Biskop Brask och matordningen. Rapport från ett seminarium i Linköping. Del 1.

Det är i är 500 år sedan Biskop Brask tillträdde som Linköpings stifts sista katolska biskop. Brask är känd för mycket, mest känd är han måhända för det korta meddelandet ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ett förklarande förbehåll,  nedskrivet på en lapp och fäst vid Brasks sigill i samband med Sten Stures avsättande av Biskop Trolle 1517. Hur det nu är med lappen, om det är en skröna, kan säkerligen diskuteras, men det sägs vidare att framplockandet av lappen inför kung Kristian II i samband med blodbadet räddade biskopens liv. Pragmatisk och med politiskt väderkorn blev biskopen senare anhängare till Gustav Vasa och mellan dessa verkar ha rått ett förhållande av ömsesidig respekt, åtminstone tills Gustav Vasa började reformera kyrkan i Luthersk riktning. Lite för klåfingrigt enligt Linköpingsbiskopen som högljutt protesterade mot detta och som 1527 via Gotland stack i väg till Danzig för att aldrig återvända. Han dog 1538 vid ca 75 års ålder.   

Iak will hafva i styche färsk kokot i styche,
saltgrönth ter til oc nyrökte feta kötkörffua till
lunch! Kan du fixa det?

Det är uppenbart att biskopen, förutom sina intressen för världslig och kyrklig politik samt teologi, även hyste ett brinnande intresse för biskopsgårdens inre angelägenheter vad gäller förvaltning och förtäring. Från biskop Brasks hand har vi nämligen kvar, bland många andra dokument  –  han var en skrivande man  –  handskriften Kh54. Kh54 är kanske den viktigaste källan till den senmedeltida mat- och hushållskulturen inom den svenska makteliten. 

Mellan lunch den 5/11 och lunch den 6/11 hölls ett Mat- och måltidshistoriskt seminarium i den arkitektoniska pärlan Wallenbergssalen på Östergötlands museum som med utgångspunkt i Biskop Brasks matordning tog ett helhetsgrepp kring matordningen som källmaterial, dess innehåll och varför detta är så unikt samt utblickar till vad vi i övrigt vet om tidens mathållning och måltidskultur. Seminariet arrangerades av Hagdalsakademin, Linköpings Slotts- och domkyrkomuseum samt Östergötlands museum.

Latinisten och medeltidsforskaren Hedda Gunneng vid Högskolan på Gotland hade tagit sig an att transkribera handskriften och översätta de latinska partierna till svenska. Själva måltidslistorna är på medeltidssvenska och Gunneng har lagt ner stor möda när det gäller dels att översätta medeltida begrepp till modern svenska, vad menas med råvaror och rätter som lumber, biger, oraad? Pudher och pastiller låter bekant men vad menas med detta i matordningen? Gunneng, som förutom Kh 54, gått igenom stora delar av handskrifterna knutna till Braks biskopstid, har kunnat identifiera ett tiotal olika skrivare, varav de flest kan identifieras med namn, utbildning och titel, medan några fortfarande är oidentifierade. Intressant var beskrivningarna kring skrivsätt, bruket av förkortningar och hur Brask själv, efter flera år i Rom, ibland skrev en blandskrift, dels sitt gamla invanda skrivsätt, dels partier inspirerade av nya skriftmoden som växte fram i Sydeuropa.     

Vad gäller senmedeltidens måltider och måltidsordningar, är vi helt hänvisade till Brasks matordning. Visserligen finns tidigare källor, inte minst förtäringslistor från 1460-talet och framåt från de årliga brakfesterna som rådmännen i Stockholm ordnade till i samband med att ett nytt råd valdes och som Sofia Gustafsson från Linköpings universitet berättade om tillsammans med tankar kring måltiden som symbol i den urbana gilles- och rådskulturen. Men det är först hos Brask som vi får hela måltider presenterade vilket underströks av måltidsforskaren Rickard Tellström från Örebro Universitet, av många känd från TV (jag säger bara Historieätarna).  Vi befinner oss i en tid då mat och måltider var oupplösligt förknippande med kyrkoåret, tiden innan den världsliga och andliga sfären åtskiljdes genom reformationen.  Kyrkoåret speglas i matordningen genom fastedagarna och köttdagarna men Richard Tellström visade också hur måltiderna speglar också en nordeuropeisk måltidsordning med vad vi i dag skulle kunna översätta med starters, förrätter, huvudrätter och efterrätter.

Just det söta fokusades i seminariets sista inlägg, där tandläkaren Torgny Alstad från Göteborgs Universitet funderade kring intaget av honung och socker under senmedeltid, råvaror som visserligen nämns i måltidsordningen, men ganska sprodiskt (vad sägs om stekt fisk med socker?) Småkakor och äggost åts och honung nämns på några ställen, men i matordningen får vi intryck av att sockret mest kom i form av frukt och russin. Icke desto mindre fanns andra källor som visar att honungsproduktionen vid samma tid var omfattande.  Kopplingen till karies i äldre skelettmaterial kunde vara en väg att gå, men Alstads kritiska granskning av de osteologiska analyserna var intressant. Oftast fanns mycket få tänder kvar i skelettmaterialet och ofta saknades just de tänder där karies helst uppträder. De olika sockerarternas förekomst i vardags- och festkost behöver studeras vidare.

Trots att seminariet endast pågick under ett dygn var det späckat av spännande föreläsningar, så späckat att jag nödgas göra en fortsättning av denna blogg en annan dag för att kunna täcka in det hela…To be continued!