Dödens landskap

Androm till skräck och varnagel! Galgen vid Torget i Vetlanda ur geometrisk jordebok 1645

Byn Torget i Vetlanda socken låg strax sydöst om kyrkbyn. Det var vid Torget som marknaden hölls, här fanns tingstugan och genom byn gick stora vägen österut längs Emådalen mot Kalmar län. Vetlanda och Torget utgjorde centrum i Östra Njudung. Det var också här, mellan de två byarna som galgen stod. Vi ser den i kartan ur geometriska jordebok från 1645. Två stolpar med en tvärslå. Upp mot tvärslån står en stege lutad. Det var upp för denna stege brottsling och bödel fick klättra innan mästerman i folkets åsyn lade snaran runt halsen på den dömde som efter ett utdraget sprattlande i panik stillade sig och hängde livlös, död och till evig pina förvisad bort från de levandes hop.  Det finns berättelser om hur man försökte komma åt bitar av den dödes kläder, ägodelar, blod, träck och kroppsdelar, föremål som var starkt magiskt laddade. Hur länge fick man hänga där innan man skars ner och begravdes i den ovigda jorden på galgbacken? De senaste årens galgbacksarkeologi antyder att liken varit tämligen väl sammanhängande då de begravdes, vilket motsäger att de hängde kvar till förruttnelse och fåglars kalasande gjort att ligament och senor alldeles lösts upp (bl.a Hansson, Arcini & Winroth 2011).  

Avrättningsplatsen och byn. Kartan över Torget från 1645 är spännande. Lägg märke till raden av marknadsbodar i södra delen av Torget, och inte minst, handen strax under nummer 4 som pekar mot Tingsstugan. Därifrån var vägen till evigheten  tämligen kort för den arme lagöverträdaren.

 

 Häradskarta över Östra härad 1646. Galgen är med, men nu pekar handen mot Marknadsplatsen istället

Galgen vid Torget i Vetlanda biter sig fast i karta efter karta, inte minst härdskartorna från 1646 och framåt. Annars är det tunnsått med utritade galgar i kartmaterialet från Jönköpings län.  En genomgång av just häradskartorna från 1600-talets andra hälft redovisar i princip en avrättninsgplats och det är den vid Torget i Östra härad.  Det är liksom inte något att ståta med, inte som säterier eller kyrkor. Även runstenar får plats på de småskaliga kartorna men inte avrättningsplatsen. I konceptet till kartan över Jönköpings stadsjordar från 1696 kan en galge skönjas och ordet Rätte platz vid sidan om. I Renovationen syns ingenting.     



Jönköpings stadsjordar 1696. Koncept. Rättarplasen utritad med galge och text.

 Yngre kartor är än mindre explicita. En markerad plan eller en kulle vid namn Galgplatsen eller Galgberget blir vanligare när man kommer över sekelskiftet 1700. 

Renovation av samma karta. Ingen galge, ingen text.

Jag ämnar ägna kommande vecka åt en artikel kring galgbackarna, avrättningsplatserna och deras landskap. Det blir också ett tillfälle att ställa de viktiga frågarna till kartmaterialet: Vad berättar kartorna om? Vad tiger de om?Vad ljuger de om?




   



 

Ravelsmark strax söder om Gränna år 1780. Galgbacken men utan utritad galge. Att avrättningsplatsen finns ovanpå Djävulshola var nog helt i sin ordning. Inte så lång sträcka för den dödes själ att färdas till den eviga pinan således.



Nya totalstationer



I höstas köpte vi nya totalstationer. De gamla hade åtskilliga år på nacken så det var på tiden. Våra nya totalstationer kommer att underlätta vår tillvaro betydligt. Inga tunga batterier, inga kablar. En laddare per station istället för tre. Ett användargränssnitt som låter oss koncentrera oss på det som ska mätas in. Vi tycker redan om dem. Christian på Leica i Malmö har gjort kodlistor och formatfiler för att användningen ska bli så enkel som möjligt. I förra veckan hade vi övningar i museiparken i vintervädret där vi bekantade oss närmare med stationerna. Nu längtar vi till våren när vi ska få ge oss ut i fält med våra nya arbetskamrater.

 



Mätövning i Museiparken

Totalstation? Ja, det är ett knepigt namn. I äldre dagar mätte man vinklar för sig och längder för sig. Därefter räknade man i efterhand fram de inmätta positionerna. I princip mätte man nästan bara vinklar och mätte några enstaka längder för att få rätt skala på inmätningarna. Det är nämligen mycket lättare att mäta vinklar än längder exakt om man använder mekanisk mätutrustning. När elektriska distansmätningsinstrument (EDM) började användas i början av 1950-talet kunde man med hjälp av laser enkelt mäta längder med stor noggrannhet även över långa avstånd. Fortfarande mättes dock längder och vinklar med separata instrument. När elektroniken utvecklades blev det möjligt att ändra på detta. Totalstationen mäter både vinklar och längder och räknar även fram koordinater på de inmätta punkterna. Den är total.

Vem drack ur de kinesiska kopparna...?

Kinesiskt 1700-talsporslin, funnet i kvarteret Apeln

Det porslin som importerades från Kina fungerar som en daterande ledartefakt när man undersöker stadsbebyggelse. Innan det Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) på allvar inledde sin verksamhet under 1730-talet var de porslinsföremål som letade sig till Sverige förhållandevis fåtaliga och högt värderade av sina ägare. Men de skeppslaster som landades i Göteborg med början den 29 augusti 1733, då skeppet Fredericus Rex återvände efter sin resa till Canton, skulle ändra på den saken. SOIC´s första framgångsrika handelsfärd var över efter 550 dagar. Ytterligare 132 svenska expeditioner skulle följa i hennes kölvatten under åren fram till 1806, då den fjärde oktrojen (tillståndet att bedriva handel) löpte ut. Bland de bulkvaror som fyllde skeppens lastrum kom det väl förpackade porslinet att ta upp stort utrymme. Från bevarade listor vet vi att cirka 430 000 föremål av porslin stuvades ombord bara i den allra första lasten. Häri ingick 305 kompletta matserviser, 579 tekannor samt 21 170 tallrikar. Det kinesiska porslinet var på väg att bli en exotisk massvara som raskt spreds ut över landet.



Porslinsskärvornas fördelning inom de undersökta tomterna i kv. Apeln

Idag tänker vi gärna på Frihetstidens och den gustavianska epokens fascination för allt kinesiskt. Formspråk som gick igen i såväl arkitektur som konst och mode. Dryckesvanor som ändrades med införseln av te, och inte minst det fulländade tunna porslinet som lokala producenter sökte kopiera efter bästa förmåga. Möjligen ser vi idag porslinet i ljuset av antikmagasin och auktioner som något mer exklusivt än det verkligen var i sin samtid. För vad som står klart när man arkeologiskt undersöker 1700-talets stadsgårdar är att de lättfunna vita skärvorna förekommer i snart sagt alla miljöer. Självfallet fanns det oerhörda skillnader i pris och kvalitet mellan olika sorters kinesiskt porslin, men även de mindre väl bemedlade grupperna i samhället fick möjlighet att införskaffa den enklaste sortens blåvita skålar. Utifrån sina begränsade resurser kunde man ta del av nymodigheterna som såldes från vagnar på marknaderna och i stadens handelsbodar.

 

Men hur uppträder egentligen porslinsskärvorna när man kommer ner på den mikronivå som en arkeologisk utgrävning erbjuder? Kan vi rent av se vem som drack ur de kinesiska kopparna? I kvarteret Apeln, där ett stort antal byggnader från åtta hantverks- och köpmansgårdar undersöktes 2004 (varav fyra tomter i sin helhet), framkom ett rikt material av kinesiskt porslin. Men det mönster som framträdde skulle visa sig vara ett annat än det förväntade. Vid den tid då porslinet verkligen började bli var mans egendom, kring 1750, hade verksamheterna i kvarteret förändrats. Vad som från början varit en specialiserad del i staden med gårdar underställda det kungliga vapenfaktoriet präglades nu av handel, utskänkning och skinnberedning. Men i en av de undersökta gårdarna fortsatte pistolsmeder sin tillverkning fram emot seklets slut. Efterfrågan på välgjorda privata handeldvapen fanns kvar bland traktens adel och garnisonens officerare.

 

Om man betraktar spridningskartan ovan ser vi längst till vänster de olikfärgade rektanglarna symbolisera husraden på gården som ägdes av köpmansfamiljen Gylling. Därefter följer tomt 35 där Olof Berggren och efter honom Lars Liedberg tillverkade pistoler, samt dubbelgården på tomterna 36 och 37 som ägdes av stadens murarmästare Anders Larsson Drake men där också garveriverksamhet bedrevs. Notera att vissa av huskropparna har kluvits på ritningen, så att även äldre byggnader där porslin påträffats kan visas. För just vid den här tiden skedde en omfattande utskiftning av husen längs Munksjöns norra strand. Förslitning och förfall, tillsammans med nya krav föranledde nybyggnationer.

 

Kinesiskt porslin från första delen av 1700-talet. Blå och gul dekor med persiska influenser.

Det oväntade är att det kinesiska porslinet inte förekom med störst frekvens hemma hos köpman Gylling. Det hade man annars kunnat vänta sig i en handelsgård där man haft utskänkning och kunnat ordna inkvartering för resande. Men trots en noggrann dokumentation av byggnadslämningarna hittades inte en enda kinesisk skärva i bostadshuset 30 med dess stora kök. I resten av gården med dess verkstäder, stall och magasinsbyggnader låg bara fåtaliga skärvor ganska jämnt fördelade. I den Gyllingska fastigheten har man förvisso haft tillgång till modernt importerat porslin, men det har inte varit vanligare där än i någon annan stadsgård. Uppenbarligen var detta ingen produkt som herr hökaren sålde.

 

I garvaregården fanns skärvorna samlade till förrådsbyggnaden 42, vilket skulle kunna passa med dess placering nära gårdens kök. Men på denna tomt var importporslinet ännu mera sällsynt än hos köpmannen. Och rimligtvis var ju en valkare eller karduansmakare inte någon av stadens rikaste hantverkare. Här skulle den låga frekvensen av porslin kunna avspegla en reell skillnad i social status och i hushållens köpkraft.

 

Den stora överraskningen utgörs av tomt 35, pistolsmedernas gård. Här förekom kinesiskt porslin bokstavligen överallt. I det ålderstigna bostadshuset 120 påträffades skärvorna utspridda i golvlagren, liksom i smedjan 122, ekonomibyggnaden 223 och bostadshuset 123. Men den största koncentrationen hittades i golvet till den enkelt uppförda sjöboden 124. Eller kanske är det riktigare att säga i det omtrampade jordgolv som ursprungligen hade utgjort såbädd i tobaksspinnare Lauenbachs lilla odlingslott. Här, bland rester av blomsterkäppar och ett litet äppelträd, låg de kinesiska skärvorna tätt; en indikation på hur växterna (tobaksplantorna?) götts med hushållsavfall.

 

Bilden är klar - det var oväntat nog i pistolsmedernas hushåll som man nyttjade mest kinesiskt porslin. Men varför var det så? Handlar det om personlig smak, där en tämligen välbeställd vapentillverkare hade både råd och lust att lägga pengar på exotiska modevaraor? Så kan det förstås ha förhållit sig; att duka upp sitt bord i fina salongen med en kostbar servis var en viktig stausmarkör för en framväxande borgarklass. Men det finns indikationer i fyndmaterialet som pekar åt ett annat håll. För bland skärvorna förekommer ett par mycket exklusiva inslag; porslin av en kvalitet som bör ha legat långt bortom möjligheternas ram till och med för den mest ambitiöse pistolsmed. Vi talar dels om ett tidigt porslin vars dekor uppvisar influenser från samtida persisk keramik. Den här sorten finns tidigare bara representerad med fynd från Ostindiska Compagniets tomt i Göteborg och som hela kärl i Gustav VI Adolfs egen samling på Stockholms slott. Dessutom hittades bitar av beställningsporslin i tomt 35. Då handlar det om mönster som skapats i Sverige, sänts till Canton för målas på porslin som sedan forslats hem av SOIC's skepp. Det var den mest exkusiva och dyrbara typen av serviser överhuvudtaget; framtagna till ett pris som bara adelspersoner och storköpmän maktade med att betala. Men nu finns också dessa skärvor bland fynden som samlades in sommaren 2004 från tomt 35 i kvarteret Apeln i Jönköping.

 

Vad är det som har skett? Varför ligger allt detta porslin hemma hos pistolsmederna Berggren och Liedberg? Kanske är det så att vi skall fundera över vilken betydelse gåvor hade ännu på 1700-talet. En nöjd beställare kan ha skänkt bort lite statusporslin samtidigt som han hämtade ut det eleganta schatullet med de båda nya pistolerna. I så fall är det spåren av generös dricks vi ser i skärvmaterialet. Eller var det kanske så att den unge herr löjtnanten, friherre von X. inte hade råd att betala för sin beställning, skuldsatt som han var efter alltför vidlyftiga aftnar med spel om höga insatser borta på officersmässen? Och mot ett vagt löfte om betalning i reda mynt "lite senare" tvingades en luttrad hantverkare i Jönköping acceptera några färggranna koppar och fat istället för de klingande silvermynt han hade förväntat sig att få...

 



Röjningsrösen, fossila åkrar, agrara lämningar…

Vi är många som stött på dem och kanske många gånger suckat och stött pannan, om inte blodig så i alla fall tillräckligt för att vecka till den…

Men varför blir just dessa lämningar så besvärliga? Varför ger de upphov till så många suckar och veck?

Är de svårare att undersöka, rent metodiskt, än andra lämningar? För all del, lämningarna täcker ofta stora områden, där ytan att undersöka i många fall endast rör en mindre del. Områdena omfattar ofta många olika formelement där det kan vara svårt att prioritera vilka som ska undersökas. Men skiljer det verkligen dessa lämningar från t.ex. boplatser eller gravfält?

Är de tråkigare att gräva än andra lämningar? Tja, de gömmer ju inte så många spännande fynd, och visst, har man sett en röjningsröseprofil så kanske man har sett alla. Men återigen, vad är egentligen skillnaden mot en boplatsgrävning? Eller gravarna? Ok, fynden då!

Är de svårare att tolka än andra lämningar? Jo, de har ju visat sig ganska komplexa. För det var ju inte bara förhistoria som gömde sig i profiler och lager. Det var ju tidig medeltid, högmedeltid, agrarkris, ödeläggelse, ny-röjning, expension, tidig historisk tid, torpetablering och allt där emellan. Men än en gång, vad är egentligen nytt med komplexa och svårtolkade lämningar?

Kan alla suckar och veckade pannor i stället ha att göra med att de agrara lämningarna undersökts under en (visserligen intensiv men) relativt kort tid, ca 20 år och att vi därför faktiskt fortfarande famlar lite efter vilka metoder vi ska använda, efter vilka frågor som kan ställas och som är relevanta att ställa och att vi därmed också fortfarande snubblar lite i våra tolkningar av dessa lämningar?

Naturligtvis är detta en retorisk fråga och naturligtvis är svaret: Ja, så kan det faktiskt vara!

Och naturligtvis är den logiska följden av svaret, att bjuda in till ett seminarium där vi får möjlighet att samla ihop vad som hittills har gjorts, samla ihop vad vi vet och vilka undersökningsmetoder som är framgångsrika, fundera över hur vi argumenterar för värdet av dessa lämningar, om vi nu gör det, och slutligen diskutera hur vi kan gå vidare med röjningsrösen, fossila åkrar, agrara lämningar… utan suckar och veckade pannor.

Så därför, väl mött i Jönköping 17-18 april 2013 (färdigt seminarie-program beräknas finnas ute i Januari) hälsar:

Jönköpings läns musem

Kulturparken Småland

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Tiggares tecken

Tiggartecken från Köpenhamn 1625 

Ibland läser man arkivtexter där man trots myndighetsspråkets neutrala ton anar den skrämmande verkligheten bakom orden. På hösten 1770 oroade sig de styrande i Jönköping över de många fattiga som strömmade in från den omgivande landsbygden. Det handlade om egendomslösa som störde ordningen genom att tigga och på annat sätt sökte allmosor för sitt uppehälles skull. Detta till trots mot ett nyligen utställt kungligt påbud om att dessa grupper skulle förbli på sina hemorter.

Därför beslöt magistraten att den 11 oktober utsända följande skrivelse:

För den skull till hämmande av ett sådant självsvåld och på det stadens invånare måge veta till vilka personer till allmosors erhållande  härstädes är berättigade och hava lov efter vanligheten en gång i veckan invånarna besöka, har magistraten funnit för gott låta prägla ett märke uti tenn av en pennings storlek med överskrift "Jönköpings stads fattiga" varmed envar skall vara med nummer försedd, därpå förteckning upprättas och införas bör. Skall verkställas av stadsfiskalen. Övriga kan fattigfogden bortdriva.

För en sentida betraktare lyder budskapet iskallt - lika hårt som verkligheten för fattigfolk i det gustavianska Sverige. Man undrar över hur långt de allmosor räckte som de "lyckliga få" vilka erhållit sitt eftertraktade tennmärke lyckades tigga till sig. Och vad skedde med dem som fattigfogden var bemyndigad att jaga väck från den goda staden Jönköping?

Än så länge har vi inte hittat de tiggartecken som magistraten ställde ut. Några märklappar som påträffades vid metalldetektering i kvarteret Apeln väckte misstankar, men efter rengöring stod det klart att det var frågan om plomberingar till varor som hanterats i köpmansgårdarna.

Fattigfolket tillhör arkeologins svårfångade grupper, men spåren efter samhällets osynliga finns att hitta för den som ger sig tid att leta. I arkiven såväl som i kulturlagren...

En lurendrejare här bor i staden...

Den Gylingska köpmansgården i korsningen Smedjegatan - Lantmätaregränd

Hette han ens Ternowitz och kom han verkligen från Wien, den utländske mansperson som den 9 januari 1788 fick logi i Niclas (Nils) Gyllings köpmansgård vid Smedjegatan? Det kommer vi antagligen aldrig att få veta, eftersom hans resa företogs i skumma avsikter. Hur som helst fick främlingen hyra en kammare med säng, ved och ljus. I priset ingick också uppassning och kaffe. Allt sammanräknat skulle Ternowitz betala 5 riksdaler för sin två och en halv veckas vistelse i ett vintrigt Jönköping. Det var bara ett problem. Han hade försvunnit.

Gyllingska gården på 1930:talet. Ett av dessa rum hyrde Ternowitz.

Och inte nog med att Ternowitz smitit från notan hos Gylling, han hade mer på sitt samvete. För hos urmakare Barckman hade han införskaffat ett byxsäcksur med vit emaljtavla, svenskt foder graverat i kanterna samt engelskt verk med uppdragning på skivan. Det eleganta fickuret var värt hela 16 riksdaler. Dessutom hade den olycklige urmakaren lämnat ut ett Pinsbachur med drivet arbete på utanfodret såväl som innersta fodret. Uret var starkt förgyllt, var försett med en vit emaljtavla och varandes vid silveruret fäst en stålkedja med nyckel; allt tillsammans värt 12 riksdaler. Det verkar som om Ternowitz med säker hand plockat ut det bästa som urmakare Barckman hade att erbjuda...

Delar av fickur från 1700:talet, funna i Odensjö söder om Jönköping

Allt detta står att läsa i ett varnande brev som den 2 februari 1788 avsändes till borgmästaren och rådet i Norrköping, dit man antog att Ternowitz var på väg. Men så här i efterhand kan man nog hysa vissa tvivel på de uppgifter som den misstänkte lämnat till sin senaste  hyresvärd, köpman Gylling i Jönköping. Om han nu verkligen dök upp i staden vid Bråviken var det antagligen under ett helt annat namn och en annan nationalitet. För man anar en erfaren bedragare, en världsvan främling som med sina eleganta manér bokstavligen lurat skjortan av de godtrogna borgarna i den gustavianska ämbetsstaden vid Vätterns södra ände... 

Mården och Hwespens änka - en hyrestvist anno 1678



Vapensmedsgårdarna söder om Smedjegatan - hus 120 till 123 var Hwespens gård

Det är alltid lika spännande att kunna knyta ihop arkeologiska resultat med verkliga personers liv. Och när det gäller Jönköpings faktorismeder finns det många upplysningar att hämta i arkiven. De skickliga vapenhantverkarna var en respekterad och av myndigheterna understödd grupp i den blivande fästningsstaden. Samtidigt var de personer som sysselsattes i en verksamhet av så stor betydelse för krigsmakten - rent av för Rikets säkerhet! - också underställda kontroll. Man befann sig i en på många sätt privilligierad ställning, men hade överhetens ögon på sig. 

Bostadshusets bevarade södra del med två rum och stor spis i norr

Den här gången skall vi lyfta fram en en mindre rättstvist hösten 1678 där uppgifterna från rättsprotokollen hjälper oss att bättre förstå de arkeologiska lämningarna. Den 10 oktober detta år klagade klensmeden Jacob Mård över att Claes Hwesps änka hade brutit ett ingånget hyresavtal. Han sa sig ha fått löfte om att från Mikkelsmäss, den 29 september, kunna flytta in i hennes hus och därtill disponera gårdens smedja, verkstad och loft. Men bara åtta dagar senare avsäger hon homom den rätten. Istället hävdade nu änkan Carin Svensdotter att Jacob olovandes och mot hennes vilja hade inflyttat i gården.

Gårdens stenkällare som var inbyggd i bostadshusets södra del (ljusgrönt = dörr in till stugan)

Problemet verkar ha varit att det redan fanns en hyresgäst, Sven i Skillingaryd, som enligt Carin "satt i possession av bemälta hus och ej kunde drivas ut". Istället föreslog hon att Jacob Mård skulle kunna få tillgång till nattstuga, smedja och verkstad i hennes sonhustrus gård, en lösning som enligt Carin tillkommit efter viss övertalning från hennes sida. Därför sände rätten iväg Lars Holm för att kontrollera sanningshalten i detta nya påstående och tur var väl det. För sonhustrun förnekade bestämt all kännedom om ett sådant avtal.

Claes Månsson Hwesps vapensmedja, omtvistad 1678

Hur löstes då tvisten? Jo, klensmeden Mård fick rätt att bo kvar i gården i minst ett års tid, fram till nästa Mikkelsmäss. Han skulle som ursprungligen avtalats få utnyttja loft, smedja och verkstad. Det enda förbehållet var att utrymmena delades med den gesäll som Carin hade i sin tjänst. Ska vi anta att det var här det verkliga problemet låg? Att Carin ville förbehålla sin gesäll rätten att använda den avlidne makens välhållna pistolsmedja med tillhörande verkstad? Det Skånska Kriget pågick som bäst och man hade goda tider att vänta som vapensmed i Jönköping. Kanske var gesällen ifråga nära att erhålla ett eget mästarbrev? I vilket fall som helst kan man undra över hur sämjan mellan tvistemålets parter blev efter att avgörandet hade fallit. Kunde man bo och arbeta sida vid sida utan vidare konflikter?



Ryttarpistol med hjullås

 Klart är i alla fall att när Jacob Svensson Mård dyker upp i källmaterialet nästa gång året efter, så bor och arbetar han i den granngård som låg närmare Hovrättstorget. Kanske hade han under de månader som gått fått möjlighet att skaffa en egen fastighet; kanske var det skönt att få slippa dela det dagliga livet med Carin och hennes gesäll? Nu behövde de inte ens dela innergård, eftersom hans nya bostad på tomt 36 i kvarteret Apeln hade den ytan gemensam med tomt 37. Gränsen mot änkans gård var en av Jönköpings typiska vretar, bara en smal passage mellan baksidan av två intilliggande husrader. I senare delen av 1600:talet var dessutom vretarna söder om Smedjegatan fortfarande bara öppna diken, fyllda med avfall och stillastående illaluktande vatten. Kanhända ansåg Jacob att det passade honom bra efter vad som hade hänt?

Täckplåt och hane till hjullås,  funnen vid utgrävningar i kv. Apeln år 2004

Jacob förblev boende i gården på tomt 36. Efter honom kom sonen Sven som år 1714 skrev sig som hökare, alltså en detaljhandlare som främst sysslade med livsmedel. Det kan vara början på en social resa vi ser; ett klokt val i slutfasen av det Stora Nordiska Kriget. Det stod alltmera klart att Sveriges dagar som stormakt var räknade och att vapensmed inte direkt var något framtidsyrke längre...

 

Men vad kan vi då lära oss om vapensmedsgårdarna från denna skäligen banala rättssak hösten 1678? Främst vilka byggnader det var frågan om. Vid utgrävningarna i kvarteret Apeln år 2004 kunde vi konstatera att bostadshusen varit belägna längst norrut i gårdarna och det var frågan om stora välbyggda hus. Längden har uppgått till 17 - 18 meter, det har funnits ett väl tilltaget kök ungefär mitt i huset och en stenkällare inbyggd vid dess södra gavel. Där har rimligen funnits utrymme för mer än ett hushåll, speciellt efter Claes Månssons Hwesps död. Kanske har det också existerat en andra våning, eftersom loftet och nattstugan omtalas i rättssaken mellan Carin och Jacob. I en senare period syftar dessa termer ofta på en träbyggd andra våning som lagts ovanpå stenkällaren. Kanske var det så ordnat i gård 35 redan vid 1600:talets andra hälft? 

 

Avslutningsvis kan vi betrakta arbetets rum i gården. Både smedja och verkstad nämns separat. Det stämmer väl överens med hur samtliga utgrävda vapensmedjor varit inrättade. Det har funnits två rum, ett försett med stor ässja, plats för städ och blåsbälg samt gärna ett hällgolv. I rummet intill där vapendelarna passades samman och monterades, fanns istället trägolv, arbetsbänkar och ordentligt tilltagna fönster. Det handlade om en funktionell kombination i samma byggnad av vapenhantverkets två beståndsdelar - det avancerade smidet och finmekaniken.

 

Så genom en hyrestvist från Carl XI:s dagar har vi fått en ögonblicksbild av faktorismedernas vardag och livsmiljö, samtidgt som det har blivit enklare att förstå de framgrävda arkeologiska lämningarna. Att det var si och så med grannsämjan inne bland de trånga stadsgårdarna kommer väl inte direkt som någon överraskning - så olika är vi minsann inte, folk från stormaktstiden och vi i det 21:a seklet...

Offertallen i Torestorp

Vi har precis avslutat en inventering i skogarna mellan Jönköping och Aneby.
Morgon och eftermiddag när vi åkt till och från vårt område har vi passerat en tall och frågat oss: "Ser inte den lite speciell ut?".

Jag kollade i fornminnesregistret och jodå - det var en offertall eller som den heter i FMIS "naturföremål/-bildning med tradition".
I den här tallen kan du kasta ett mynt "för att undvika sjukdom och lindra redan inråkad krankhet". Du kan också bli av med tandvärk genom att vidröra den onda tanden med en sticka från trädet och sedan sätta tillbaka stickan i tallen och vips, så är värken borta.

Jörgen kastar en peng i offertallen

Den här offertallen ligger i Torestorp i Järsnäs socken och har RAÄ-nummer 18. Men det finns liknande platser och traditioner lite överallt i bygderna. Så håll utkik när du känner att du har en vinterförkylning på väg.   

Som i en tavla av Lars Lerin

Många gånger får man höra att ”å vad kul, arkeolog har jag också alltid velat bli”! Och jovisst, det är ett fantastiskt jobb, många gånger spännande och fullt av upptäckter och intressanta fynd. Men när jag senast var ute, under några dagars inventering, då tänkte jag att hela bilden av vad vi gör är nog inte riktigt klar för dem som funderar tillbaka på de där drömmarna de hade som 6-åring.

Alla de där helt fyndtomma schakten vi möter, alla kalla händer eller alla ensamma dagar i skogen, de bilderna är nog inte med i drömmarna, tänkte jag, när jag klev ur bilen och rakt ut i en tavla av Lars Lerin.

 

Agrarhistoriska utblickar

Fullödigt program för högre seminariet till trots, det är bara att erkänna, jag har inte hunnit delta senaste året. Därför kändes det riktigt härligt att återse ett gäng forskarkollegor på institutionen för agrarhistoria vid SLU Ulltuna i går. Doktoranden Olof Karsvall har hunnit halvvägs i arbetet med att tolka och analysera vad som döljer sig bakom utjordsbegreppet. Oproblematiskt, tycker en del, det är ju de fastigheter som drabbades av den medeltida ödeläggelsen som sedan under 1500-talet återfinns som  utjordar i det kamerala meterieltet. Men det visar sig, som vanligt när man börjar peta i substansen, att så enkelt är det kanske inte. Och varför heter det utjord i östra mellansverige medan termen nästan inte används för medeltida ödeläggelser någon annan stans? Och varför caschade Arvid Trolle in vartenda ödetorp han kunde lägga vantarna på under 1400-talet? Den blinda fläcken i utjordsforskningen är de utjordar som finns i byar, som är snyggt inplacerade i solskiftade bytomter, inte i en marginell småländsk skogsbygd, utan på den östgötska jordbruksslätten? Vad representerar dessa? Ödeläggelser mitt i smeten. Och varför återsetts de inte med brukare framåt 1500-talets början? Jag ser med spänning fram emot Olofs resultat och inser att mina oreflekterade hänvisningar till Larson -70 och Bååth -83 i tid och otid i framtiden kommer att kompletteras av mer reflekterade hänvisningar till Karsvall - XX.

Sen kom man inte tomhänt hem heller. Pinfärsk från tryckeriet anlände Alf Ericssons avhandling "Terra mediaevalis. Jordvärderingssystem i medeltidens Sverige". Hunnen ett par hundra sidor in i textmassan på tåget hem, kan konstateras att det är en intelligent skriven och med analytisk skärpa skuren text som kommer att refereras till i framtiden. Jag gillar när man går i klinch med materialet och vågar ifrågasätta tidigare tolkningar som ibland verkar vara huggna i sten. Jag antar att disputationen den 9 november kommer att bli välbesökt och ser fram emot en intellektuell kraftmätning av sällan skådat slag mellan Alf Ericsson och Tomas Lindkvist.

Vad är det som gör seminarierna på SLU så spännande? Kanske är det så enkelt som att det här finns ett antal forskare och professorer som vågar stå för åsikten att vi kan erhålla verklige kunskap om historiska skeenden. Kunskap om hur det faktiskt förhöll sig. Som vågar gå till källorna, inte till en källa, utan till de som finns som kan belysa ett skeende: de kamerala, de geografiska, de arkeologiska och de berättande. Genom källpluralism och en tolkningsram som kanske håller sig nära den vi hittar inom den kritisk realismen blir den historiska människan synlig inom de komplexa samhällsstrukturer hon befann sig i och som hon ibland kunde påverka, och ofta påverkades av.

På Agrarhistoriska institutionen på SLU bedrivs forskning som inte hänfaller till relativistiska tolkningar. Här pumpas inga uppblåsbara metateorier upp för att tillfredsställa forskare med postprocessuella trängande behov. Vi befinner oss långt från de tjatiga pladdret kring definitioner av begrepp som kulturarv och delaktighet och annat som man förväntas ha synpunkter på, när det enda roliga är att gå till källorna och FORSKA!

En slutsats efter denna utvikning: omväldsbevakning är bra. För att kunna omvärldsbevaka finns flera instrument. En hel del kan följas på nätet,  man kan läsa nya avhandlingar och artiklar. Men det oslagbart bästa är fortfarande att få vara med när frågorna ventileras IRL, på seminarier, konferenser och i snacket kollegor emellan efteråt.  Gärna på institutionen för agrarhistoria på SLU Ulltuna.