Fullödigt program för högre seminariet till trots, det är bara att erkänna, jag har inte hunnit delta senaste året. Därför kändes det riktigt härligt att återse ett gäng forskarkollegor på institutionen för agrarhistoria vid SLU Ulltuna i går. Doktoranden Olof Karsvall har hunnit halvvägs i arbetet med att tolka och analysera vad som döljer sig bakom utjordsbegreppet. Oproblematiskt, tycker en del, det är ju de fastigheter som drabbades av den medeltida ödeläggelsen som sedan under 1500-talet återfinns som utjordar i det kamerala meterieltet. Men det visar sig, som vanligt när man börjar peta i substansen, att så enkelt är det kanske inte. Och varför heter det utjord i östra mellansverige medan termen nästan inte används för medeltida ödeläggelser någon annan stans? Och varför caschade Arvid Trolle in vartenda ödetorp han kunde lägga vantarna på under 1400-talet? Den blinda fläcken i utjordsforskningen är de utjordar som finns i byar, som är snyggt inplacerade i solskiftade bytomter, inte i en marginell småländsk skogsbygd, utan på den östgötska jordbruksslätten? Vad representerar dessa? Ödeläggelser mitt i smeten. Och varför återsetts de inte med brukare framåt 1500-talets början? Jag ser med spänning fram emot Olofs resultat och inser att mina oreflekterade hänvisningar till Larson -70 och Bååth -83 i tid och otid i framtiden kommer att kompletteras av mer reflekterade hänvisningar till Karsvall - XX.
Sen kom man inte tomhänt hem heller. Pinfärsk från tryckeriet anlände Alf Ericssons avhandling "Terra mediaevalis. Jordvärderingssystem i medeltidens Sverige". Hunnen ett par hundra sidor in i textmassan på tåget hem, kan konstateras att det är en intelligent skriven och med analytisk skärpa skuren text som kommer att refereras till i framtiden. Jag gillar när man går i klinch med materialet och vågar ifrågasätta tidigare tolkningar som ibland verkar vara huggna i sten. Jag antar att disputationen den 9 november kommer att bli välbesökt och ser fram emot en intellektuell kraftmätning av sällan skådat slag mellan Alf Ericsson och Tomas Lindkvist.
Vad är det som gör seminarierna på SLU så spännande? Kanske är det så enkelt som att det här finns ett antal forskare och professorer som vågar stå för åsikten att vi kan erhålla verklige kunskap om historiska skeenden. Kunskap om hur det faktiskt förhöll sig. Som vågar gå till källorna, inte till en källa, utan till de som finns som kan belysa ett skeende: de kamerala, de geografiska, de arkeologiska och de berättande. Genom källpluralism och en tolkningsram som kanske håller sig nära den vi hittar inom den kritisk realismen blir den historiska människan synlig inom de komplexa samhällsstrukturer hon befann sig i och som hon ibland kunde påverka, och ofta påverkades av.
På Agrarhistoriska institutionen på SLU bedrivs forskning som inte hänfaller till relativistiska tolkningar. Här pumpas inga uppblåsbara metateorier upp för att tillfredsställa forskare med postprocessuella trängande behov. Vi befinner oss långt från de tjatiga pladdret kring definitioner av begrepp som kulturarv och delaktighet och annat som man förväntas ha synpunkter på, när det enda roliga är att gå till källorna och FORSKA!
En slutsats efter denna utvikning: omväldsbevakning är bra. För att kunna omvärldsbevaka finns flera instrument. En hel del kan följas på nätet, man kan läsa nya avhandlingar och artiklar. Men det oslagbart bästa är fortfarande att få vara med när frågorna ventileras IRL, på seminarier, konferenser och i snacket kollegor emellan efteråt. Gärna på institutionen för agrarhistoria på SLU Ulltuna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar