Det första ögonvittnet

Fältöversten själv - Daniel Rantzau

Hans namn var Daniel Rantzau. Han var en dansk adelsman, född 1529 och bördig från Holstein i rikets södra del. Femton år gammal sändes han ut i världen för att först studera i Wittenberg under tre års tid. Därefter vidtog hans militära utbildning då han tjänstgjorde för hertig Adolf av Holstein och senare för själve kejsaren, Karl V. Han fick pröva på både hovliv och fälttåg under läroåren 1547 till 1554. År 1559 återfinner vi honom i den danska armé som krossar motståndet i Dithmarschen och därmed raderar ut minnet av kung Hans nesliga nederlag en mansålder tidigare. Daniel Rantzau utmärker sig vid detta fälttåg och kan göra karriär. Han stiger i rang och är 1562 överste hos Fredrik II av Danmark.

Under Nordiska Sjuårskriget var han fältherre över de danska styrkorna i gränsområdena mellan Sverige och Danmark. Vi möter honom i Halland, Småland och Blekinge. När det kommer till strid anför han oftast rytteriet själv, medan Frantz Brockenhuus för befäl över fotfolket.



Rytteri anno 1565 - möjligen en marginalskiss utförd av Erik XIV själv?



Vid två tillfällen är han särskilt framgångsrik. Först som segrare i slaget vid Axtorna den 20 oktober 1565 då en tröttkörd men stridsvan dansk armé på 8 000 man lyckas besegra en numerärt överlägsen svensk styrka på 12 000 man. Två år senare anför han vad som kommit att kallas Rantzaus Raid - blixtattacken upp längs Nissastigen genom Småland in i Östergötland. Även om de avsedda resultaten av detta vågade företag helt uteblir, Sverige tvingas inte till förhandlingsbordet; var uppmarschen och i ännu högre grad reträtten i februari 1568 mästerligt genomförda. I det avseendet har krigståget kommit att studeras vid militärakademier under många generationer, speciellt som Rantzaus egen krigsdagbok finns bevarad. I denna noggranna och detaljerade redogörelse över tilldragelserna i södra Sverige beskrivs de våldsamma händelserna på ett förvånansvärt modernt sätt. 



Nordiska Sjuårskriget - Stormningen av Elfsborgs slott, i bakgrunden Varberg
 

Efter Axtorna belönades Rantzau med ett slott på södra Jylland. Fler kungliga förläningar skulle följa. Men Herr Fältöversten skulle inte få tillfälle att dra sig tillbaka på sina gods. För fyrtio år gammal dödas han av en kanonkula vid belägringen av Varbergs fästning som just då hålls av svenskarna. Enligt legenden träffas han i huvudet. Och kanske var det på många vis ett passande slut för en fältherre i detta obarmhärtigt förda krig som förorsakade så mycket lidande i de två grannländerna.

 

Men i vårt arbete med slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken har vi haft all anledning att känna tacksamhet mot denne både lärde och hårdhudade man; ett bildat råskinn i renässansens Norden. För den krigsdagbok som beskriver fälttåget 1567 - 68 så in i detalj har visat sig stämma förvånansvärt bra. Visserligen tillskrivs boken hans fältpräst och det kan säker vara så att denne sammanställt och bearbetat befälhavarens anteckningar i efterhand hemma i Danmark. Men texten bär likväl en stark prägel av autencitet, av närvaro och självsyn. Därför är det av stort intresse att läsa vad Daniel Rantzau skriver om staden Jönköping som han red in i den 1 november 1567. Då hade både stad och slott visserligen bränts av de retirerande svenska trupperna, men man kan ändå lyssna på vad den världsvane danske befälhavaren har att säga:

 

"Jönköping är en behaglig liten köpstad, vackert belägen vid den stora sjön Vättern som sträcker sig 14 mil i längd in i Östergötland. Landet är mycket bördigt. Västergötland gränsar därtill på 2 mils avstånd. Ett kloster som den svenske kungen låtit befästa ligger ovanför staden vid ett skönt strömmande vatten. Det var ståtligt försett med höga vallar, djupa gravar och runda kanontorn. Detta starka fäste hade svenskarna väl kunnat hålla emot oss, om de blott hade litat på sig själva. Slottet hade emellertid antänts tillsammans med staden."

 

Kände ni igen er? Det skönt strömmande vattnet är idag mer stillsamt och känt under namn av Hamnkanalen. Och det är talande att Rantzau väljer en dimunitivform på plattyska för att beskriva själva staden - stettlein. En liten stad. För det är vad en man av värld såg anno 1567; en man som hade tjänat vid kejsar Karl V:s hov och som besökt många av kontinentens namnkunniga städer. Jönköping med kanske 1200 invånare (innan danskarna kom) var möjligen vackert beläget, men ingen större stad att räkna med i Daniel Rantzaus ögon.



Den äldsta bilden av Jönköpings slott - med vallar och rundtorn markerade

Vad som är verkligt spännande är beskrivningen av och omdömet om Jönköpings slott. Yrkesmannen, den erfarne befälhavaren i Fredrik II:s armé Daniel Rantzau omtalar den nästan nybyggda fästningen som ståtlig och väl befäst. En anläggning som kunnat stå emot hans angrepp om de svenska befälhavarna bara haft kurage nog att stanna kvar... Visst kan man förmoda att det inte skadar med lite förstärkande ord i en beskrivning som kungen själv kommer att läsa, men trots den reservationen består Rantzaus omdöme. Jönköpings slott var en fullgod och modernt utrustad fästning ...i alla fall innan branden.

 

De försvarsverk Daniel Rantzau beskrev är desamma som man kan ana på den första bevarade "bilden" av staden och slottet. Den högst schematiska teckning som ofta har tillskrivits Karl IX visar vallar och rundtorn samt en grav som skiljer av ett förborgsområde norr om slottsfyrkanten. Anmärkningsvärt nog har befästningen ritats ut med vallar på alla fyra sidorna, även ut mot Munksjön. Fast med tanke på skissens kvalitet i övrigt ska man kanske inte fästa allt för mycket avseende vid den detaljen... 





Ruin av posteij - bestyckat rundtorn vid Jarmers Plads i centrala Köpenhamn

De stora samtida kanontornen vid fästningar som Vadstena och Kalmar är välkända exempel på den typ av runda, hörnplacerade torn som kommit att betraktas som typiska för just Vasaborgar. Men i Jönköping var tornen mindre. Den torngrund som kunde lokaliseras med georadar inne på Per Brahegymnasiets förutvarande skolgård 2010 mätte inte mer än 12 meter i diameter.En bra parallell kan man faktiskt se mitt inne i centrala Köpenhamn, på Jarmers plads - förutsatt att man vågar trotsa den täta trafiken. Här ligger ruinen av ett tegelmurat kanontorn, ett tillägg från 1500-talet till de medeltida stadsmurarna. Man bör notera den tunnvälvda förbindelsegång som lett in till vallgatan bakom muren. Tornet revs när Köpenhamn försågs med tidsenliga befästningar i form av vallar, gravar och bastioner på 1600-talet. Men dess nedre delar fick stå orörda inne i jordmassorna. Så tornruinen påträffades när vallsystemet slopades under senare delen av 1800-talet.

 



Hans Flemings perspektivskiss fraån ca 1605 - notera de runda torngrunderna inne i bastionerna!

Vi har ytterligare ett bra belägg för rundtornens existens vid Jönköpings slott, nämligen de märkliga byggnadsrester som syns på Hans Flemings fina perspektivskiss över slottet som byggarbetsplats strax efter sekelskiftet 1600. För inne i både bastion Gustavus i sydväst och Carolus ute vid Munksjöns strand syns tydliga runda strukturer - de kvarliggande torngrunderna från Gustav Vasas dagar. Planen visar bastionernas murverk utan den jordfyllning som snart skulle dölja alla synliga spår efter äldre fästningsverk. Men det finns ytterligare en detalj värd att observera; den välvda gång som syns i jordvallen bakom bastion Gustavus. Passagen har inte fyllt någon som helst funktion för fästningens nya hörnverk - men den leder rakt in mot den runda torngrunden. Det är frågan om en täckt förbindelsegång av samma typ som den vid Jarmers Plads.

 

Idag ligger de äldsta torngrunderna vid Jönköping slott oåtkomliga för annat än geofysiska undersökningsmetoder. Men vi vet var det sydöstra kanontornet bör ha stått - alldeles under den yta som användes till parkering och uppställningsplats för bod och container vid årets utgrävning. Så chansen finns att dess lämningar kan komma fram i ljuset när området ställs i ordning till parkmark om ett par år. Det finns skäl att återkomma!