojämnheter så att man har fått ett ortofoto, d.v.s. ett skalriktigt foto med samma geometri som en karta. Ortofotot passas in i ett koordinatsystem med hjälp av inmätta punkter som syns i flygbilden. Med ortofotot karteras sedan markanvändning, vägar och byggnader. I dag används laserskanning för att skapa terrängmodeller och höjdkurvor men fortfarande fyller ortofotot sin funktion.

På länsmuseet har vi börjat använda fotogrammetri för att dokumentera fornlämningar. Genom att fotografera en fornlämning ur olika vinklar och sedan sätta samman bilderna i ett datorprogram skapar vi en tredimensionell bild av fornlämningen. Om man vid en underökning successivt dokumenterar en fornlämning på detta sätt kan man skapa en modell där man kan titta in i den ur olika vinklar och därmed kan man bättre förstå dess konstruktionsdetaljer.

Nedanstående färgglada bild är en dokumentation av en hålväg. Grundfärgen i bilden visar hur marken lutar i förhållande till hålvägens bottenplan. Mörkgrönt är ingen eller liten lutning och rött är en kraftig lutning. De blå kurvorna är höjdnivåkurvor med  10 cm ekvidistans. De röda kurvorna visar höjd över hålvägens bottenplan med 5 cm ekvidistans.

Triangulering

En av de viktigaste metoderna vid kartering har historiskt sett varit triangulering. Triangulering går till så att man bygger upp ett nät av trianglar genom att markera fasta punkter i terrängen. Man mäter sedan vinklarna mellan punkterna och några baslinjer mellan punkterna. Genom trigonometriska beräkningar kan man sedan räkna ut punkternas positioner och sätta ut dem på en karta.

En av de första trianguleringarna utfördes av Tycho Brahe på 1570-talet. År 1758 inleddes en triangulering längs svenska kusten för framställning av sjökort. Med början 1815 genomfördes en första rikstriangulering. År 1816 påbörjade astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve en triangulering för att mäta upp meridianen 25° Ö från kusten i Nord-Norge till Svarta Havet. Det var det första försöket att mäta upp en meridianbåge. Mätningarna avslutades 1855 och 34 av de 265 mätpunkterna är idag ett världsarv.

Vid framställning av geometriska kartor fäste man till en början inte så stort avseende vid var på jordklotet man befann sig. Uppgiften var att kartera en gård eller kanske en socken och syftet var att fastställa äganderätt och att ge ett underlag för ekonomisk värdering. De tidigaste mätningarna resulterade inte i några kartor utan i utstakningar på marken och i beskrivningar av tomternas storlek och läge. Ett av de viktigaste redskapen för lantmätaren sedan 1600-talet och in på början av 1900-talet har varit mätbordet. Det placerades över en uppställningspunkt, horisonterades och orienterades mot norr. Man syftade in en detaljpunkt med en diopterlinjal, från slutet av 1700-talet försedd med tub, och ritsade ut riktningen på mätbladet. Samma punkt syftades in från en annan uppställningspunkt och där ritsarna skar varandra hade man punktens läge på mätbladet. Avståndet mellan uppställningspunkterna mättes med mätkedja, från slutet av 1800-talet med mätband eller distanstub. Man kunde också mäta längden från uppställningsplatsen till detaljpunkten och sätta ut punkten med hjälp av linjalens skala.

Även i dag är vinkelmätningen central vid kartering med totalstatiion. Men eftersom totalstationen samtidigt sköter längdmätning och beräkningar behöver man inte tänka så mycket på det.

Gränsmärken

När man går i skogen stöter man ibland på en upprest sten. Kanske är det en fyrkant inhuggen i den ena sidan. Då är det ett gränsmärke man har råkat på. Gränsmärken blev viktiga i samband med skiftesförrättningarna på 1800-talet. En del gränsmärken är äldre än så. Viktigare gränser kan markeras med större gränsmarkeringar. Ibland har man byggt femstenarör, med en sten i mitten och fyra runt om. Idag markeras gränser oftast med järnrör som ger en mer distinkt markering. Om gränsmärket fortfarande fungerar som gränsmärke får det inte flyttas eller förstöras. Det är gränsmärket som avgör var gränsen går, inte en linje på en karta. Några gånger står gränsmärket kvar som ett minne efter en sedan länge försvunnen gräns. Då räknas det som en fast fornlämning och får inte heller förstöras.

Gränsmärke i befintlig gräns, Tranås soclen.

Detta är första delen i en liten bloggserie med temat kartering.



Fältskärens kniv?

Fällkniven från slagfältet

Det finns fynd som man först inte uppmärksammar; saker som plockas in mest för ordnings skull. Järnföremål som gjorts oigenkännliga av rost och fastkorroderad sand hamnar lätt i den kategorin. För konservering av metallföremål ÄR en kostsam hantering. Man tvingas hushålla med budgetens sparsamma resurser. I en valsituation är det lätt att motivera att något som är begripligt och till synes välbevarat prioriteras. Den oformliga rostklumpen lämnas därhän.

Ute på slagfältet vid Getaryggen hittade vi redan våren 2011 två rätt medfarna järnföremål som bedömdes kunna vara fällknivar. Här finns ett annat urvalsproblem. För fällknivar har varit något som alla burit med sig. Det är ett tidlöst föremål - och därmed också närmast omöjligt att datera. Landsknekten hösten 1567, resenären två sekel senare eller 1900-talets skogsarbetare - alla kan de ha burit den hopfällda kniven i fickan. Därför hamnade våra båda "möjliga fällknivar" långt ner i prioriteringslistan när det skulle väljas ut föremål till konservering efter fältsäsongen 2011.

 

Det var inte förrän året därpå, när vi på hösten gick igenom all kvarvarande insamlad metall från slagfältsundersökningarna, som de fick följa med ner till konserveringsateljén på Malmö museer. Då föremålen kom tillbaks till Jönköping avslöjades den ena fällkniven snabbt som en sentida fickkniv. Den var av den klassiska typen med nu försvunna tunna trä- eller hornplattor på handtaget. Men den andra kniven blev genast mer problematisk att bestämma.

 

Det handlar om en 11 cm lång fällkniv med handtag i metall och ett trekantigt, eneggat blad vars största bredd ligger nära spetsen. I konserverat skick gav föremålet ett ålderdomligt intryck och det kändes rimligt att offra lite tid på att leta paralleller och trots allt försöka komma fram till en datering. Detta lyckades över förväntan!

 

 I Johanna Bergqvists nya, mycket läsvärda avhandling "Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans" finns en noggrann genomgång av arkeologiska fynd som kan kopplas till sjukvård och läkekonst. Bland alla de mer eller mindre märkliga föremål som visas fram finns fällknivar (från Lund, Skara och Vadstena kloster) som är i det närmaste identiska med vårt fynd från Getaryggen. Utifrån fyndsammanhangen bedöms dessa knivar att ha kunnat användas vid kirurgiska ingrepp. Men förstås kan en fällkniv, där den vassa eggen ligger väl skyddad inne i skaftet, också användas till andra saker som t.ex. rakning.

 

Kniven från Getaryggen påträffades uppe på åsryggen söder om landsvägen, där vi kunna konstatera att de svenska styrkorna haft en framskjuten postering. Fynden antyder att ställningen  har anfallits i ryggen, kanske av von Dohnas lätta kavalleri. Det avbrutna bladet från en ryttarhammare stöder den tolkningen. Det har alltså stått en strid på platsen och med största sannolikhet har det funnits sårade att ta hand om. I det sammanhanget passar en fältskär med verktyg och förband nedstuvade i en läderväska väl in. Och att hans fällkniv blev liggande kvarglömd i det kaos som måste ha rått den 31 oktober 1567 är inte att undra på...

Öde byar i Böhmen. Del 1 - Bergsmansbyn Bukov

Rokycany - ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området.
Karta: Pavel Vareka, UWB.

Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.

 

Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag - det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.

 

För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!

 

Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.

Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning - limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!

 

Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått).

Karta: Pavel Vareka, UWB.

Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.

Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt

Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta - och rätt slarvigt - benämner som "binäringar" var här tillvarons ekonomiska bas.

Kvarndammen i Bukov - fylld med seklers dynga...

Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper - adeln, kyrkan och kungamakten.

 

Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet

Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk - den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer...

Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!