Övrarp i Norra Sandsjö och spåren av det nära förflutna

En förmiddag i Övrarp

Bengt Gunnarsson har en imponerande titel: sparbanksfastighetstillsyningsman. Han ansvarar för och guidar besökande i Sparbanksmuseet i Vrigstad. Hans bror, Sven-Erik Gunnarsson titulerar sig kort och gott: pensionär. Bröderna är uppvuxna i byn Övrarp i Norra Sandsjö socken. Tanka sig, säger Bengt, Jag var yngst, föddes -44, men mellan 1938 och 1944 föddes nio barn i byn, fem gossar och fyra flickor. –Som barnen i Bullerbyn, föreslår jag, och visst: Bengt och Sven-Erik håller med. ”Sen gick det fyrtio år innan det föddes några nya barn i byn.” Det är glädjande nog en inflyttning som skett till den lilla byn av yngre familjer. Alla barnen i Bullerbyn hade föresten en återträff i Övrarp förra året. Samtliga levde fortfarande och jag ser bildbevisen i Ing-Britt Gunnarssons fotoalbum. Ing-Britt är Sven-Eriks fru och hon bjuder på kaffe och hembakat innan bröderna Gunnarsson och jag ska bege oss ut i skogen och titta på spåren i landskapet av den nära förflutna historien. Men det kan ju vänta lite till för det finns så mycket att fråga om och många funderingar man kan göra sig som räcker till både påtår, tretår och trugetår.

Övrarp nämns första gången 1528 och gården ingick i Eksjö Hovgårds godsmassa under 1500- och 1600-talet. På en karta från 1727 anges hemmanet Övrarp som ¾ mantal frälse och gårdstomten är belägen intill en utritad källa vid Källabacken. Öster om gården finns soldattorpet Båckarydet. På storskifteskartan från 1818 är gårdstomten i samma läge men hemmanet har utvecklats till en by med två gårdsbruk, vardera på ½ mantal, vilket indikerar att ¾-delshemmannet från 1727 förmedlats uppåt. Vid storskiftet regleras också bytomten som brukligt var i Jönköpings län. Medan resten av byn storskiftades, solskiftades själva tomten.  

Övrarp 1818 och 1864. Vid storskiftet reglerades bytomten som då bestod av två gårdsbruk. Vid laga skiftet fytrio år senare fanns inga byggnader kvar på den gamla bytomten.

Det vanliga mönstret är att någon eller ett par av gårdsbruken stannar kvar på den gamla bytomten vid laga skiftet. Så är dock inte fallet i Övrarp, utan hela byn, som vid laga skiftet 1864 var delad i tre delar, två åttondelar och en trefjärdedel i söder som dessutom har brutit sig ut genom hemmansklyvning och vars ägor karteras först tjugo år senare, flyttar ifrån den gamla bytomten till helt nya lägen.  När vi är ute och går på den gamla bytomten är det absolut ingenting, förutom en terrassering med stenskodd kant där en av ladugårdarna bör ha stått, som skvallrar om att här tidigare funnits bebyggelse.

Som en gotländsk kämpgrav ligger grunden efter den gamla ladugården som flyttades hit vid laga skiftet 1864. Bara några årtionden därefter var husen här borta och området användes som fårbete. Vegetationen bestod av låga aspsnår. Nu tar barrskogen över. Bengt visar. Foto: Ådel V. Franzén

 

 Vi går upp i skogsdungen bakom bostadshuset som flyttades en bit norrut vid laga skiftet. Här, uppe på ett krön i sandmarken finns flera husgrunder. Samtliga efter byggnader som sattes upp här i samband med gårdsflytten vid laga skiftet. Hur länge fick de stå kvar? Inte fram till 1950-talet iallefall då den första ekonomiska kartan upprättades. I dag är det bara grunderna kvar, och den efter ladan ser ut som en gotländsk kämpgrav med sin utrasade stensatta sockel.  Vi går vidare för Sven-Erik och Bengt vill visa mig tjärrännorna. Två parallella rännor löper nerför en sandkulle och en stensatt grop i kullens andra ände har haft att göra med linframställning säger Sven-Erik. Vi funderar lite på vilken funktion den har haft. Det är troligen ingen rötningsgrop, men kan det ha varit där man eldade under bastan där linet fick torka?  Här gick fåren och betade berättar de, och tallarna och granarna fanns inte, bara aspdungar. Överhuvudtaget tar sig granen dåligt på den sanddominerade jorden – tallen mår bättre –  och avkastningen har alltid varit ganska skral. Tänka sig, man dikade ut mossen, ett omfattande arbete. Sen fick man en havreskörd. Det var allt. Här och var ser vi de gamla gärdesgränserna i form av en liten bit raserad smålandsgärdsgård. Men det finns nya trähägnader också. Sven-Erik har lagt ner ett gediget arbete på att ersätta alla taggtrådsstängsel med smålandsgärdsgård och flera hundra meter gärdsgård ger landskapet en prägel av liv. Som om det fortfarande fanns inägor och utmark, gränser mellan beteshage och skog, odling och slåttermark.

Bengt och Sven-Erik Gunnarssson vid den stensatta gropen i sandkullens sluttning. Den skall ha haft med linberedning  att göra. Foto: Ådel V. Franzén

 

 

Sen tar vi en sväng upp till Samuelstorp eller Sammelstorp som det kallades i folkmun. Bengt berättar om torpets invånare vid olika tider. Om kvinnan som bodde här kring 1800-talets mitt och som blev påkommen med stöld, blev fängslad och fick föda en son på häktet i Jönköping.

Sven-Erik gör skyltar. Gör en till tjärrännorna föreslår jag, och även gravfältet kan få sin skylt. Skyltarna är ett sätt att förstå spåren i landskapet. Foto: Ådel V. Franzén.

Det är så mycket i den nära historien. ”Skriv ner” föreslår jag. Skriv ner vad spåren i landskapet betyder och rita ut på en karta. Skriv om tjärbränning, linframställning, vilka torparna var och hur livet fungerade på en gård nån gång under det nära förflutna. För annars kommer vi aldrig att förstå spåren i skogen. Vi kommer inte att kunna sätta dem in i rätt sammanhang. Och så kan vi hoppas på nya inventeringar som ”Skog och Historia” där syftet varit just att sätta fokus på de lämningar som jag som inventerare i början på 1990-talet gick förbi. Sen, på vägen tillbaka till gården, passerar vi över de spår vi har lärt oss att förstå och tolka: gravfältet och bronsåldersröset. Men det är en annan historia.   

Grinden in till det sedan länge frånflyttade torpet Sammelstorp eller Samuelstorp har bröderna snickrat. Där torpet stod står i dag en ombyggd manskapsbod. Den markerar platsen och ger en påminnelse om att människor bott, röjt, odlat och arbetat på platsen. Foto: Ådel V. Franzen.