Glömda gårdar i skogen...

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt



Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu... Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor - gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare

Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna - ett blött och skitigt jobb!

Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig - förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.


Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop... 

Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad

Projektet fortsätter - fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet - ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft - och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.

Medeltida skelett vid Bottnaryds kyrka

Just nu håller arkeologerna vid Jönköpings läns museum på med en undersökning av en del av den medeltida kyrkogården i Bottnaryd, ungefär 3 mil väster om Jönköping. Anledningen är att en tillbyggnad för bland annat ett nytt värmesystem ska anläggas intill den västra kyrkväggen. Den nuvarande kyrkan byggdes direkt efter att den medeltida kyrkan revs 1666. Kyrkan, som saknar torn, är en spånklädd korskyrka av timmer. I sydöstra hörnet finns ett gravkor för Johan Printz som var guvernör i kolonin Nya Sverige 1643-53 och från 1658 var han landshövding i Jönköpings län. Kyrkan har en detaljrik målningsdekor från 1690-talet av Anders Falck. Från kyrkans medeltida föregångare finns en dopfunt från 1200-talet.

Vid schaktningarna för tillbyggnaden har hittils påträffats ett tjugotal skelett. Så här långt har sju av dessa undersökts av en osteolog (benexpert) som konstaterat att 5 var kvinnor, 1 man och 1 obestämd individ som, inte kunde könsbestämmas. Kropparna har med hjälp av armarnas placering kunnat dateras till 1300-1400-talet. Ju högre upp på bröstet armar och händer är placerade desto yngre är gravläggningen. Det är inte känt när den medeltida kyrkan i Bottnaryd byggdes så begravningarna kan ge viktiga pusselbitar om kyrkans äldsta historia.

Ett besök på Nordens Gibraltar

Gustavssvärd - Sveaborgs äldsta del

Man ser de låga, gråa murarna när färjan närmar sig det trånga inloppet till Helsingfors. Sex små skärgårdsöar har byggts samman till en gigantisk sjöfästning - Sveaborg. En gång rikets tungt bestyckade lås mot öster och samtidigt bas för skärgårdsflottan. Påbörjad år 1748 under ledning av överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd och raskt utbyggd till Sveriges största fästning. I och med dess ännu omtvistade kapitulation våren 1808 omöjliggjordes i praktiken en återerövring av Finland. Under det följande seklet kom Sveaborg att fungera som en rysk garnisonsort.

Fästningens bebyggelse skadades svårt under Krimkriget i samband med den engelska flottans bombardemang i augusti 1855. Ett resultat blev att en ny försvarslinje byggdes, försedd med moderna kanoner eftersom befästningarna från svensktiden hade visat sig vara hopplöst föråldrade. I efterdyningarna till det rysk-japanska kriget utbröt ett myteri på Sveaborg sommaren 1906. Det var emellertid dåligt förberett och krossades efter 60 timmar.

Den 12 maj 1918 hissades republiken Finlands flagga över vad som i fortsättningen kom att kallas Suomenlinna. Samtidigt förvandlades den nu tomma fästningen till fångläger. Omkring 8000 fångar från den förlorande röda sidan i inbördeskriget spärrades in i kasematter och baracker. Omkring ettusen av dem beräknas ha dött; merparten av svält.

Fram till 1973 var Suomenlinna en finsk garnisonsort. Därefter har öarna med dess särpräglade byggnadsminnen ställts under civil förvaltning. Idag finns ca 850 fastboende och service i form av daghem, skola och butiker. Årligen besöks Sveaborg / Suomenlinna av mer 700 000 turister och det 1998 invigda Sveaborgscentret står för information. Hela området är sedan 1991 uppsatt på UNESCO:s lista över världsarv.



Hornverket Hessenstein; tvärs över viken bastion Dygd

I samband med att den stora EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) gick av stapeln i Helsingfors nu i slutet av augusti anordnades en exkursion ut till Suomenlinna. Under sakkunnig guidning av arkitekter, arkeologer, krigshistoriker och marinarkeologer fick en båtlast arkeologer från hela världen tillträde till både kända och okända delar av det vidsträckta fästningskomplexet. Programmet var tajt och väl genomtänkt, men likväl var det förstås bara möjligt att se en bråkdel av det som idag är ett av Finlands främsta turistmål.



Ritning av tvärsnitt genom konserverad befästningsmur



Av speciellt intresse för oss som jobbar med att bevara murarna från Jönköpings slott var förstås att se hur man löser restaureringsproblematiken på Sveaborg. Här har man gått från att i princip ersätta bristfälligt murverk till att istället bevara det autentiska med utnyttjande av äldre murningstekniker och korrekta material. Det handlade mycket om en övergång från att betrakta Ehrensvärds fästning som enbart ett arkitektoniskt objekt till att hysa mer av en historisk helhetssyn. På samma sätt diskuterar man idag de åtgärder som vidtogs på 1900-talet i avsikt att "rensa bort" fästningsområdets ryska minnesmärken. Till exempel förvandlades då den ortodoxa garnisonskyrkan från 1854, helgad åt Alexander Nevskij, med sitt framträdande läge på Öster Svartö till ett fyrtorn...

Merparten av det restaurerings- och underhållsarbete som sker, genomförs av fångar från den öppna arbetskoloni som finns på öarna. Det handlar om eftertraktade utbildningsplatser och om en verksamhet som drivs närmast på entreprenadbasis som vilket byggföretag som helst.

 

Daniel Thunbergs torrdocka - ett mästersycke av ingenjörskonst!

En av de stora sevärdheterna på Sveaborg är den enorma torrdocka som byggdes på 1750-talet genom att förbinda tre mindre öar med Vargön. Man pumpade ut vattnet ur det förutvarande sundet med hjälp av ett väderkvarnsdrivet maskineri och jämnade till bassängens botten. På så sätt skapades ett varv där minst 15 svenska fregatter kom att byggas, liksom ett otal mindre skepp och båtar. Dessutom fungerade torrdockan som vinteruppläggningsplats för en stor del av skärgårdsflottan.  

 

Kanonslup under konstruktion på Sveaborgs varvsområde

Framför allt var det den store nytänkaren inom skeppsbyggeriet, Fredrik Henrik af Chapmans konstruktioner som byggdes på Sveaborg. Hans skärgårdsfregatter och kanonslupar kombinerade segel och åror. De var lätta och manövrerbara, anpassade till trånga farleder och svårnavigerade kustvatten. Ett sådant fartyg, en kanonslup, byggs idag i den gamla sjöflygsverkstaden. Hon kommer att sjösättas nästa år som ett seglande minnesmärke över den svenska skärgårdsflottan. Ett fint exempel på hur äldre hantverkstraditioner hålls vid liv på dagens Sveaborg!

 

Sonarbild av träkonstruktioner från den ryska tiden ute i Artilleriviken

På Sveaborgscentret visas just nu en mycket intressant utställning om marinarkeologi och lämningar under vatten kring Sveaborg. Med hjälp av en elegant 3D-modell är det möjligt att manövrera sig runt i sund och vikar. Och det är mycket som döljs under ytan - vrak från 1700-tal fram till nutid, bryggor, kajer och resterna efter ett övergivet ryskt dammprojekt som skulle ha överträffat Daniel Thunbergs stora torrdocka om inte revolutionen 1917 kommit emellan...

 

Vid vårt besök pågick en marinarkeologisk undersökning av pålverk längs sundet mellan Svartö och Vargön. Genom att gräva i utfyllnadslager längs stranden och samtidigt kartera dolda pålrade med  georadar hoppades man kunna förstå sig på denna noga utförda strandskoning från 1700-talet. Problemet var bara att det smala sundet påverkades av de stora färjor och kryssningsfartyg som passerade ute i farleden till Helsingfors. Av och till sögs vattnet ut, vattenytan sänktes med flera dm, bara för att några minuter senare forsa tillbaks och översvämma schakten, Inte lätt att arbeta under sådana förhållanden...

 

Kanon i kasematt på Kyhlenbecks utanverk (rekonstruerad uppställning)

Men för den som grävt fram 1600-talsbefästningar i Jönköping sedan hösten 2011 var det nog de kompletta bastionerna på Sveaborg som gav det starkaste intrycket. För visserligen är Augustin Ehrensvärds fästning nästan 150 år yngre än de murar vi avtäckte i somras, men principen är densamma. Kanoner står uppställda i välvda rum nere i fästningsverkens markplan. Fukten och mörkret var högst påtagligt, nu liksom då. Men merparten av artilleripjäserna har för länge sedan tagits bort och skrotats. Åtskilliga kanonrör hamnade t.ex. som till hälften nedgrävda pollare längs Sveaborgs långa kajer. Fast i några rum har interiörerna delvis rekonstruerats. Röken, larmet och mynningsblixtarna lämnas dock till besökarens fantasi.

 

Bastion Wrede med embrassyrer för fästningsartilleriet

Resan ut till Sveaborg blev både lärorik och tankeväckande. Här fanns 1700-talets nytänkande med en till terrängen anpassad centralfästning. Tungt bestyckad och avsedd både som garnison och flottbas skulle den lösa uppgifter som var långt mer komplexa än föregående sekels anläggningar. Och när fästningskommissionen på 1730-talet dömde ut Jönköpining slott som varande "utgammalt, förfallet och odugeligt" fanns kanske redan tankar om ett modernt Sveaborg med i bilden...

 

Smålandsstenar - stenåldersboplats under gravfältet

Nu har vi avslutat undersökningen av gravfältet. Resultatet blev tre intakta gravhögar och rester av sex bortodlade. I två av de hela högarna fanns tydliga rester av bålplatsen kvar i form av brunna stockar. Den tredje graven visade inga spår av bålplats. Möjligtvis har kremeringen ägt rum på en annan plats varefter man spritt ut bålresterna i graven. Gravarna innehöll annars brända ben och fynd av järn som t.ex. knivar, pilspetsar, märlor och pincetter. Men också fynd i andra material som en bronsring, brynen, glaspärlor och en sländtrissa.

Under september tar vi oss ett antal tusen år ytterligare tillbaka i tiden och koncentrerar oss på den mesolitiska stenåldersboplatsen som påträffades i samband med gravfältsundersökningen. I nuläget har vi med stor sannolikhet träffat på botten på en mesolitisk hydda. Den är 4 x 3 meter stor och nedgrävd några decimeter. Vid framrensningen visade det sig att den innehöll ett stort antal flintor, och då har vi bara skrapat på ytan. Tekniskt sett är flintan baserad på mikrospånteknik, vilket placerar den i maglemoseperioden. I denna stund håller vi genom rutgrävning på att avgränsa boplatsen.

Boplatsens läge kan till en början verka konstigt då den ligger ca 500 meter öster om Nissan, men tar man med i beräkningarna att Fornbolmen vid den här tiden fanns strax inpå samt att det en gång har runnit en bäck precis nedanför boplatsen så är det helt logiskt och alla bitarna faller på plats.

Bland fynden av flinta är det ett som sticker ut, nämligen en fantastiskt fin mikrospånkärna, vilken ni kan se på bilden.

Återkommer snart med fler nyheter

Jörgen Gustafsson

Arkeologidagen 2 - Visning av Rosenlund söndagen den 26 augusti

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta gustavianska herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge med vid utsikt över Vätterstranden är den en mycket god representant för de lantställen som växte fram kring staden under 1600- och 1700-talen. Här hette byggherren Gustaf Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han lät uppföra huvudbyggnaden mellan åren 1786 och 1788. Att herrgården redan från början omgivits av en tidtypisk trädgård har man tagit för givet, eftersom Posse var känd som en reformator inom jordbruket. Hans Rosenlund fungerade som något av en modern mönstergård i Jönköpingstrakten. Här borde en park ha funnits redan från början. Men detta har förblivit ett antagande, för såväl kartor som äldre avbildningar saknas. Rosenlund har emellertid på senare år kommit att utvecklas till ett välkänt besöksmål för trädgårdsintresserade genom det 1977 anlagda Rosariet med dess idag över 400 sorters rosor.

Rosariet i maj 2011

I samband med att det västra partiet av herrgårdsparken skulle ges en välbehövlig ansiktslyftning genomfördes en undersökning med georadar. Kommunen var intresserad av att hitta lämningarna efter det torp som funnits på platsen före herrgårdens tillkomst och av att kunna pricka in den äldre landsvägens exakta sträckning. Dessa mål uppnåddes utan problem men något högst oväntat tillkom också. En park av 1700-talstyp fanns bevarad på ett djup av dryga halvmetern under dagens gräsmattor. Baron Posses eleganta trädgårdsanläggning kunde på nytt beskådas med sin strikt symmetriska uppbyggnad där gångar, parterrer (rabatter) och dammar bildat en intagande helhet. Dess siktlinjer har riktats över sjön och staden, mot de vilda berg som synts mot horisonten i dåtidens öppna, avskogade landskap. Det välordnade ställdes symboliskt mot den vilda naturen. I parken visar mängder av planteringsgropar hur påkostad anläggningen varit under sin storhetstid. Rosariet har fått sin gustavianska motsvarighet!

Baron Posses parkanläggning som den framträder på georadar

Den nyupptäckta parken vid Rosenlund utgör en i många avseenden sensationell upptäckt, såväl i ett inhemskt som ur ett internationellt perspektiv. Vi ser en ytterst välbevarad anläggning som inte verkar ha genomgått några större förändringar under sin brukningstid. Detta kan bli ett trädgårdshistoriskt forskningsobjekt av högsta klass. Med moderna analysmetoder skulle det vara möjligt att identifiera de växter som en gång prytt baronens rabatter, liksom de träd och buskar som kantat gångarna. Ett återskapande ligger inom möjligheternas ram; en spännande chans att ge Jönköping en sevärdhet av yppersta klass i likhet med Gunnebo slott utanför Mölndal. Där har man rekonstruerat hela den gustavianska herrgårdsmiljön i dess fulla prakt och fyllt den med liv, aktivitet och event. År 2006 hade Gunnebo 354 000 besökare. Sådana siffror skall vi kanske inte tänka oss när det gäller Rosenlund, men visst vore baronens park vid Vätterstranden en plats att längta till under fina sommarkvällar?

 

Gunnebo slott idag - en förebild?



 Arkeologidagen: Rosenlunds herrgård

Söndag 26 augusti, kl 10–16

Med den gustavianska parken på Rosenlund har Jönköpings innerstad har fått en ny fornlämning; en historisk trädgård med få motsvarigheter i landet. Men hur skall baron Posses eleganta park bäst kunna bevaras? Och är det möjligt att göra den synlig och tillgänglig på nytt? Hur kan vi förvalta vårt kulturarv? Det är frågor som kommer att diskuteras ute på Rosenlund under årets Arkeologidag.

 Visningen börjar i den välbevarade herrgårdsbyggnaden – en av Jönköpings verkliga pärlor. Därefter vandrar vi i den förvildade trädgård som idag täcker den gustavianska parkens gångar, parterrer, dammar och rabatter. Avslutningsvis möter vi dagens levande trädgårdsmiljö i form av Rosariet där en viktig uppgift är att förvalta och bevara äldre sorters rosor inom Projekt odlad mångfald (POM).   

Länsmuseets arkeologer och byggnadshistoriker står för guidningen i den spännande 1700-talsmiljön, medan Rosariet visas av landskapsarkitekt Björn Kalin, Jönköpings kommun.

Visningarna startar vid herrgårdens trappa kl 10:00, 12:00 och 14:00. Byggnaden hålls öppen mellan 10:00 och 16:00.

 Välkomna!

Arkeologidagen söndag 26 augusti

Söndag 26 augusti anordnas Arkeologidagen på ett flertal platser runt om i Sverige, en dag med möjlighet att höra lokalt verksamma arkeologer berätta om aktuella utgrävningar och projekt eller spännande lämningar.

I Jönköpings län anordnas arkeologidagen 2012 bland annat vid en nyupptäckt vikingatida järnframställningsplats strax väster om Öreryd (en knapp mil norr om Gislaved) samt vid Häryds masugn, vid sjön Härens västra strand (vid väg 604 mellan Gnosjö och Anderstorp). Arkeologidagen 2012 kommer också omfatta visningar av Rosenlunds herrgård i Jönköping. För mer information samt vägbeskrivningar och kartor se: http://www.jkpglm.se/se_o_gora/dag_for_dag.html

Den vikingatida järnframställningsplatsen vid Öreryd upptäcktes så sent som 2005, i samband med inventeringsprojektet Skog och historia (se http://www.jkpglm.se/arkeologi/projekt/kulturminne.html). Själva platsen där järnet har framställts ligger strax intill en sankmark och är idag täckt av mossa och lingon- och blåbärsris. Den är knappt synlig, en flack, avlång kulle i den glesa tallskogen. I närheten ligger också kolningsgropar vilket är lämningar efter kolframställning som direkt kan kopplas till den vikingatida och tidigmedeltida järnframställningen på platsen.

Dessa lämningar har inte undersökts arkeologiskt, men utifrån flera tidigare undersökningar av liknande järnframställningsplatser, t.ex. kring Jönköping, Taberg och Tranemo, kan vi ändå göra högst kvalificerade gissningar om vad som gömmer sig under mossa och blåbär. På arkeologidagen visar och berättar vi, på plats ute i skogen, hur lämningarna ser ut i dag och hur det en gång kan ha sett ut när järnframställningen var i full gång.

Den ruin efter Häryds masugn som idag står vid Härydsån vid sjön Härens västra strand, uppfördes så sent som 1862, men uppgifter finns om att en ugn funnits på samma plats redan på 1780-talet. Järnhanteringen i Småland växte fram under 1600-talet som en av de största näringsgrenarna och flera masugnar uppfördes.

I skogarna runt masugnar och bruk gav den stora järnproduktionen olika möjligheter till inkomst, vilket var viktigt i ett område där den odlade marken gav liten utkomst . Idag ser vi t.ex. spåren efter den omfattande kolning som bedrivits. På arkeologidagen berättar vi, på platsen för Häryds masugn och utifrån masugnsruinen, om järnframställning i Småland under nästan 600 år.

Jönköpings slott i TV4!

Utgrävningen av Jönköpings slott visas i TV4!

Jönköpings slott i lokalradion! (del 1 och 2)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4161&artikel=5167718&play=4006639&playtype=Ljudklipp

Ett samtal mellan Claes Pettersson från länsmuseet och reportern Viktor Matsson, inspelat för direktsändning i P4 Jönköpings förmiddagssändning den 26 juni.

Del 1 - "Jönköping kan vara så gammalt som 1000 år"  (4:56)

Del 2 - "Fyrahundra år sen stan brändes ner" (5:04) 


.

Byggfusk på slottet - nyhet i Smålandsnytt!

http://www.svtplay.se/klipp/146977/byggfusk-inget-nytt

Skålgropar i Apladalen

Många är det som klivit på trappstenen vid hembygdsmuseet i Apladalen i Värnamo. Men få har nog tagit en extra titt på den rektangulära trappstenen, fint tillhuggen med raka sidor. Tar man sig en ännu noggrannare titt så upptäcker man att någon annan varit och knackat i stenen, På ovansidan finns inte mindre än åtta skålgropar, en typ av hällristning som även brukar benämnas älvkvarnar.

 
Skålgroparna är svåra att datera men de förekommer från yngre stenålder fram till järnåldern, men är kanske vanligast under bronsåldern och förekommer då i samband med andra hällristningar. Skålgroparna har även haft betydelse inom folktron långt fram i diden. Namnet älvkvarn har sitt ursprung ur en uppfattning om att de uppkommit genom att älvorna dansat på hällarna. Det finns även många uppgifter om att man i sen tid offrat i dessa gropar för att få lycka och välgång. Det kunde vara att man la ner en metallbit, kanske en nål eller spik, mynt förekommer också. Ett annat sätt var att smörja dem med fett.

Hur kommer det sig att trappstenen i Apladalen har skålgropar. Stenen är med största sannolikhet hitflyttad men varifrån?  Utifrån formen kan man tänka sig att stenen en gång legat som tak i en hällkista, en gravtyp från yngre stenålder och bronsålder. Togs stenen med i samband med flyttning av huset eller har stenen påträffats lokalt, kan den komma från den undersökta och borttagna hällkistan vid Alandsryd (se Värnamo 318:1 i Fornsök).