Ett voltakors från slagfältet!

 

Korset från slagfältet i Angerdshestra. Foto: Göran Sandstedt, JLM

Man blir aldrig fullärd, det finns alltid ny information att hämta in. Tur är väl det, för hur tråkigt hade inte livet varit annars? Dessutom kan det vara nyttigt att ibland få en påminnelse om att även vi sakkunniga har våra kunskapsluckor. Och det var precis vad som hände igår!

 

Bland de föremål som insamlades förra sommaren uppe på platsen för det svenska fältlägret från 1567 i Angerdshestra socken (se tidigare blogginlägg!) finns ett litet välbevarat hängkors. Utförandet är påfallande enkelt, bara ett kopparbleck med fem stansade hål och ett tunt ristat kors som dekor. Det bär spår av att ha ryckts loss, eftersom upphängningsöglan är lite tillböjd. Korset påträffades vid metalldetektering i ett område där armborstpilar, muskötkulor, vapendelar, fotangel och hästutrustning grävts fram. Det låg på samma djup där vi lärt oss att föremål från slaget kan förväntas, dvs. mellan 20 och 30 cm under dagens markyta. Kort sagt fanns det ingen anledning att misstänka att inte också det här fyndet borde kopplas till de tragiska händelserna den 31 oktober 1567. Så fel man kan ha...

Korset från det skånska grustaget. Foto: Kristina Alsvold

För igår kom det ett mail till museet. Bifogat var ett foto av ett helt identiskt hängkors som påträffats bland sten från ett grustag nere i Skåne. Och upphittaren som förklarligt nog ville veta mer om fyndet hade redan funnit bra paralleller. Det föreföll vara frågan om ett s.k. voltakors från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Men så fanns ju ett jordfynd från Småland som inte alls passade in i en annars ganska entydig bild - vårt hänge från Hovmejan i Angerdshestra! Var vi i projekt Getaryggen 1567 helt säkra på dateringen till 1500-talets senare hälft?

Voltakors från Åbotorp vid Vartofta
Foto: Gunnar Creutz, Falbygdens museum (lic.CC BY-SA 3.0)

Vad är då ett voltakors? Enklast beskrivet är det ett föremål tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen "må Han leva". 

 

Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Det avbildade kompletta voltakorset finns idag på Falbygdens museum (inv.nr. 2M16-A9586) och har tillhört systrarna Selma och Elin Andresson på gården Åbotorp vid Vartofta i Västergötland. Det är förmodligen av typen "Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne". 

 

Kontentan av det hela är att ett hänge som från början tillskrevs en rädd bondesoldat anno 1567 istället har hängt om halsen på en torpare eller hans fru för bara ett sekel sedan. Var det för att lindra ryggvärken som voltakorset inköptes till den lilla småländska gården Hovmejan? Det lär vi aldrig få veta. Men en bra historia kom med en viktig lärdom på köpet - detta att saker och ting inte alltid är vad man först tror. Nya kunskaper tillkommer hela tiden; det är något man måste vara ödmjuk inför! 

 

 

Stort tack till Kristina Alsvold som ställde frågan och visade oss fyndet från grustaget. Och till Gunnar Creutz, vars fina foton av kompletta voltakors redde ut många oklarheter!

 

Tavla att hämta...



Som arkeolog jobbar jag vid Jönköpings läns museum, men i andra sammanhang kallas vårt museum av och till för John Bauers museum. Sekelskiftskonstnären och sagoillustratören har satt ett outplånligt avtryck i sin hemstads historia och framförallt i dess konstliv. Länsmuseets samlingar innehåller en brett spektrum från de tidigaste barnteckningarna, över studietidens skisser och prov, fram till den vuxne John Bauers välkända verk. Framför allt är det kanske illustrationerna till Bland tomtar och troll från 1907 som den breda publiken tagit till sitt hjärta. Bilderna sätter in honom i ett samtida nordiskt perspektiv, där konstnärer som Finlands Akseli Gallen-Kallela och Theodor Kittelsen i Norge tog sig an att ge den nationella sagoskatten en visuell gestaltning. Men för John Bauer kom trollen och älvorna att bli en något av en tvångströja en bit in på 1910-talet. Han var ung, bara strax över trettio år gammal, och började nu dras mot kubismen. Vem vet vilken riktning hans konstnärskap kunde ha tagit om inte ångaren Per Brahe gjort sin ödesdigra gir utanför Hästholmens hamn den där kalla novembernatten 1918?



Esters porträtt av en anonym pojke. Ett verk från tiden på Konstakademien?


Men det finns en konstnär till som förtjänar att lyftas fram på ett  John Bauers museum, nämligen Ester Ellqvist - hans hustru. Hon var två år äldre än John, född år 1880 i Ausås mellan Helsingborg och Ängelholm. Hon var elev vid Konstakademien åren 1900 till 1905 och hade dess professor Olof Arborelius som lärare. Ester studerade samtidigt etsning vid Tallbergs ansedda skola. Hon var en talangfull ung konstnär i sekelskiftets av förändring sjudande Sverige. Men äktenskapet med John Bauer förändrade allt. Karriären och den konstnärliga utbildningen avbröts motvilligt och Ester blev maka och mor. Visserligen reste det äkta paret på gemensamma studieresor till Tyskland och Italien, men det var Johns konstnärskap som räknades. Speciellt då efter att sonen Putte hade fötts.

Vi kan idag studera början på en lovande karriär genom de få bevarade verken av Esters hand. En utveckling som i likhet med så många andra kvinnliga konstnärers avbröts av ett äktenskap med en manlig kollega. Man kan ana Esters frustration över den roll hon kom att hamna i.

När det gäller en konstnär som Ester Ellqvist, vars produktion beklagligtvis kom att bli så begränsad, är varje tillskott till samlingarna bokstavligt talat guld värt. Därför var det extra trevligt att jag kunde göra en insats för ett par månader sedan. Det handlade om ett litet porträtt av en ung pojke; möjligtvis en studie som Ester utfört under sin tid på Konstakademien. Målningen hade testamenterats till länsmuseet och fanns nu att hämta hos dödsboets förvaltare, Sparbanken Öresund hemma i Lund. Så efter att formaliteterna raskt hade klarats av kunde tavlan fraktas i vår bil upp till Jönköping. Ibland kan det vara riktigt givande att vara långpendlare - speciellt om man kan bidra till att synliggöra en oförtjänt bortglömd svensk konstnär!



Ett besök på Nordens Gibraltar

Gustavssvärd - Sveaborgs äldsta del

Man ser de låga, gråa murarna när färjan närmar sig det trånga inloppet till Helsingfors. Sex små skärgårdsöar har byggts samman till en gigantisk sjöfästning - Sveaborg. En gång rikets tungt bestyckade lås mot öster och samtidigt bas för skärgårdsflottan. Påbörjad år 1748 under ledning av överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd och raskt utbyggd till Sveriges största fästning. I och med dess ännu omtvistade kapitulation våren 1808 omöjliggjordes i praktiken en återerövring av Finland. Under det följande seklet kom Sveaborg att fungera som en rysk garnisonsort.

Fästningens bebyggelse skadades svårt under Krimkriget i samband med den engelska flottans bombardemang i augusti 1855. Ett resultat blev att en ny försvarslinje byggdes, försedd med moderna kanoner eftersom befästningarna från svensktiden hade visat sig vara hopplöst föråldrade. I efterdyningarna till det rysk-japanska kriget utbröt ett myteri på Sveaborg sommaren 1906. Det var emellertid dåligt förberett och krossades efter 60 timmar.

Den 12 maj 1918 hissades republiken Finlands flagga över vad som i fortsättningen kom att kallas Suomenlinna. Samtidigt förvandlades den nu tomma fästningen till fångläger. Omkring 8000 fångar från den förlorande röda sidan i inbördeskriget spärrades in i kasematter och baracker. Omkring ettusen av dem beräknas ha dött; merparten av svält.

Fram till 1973 var Suomenlinna en finsk garnisonsort. Därefter har öarna med dess särpräglade byggnadsminnen ställts under civil förvaltning. Idag finns ca 850 fastboende och service i form av daghem, skola och butiker. Årligen besöks Sveaborg / Suomenlinna av mer 700 000 turister och det 1998 invigda Sveaborgscentret står för information. Hela området är sedan 1991 uppsatt på UNESCO:s lista över världsarv.



Hornverket Hessenstein; tvärs över viken bastion Dygd

I samband med att den stora EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) gick av stapeln i Helsingfors nu i slutet av augusti anordnades en exkursion ut till Suomenlinna. Under sakkunnig guidning av arkitekter, arkeologer, krigshistoriker och marinarkeologer fick en båtlast arkeologer från hela världen tillträde till både kända och okända delar av det vidsträckta fästningskomplexet. Programmet var tajt och väl genomtänkt, men likväl var det förstås bara möjligt att se en bråkdel av det som idag är ett av Finlands främsta turistmål.



Ritning av tvärsnitt genom konserverad befästningsmur



Av speciellt intresse för oss som jobbar med att bevara murarna från Jönköpings slott var förstås att se hur man löser restaureringsproblematiken på Sveaborg. Här har man gått från att i princip ersätta bristfälligt murverk till att istället bevara det autentiska med utnyttjande av äldre murningstekniker och korrekta material. Det handlade mycket om en övergång från att betrakta Ehrensvärds fästning som enbart ett arkitektoniskt objekt till att hysa mer av en historisk helhetssyn. På samma sätt diskuterar man idag de åtgärder som vidtogs på 1900-talet i avsikt att "rensa bort" fästningsområdets ryska minnesmärken. Till exempel förvandlades då den ortodoxa garnisonskyrkan från 1854, helgad åt Alexander Nevskij, med sitt framträdande läge på Öster Svartö till ett fyrtorn...

Merparten av det restaurerings- och underhållsarbete som sker, genomförs av fångar från den öppna arbetskoloni som finns på öarna. Det handlar om eftertraktade utbildningsplatser och om en verksamhet som drivs närmast på entreprenadbasis som vilket byggföretag som helst.

 

Daniel Thunbergs torrdocka - ett mästersycke av ingenjörskonst!

En av de stora sevärdheterna på Sveaborg är den enorma torrdocka som byggdes på 1750-talet genom att förbinda tre mindre öar med Vargön. Man pumpade ut vattnet ur det förutvarande sundet med hjälp av ett väderkvarnsdrivet maskineri och jämnade till bassängens botten. På så sätt skapades ett varv där minst 15 svenska fregatter kom att byggas, liksom ett otal mindre skepp och båtar. Dessutom fungerade torrdockan som vinteruppläggningsplats för en stor del av skärgårdsflottan.  

 

Kanonslup under konstruktion på Sveaborgs varvsområde

Framför allt var det den store nytänkaren inom skeppsbyggeriet, Fredrik Henrik af Chapmans konstruktioner som byggdes på Sveaborg. Hans skärgårdsfregatter och kanonslupar kombinerade segel och åror. De var lätta och manövrerbara, anpassade till trånga farleder och svårnavigerade kustvatten. Ett sådant fartyg, en kanonslup, byggs idag i den gamla sjöflygsverkstaden. Hon kommer att sjösättas nästa år som ett seglande minnesmärke över den svenska skärgårdsflottan. Ett fint exempel på hur äldre hantverkstraditioner hålls vid liv på dagens Sveaborg!

 

Sonarbild av träkonstruktioner från den ryska tiden ute i Artilleriviken

På Sveaborgscentret visas just nu en mycket intressant utställning om marinarkeologi och lämningar under vatten kring Sveaborg. Med hjälp av en elegant 3D-modell är det möjligt att manövrera sig runt i sund och vikar. Och det är mycket som döljs under ytan - vrak från 1700-tal fram till nutid, bryggor, kajer och resterna efter ett övergivet ryskt dammprojekt som skulle ha överträffat Daniel Thunbergs stora torrdocka om inte revolutionen 1917 kommit emellan...

 

Vid vårt besök pågick en marinarkeologisk undersökning av pålverk längs sundet mellan Svartö och Vargön. Genom att gräva i utfyllnadslager längs stranden och samtidigt kartera dolda pålrade med  georadar hoppades man kunna förstå sig på denna noga utförda strandskoning från 1700-talet. Problemet var bara att det smala sundet påverkades av de stora färjor och kryssningsfartyg som passerade ute i farleden till Helsingfors. Av och till sögs vattnet ut, vattenytan sänktes med flera dm, bara för att några minuter senare forsa tillbaks och översvämma schakten, Inte lätt att arbeta under sådana förhållanden...

 

Kanon i kasematt på Kyhlenbecks utanverk (rekonstruerad uppställning)

Men för den som grävt fram 1600-talsbefästningar i Jönköping sedan hösten 2011 var det nog de kompletta bastionerna på Sveaborg som gav det starkaste intrycket. För visserligen är Augustin Ehrensvärds fästning nästan 150 år yngre än de murar vi avtäckte i somras, men principen är densamma. Kanoner står uppställda i välvda rum nere i fästningsverkens markplan. Fukten och mörkret var högst påtagligt, nu liksom då. Men merparten av artilleripjäserna har för länge sedan tagits bort och skrotats. Åtskilliga kanonrör hamnade t.ex. som till hälften nedgrävda pollare längs Sveaborgs långa kajer. Fast i några rum har interiörerna delvis rekonstruerats. Röken, larmet och mynningsblixtarna lämnas dock till besökarens fantasi.

 

Bastion Wrede med embrassyrer för fästningsartilleriet

Resan ut till Sveaborg blev både lärorik och tankeväckande. Här fanns 1700-talets nytänkande med en till terrängen anpassad centralfästning. Tungt bestyckad och avsedd både som garnison och flottbas skulle den lösa uppgifter som var långt mer komplexa än föregående sekels anläggningar. Och när fästningskommissionen på 1730-talet dömde ut Jönköpining slott som varande "utgammalt, förfallet och odugeligt" fanns kanske redan tankar om ett modernt Sveaborg med i bilden...

 

Tåget har gått...

Västra kajen på 1920-talet med järnväg och virkesupplag

Schaktningen framför Länsstyrelsen fortgår enligt planerna. Asfalten är borta sedan länge, snart även bärlagret från den forna Munksjöleden; ett tjockt täcke av grovt grus. Vi stannar på en nivå motsvarande den stensatta kajplanen, vilken syns på flygfotot. Då - för snart 90 år sedan - var detta Jönköpings djuphamn. Den var försedd med en stabil stenkaj, järnvägsspår (ni ser väl tåget på bilden?) och en rymlig yta för lastning och lossning av allsköns varor. Det är också intressant att se det stora timmerupplaget hitom Per Brahegymnasiets skolgård. Antagligen är det frågan om bränsle, ved till att värma stadens hus. Bilden är ju utifrån de kala träden att döma tagen under någon av årets kallare månader...

Framschaktad kullerstensläggning på hamnplanen

Än så länge är det inte mycket som syns i det vidsträckta schaktet. Frånsett då enstaka ytor där kajens kullerstensläggning råkat överleva anläggandet av 1970-talets flerfiliga motorled. Ännu mindre märks av järnvägen trots att avtryck från dess slipers faktiskt framträdde ganska tydligt på georadarbilderna. Men enstaka rälsspik kan man hitta; de konkreta lämningarna efter ett avlägsnat och bortglömt transportsystem. Men visst måste det ha varit en smula bökigt när tågsätten sakta tuffade fram genom Rådhusparken?

Brandrester av okänd ålder

När man sett hur tom undersökningsytan var på bebyggelse under 1920-talet, blir det en smula oväntat att finna lager med brandrester i den nivån. Gissningsvis är det en byggnad som stått på platsen innan järnvägen byggdes (men efter att sjömuren raserats) som brunnit. Det är en sak som får kollas mot äldre stadskartor. Om inte annat, så för formens skull. Högsta prioritet i den här undersökningen ligger givetvis på lämningarna efter slottet. För nästa måndag startar den "riktiga" arkeologin - då ska vi börja titta på rasmassor och hitta fästningens grundmurar!