Bloggen flyttar

Arkeologibloggen för Jönköpings läns museum har flyttat. Nu hittar du oss här:

http://arkeologijonkoping.wordpress.com/

Ändra gärna i alla tidigare länkningar till sidan.

Cisterciensermunkar - medeltida innovatörer, eller inte? del II

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

 

Även om klosteretableringen i obygder var sant endast i vissa fall – så som i Nydala - kan det kanske förklara senare tiders koppling mellan odling och införandet av nya växter och brukningsmetoder. Om man tvingades bryta upp helt ny mark i en miljö med annat klimat och växtlighet än vad man var van vid, var man troligen också mer mottaglig för både nya grödor och nya metoder. Men i så fall har man snarare anammat redan befintliga lokala metoder - inte tagit med helt nya utifrån. Att klostren fått rollen som innovatörer inom jordbruk kan kanske delvis förklaras med odlingarnas storskalighet: ”Nya” grödor och odlingsmetoder kan ha använts långt tidigare men först när klostren också börjar använda dem, slår de igenom i det sekulära samhället i stort.

I Nydala har arkeobotaniska analyser av jordlager påvisat att området redan var uppodlat, men inte i någon större skala, när klostret började byggas på 1140-talet. Först när kyrkan var färdigbyggd efter 120 års slit började man röja upp allt större ytor för odling, bete och även för slåtter. Man odlade framförallt råg och vete, men även havre och bovete förekom, liksom hampa.

Modell av cistercienserklostret Bebenhausen i Tyskland.
Till vänster, och innanför klausurmuren, syns klostrets omfattande
trädgårdar, och i bakgrunden syns fruktträdgårdar.

Klostrens roll som trädgårdsodlingens införare i landet är inte heller helt klar. Visst hade man omfattande trädgårdar – inte minst på grund av att en stor del av kosten bestod av vegetabilier, på grund av de stränga fastereglerna. Men senare års arkeobotaniska undersökningar av järnålderns bosättningar har också kunnat påvisa förekomsten av trädgårdsodling flera århundraden innan de första klostren anlades. Under vår tideräknings första årtusende odlades rovor, selleri, dill, lök, dådra, humle med mera på dessa bosättningar.

Även i de tidigaste städerna, så som Lund och Skänninge, har man påträffat så kallade makrofossiler och frön efter grönsaker, krydd- och medicinalväxter och fruktträd inom klart avgränsade ytor på tomterna. Så, både trädgårdsväxter och regelrätta trädgårdar fanns långt innan klosterordnarnas ankomst. Däremot kan man anta att klostren var, om inte först, åtminstone bland de första att anlägga regelrätta prydnadsträdgårdar med blomsterbäddar. Hos cisterciensererna var det viktigt att varje dag pryda altaret med vackra blommor, när dessa fanns att tillgå.

Fornbolmen ­­– en plats för stenålderns folk

När man reser i Jönköpings läns sydvästra delar och kommer fram till trakterna kring Reftele öppnar sig plötsligt ett vackert och bördigt jordbrukslandskap som sträcker sig söderut mot länsgränsen. Åkerarealerna är stora och likaså många av mangårdsbyggnaderna. Landskapet är bördigt och rikt och verkar inte höra hemma i den annars ganska karga småländska naturen. Detta gör att man förmodligen lyfter på ögonbrynen när man kommer hit för första gången. Anledningen till förändringen i landskapet är att här en gång i tiden har legat en stor sjö. Sjön kallas för Fornbolmen eller Storbolmen.

Fornbolmens största utbredning enligt geologen Erik Nilsson.

,

Sjön bildades när inlandsisen drog sig tillbaka för ca 12 000 år sedan. Till en början sträckte sig denna issjö ända från nuvarande södra Bolmen upp till iskanten strax norr om Vätterns södra spets. Men efterhand när vattenflödet från avsmältningen avtog separerade sjön sig från isen och en självständig fornsjö skapades. Exakt hur länge sjön existerade är inte säkert men arkeologiska fynd och geologiska iakttagelser pekar på att sjön försvann för ca 6 000 år sedan. Fornbolmens historia kan alltså omfatta en period på drygt 5 000 år.

När det gäller sjöns utsträckning är det egentligen bara en enda forskare som jobbat med frågan. Kvartärgeologen Erik Nilsson skrev i slutet av 60-talet en avhandlig som bl.a. behandlade Fornbolmens historia. Där kom han fram till att sjön, i vissa delar, sträckte sig från nuvarande Bolmen i söder till Vaggeryd i norr och från Reftele i väster till sjön Vidöstern i öster. Sjöarna Hindsen, Floren och Furen, som ligger öster om Vidöstern, var inte en del av Fornbolmen utan är förmodligen restsjöar från det tidigare issjöstadiet.

Där sjön en gång låg är i dag bördiga åkermarker.

,

Anledningen till att Fornbolmen försvann under början av neolitikum är en process som startar i och med att inlandsisen försvinner. När isen har smält undan strävar landet efter att höja sig. Denna process verkar kraftigare ju längre norrut man kommer eftersom isen har tryckt ned landet under längre tid. Resultatet av denna oregelbundna landhöjning är att sjön börjar ”tippa” söderut. Under hela sjöns historia har avrinningen skett via pasströskeln vid Reftele ut i Nissan. Men till sist tog tippningen ut sin rätt och trycket på sjöns södra del skapade en ny avrinning vid Skeen i nuvarande södra Bolmen, vilket medförde en snabb sänkning av sjön. Detta var naturligtvis en omvälvande händelse för de människor som levde kring sjön. I nästa  avsnitt av denna bloggserie kommer vi att titta på Fornbolmen ur ett arkeologiskt perspektiv.

Jörgen Gustafsson

Cisterciensermunkar - medeltida innovatörer, eller inte? del I

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

 

Cistercienserorden var mycket driftig, och under sina första 35 år (ca 1115-1150) etablerade man uppemot 330 kloster runt om i Europa. På bara några årtionden blev man den mäktigaste klosterorden i Europa. Ordensreglerna påbjöd att nya kloster skulle etableras långt från befolkningscentra, helst i rena obygder där munkarna själva skulle bygga kyrka och kloster och bryta upp ny odlingsmark. Alla kloster skulle vara självförsörjande, varför stora markarealer vara en viktig förutsättning vid val av etableringsplats. I det tättbebyggda Mellaneuropa var det ibland svårt att hitta riktiga obygder varför många kloster hamnade i centralbygder. Man till och med avhyste hela byar för att göra plats för klostren. Även i Sverige, trots sina vida skogsmarker och obygder, etablerades de flesta i eller i närheten av dåtida centralbygder. Eftersom de svenska etableringarna skedde främst via kungliga donationer, var klostren hänvisade till befintliga gårdar och/eller byar med tillhörande marker. I andra fall övertog man befintliga klosteranläggningar från andra ordnar. Inom dagens Sverige har det funnits ett trettiotal cistercienserkloster under medeltiden, varav de äldsta är Alvastra och Nydala, som grundades 1143 (eller 1144). Nydala kloster var den enda i Sverige som hamnade i riktiga obygder långt från allfartsvägar, i det inre av Småland. Kanske ska Nydalas lokalisering ändå inte enbart ses som utryck för att man ville följa ordensreglerna till punkt och pricka, utan förklaras med att biskop Gisle i Linköping, som anses vara klostrets stiftare, överlät sina privata egendomar till klostret. Gisle var den första kända svenskfödda biskopen (biskop ca 1140-1170) och det har t.o.m. spekulerats i att han kanske härstammade från dåvarande Vrigstad socken, där även Nydala ingick, eftersom han ägde flera gårdar här. 

Endast östra delen av klosterkyrkan samt portkapellet
(till höger i bild) finns bevarade i Nydala.

Idag vet vi inte ens om det fanns någon bebyggelse på platsen innan munkarna anlände. Ofta kan man härleda äldre bosättningar med hjälp av bygdenamn och fornlämningar (dvs gravar som kan dateras till järnålderns slutperiod, vikingatiden). I Nydala har klostret gett namn åt platsen – Nova Vallis, Den nya dalen, vilket kan jämföras med moderklostrets Ljusa dalen (Clairvaux). Så där får vi ingen hjälp. Men, angående ortnamn kan man konstatera att ålderdomliga -ryd och -stad-namn i närområdet tillsammans med enstaka järnåldersgravar tyder dock på att viss bebyggelse har funnits i området under järnålder och tidig medeltid – men inte nödvändigtvis just där klostret byggdes. Även en pollenanalys, gjord 2007, påvisar att området använts för bete och odling redan omkring 300-400 e.Kr. 

Är skräp alltid en sopa? Del 6

 En fyndgrupp som man inte riktigt kan kalla för skräp fast de har tappats i ganska stora mängder är mynten. De är viktiga för arkeologin eftersom de kan hjälpa till med datering av till exempel byggnader. Visserligen var mynten i omlopp under olika lång tid men det finns även sådana som tillverkades i stora mängder under en kort period med ett lågt pengavärde som kan användas till att datera korta tidsperioder.

Mynten tillverkades av silver eller kopparlegeringar. Det absolut vanligaste myntet i stan är Drottning Kristinas ¹/₄ öre kopparmynt som präglades under perioden 1632-1654. Dessa har tappats i princip i alla typer av miljöer i staden vare sig det handlar om rikare hushåll eller fattiga.

Det vanligaste myntfyndet, ¹/₄ öre kopparmynt från Drottning Kristinas regeringstid 1632-1654.

 

Bland de äldsta mynten på öster, från Gustav II Adolfs regeringstid 1611-1632, har ett antal så kallade klippingar hittats. Det är fyrkantiga mynt som försågs med rader av stämplar som sen klipptes isär. De förekom under 1500-1600-talen och var oftast en sorts nödmynt. Klippingen på fotot har stämpeln 1624, alltså året när den tillverkades. De flesta av de senare regenterna finns också representerade i fyndmaterialen. Mynten påträffas i golv och fyllnadslager under husen och har säkert tappats i samband med handel.  Det förekommer också att de lagts ut vid husbyggnation som en försäkran om ett bra hus och ett gott boende.

 

Klipping som fungerade som ett mynt. Årtalet 1624 syns i den övre delen. Framkom på tomten där biografen China tidigare låg.

Det absolut vanligaste är att mynten tillverkats av koppar, i små valörer, men ibland händer det att vi hittar en mindre skatt. Vid undersökningarna intill stadsbiblioteket 2009 framkom en liten stapel med silvermynt. Det var 15 mynt, alla tillverkade under Drottning Kristinas regering, varav sex av dessa präglats i Reval (dagens Tallin). Även dessa bestod av en liten valör, 1 öre, men eftersom de var gjorda i silver så representerade de ett större värde.

 

Silvermynt/skatt: Den påträffade myntstapeln med femton silvermynt i fyndskick

 

och efter konservering.

 

Ytterligare ett myntlikande föremål har påträffats vid grävningar på öster. Det är små mässingsbrickor, ibland försedda med ett perforerat hål. De har tillverkats i Nürnberg mellan 1586 och 1635. Räknepenningar användes ihop med ett underlag i form av ett bräde försett med linjer till olika räkneuppgifter. Det användes på samma sätt som en kulram.

 

 

Räknepenning i mässing tillverkad i Nürnberg, båda sidorna. Hittad på platsen där Arkivhuset står idag

 

Detta var den sista delen i serien om fynd i staden som man egentligen kan kalla skräp eller sopor. Tänk om dåtidens människor visste att arkeologerna skulle ligga på alla fyra för att leta fram deras borttappade och kasserade vardagsvaror 400 år senare. Med hjälp av dessa saker kan vi berätta om deras liv och leverne och låta Jönköpingsborna komma till tals igen, för de har ju så mycket spännande att berätta.

 

Susanne Haltiner Nordström

 

 

 

 

 



Lyx i vardagen?

En tandborste från Rosenlunds herrgård

"Ä, dä ä väl någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på."

Så förklarade Kolingens halvbror den tandborste som Kolingen just hade hittat. Och förmodligen beskrev Albert Engström här vanligt folks syn på denna nymodighet (skämttidningen Strix nr 13/1898). För i 1800-talets Sverige var inte tandborsten var man egendom. Samtidigt är det en trist kliché att man i äldre tider inte förstod sig på att sköta sin munhygien. Bilden av fattigfolk med ett fåtal kvarsittande skeva, maskstungna tänder hör liksom till vår bild av det förgångna.

I en läsvärd kortessä på sin numera nedlagda blogg pekade Peter Englund ut de problem med tandstatus som uppstod under den tidigmoderna perioden här i Västeuropa. Boven i dramat var socker. Det bruna råsockret och det rena, vita raffinerade sockret. Under 1600- och 1700-tal gick det från att vara ett exotiskt njutningsmedel för de allra rikaste i samhället till att bli mer av allmängods. Det fanns pengar att hämta i sockerframställning. Förutsättningarna för storskalig produktion av rörsocker var varmt klimat och god tillgång på billig arbetskraft. Lösningen? Den beryktade triangelhandeln och Karibiens vidsträckta plantager. Med sockret kom utbredd karies och trasiga tänder till Europa som en liten påminnelse om de fruktansvärda tragedier som denna slavekonomi förorsakade. Och vi i västvärlden blev alltmer beroende; blev till de sugar junkies många av oss är idag. Tänk bara på hur man i Sverige intar en tätplacering när det gäller konsumtion av lösgodis...

Den perfekta formen - ett och halvt sekel senare ser tandborsten i stort sett likadan ut..

Men tandvård var ingen nyhet. I många kulturer var det vanligt att man tog en färsk kvist och tuggade loss fibrerna i ena änden till en liten viska som man sedan rengjorde sina tänder med. Indierna föredrog att använda mangoträdet, medan man tuggade på arrakskvistar på den arabiska halvön. Profeten själv betonade vikten av god munhygien och skall ha borstat sina tänder även när han låg för döden. Men den första kända tandborsten av "modern" utformning framställdes i Kina år 1498. Var annars? Den hade skaft av bambu och borst från svin. I Frankrike lanserades tandborsten år 1560, då försedd med borst av tagel eller fjädrar. Däremot är massproduktion en genuint europeisk företeelse. Britten William Addis startade sin fabrik år 1780. Man använde då svinborst, hästtagel eller de styva håren från grävling. Skaften skars till av ben eller horn - elfenben om man skulle lyxa till det - och alla hål borrades för hand. Detta förändrades i slutet av 1930-talet med introduktionen av tandborstar vars borst tillverkats av nylon. Strax efter Andra Världskriget kom plastskaften. Och där befinner vi oss idag. Materialen må ha förändrats, men grundformen har bestått genom seklen.Sen är det en helt annan sak att tandläkare och tandhygienister alltid söker förbättra hur vi användare skall hantera borsten...

Massproducerad, men tillverkad för hand. Sågade markeringar för fyra rader borsthål.

Låt oss så vända tillbaks till vårt fynd, tandborsten från Rosenlunds herrgård. Det hade utan tvekan varit lockande att försöka koppla den till grundaren själv, till Gustaf Mauritz Posse. För en gustaviansk gentleman, en godsägare och högt uppsatt jurist, lär ha innehaft en tandborste för personligt bruk. Men tyvärr stämmer inte dateringarna. Posse dog redan 1827 medan vårt fynd gjordes i raseringslager från vad vi förmodar är herrgårdens orangeri. Den byggnaden raserades vid mitten av seklet, något som bekräftas genom fyndet av ett kopparmynt, en 1/3 skilling banco slagen för Oscar I år 1848. Men om det inte var Posse själv som fejade sina tänder med denna lilla borste får vi kanske gissa på någon av hans efterkommande släktingar, en medlem av ägarfamiljen. För vid mitten av 1800-talet var tandborstar fortfarande med Kolingens halvbrors ord "någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på" för merparten av invånarna i Brödupprorets Jönköping. 

Är skräp alltid en sopa? Del 5



Vid stadsgrävningar hittar vi naturligtvis en stor mängd föremål tillverkade av olika metaller. Vanligast är saker av järn såsom spikar, nitar, olika beslag, krokar och framför allt klumpar av rost som vi inte ens kan gissa funktionen på. En del av rostklumparna skickas till konservering där man börjar med att röntga för att se hur mycket metall som finns kvar och då syns även föremålets ursprungliga form. Denna information ses över innan beslut tas om det går att konservera och om fyndet är tillräckligt intressant. Detta är även en kostnadsfråga när det gäller stora fyndmängder från stadsgrävningar.

 Ljusstake/hållare tillverkad i järn med spetsig ände för att sätta i trä. Hittad i ett av husen där parkeringshuset Smedjan numera ligger.

Några fynd har konserverats och blivit så fina som på bilderna. Ljusstaken/ljushållaren har man troligen slagit fast rakt ner i bordet, eller möjligen på en utskjutande del i en vägg eller knut. Det lilla klotlåset av holländsk eller tysk tillverkning är ett riktigt charmigt fynd där konservatorn har haft ett svårt jobb med nyckeln sittande kvar i låset. Låset har daterats till 1600-talet.

Klotlås från Tyskland eller Holland, daterad till 1600-talet. Hittad på tomten där Arkivhuset ligger.

 

Det vackra skospännet med blommönster har troligen suttit på en finsko som man använde vid speciella tillfällen. Skeden och knappen är båda tillverkade i mässing. Skeden som är en supsked användes vid fester för att supa brännvin och knappen har troligen suttit på en väst eller finare rock under 1700-talet.  Dessa tre föremål har alla hittats inom kvarteret där numera parkeringshuset Smedjan står.

Skospänne daterat till sekelskiftet 1700.

Supsked i mässing från sent 1600-tal.

Knapp i mässing daterat till 1700-tal.

 

 

Susanne Haltiner Nordström

Stenhuggarens spett?

Stenhuggarens spett - ett vattenfynd från Jönköpings slott

Det låg djupt ner i dyn, en bit ut från vad som en gång utgjort strandlinje vid Munksjön. Ett kort, men kraftigt järnspett som med största sannolikhet tillhört en av de byggnadsarbetare som uppförde vallar och bastioner kring Jönköpings slott. Eftersom lämplig sten saknas i fästningens närområde har man fått förlita sig på transporter av olika slag för att få in lämpligt material till byggarbetsplatsen. Enklast var att välja sjövägen; att med skutor eller pråmar frakta stenblocken över Vättern och in genom det korta ålöp som idag heter Hamnkanalen. Munksjön var (och är) djup längs den västra stranden, så det innebar inget problem att komma nära slutmålet. Vid utgrävningen 2012 hittade vi rester efter dykdalber och timmerkar som man kunnat förtöja vid i samband med lossning av tunga laster.

Emellertid var det nog just här, nära stranden, som de största problemen med stenfrakterna gjorde sig påminda. Det gällde att på ett säkert sätt kunna lyfta de många hundra kilo tunga blocken upp ur ett lastrum och flytta dem över till fast mark. Säkert skedde det olyckor av och till. Man halkade, tappade taget eller också brast lyftanordningarna. Detta kan vara förklaringen till ett annat fynd, ett väl tillhugget sandstensblock som ursprungligen suttit i det nordöstra hörnet av bastion Carolus. Stenen påträffades våren 2013 på flera meters djup när grävmaskinerna förberedde spontning utmed Munksjön. Det här blocket hade i och för sig fallit i vattnet i samband med rivningsarbetet 1834-35 (vilket visades av ännu fastsittande kalkbruk), men liknande tillbud inträffade även då fästningen uppfördes.

Kort, men kraftigt. Bara 118 cm långt.

Vi kanske kan tänka oss följande scenario när järnspettet gick förlorat? Man lossade huggen sten från en skuta som förtöjts på djupt vatten, en bit ut från stranden. Lyften skedde med rep, block och talja. Kanske fanns det en lastkaj, men det är också möjligt att man utnyttjat den mer omständiga metoden med omlastning till en liten pråm som kunde dras upp på stranden. Även om kranbommar utnyttjades, både på skutan och från land, krävdes det mycket baxande och svett innan de vackra sandstensblocken till sist hamnade på avsedd plats. Och just den här gången gick det snett. En arbetare miste sitt spett ner i vattnet och det försvann för gott. Eller rättare sagt, det försvann för en period på exakt fyra sekel innan arkeologerna återfann järnspettet på nytt.

Man kan tycka att det är kort, med en längd på bara 118 cm, men det finns säkert en god förklaring. Till exempel att man avsåg att utnyttja detta redskap på trånga ställen. Mindre kraft som hävstång, men lättare att komma intill! Spettet från Västra kajen hamnar nu, när metallkonserveringen är klar, på Miliseum i Skillingaryd där man byggt upp en fin utställning om befästningskonst.