Biskop Brask tredje gången gilt...

 

Tredje och sista redogörelse för det mat- och målstidshistoriska seminariet i Linköping 5-6 november 2013.

Det sker ett byte av mentalitet i övergången mellan det katolska och det protestantiska Sverige. Vad som tidigare var en mer holistiskt präglad världsbild där den andliga dimensionen fanns med i hela samhällslivet kom långsamt att ersättas av en världsbild där man skiljde på andligt och världsligt, kyrkan lades in under staten och kyrkan avhändades möjligheten att vara en självständig politiskt maktfaktor.

Biskopens matordning speglar det senmedeltida tankemönstret, vad man åt var en del av det andliga livet, en del av den världsbild som formades av kyrkoåret och de regler som fastlagts för fasta, helgdag och fest. Biskop em. Martin Lind lät teologin utgöra utgångspunkt för tolkningen av biskopens matordning. Utifrån begrepp som Omsorg, Uppförande, Hierarki, Kvinnosyn och Holistisk världsbild framträder i matordningen en större ordning, eller snarare, matordningen speglar den senmedeltida samhällsordning som i sin tur var genomsyrad av den katolska kyrkans grundsyn om samhälle och andlighet som en enhet. I kalenderdelen av Kh54 där inköp av råvaror och planering för jordbruksårets göromål är listade månad för månad och som ibland ter sig som en ’kom ihåg’-lista finns en omsorg i fråga om långsiktighet när det gäller hur länga råvarorna skall räcka och hur de skall bearbetas eller lagras för att inte fördärvas. I instruktionerna till fogdar, oxkarlar, bryggare, bagare, mjölnare, sågare och smeder anas den hierarkiska samhållsuppbyggnaden; de olika yrkesgrupperna har rättigheter och skyldigheter som skall iakttas och i syfte att undvika konflikter med lokalsamhället regleras normer för uppförande och bemötande. Hierarkin återkommer i matordningen där alla som vistas och arbetar i biskopens borg skall få vara med och äta sig mätta, men där inte alla rätter serverades över hela bordet. Lyxen var förbehållen eliten. Trots att kvinnorna var en viktig del av arbetsstyrkan på biskopens borg nämns deras arbete knappast. Ett osynliggörande som kan förvåna, inte minst som vi vet att kvinnorna både på landsbygden och i de flesta städerna var de som stod för ölbryggningen, men i den patriarkala, hierarkiska strukturen försvinner de undan radarn. En konklusion var att Matordningen utgjorde ett tidstypiskt dokument som speglade senmedeltida praktik och mentalitet.

Biskopens sigill

Per Stobeus vid centrum för teologi och religiösa studier i Lund, har genom studier av Brasks Kh54 tillsammans med andra källor, bland annat hans brev, analyserat biskopens politiska sida och hur han gick en ballansgång i övergångstiden kring unionsupplösningen och reformationen. Biskop Brasks tankar och handlingar speglar en maktpersons möjligheter och arenor under senmedeltid, men beskriver också en person som inte bara påverkades av utan också påverkade sin egen tid. Det underströks också att Kh54 var väl känd av historieforskningen sedan tidigare, men att den hade använts selektivt och att den nu aktuella transkriptionen och översättningen av de latinska styckena till svenska gav nya möjligheter till jämförande studier.  Markus Lindberg vid Sankta Birgitta klostermuseum i Vadstena tog utgångspunkt i Kh54 som historisk källa i sin egen rätt och i jämförelse med andra källor, som uppteckningar från Vadstena kloster kring hur matkulturen såg ut i en klostermiljö. Både klostret och biskopsborgen var speciella miljöer där mathållningen nog varierade avsevärt från världen utanför och där just variationen i måltidernas sammansättning var en annan, men troligen var råvarorna, om vi tar bort de som uteslutande pekar mot lyxkonsumtion som ris, valnötter och mandel, ungefär de samma som åts även i bondehushållen.

Till exempel de torkade gäddorna som dyker upp i Brasks mathållning och i många andra källor från tiden. Dessa kom under medeltid (och även senare. De finns i förteckningen över förtullade varor till Jönköping 1623, min anmärkning) i mängder från den finska rikshalvan och var ett givet inslag på bordet under fastan. Tyvärr är det nog egentligen svårt att i dag säga något om hur de lutade och tillagade gäddorna smakade, ty enligt Marja Hartola från Åbo Universitet, har torkställningarna för denna läckerhet sedan länge monterats ned i de finska och åländska kustlandskapen.



Så fel av mig: Torkade gäddor finns visst! Men denna läckerhet anses tydligen inte längre som fullgod människoföda.



Avslutningsvis skall poängteras att middagen tisdag kväll avåts på ett av mina favoritmuseer, nämligen Slotts- och Domkyrkomuseet på Linköpings slott. Åk dit och låt er förföras av den nära nog perfekta blandningen av de pedagogiskt upplagda utställningarna, de uppbyggda miljöerna, de utställda föremålens skönhet och den för en gångs skull riktigt innehållsrika museibutiken.

Middagen: Biskops Brasks givetvis! Nåväl, något anpassad till nutida förhållanden, för våra smaklökar är nog inte längre är kompatibla med smaken av härsket smör och saltad outvattnad sill med en vidhängande frän smak av sillolja, eller hårt kryddat vin… Med dessa förbehåll bortplockade ur menyn kunde vi njuta av inkokt röding och öring, patéer, inlagda körsbär, sillar, oxbringor, surkål, äggost och allehanda läckerheter serverade av, om klädedräkterna inte bedrog oss, Braskens egen kökspersonal.