En kontroll i Parken - åter till Rosenlund!

Rosenlunds herrgård med den västra parken i slutet av april 2013

Det har nu gått två och ett halvt år sedan en georadarkartering av den igenvuxna parken väster om Rosenlunds herrgård i Jönköping visade att det fanns en helt okänd trädgårdshistorisk dyrgrip mitt inne i staden. För strax under gräs och sly doldes lämningarna efter den eleganta park som herrgårdens byggherre, baron Gustaf Mauritz Posse låtit anlägga omkring 1790. Eftersom såväl samtida kartor som arkivuppgifter saknades från godset kom fyndet som en total överraskning. Här framträdde en sengustaviansk park med parterrer (stenkantade planteringsytor), system av grusgångar, mängder av planteringsgropar för formklippta träd och buskar, en större fiskdamm samt grunden för vad som antogs vara ett orangeri (ett uppvärmt växthus). Hela anläggningen förefaller att ha tagits ur bruk en tid efter Posses död år 1826 och istället förändrats till en modern park i enlighet med den tyska stilen kring seklets mitt.

Under 2012 blev den dolda parken vid Rosenlund registrerad som fast fornlämning och erhöll därmed lagskydd. I vårt land finns ytterst få historiska parkanläggningar och trädgårdar som uppnått denna status. Motiveringen för Rosenlunds del var parkens välbevarade skick, det faktum att den tagits ur bruk utan att dessförinnan ha genomgått några märkbara förändringar samt dess stora vetenskapliga värde för den inhemska och internationella trädgårdshistoriska forskningen.

Men därigenom skulle väl allt vara lugnt? Parken är hittad, karterad och har fått lagskydd som fast fornlämning. Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Herrgårdens framtid är omtvistad. Den ägs av Jönköpings kommun sedan 1936, men i nuläget har man ingen direkt uppgift för själva byggnaden. Det finns ett beslut taget av kommunfullmäktige om att sälja Rosenlund, men hittills har någon försäljning inte kunnat komma till stånd. Samtidigt finns det olika intressen som vill utveckla herrgården och dess park. För att bringa reda i frågan kommer inom kort en ny utredning att göras där Rosenlund med dess möjligheter, kostnader och eventuella problem skärskådas.

I det sammanhanget har det ansetts väsentligt att kunna kontrollera resultaten från karteringarna med georadar 2010-11. Tekniken är fortfarande tämligen oprövad när det gäller arkeologi i vårt land. Därför kändes det väsentligt att kunna bygga under de tolkningar som baserats på kartbilden med konkreta arkeologiska resultat. Därför beslöt både länsstyrelsen i F-län och Malmstensfonden att ekonomiskt stödja en begränsad provundersökning, inriktad mot ett urval av de anläggningar som tolkats utifrån georadarbilderna.

Arbetet utfördes under tre soliga dagar sent i april 2013 som ett samarbete mellan länsmuseet och ArcheoGarden - en Malmöbaserad firma med specialkompetens inom trädgårdsarkeologi. Kommunen bidrog med en lätt gävmaskin och uppdraget var att gräva ett mindre antal schakt i strategiska lägen. Det gällde att hitta punkter där man med minsta möjlig ingrepp kunde få ut mest möjliga information om den park som en gång anlades av baron Posse, vice president vid Göta Hovrätt och stolt ägare till mönstergården Rosenlund.

1790-talets grusgångar ligger kvar kring den norra parterren!

Det tog en stund innan vi förstod vad vi hade framför oss. Från början var tanken att det skulle vara enkelt att bara skrapa fram en liten bit av parterrernas stensatta kanter. Då skulle det finnas en lättbegriplig anläggning att visa upp för eventuella besökare. För i ärlighetens namn kan ju det som förefaller självklart och lättolkat för en arkeolog - speciellt när det gäller lager som skiljs åt av marginella skiftningar i innehåll och färgnyanser - vara rena grekiskan för en utomstående. Då är det bra att ha något konkret att ta till. Som en rejält stenkantad såbädd i en gustaviansk trädgård.

Det var bara ett problem. Vi hittade inte stenkanterna i våra begränsade schakt. Antagligen hade mer av kantstenen än vad vi trott avlägsnats. Vad som syntes på georadarbilderna var i flera fall mindre sten som utnyttjats för att palla upp hällarna; sten som låg på ett större djup. Men istället frilades den norra parterrens sydvästra hörn. Och här framträdde med all önskvärd tydlighet odlingsjord som inramades på båda sidor av grusgångar. Det blev nästan lika elegant som om vi verkligen hade hittat raderna med kantstenshällar!

Naturgrus - inte bergkross!

Det var intressant att se närmare på det material som utgjorde parkens gångar, de objekt som näst efter parterrerna framträdde tydligast på georadarkartorna. Här handlade det om ett ganska mörkt och relativt finkorningt naturgrus. Man kan mycket väl tänka sig att gruset utvalts för skapa kontraster mot gräsmattor och planteringar. Speciellt efter ett regn bör gångarna har framstått som närmast svarta och glittrande. Längre ner i parken gjorde vi ett snitt tvärs över en av de parallella grusgångar som inramade parkanläggningens centrala del. Gången visade sig ha varit svagt välvd, men hade till stor del schaktats bort, antagligen då parken förändrades vid mitten av 1850-talet. Bra grus var ingenting man slösade med!


Lerlager hade lagts ut för att nivellera området vid parterrerna

Att man utfört omfattande markarbeten inför parkens anläggande blev uppenbart i schakt 3, där kraftiga lerlager visade hur man jämnat till och vägt av området närmast herrgårdbyggnaden. Man hade skapat en jämn terrass från byggnadens stenfot fram till parterrernas västra kant. Visserligen gav den svaga sluttningen i Rosenlunds park inte samma dramatiska intryck som de höga terrasserna och trapporna vid det samtida Gunnebo slott utanför Mölndal, men man uppnådde ett eftersträvat resultat. En orangerigård närmast huvudbyggnaden där baronens mest ömtåliga och exotiska växter kunde ställas ut och beundras under årets varmaste månader.

Schaktning på platsen för orangeriet

Den mest osäkra lämningen - men kanske också den mest fantasieggande - var en husgrund som framträdde från huvudbyggnadens södra gavel ner mot den yngre förvaltarbostaden. Där fanns skador förorsakade av sentida ledningsgrävningar samt sten och rivningsmassor, men också tydliga lämningar efter någon form av byggnad. Schakt 5 lades över vad som föreföll vara ett välbevarat hörn. Och en halv meter under gräsmattan kom belöningen....

frå

Stenläggning med ränndal - invid orangeriets hörn

Här frilades en vällagd stenläggning med en rätvinklad ränndal. I nuläget tolkas nivån som en stensatt yta utanför ett hus, en ränndal som lagts kring hörnet på en byggnad samt möjligen ett stengolv i en lätt byggnad likt den glasade sydvända delen av ett orangeri. Genom ett mynt präglat 1848 samt genom påträffad keramik kan lagret direkt över stenläggningen dateras till 1800-talets mitt, något som stämmer väl med den tidpunkt då baron Posses ursprungliga parkanläggning genomgick en radikal förändring. Orangeriet hade nu spelat ut sin roll som vinterförvaringsplats för exklusiva växter och kunde därför rivas,

Anna Andreasson dokumenterar en profil genom baron Posses damm

I norra delen av parkanläggningen, nära den ravin där cykelbanan upp från Vätterstranden går, syntes en oval mörkfärgning på georadarbilden. Efter viss tankemöda tolkades denna anomali som en fiskdamm, byggd i enlighet med en mönsterplan som publicerats i Sverige år 1786. Dammen skulle i så fall vara tätad med ett lerlager och försedd med en dammvall och dammlucka mot norr. Vi placerade ett schakt mitt i anläggningen och fick ytterligare en jackpot. Fast egentligen behövde man bara se på dagens vegetation för att upptäcka var det fanns ett surhål, en blöt fläck i detta annars så väldränerade område av sandjordar.

Dammen - i botten lera, däröver silt och igenfyllningslager

Ovanför den orörda alven fanns ett tjockt lerlager som i sin tur täcktes av mörkbrun siltig sand, sannolikt det material som avsatts på dammens botten under en period när den gustavianska parken inte längre hävdades ordentligt. För normalt skulle ju fiskdammen ha tömts och rensats årligen. Ovanpå detta lager som avsatts i dammen fanns ett mörkt lager med tegelkross, ben, träkol, glas och porslinsskärvor. Det handlar om hushållsavfall som dumpats på platsen när dammen skulle fyllas igen. Fynden visar att detta skett under 1800-talets lopp.

Nere i parken togs fler små schakt upp. Vi sökte efter de planteringsgropar som syntes så tydligt på georadarbilderna. Den först utvalda gropen visade sig emellertid innehålla något oväntat; ett av ren lera format fundament till något som skulle stå exakt i parkanläggningens mittlinje. Kanske har ett solur, en staty eller en liten vattenkonst utgjort blickfång i fonden, längst bort från herrgårdsbyggnaden?

Stolphål - från ett järnåldershus?

I det nionde och sista schaktet som grävdes undersöktes och provtogs fyllningen i vad som verkligen var en planteringsgrop. I bästa fall kan den makrobotaniska analysen av bevarade växtrester ge en antydan om vad som vuxit här. Men i schakt 9 kom dessutom grävningens stora överraskning - en rad stolphål av förhistorisk karaktär. Det handlar om fyra tätt placerade hål som grävts för vad som sannolikt varit väggstolpar i ett järnåldershus. Stolphålen höll en diameter på ca 30 cm; det som grävdes ut visade sig vara 32 cm djupt och innehöll mindre stenar som pressats ner i fyllningen för att fixera och stödja stolpen. I övriga tre låg stenar med en diameter kring 15 cm mitt i anläggningarnas framrensade yta. Det visar att stolparna dragits upp och att stenarna slängts ner för att fylla upp hålen.

Kalkstenshällar - borttagna kantstenar från den södra parterren?

Mellan huvudbyggnaden och förvaltarbostaden finns ett vildvuxet snår. Därinne står ett par lastpallar med kalkstenshällar undanställda. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta med största sannolikhet är kantsten från den södra parterren, hällar som avlägsnades när de nya ledningarna in till herrgården grävdes ner 2010. Och precis så ser också skadorna ut på georadarbilderna från samma år. Nu mätte Anna upp hällarna; det handlar totalt om 30 löpmeter, dvs. motsvarande 15 meter av parterrens dubbla kantsättning. Lite synd att se skador som uppkommit så sent på något som annars legat orört i mer än 200 år! En intressant detalj är de vittringsskador som observerades längs ena långsidan av hällarna. Parterrernas stenkanter har alltså stuckit upp en bit över markytan.

Sammanfattningsvis blev resultaten av de tre dagarna i fält långt över förväntan. Inte nog med att samtliga kontrollerade anomalier från karteringen med georadar kunde identifieras och att våra tolkningar visade sig ligga sanningen nära. Nu påträffades också spår efter en mycket äldre bosättning i baronens park; sannolikt ett hus från järnåldern. Fornlämningen RAÄ Jönköping 250 blir alltmer komplex. Det är något som måste tas med i beräkningen när herrgårdens och parkens framtid utreds. I nuläget är det omöjligt att sia om hur Rosenlund kommer att utnyttjas framöver; det handlar om komplexa frågeställningar och avsevärda kostnader vilket alternativ de ansvariga än väljer. Men det känns mycket tillfredsställande att ha kunnat bidraga med nya pusselbitar kring ett av landets kanske allra viktigaste trädgårdshistoriska objekt!