Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen

Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga - den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål - är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?

Spjutspets

En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!

Fotangel

 Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan - den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå...

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!

Sporre

Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört - svenskar eller danskar - så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver - omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.

Hane till hjullås

Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.