Gravar - röjningsrösen - skärvstenshögar

Anders Rosendahl rensar i ett röse. Bilden är tagen med fotospröt.

Undersökningarna vid Farstorp har nu pågått i snart sex veckor. Vi har nu undersökt flera av de gravliknande anläggningarna. En av de stora frågeställningarna som vi arbetar med är att problematisera fornlämningskategorierna grav – röjningsröse – skärvstenshög. Kategorierna används i FMIS och de har ursprungligen skapats med utgångspunkt i hur olika fornlämningar ser ut i markytan. Att utan vidare överföra dessa kategorier till arkeologiskt undersökta objekt är problematiskt.

Det finns anläggningar klassificerade som gravar på grundval av deras utformning – men som inte innehåller några spår av mänskliga begravningar. Företrädesvis rör det sig om stensättningar, dvs låga vällagda anläggningar av utvalt stenmaterial med likformig storlek, ofta med konstruktionsdetaljer som  kantkedja, mittblock eller mittgrop. Stensättningarna dateras till yngre bronsålder och äldre järnålder dvs cirka 1000 f Kr – 400 e Kr. Gravar utan begravningar är ett problem som sysselsatt den arkeologiska forskningen under en lång tid. Man har föreslagit att det är så kallade kenotafer; tomma gravar som varit minnesmärken över personer som dött i fjärran land. Man har också föreslagit att gravarna innehållit obrända döda, och att alla spår av dem nu är borta. Det finns också gravar som saknar begravningar men som innehåller enstaka utvalda föremål eller keramikkärl, något vi tolkar som avsiktliga nedläggelser, kopplade till trosföreställningar under förkristen tid.

Röjningsrösen är spår av stenröjning, oftast för odling, vilka företrädesvis dateras från tiden kring Kristi födelse och framåt, även om det finns exempel på stenröjning för odling redan under bronsålder, från ca 1000 f Kr. Röjningsrösen kan vara vällagda, med jämt stenmaterial. Det vanligaste är att de endast innehåller röjningssten, ibland går det att urskilja olika röjningsfaser, något som betyder att man återvänt vid upprepade tillfällen för att odla ett visst område. Det finns emellertid röjningsrösen som innehåller människoben och begravningar utformade på samma sätt som i stensättningar. Det finns också röjningsrösen med avsiktliga nedläggelser av olika typer av föremål.

Skärvstenshögar slutligen, är högar av eldsprängd sten. De är ofta omsorgsfullt utformade med kantkedja och kan vara anlagda kring markfasta block. De dateras till bronsålder och äldre järnålder, cirka 1500 f Kr – 400 e Kr. Den eldsprängda stenen kommer från kokgropar och härdar där man lagat mat. Det förekommer att människor begravts i skärvstenshögar och begravningarna är utformade på samma sätt som i stensättningar. Det finns också många exempel på att utvalda föremål deponerats i skärvstenshögar. Inom arkeologisk forskning har man uppmärksammat att skärvstenshögar kan ha mycket varierande tolkning. Vissa verkar ha varit rena avfallshögar, där man samlade upp skärvsten som sedan kunde användas som byggnadsmaterial i t ex vägar. Andra är omsorgsfullt utformade, placerade i höjdläge och knyter tolkningsmässigt an till gravar. Dessutom finns många med drag av både avfallshögar och gravar.

Vi har nu undersökt flera konstruktioner som till det yttre liknar gravar – runda stensättningar. De har jämn och välvd profil, fyllning av mindre stenar med inblandning av skärvsten, särskilt i ytan, samt kantkedja eller större stenar i kanten. Undersökningen visar att de är resultatet av upprepade stenröjningsepisoder. I ett äldsta skede har man röjt huvudstora stenar. Vi har hittat större mängder förhistorisk keramik som knyts till just detta äldsta skede i två av anläggningarna. Det rör sig antagligen om hela kärl. En tolkning av keramiken är att det rör sig om spår av rituellt deponerade kärl. Ett argument för en sådan tolkning är att det ännu saknas spår av någon samtida boplats trots att matjorden nu avlägsnats över stora områden.

Maria Petersson