Arkeologi i Jönköpings län

En liten guldkant på tillvaron

2012-02-23T10:39:00.009+01:00

Ibland behövs så lite för att förgylla vardagen. Som det här medeltida teglet med spår av en gris.

Teglet kommer från en utgrävning i Brahekyrkan på Visingsö och härstammar troligen från den romanska föregångaren, Ströja kyrka, som stod på samma plats.

Var teglet tillverkats vet vi inte men här finns ändå en ögonblicksbild: en liten griskulting har irrat omkring och trampat i den ännu mjuka leran. Man kan se att den har kasat i kanten på tegelbiten. Kanske var det när någon började skrika och försökte jaga bort den? Man blir i alla fall lite varm i hjärtat av att se spåren.

Vapensmedjorna vid Munksjön - ett stormaktens Ruhr...

2012-02-14T18:27:00.017+01:00

Den utrasade ässjan i den äldsta smedjan - hus 222, uppfört på 1630-talet

År 2004 undersöktes flera kompletta gårdar från 1600-talet i kvarteret Apeln. Under asfalten på vad som fram till dess varit känt som Domusparkeringen doldes de ytterst välbevarade resterna efter stormaktstidens vapensmedjor. Här tillverkades många av de ryttarpistoler och andra handeldvapen som kom till bruk på kontinentens många slagfält. I dessa gårdsmiljöer utvecklades en av förutsättningarna för den svenska militärstatens framgångar - en rationell och någorlunda standardiserad tillverkning av vapen som höll god kvalitet.

Hantverket hade lång tradition i bygderna kring södra Vättern. Redan Gustav Vasa intresserade sig för produktionen och lät omkring 1563 inrätta en rustkammare på det nybyggda slottet i Jönköping. Hit knöts en särskilt utsedd faktor med uppgift att kontrollera och godkänna de vapen som traktens bondesmeder levererade till Kronan. I början av 1600-talet ökade behovet av eldvapen kraftigt när armén skulle upprustas och moderniseras.

Göran Silvestersson blev 1613 ansvarig faktor för vapensmidet i Småland och södra Västergötland. Han hade tidigare haft hand om rustkammaren, men fick nu utökade befogenheter och uppdraget att så långt som möjligt rationalisera produktionen. Rent konkret innebar detta att försöka få bondesmederna att flytta in till det nya Jönköping; till den gigantiska byggarbetsplats som beslutet om flyttning till Sanden givit upphov till. Medlet var löften om skattelättnader, om starthjälp och kanske mest verkningsfullt - löftet att som registrerad vapensmed vara befriad från utskrivningar till krigsmakten.

Man vet att Silvestersson tog sig an uppdraget energiskt. År 1619 fick han tillstånd att uppföra de borr- och sliphus som krävdes i anslutning till Dunkehallaåns vattenfall. Och den 15 februari 1620 utfärdades ett kungligt plakat som stadfäste grundandet av Jönköpings faktori. Det blev ett av de fem vapenfaktorier som Gustav II Adolf lät inrätta vid denna tid. De övriga var Söderhamn, Norrtälje, Örebro och Norrköping.

Från undersökningarna i Jönköpings faktoriområden anar vi att arbetet var igång redan före den högtidliga proklamationen. Dendrokronologiska dateringar från de timmerterrasser som de första barrackliknande byggnaderna uppförts på anger fällningsåret till vintern 1617-18. Det stöd ifråga om personal och resurser som Kronan bistått med upphörde omkring 1623. Hädanefter skulle verksamheten klara sig på egen hand, om än under faktorns vakande uppsyn. De tomter längs Smedjegatan som smederna fått sig tilldelade bestod emellertid av en smal remsa sandstrand och resten sjöbotten. Här krävdes omfattande utfyllnadsarbeten. Det gällde att få utrymme för det nödvändigaste av byggnader - bostaden, smedjan, förrådet ...och stenkällaren. Att man var ovan vid att bygga på instabil mark visas av de ras som kunde påvisas vid utgrävningarna 2004. I gård 34 försvann t.ex. stora delar av grunden under bostadshuset som en följd av vågornas erosion; i granngården rasade ässjan i smedjan (hus 222) ner i det bakomliggande gränsdiket.

Claes Månsson Hwesps pistolsmedja uppförd kring 1640

Men man lärde sig. Den smedja som härnäst uppfördes på platsen kom att stå resten av 1600-talet igenom. Byggherre var sannolikt pistolsmeden Claes Månsson Hwesp, den förste ägare till gård 35 som vi känner till namnet. Han var verksam mellan ca 1640 och 1665. Verkstaden där han tillverkade sina pistoler bestod av två rum. I det norra fanns den stora murade ässjan och städet, vars plats utvisades av en mycket distinkt grop i det annars stenlagda golvet. Städet hade stått på ett bekvämt avstånd från härden och dess placering visar att mäster Hwesp var högerhänt...

Det angränsande rummet hade haft brädgolv, separat ingång från gården och varit försett med för sin tid stora fönster. Kanske får man lite felaktiga associationer av att utnyttja ordet "smedja"? För detta var snarast en finmekanisk verkstad där man arbetade vid filarbänkar och verkligen behövde allt ljus man kunde få in genom blyglasrutorna. Ett hjullås till en pistol eller ryttarkarbin var en komplicerad mekanism, så man arbetade med små toleranser. Verktygen var högt specialiserade och följdaktligen noga påpassade.

Under Claes Månsson Hwesps tid växte verksamheten raskt. Vid början av 1640-talet var åtminstone 58 mästare knutna till Jönköpings faktori. Till dem hörde också ett stort antal gesäller och lärlingar. Vapenfaktoriet hade utvecklats till en hörnsten i stadens ekonomiska liv. Samtidigt skedde en tilltagande specialisering och uppdelning på olika moment i tillverkningsprocessen. I de skriftliga källorna möter vi stockmakare, pipsmeder, klensmeder, låssmeder, muskötbeslagare och till och med några plåtslagare. De sistnämnda framställde skyddspansar i form av harnesk.

Den karolinska vapensmedjan i gård 35 - uppförd omkring år 1700 för Arvid Arvidssons räkning

Arbetets byggnader blir utsatta för ett hårt slitage, det är ofrånkomligt. Så i samband med att rustningarna inför Det Stora Nordiska Kriget påbörjades runt år 1700 var det dags att ersätta den Hwespska vapensmedjan. En likartad byggnad kom i dess ställe men nu fanns också behov för en mindre ugn. Det är möjligt att den nya smedjan hade tre rum. Ordningsföljden hade hur som helst ändrats med filarbänken nu placerad längs husets norra gavelvägg och med ässjan i det södra rummet. Men även här ser vi att mäster - nu i form av pistolsmeden Arvid Arvidsson - var högerhänt.

Vid denna tid var faktoriet i Jönköping under Joacim Ehrenpreus ledning landets främsta producent av eldhandvapen. Och det behövdes en rationell produktionsapparat för att möta krigsmaktens behov; förlusterna i män och materiel under Karl XII's krig var enorma. Vid denna tid skedde också en successiv överflyttning av faktoriets verksamheter till det 1686 anlagda verket i Huskvarna. Här, vid fallen, fanns den goda och kontinuerliga tillgång på vattenkraft som faktoriet hade behov för. De tidigare utnyttjade åarna vid Dunkehalla, Klerebo och Odensjö svarade inte emot efterfrågan i stormaktens sista år.

När man tänker på vapenfaktoriets omlokalisering är det viktigt att minnas skillnaden, jämfört med hur Jönköpings andra kungliga faktori var uppbyggt. Vantmakeriet, textilfaktoriet disponerade ett eget avskiljt område i stadsrummet - Tyska Maden. Dess arbetskraft bestod av värvade tyska hantverkare, utvalda specialister på rationell textilproduktion. De var bosatta i tjänstebostäder som tillhandahölls av Vantmakeriets faktorer. De vapensmeder och andra hantverkare som var knutna till Jönköpings faktori bodde däremot inte i en separat enklav. De ägde sina gårdar och fanns spridda runt om i stormaktstidens stad, med en viss koncentration till Smedjegatan. Denna gata är till namnet känd redan omkring år 1630.

Produkterna - hane och täckplåt till hjullås samt ej färdiggjord hane till flintlås

Utgrävningarna i kv.Apeln gav goda, ja smått sensationella resultat. Det blev möjligt att studera hela de miljöer där stormaktstidens kanske mest specialiserade hantverkare hade varit verksamma. En utpräglad high-techmiljö för sin tid; en plats för rask utveckling och tekniköverföring. Men i ett avseende blev vi arkeologer ändå en smula besvikna. För vi mötte de kanske bäst städade industrimiljöer man kunde tänka sig. Inte så att där inte fanns fynd, för det gjorde det - och föremålen som påträffades vittnade klart om vilket typ av produktion som smederna inriktat sig på. Delar till såväl luntlås som hjullås och flintlås kunde identifieras. Men mängden, antalet föremål med koppling till vapentillverkning blev egentligen försvinnande litet trots noggranna undersökningar i och kring de forna verkstäderna. Förklaringen är enkel - man arbetade med bästa tänkbara råvaror och minimerade därför spillet så långt som bara gick. Och redskapen tog man vara på väldigt noga - för i mästers välfyllda och noga påpassade verktygslåda låg bokstavligen nyckeln till framgång!

Att nå tiotusen...

2012-02-13T21:53:00.003+01:00

Första veckan i februari 2012 visade bloggens räkneverk 10 000. På bara nio månader har våra artiklar visats så många gånger. Vi kan se att det vi skriver om arkeologi i norra Småland når ut till en intresserad läsekrets - det är väldigt roligt! När vi startade var det nog ingen som trodde att bloggen skulle visa sig vara en så här bra informationskanal. Men nu finns det svart på vitt!

Förstås har det hjälpt till att 2011 varit ett verkligt händelserikt år. Utgrävningar som järnåldersgårdarna vid Ölmstad och Jönköpings slott har synts i media och besöken var talrika. Nyheten om den okända gustavianska parken på Rosenlund blev en fråga som berörde många. Så vi har haft draghjälp; inte tu tal om den saken.

Sen finns det förstås saker som kan bli bättre. Det vore till exempel väldigt roligt att få en uppfattning om hur många av våra läsare som återkommer och håller regelbunden koll på arkeologibloggen. Just nu är detta omöjligt, men kanske i en uppdaterad version av programmet...? En avgjord brist var att kommentarsfunktionen inte gick att använda under de första månaderna. Lite av själva poängen med en blogg är ju att få feedback; att kunna diskutera med läsarna och få synpunkter kring de ämnen som tas upp. Nu är emellertid det problemet löst och vi ser fram emot kommentarer på bloggen!

Och först som sist - ett stort tack från oss som skrivit till er som besökt arkeologibloggen; vår läsekrets! Vi hoppas att vi kommer att kunna leva upp till förväntningarna även i fortsättningen; att leverera spännande nyheter om smålandsk arkeologi!

Spår av klosterträdgård under Västra kajen?

2012-01-27T16:35:00.007+01:00

Fragment av frökapslar från odlat lin (foto JH)

”Klosterträdgård” är ett välkänt begrepp för de flesta, liksom associationen mellan munkar, nunnor och örtagårdar. För många av oss tycks bilden förhållandevis klar – den är både arketypisk och romantisk, och därmed tacksam att reproducera och bekräfta i media. Ofta hänvisas också till klosterträdgårdar, eller munkarnas ”örtagårdar” i trädgårdstidningar, populära trädgårdsböcker, eller i de otaliga trädgårdsprogrammen på TV. Men faktum är att om vi ställer den enkla frågan vad som egentligen odlades i de svenska klosterträdgårdarna, blir svaret sorgesamt magert. Endast fragmentariska skriftliga vittnesmål finns bevarade och mycket lite växtmaterial från klosterlämningar har ännu undersökts. När man i populära framställningar ska beskriva eller rekonstruera svenska klosterträdgårdar får man istället använda sig av material från kontinenten.

Frö av hjärtstilla (foto JH)

Med denna bakgrund är det inte konstigt att vi var spända på vad vi skulle hitta under det gamla slotts- och klosterområdet under Västra kajen. Det problematiska med lämningar från trädgårdsväxter är nämligen att de måste ligga fuktigt för att bevaras; det duger sällan med att hitta den gamla odlingsjorden. Här i Jönköping var situationen mycket lovande för den dokumenterade slottsträdgården (f.d. klosterträdgården) hade legat precis ovanför stranden, vilken man i olika omgångar fyllt ut. Utfyllnaderna borde bestå av avfall från klostret eller slottet, tänkte vi, och med lite tur också innehålla spår av trädgården. Eller från köket, som hämtat sin frukt, sina kryddor och grönsakerna därifrån.

Frö av mullbär (foto JH)

Under förundersökningen provtog vi utfyllnaden på olika ställen för att se vad den bestod av – och bingo! Precis som vi trott innehöll fyllnaden mycket riktigt avfall, där det gick att se spår av ett otal aktiviteter som såväl stallning, tröskning av säd, linberedning och matlagning. Här fanns också en hel del trädgårdsväxter, både kryddor och läkeväxter som isop och hjärtstilla, och frukter som äpple och fikon. Mest iögonfallande var ett fynd av exotiska mullbär, ett träd som man gjorde försök att odla här under 1700-talet, men som var känt redan under medeltiden.

Men ännu har vi bara haft möjlighet att titta på några få liter av de enorma jordmassor som med säkerhet ruvar på fler hemligheter, och som förhoppningsvis kan komma att undersökas i en slutundersökning innan de schaktas bort för att ge plats för vår tids kulturlager – utfyllnader som ska bära upp de nya husen på platsen.

Jens Heimdahl
Arkeobotaniker
Riksantikvarieämbetet UV Mitt

Ständigt dessa rösen...

2012-01-27T09:56:00.007+01:00

”arkeologin i vårt land (ter sig) till stor del som vetenskapen om de monumentala stora fornlämningarna och de stora befolkningsbygderna med rätt litet intresse för de mindre lämningarna och fångst- och skogsfolkets liv. Typiskt härför är det flitiga användandet av onyanserad benämning”odlingsröse” på ett sätt som nedvärderar denna stora, för befolknings-historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar, vilket bland folket (och beslutande myndigheter) skapar förakt för dessa ”stenhögar”, samlade ut markerna – med association till nutida stenröjning: man ser hur de skadas och förstöras lättvindigt och helt i onödan!”

Detta skrev amatörforskaren Folke Winkvist i ett brev till Riksantikvarieämbetet redan 1974. Om vi rannsakar oss själva och framförallt lyssnar på varandra så har nog inte arkeologin kommit så långt bort ifrån detta synsätt. Det är fortfarande snack om "stenhögar", ""..är väl inget intressant", "man hittar ju inget", "de säger ju bara att man odlat på en plats", eller är jag allt för hård i min kritik?

Det finns naturligtvis undantag, flera arkeologer och kulturgeografer har idogt kämpat för denna lämningskategori , men vi som försöker jobbar delvis i en uppförsbacke. Mycket har blivit bättre men än kan saker förbättras.

Ett försök till att förbättra oss är att vi här på Jönköpings läns museum har inlett ett arbete med att sammanställa vad som faktiskt skett, vad gäller odlingslämningar, här i länet. Hur många platser har undersökts? Hur har de undersökts? Vilka metoder har använts? Och kanske framförallt vilka metoder har fungerat. Målsättningen är att vi genom detta arbete ska komma fram till bättre och effektivare metoder kring hur man undersöker fossil åkermark och resonera kring vilka frågor det är vi vill ha svar på. Just dateringen av lämningen har varit ett problem då lämningen inte är från en tid utan kan ha flera tidsskikt och flera olika användningsområden. Som vi förstår lämningen nu är termen fossil åker något missvisande, vilket flera undersökningar har påpekat (se t ex undersökningarna i Hamneda eller Värmunderyd). Behöver vi se över terminologin på andra punkter?

Den moderna forskningen kring fossil åkermark och då främst röjningsröseområden aktualiserades i samband med revideringsinventeringen i Jönköpings län vid mitten av 1980-talet. I samband med denna argumenterades att röjningsröseområdena skulle klassas som fossil åkermark och flera forskningsunderökningar startades för att se om lämningarna kunde klassas som fasta fornlämningar (Järparyd, Norra Sandsjö, Havsjö etc). Olyckligtvis för vårt län hann man inventera klart länet innan man beslutat att de faktiskt skulle bedömas som fasta fornlämningar. Med anledning av detta har vi ett bristande underlag vad gäller områdenas utbredning, mängd och typologi. Utifrån arkeologiska utredningar och specialinventeringar som t ex Skog&Historia, kan vi dock göra bedömningen att röjningsröseområden är en av länets vanligaste fornlämningar.

Denna lilla blogg ska ses som ett upprop till alla er därute som tycker att vi ska ägna oss åt hela historien och därmed värna och beforska även den "för befolknings-historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar", d v s spåren efter det dagliga arbetet som våra förfäder tvingades till för sin överlevnad. Har du synpunkter, infallsvinklar eller bara bra tips på frågeställningar, metoder, litteratur etc får du gärna höra av dig!

Min adress är fredrik.engman@jkpglm.se

Murbruk och storpolitik

2012-01-20T14:26:00.009+01:00

Provtagningspunkter i bastion Carolus - kanonvärnet & den provisoriska västväggen

Det är spännande när helt nya källmaterial kan lyftas in i en tolkningsprocess och bidra med viktig information om ett - som man trodde - välkänt historiskt skeende. Ibland får man rent av en rätt omtumlande aha-upplevelse. Vem trodde till exempel att några små bitar murbruk kunde illustrera kaoset inför en hotande belägring? Att man på så sätt skulle få en ögonblicksbild av händelser som ligger ganska exakt fyrahundra år tillbaka i tiden?

Mitt på sommaren år 1612, den 23 juli för att vara exakt, anlände den danska västra armén under befäl av Christian IV till Klämmestorp utanför Jönköping. De svenska försvararna förberedde sig genom att bränna ner stadsbebyggelsen väster om slottet för att få fria skottfält. Kalmarkriget rasade och hittills hade det mesta gått danskarna väl i händer. Kalmar slott hade belägrats och fallit redan i augusti året innan; i slutet av maj 1612 kapitulerade Älvsborg. Nu återstod bara Jönköping av de tre södra riksfästningarna. Enligt planen skulle de danska styrkorna mötas här för att belägra och inta slottet, innan man gemensamt fortsatte marschen norrut in i det svenska kärnlandet.

Emellertid fick den östra styrkan problem. Legoknektarna var missnöjda eftersom deras betalning dröjde; dessutom tillämpade de svenska försvararna framgångsrikt den brända jordens taktik. Vid Vimmerby tvingades armén att vända åter mot Kalmar. När Christian IV fick nyheten avbröts belägringen av Jönköping efter bara fyra dygn och även denna styrka gick tillbaka mot danskkontrollerat territorium.

Jönköpings slott hade undgått ödet från 1567, om än med en hårsmån. Nu motiverades försvararna också av den kungliga ordern att hålla slottet till varje pris. En kapitulation skulle ses som högförräderi och straffas med döden. Att fästningen inte hann prövas i någon mer allvarlig strid var nog tur, eftersom dess nya försvarsverk var långt ifrån färdiga sommaren 1612. Landbastionerna med mellanliggande vall stod på plats och Carolus på sjösidan närmade sig sin fullbordan, men i övrigt var slottet mest att likna vid en byggarbetsplats.

Homogeniserat kalkbruk från den välgjorda muren i kanonvärnet

Det är den historiska bakgrunden, kunskapsbagaget vi bar med oss ut på Västra kajen när grävningarna inleddes i höstas. Redan tidigt stod det klart att flera olika byggnadsfaser kunde urskiljas bara i det tämligen begränsade utsnitt av fästningsmurarna som vi fått tillgång till (se bloggen den 12 september). Medan själva bastion Carolus var byggd helt enligt de rådande principerna för befästningskonst gav den raka fullmur som utgjort slottets försvar på sjösidan ett både enklare och mer ålderdomligt, närmast medeltida intryck. Det handlade inte om en artillerifästning utan om en ringmur. Men ännu mera märklig var den tydligt provisoriska mur som stängde av bastionens kasematter mot väster. Skevt insatt och illa murad, inte ens tillsluten i det sydvästra hörnet, stod detta murparti i stark kontrast mot resten av bastionens väggar.

I samband med dokumentation av det bevarade murverket togs två prover på det kalkbruk som använts. Inför restaureringen och säkringen av bastionens norra flank - de 1600-talsmurar som skall bevaras under Riksbyggens nya hus - var det viktigt att veta vilken typ av kalkbruk som ursprungligen använts. Ett prov togs i det välbevarade kanonvärnet; ytterligare ett i den slarvigt utförda västra väggen.

Fett, ohomogent kalkbruk med stora kaviteter. Västra muren.

Och det är här som det börjar bli verkligt intressant. För fastän analysen klargör att materialet i båda proverna liknar varann så pass mycket att det bör handla om samma typ av kalkbränningsprocess, kanske rent av samma bränning, så är skillnaderna större än likheterna. Bruket från kanonvärnet är väl homogeniserat och har en konsistens som gjort det smidigt att använda. Balansen mellan släckt kalk och s.k. ballast i form av sand är god, föroreningarna få och håligheterna i bruket likaså. Allt tyder på ett murbruk som blandats långsamt och omsorgsfullt.

Även i det prov som härrör från den provisoriska västväggen har bruket blandats långsamt. Men det innehåller mindre andel ballast, vilket gjort det fetare och därigenom svårare att arbeta med. Dessutom är murbruket dåligt homogeniserat; mängden ballast varierar kraftigt i olika delar av provet. Men allra tydligast är ändå de stora håligheter, kaviteter som uppkommit vid murningsarbetet. Troligen rör det sig om torksprickor i västmurens fogar pga alltför snabba och tjocka brukspåslag. Vad vi ser är helt enkelt prov på ett bristfälligt hantverk!

Här faller bitarna på plats. En utbyggnadsetapp då arbetet med de nya utanverken fortskrider lugnt och planenligt avbryts plötsligt. I dess ställe kommer en nödlösning av sämsta sort; en skevt insatt mur som inte ens vissa av dagens mer kritiserade byggföretag skulle ha kunnat med att uppföra. Och en tid därefter fortsätter bygget; men nu utifrån en kraftigt förenklad modell.

Vad vi spårar i murverket är sannolikt händelserna kring Jönköping sommaren 1612. Tidpunkten då en halvfärdig fästning skulle förvandlas från byggarbetsplats till något som skulle kunna försvaras. Den slarvigt utförda muren speglar brådskan och desperationen i de åtgärder man vidtog. Så - att våra båda murbruksprover skulle ge en fullgod illustration av paniken inför en kommande belägring hade väl ingen väntat sig? Men man lär sig...

Det gäckande gehänget

2012-01-09T22:51:00.011+01:00

Den avslitna kedjan - ett elegant 1600-talsarbete ...men avsett till vad?

Det finns fynd man aldrig riktigt får rätt på; föremål som på ett eller annat sätt fortsätter att gäcka betraktaren. Man anar en tolkning, men ändå är det något som inte stämmer. Precis så har det förhållit sig med den eleganta bronskedja som påträffades år 2007 bland fyllningsmassorna i kv.Diplomaten i Jönköping. Det handlar om ett fint stycke metallhantverk - en 30 cm lång länk avsedd att synas; något att pråla med. Samtidgt är den ganska klen till sitt utförande och har därför knappast kunnat ingå i t.ex. en hästutrustning. Dessutom är den itusliten med stor kraft. Antingen har bäraren hamnat i handgemäng, eller också fastnat i något och råkat rycka av kedjan. Men vad är det egentligen vi har framför oss? Vad har föremålet använts till?

Den avancerat utformade länken i närbild

Där tog det stopp. Men redan från början funderade vi på nån sorts upphängningsanordning till ett föremål av militär karaktär. Detta antagande styrktes när det kunde påvisas att utfyllnadsmassorna under byggnaderna i kv.Diplomaten (en del av stadens kungliga textilfaktori) hade hämtats från det medeltida stadsområdet. OCH - från de fält som fram till 1620-talet hyst övningsplatsen för slottets knektar, men där sedan utanverk i form av vallar, gravar och raveliner uppfördes. Så fick alla de kulor som påträffades i fyllningsjorden sin förklaring. I den kontexten hörde även den fina bronskedjan hemma.

Men den var som sagt mycket speciell. En egenhet är den dåliga rörligheten i konstruktionen; ett resultat av att kedjan byggts upp med en sorts kringelformade delar som omsorgsfullt flätats in i varann. Avsikten föreföll vara att skapa en stabil länk som framförallt bibehöll sin form och inte vred sig, utan stannade i läge. En del av ett gehäng för en värja? Länken till ett kruthorn? Eller till en slängkappa? Förslag till tolkningar var inget vi led brist på ute i fältkontoret, en byggbarack intill Slottsgatan.

Dekorerad bronsplåt med upphängningsögla och rest av länken

Dateringen kunde vi vara rätt säkra på - kedjan hade hamnat i fyllningsmassorna en bit in på 1600-talet. Närmare bestämt någon gång under 1620- eller 1630-talet, eftersom det var då som faktoritomterna byggdes upp. Hur länge den hade legat bortslängd dessförinnan - eller om den rent av kastats i en förbipasserande transportvagn - lär vi aldrig få veta. Men dess skick, liksom stilen på bronsplåtens dekor, motsäger att kedjan skulle ha varit speciellt gammal när den brast. Och man törs nog påstå att den inte heller varit utsatt för väder och vind någon längre tid.
Så långt kom vi i våra egna funderingar, men nu krävdes sakkunskap.

Fyndet var såpass udda och exklusivt att det förtjänade lite extra arbete. Resultatet blev att mail med bilder sändes till olika institutioner runt om i landet. Men det kom inget inget napp - den säkra identifieringen uteblev. Så kedjan visades fram och beskrevs i rapporten om 2007 års undersökningar i kv.Diplomaten, men frågan om föremålets tolkning fick lämnas öppen. Därför hamnade kedjan inte heller i Arkivhusets nya stadshistoriska utställning när denna öppnade våren 2010. Den förblev anonym och tryggt nerpackad i museets klimatkammare.

Fältmarskalk Johan Banér, porträtt från 1630-talet - notera remmen tvärs över benskydden!

Där har bronskedjan förblivit ända tills nu. Likt ett minne som fortsätter gnaga i sinnet. Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd var den som till sist löste gåtan. Sven hade - precis som vi andra - inte kunnat glömma kedjan från kv.Diplomaten. Och till sist hittade han svaret. Det handlar verkligen om en del till ett värjgehäng från tidigt 1600-tal; om en rem - eller länk - vars funktion var att fixera den burna värjan i rätt position. Med de halvrustningar som utnyttjades vid den tiden, ett kroppspansar där harnesket kompletterades s.k. tassetter (dvs. ledade skyddsplåtar över låren), måste gehänget fixeras noga. Om så inte skedde riskerade bäraren att värjan kom i fel läge och i värsta fall hamnade mellan benen...

Den här typen av gehäng, burna till halvrustning, figurerar ofta på porträtt av kungar och fältherrar. Bilden av en i förtid åldrad fältmarskalk Johan Banér utgör ett gott exempel från 1630-talets mitt. Och här löper remmen diagonalt över tassetterna! Vår länk har sannolikt haft en liknande placering i ett ovanligt praktfullt gehäng. Dess dyrbara utförande tyder på att utrustningen tillhört en officer; ett högt befäl som deltagit på garnisonens övningsfält med lite väl mycket liv och lust.

En alternativ tolkning är att det faktiskt kom till någon sorts mindre träffning utanför slottet vid den korta belägringen sommaren 1612. Danska spaningspatruller bör ha recognoscerat så nära slottet man vågat komma. Ruinerna efter den nyligen brända stadens hus erbjöd ett acceptabelt skydd. Kanhända var det då som kedjan brast? År 2008 frågade vi Livrustkammaren i Stockholm om man kände till någon parallell till kedjan från Jönköping. Men svaret kanske finns i Köpenhamn? Det vore värt att pröva!

Bastion Carolus - Planer för framtiden

2012-01-09T17:17:00.007+01:00

Ruinrummet under punkthuset - bastionens bevarade norra flank

Den eviga frågan - "Vad har arkeologerna för sig på vintern?" Svaret är att man bearbetar och tolkar resultaten från det gångna årets undersökningar. Vid större projekt som löper över flera säsonger gäller det också att planera noga inför vad som komma skall. Och där befinner vi oss just nu med Västra Kajen och Jönköpings slott. Om inte vädret lägger hinder ivägen skall utgrävningen vara igång på nytt i början av april. Så här långt följer vi rutinerna. Men det finns en viktig skillnad. Vi har också en ruin att ta hand om; med 1600-talsmurar som skall bevaras och kunna visas fram. Bastion Carolus skall passas in i bottenplanet på nybygget; intill ett gemensamt garage under båda huskropparna. De viktigaste murpartierna hamnar precis där vi vill ha dem - i ett halvöppet utrymme som skapats för ruinen. Tillgängligheten kommer att vara begränsad, eftersom det trots allt handlar om källare under bostäder. Samtidigt skall insyn och en väl genomtänkt belysning göra det möjligt att uppleva Hans Flemings byggnadsverk från utsidan. Vad som går förlorat är kurtinen, den långa mursträckningen längs med Munksjön. Dess läge kommer istället att markeras. Det är givetvis beklagligt, men man kan inte få allt.

Mur från 1600-talets stadsbefästning, bevarad under Frihetstorget i Tallinn

Generellt sett är det svårt att passa in rester av äldre bebyggelse i nyskapade miljöer. Det finns många exempel på att vällovliga initiativ i den riktningen inte nått ända fram. Istället för ett fängslande historiskt djup har man fått mer eller mindre svårförklarliga mursträckningar, undanstoppade i mörka utrymmen dit få söker sig. Men det finns också platser där man lyckats. I Tallinn har stora partier av stadens befästningsverk från svensktiden - en del samtida med utanverken på Jönköpings slott - efter utgrävning konserverats och bevarats under Frihetstorget. Här bidrar ljussättning och kontrasten mellan äldre murar i olika miljöer till en spännande helhetsupplevelse.

Vår förhoppning är att kunna åstadkomma något liknande - om än i mindre skala - på Västra Kajen. Här kommer de autentiska mursträckningarna att bilda tydliga rum; samtidigt som rekonstruktioner utomhus kompletterar upplevelsen.

En blick tillbaka - fönster mot ruinen av bastion Carolus

Från markplanet kommer två inglasade öppningar att medge insyn mot de gångar, kasematter och kanonportar i bastionens norra flank som frilades hösten 2011. Kanske kommer också kanoner att åter placeras i embrassyrerna; det skulle bättra på det pedagogiska värdet. Intill gång- och cykelstråket på Västra Kajen placeras en tre meter stor ruta, medan en mindre öppning kommer att finnas mitt på nybyggets södra sockel. Så ser grundkonceptet ut idag.

Men givetvis finns det frågetecken - ljussättningen är ett, behovet av bärande element invid murarna ett annat. Det största problemet ligger emellertid i hur den permanenta dräneringen av ruinrummet skall lösas. Men vi jobbar på saken. Och häri ligger kanske det allra roligaste med projekt Västra Kajen; känslan av att alla inblandade arbetar mot ett gemensamt mål. Arkeologer, byggherrar, arkitekter och kommunens tjänstemän vill samtliga göra något bra av bastionen; något som tillför stadsrummet en ny och spännande historisk dimension!

Den nya bastionen - uppbyggda murar och en vallgrav

Men planerna på en omgestaltning av Västra Kajen sträcker sig bortom de nya bostadshusen och den frilagda ruinen. Även det öppna området i söder, mellan gamla Hamnstationen och Munksjön kommer att få en rejäl ansiktslyftning. Här är planen att bastion Carolus skall synliggöras i parkens utformning. En förhöjd öppen grönyta begränsad av dubbla stenmurar visar spetsbastionens verkliga storlek. De rekonstruerade murarna motsvarar fasaden och den inre väggen på kasematter och gevärsgallerier; till och med skottgluggarna finns på plats. På södra sidan markerar en sänka med passande växtlighet läget för den inre vallgraven.

En öppning mot Munksjön - bastionen som samlingsplats

Det finns något väldigt tilltalande i att en plats som bastion Carolus återuppstår, men får en helt ny funktion i stadsrummet. Befästningen blir till en inbjudande mötesplats och kanonportarna fungerar som sittplatser. Mer tydligt kan väl inte kontrasten mellan det konfliktfyllda 1600-talet och dagens fredliga tillvaro illustreras? Med studenter istället för soldater; med solbad och picknic istället för skjutövningar. Allt var sannerligen inte bättre förr...

----------------------------------------------------------------

Tack till Tham & Videgård Arkitekter samt till Sydväst - Arkitektur och Landskap för att vi kan utnyttja de fortfarande preliminära ritningarna över Västra Kajen-projektet här i Arkeologibloggen!

En höstdag i Ölmstad

2011-12-20T16:22:00.001+01:00

I går kväll var vi på världspremiären av "En höstdag i Ölmstad år 11". Vilken succe! Mycket folk och härlig stämning. Stolta föräldrar fanns på plats till eleverna som gjort ett jättearbete med den animerade filmen om en äldre järnåldersboplats.

Vi känner oss också lite stolta, även om vi inte gjort så mycket, så är vi ändå en del av projektet. Tack alla elever och lärare på Ölmstadskolan och varsågoda alla andra:

Skador på fornlämningar

2011-12-20T13:50:00.000+01:00

Nu lackar det mot jul och året ska summeras om man inte redan gjort det. I Jönköpings län har 15-20 % av länets yta inventerats i samband med Skog&Historia inventeringen. Mitt jobb är att tillsammans med två kollegor granska det material som framkommit och se till att det blir tillgängligt i FMIS.

En mindre inventering bedrivs fortfarande med den ideella organisationen Höglandets fornminnesförening som är ute i skogarna och letar upp nya pusselbitar till vår historia. De är riktiga kulturkämpar.

Projektets inriktning var inte begränsad till bara fornlämningar som den klassiska fornminnesinventeringen utan även modernare lämningar som kolbotttnar, torp etc har medtagits. Även dessa lämningar är viktiga pusselbitar för vår historiskrivning och omprövning av våra tolkningar kommer att bli följden av denna inventering. För att nämna ett exempel så har tidigare inventeringar inte fokuserat på kolbottnar. Därför har vi idag svårt att beskriva kolningen på ett bra sätt. Genom att registrera dem i Skog&Historia kommer detta vara möjligt. I Jönköpings län finns idag 94 registrerade liggmilor (många fler finns att upptäcka) och av dessa har 87 registrerats inom Skog&Historia och fler kommer det troligen bli allteftersom granskningsarbetet drar sig mot de mer kolbottentäta områdena längs Lagan och Nissan.

Trots att inte hela länet inventerats och lämningarna inte förts in i FMIS så står Skog&Historia lämningarna för drygt 12 % av träffarna i FMIS i Jönköpings län.

Skador??

Ja hur var det då med skadorna? Vi har inte gjort någon regelrätt skadeinventering men man kan ändå notera att en stor del av våra historiska lämningar har skadats. Detta har ju uppmärksammats i tidigare rapporter (http://www.raa.se/publicerat/9172094311.pdf) och även i miljömålsarbetet. Se miljömål 12 Levande skogar.

Av årets granskade lämningar har ca 30% allvarliga skador, det vill säga djupa körspår eller markberedning. vi har inte medtagit överrisning som en skada vid denna genomräkning. Jag tycker denna siffra är alldeles för hög - nu ska ju sägas att dessa lämningar inte var kända genom FMIS men de tidigare rapporterna visar på liknande siffror även för registrerade och kända fornlämningar. Markberedningen är väl det största hotet mot våra lämningar. Möjligen kan man utvinna kunskap ur en lämning efter första vändan med markberedaren men hur blir det när det är dags nästa gång? Vad kommer att finnas kvar i våra skogar om 70-90 år när dagens skog ska avverkas?

Hur ska man komma till rätta med detta? Miljömålsarbetena pekar på vad som behövs för att skador ska undvikas:

- Ökade informations- och utbildningsinsatser

- Inventering av forn- och kulturlämningar

- Utveckling av skonsammare markberedningsmetoder

- Användning av befintligGIS-information.

Tänk om vi fick en rejäl påse pengar så att vi kunde genomföra detta - det skulle vara en julklapp som heter duga.

Ölmstad: Världspremiär

2011-12-15T09:51:00.000+01:00

Givetvis hade vi skolverksamhet vid järnåldersboplatsen i Ölmstad som undersöktes i somras (se tidigare inlägg). Allt gick väldigt bra och eleverna från Ölmstadskolan kom och hjälpte oss att gräva.

Och så långt gick allt enligt undersökningsplanen. Vad vi i projektet inte såg komma var uppföljningen. En av museets tekniker/pedagog föreslog för (nu) sjätteklassarna att de skulle göra en film tillsammans och sen tappade vi projektansvariga kontrollen.

Elever och personal vid skolan har sedan dess producerat en film med allt vad det innebär. Eleverna har gjort allt själva och vi arkeologer har endast svarat på några frågor då och då.

Så allt vi vet är att filmen handlar om en dag i Ölmstad under äldre järnålder, närmare bestämt år 11. Resten ser vi med spänning fram emot tills filmpremiären på måndag (19/12, kl 18 00 i Ölmstads idrottssällskaps lokaler). Alla är hjärtligt välkomna men för er som inte kan ta er till premiären så kommer filmen läggas ut här inom kort.

En liten del i det stora hela...

2011-12-07T18:29:00.005+01:00

Det gigantiska schaktet? Vy från mobilkranen i september 2011

Det finns tillfällen när man känner sig mer än lovligt nöjd med vad som uträttats. Vi har grävt ett schakt på omkring 2700 kvadratmeter. Det har flyttats stora mängder utfyllnads- och rivningsmassor. Långa mursträckningar har åter sett dagens ljus. Ruinen av Jönköpings slott har tagit form nere på Munksjöns strand, rakt utanför Länsstyrelsen. Många besökare har kommit förbi och låtit sig imponeras av 1600-talets storslagna bygge. Och ändå...

Schaktet satt i proportion - inlagt på Erik Dahlberghs plan från 1680

För när man lägger över våra mödosamt frilagda murar på en plan över HELA fästningsområdet inser man hur liten del som egentligen berörts. Norra flanken av bastion Carolus och sjömuren upp till östra sidans port motsvarar lite grovt räknat en åttondel av den inre befästningsgördelns omkrets. Sen tillkommer de yttre försvarsverken med gravar, vallar och raveliner. Dessutom har vi - lika lite som någon före oss - berört själva slottsbyggnaderna. Och i norr, ända fram till Vätterns strand, låg förborgsområdet med alla de spännande verksamheter som där bedrivits. Så även efter att vi grävt klart på den nu aktuella undersökningytan nång gång strax efter midsommar 2012 lär det finnas områden kvar för framtida arkeologer!

Samtidigt utgör årets förundersökning den största samlade insats som gjorts inom det centrala fästningsområdet. På ritningen markeras frilagda murar med ljusgul eller grön färg, samtidigt som identifierade delar av vallgravarna har fyllts i med blått. De tunna rödlila linjerna visar anomalier - i detta fall huvudsakligen murpartier - som registrerats med georadar.

Herr Fortifikatörens återupprättade ära - överensstämmelse mellan 1680 och 2011

Genom alla år har man småskrattat åt de ibland lätt bisarra överdrifter som fyller Erik Dahlberghs praktverk Antiqua Suecia et Hodierna. Eftersom avsikten med boken var att lyfta fram den ännu unga stormaktens åldriga kultur och praktfulla byggnadsverk, fick man ta i ordentligt. För handen på hjärtat, under 1600-talet var det egentliga Sverige ännu ett glest befolkat land i Europas norra periferi. Dess ekonomi var givetvis agrart baserad, dess stadsväsende outvecklat - frågan är vad man skulle ha mäktat med utan de enorma intäkterna från Stora Kopparberget?

Emellertid fanns det ett stort självhävdelsebehov bland de ledande kretsarna i detta genommilitäriserade samhälle. Man ville visa upp ett modernt land och en stolt historia som egentligen inte fanns, i alla fall inte ännu. Ett av medlen blev det svulstiga propagandaverket Antiqua Suecia, något som namnet Dahlbergh för alltid kommer att förknippas med. Men undersökningarna av Jönköpings slott har visat oss en annan sida av arkitekten, landshövdingen och sedemera fältmarskalken Erik Dahlbergh. Den noggrannhet och rikedom på detaljer som präglar planen över Jönköpings slott från 1680 visar att det är frågan om ett arbetsdokument, ett underlag inför kommande eller i varje fall planerade insatser på fästningen. När man sedan lägger över våra inmätningar från utgrävningarna 2011 blir man närmast förbluffad av hur bra de två ritningarna stämmer överens. För 331 år sedan hade man inga totalstationer, inte ens några vinkelprismor att arbeta med. Ändå är skillnaderna nästan försumbara. Imponerande! All heder åt vår Högt Ärade Kollega och Föregångare!

Fästningen på strandbrinken - djupkurvor över norra Munksjön

Det finns ytterligare en kartbild som man bör studera, speciellt om man vill förstå de problem som varit förknippade med att bygga stort och tungt invid Munksjöns strand. Det är karteringen över sjöns bottentopografi. De gröna linjerna på kartbilden ovan markerar ekvidistansen 2 meter. Man ser tydligt den djupfåra - eller dal om man så vill - som utgör Tabergsåns fortsättning ner genom sjön. Medan man på den östra sidan har stora partier med ganska flacka, grunda bottnar, bär det brant neråt längs den västra stranden. Att uppföra bastioner och höga murar på ett underlag av vad SGU:s jordartskarta kallar postglacial sand är illa nog, att göra det precis på en strandbrink där denna övergår i en närmast tvärbrant sluttande sjöbotten är att utmana ödet väl långt. Så vet vi också att man redan under byggnadstiden hade problem med sättningar och mindre ras vid uppförandet av bastion Carolus.

Om man detaljstuderar Dahlberghs förnämliga planritning ser man att den saknar markering för mur på sjösidan av bastion Christina. Där finns också en kraftig pålning markerad i strandkanten. Att förstärka och stabilisera marken var säkert ingen dum idé i detta utsatta läge. Speciellt inte med tanke på hur erosionen då som nu knaprat på partier längs med Munksjöns västra strand.

Det inslagna slottet

2011-11-17T16:40:00.013+01:00

Christos & Jeanne-Claudes inpackning av Riksdagshuset i Berlin 1995

Till de mer spektakulära konstverken under det sena 1900-talet kan man räkna konstnärsparet Christo och Jeanne-Claudes gigantiska installationer - till exempel den inklädning av Riksdagshuset i Berlin som genomfördes 1995 inför en kommande ombyggnad. Ungefär 100 000 kvadratmeter aluminiumduk och 15 km rep krävdes och resultatet blev minst sagt anslående. Konstnärerna själva har vid upprepade tillfällen förnekat att deras verk innehåller någon djupare mening; avsikten är istället att skapa glädje, skönhet och nya sätt att betrakta det välkända - vare sig detta är en byggnad eller ett landskap. Kanske är konstkritikern David Bourdon den som kommit med den bästa definitionen av parets verk när han beskriver resultatet som "revelation through concealment"...

Vår något mindre konstnärliga inpackning av Jönköpings slott...

Även i Jönköping har en av stadens verkliga karaktärsbyggnader nyligen klätts in i duk. Fast här var avsikten mer pragmatisk och resultatet inte lika estetiskt. Nu gäller det att skydda vad som grävts fram av slottet mot vinterkylans skadliga påverkan. Det vore ju minst sagt pinsamt att först ha lyckats uppnå samförstånd kring värdet av att bevara delar av slottsruinen, bara för att se murarna frysa sönder. Att kalkbruk suger upp vatten är ju ett välbekant faktum. Dessutom uppvisar flera av de kvaderstenar som ligger inom grundvattnets amplitud skador som sannolikt har uppkommit då murverket senast låg exponerat, dvs efter demoleringen av bastion Carolus 1834. Det gäller att undvika att dessa problem förvärras.

Murar under isolering och täckduk

Det viktigaste är att murarna skyddas mot frostsprängning. I nuläget kan man inte reglera grundvattennivån inne i schaktet. En sänkning och torrläggning av ruinen hade givetvis varit att föredra, men det skulle kräva permanent pumpning med övervakning och daglig tillsyn av utrustningen. Kostnaderna skulle knappast bli ekonomiskt försvarbara i ett projekt av den här storleken. Istället har vi valt att inte gräva ner till den ursprungliga golvnivån inne i kasematterna. Omkring 3 dm rivningsmassor och utfyllnader från 1700-talet lämnas till nästa säsong. De frilagda murpartierna har isolerats med frigolit, höljts med tjock bergduk och därefter täckts med upp till en meter sand. Det borde räcka som skydd för vintern; samtidigt blir det lätt att åter frilägga ruinen i april 2012.

En skyddad dagvattenledning

Ett annat skyddsobjekt utgörs av den stora dagvattenledning som genomkorsar den norra delen av vårt schakt. Om den skulle råka frysa till i vinter kan det uppstå vissa irritationsmoment i umgänget med Länsstyrelsen. Ledningen avvattnar nämligen denna och kringliggande byggnader plus anslutande ytor. Och den som vållar översvämningar kan lätt bli lite illa sedd... Därför ligger nu dryga metern sand över de stora cementrören.

...och nu - vintervila!

Vem mätte upp bastion Adolphus?

2011-11-17T16:25:00.009+01:00

Den mystiska uppmätningsritningen

Nere i länsmuseets arkiv finns ett antal mappar som innehåller olika former av dokumentationsmaterial från Jönköpings slott. I en av dem ligger en anonym ritning, utförd på gulnat milimeterpapper. Den sirligt skrivna texten berättar vad vi ser :

Plan - Genonskärning af bastionen å Residenstomten. Den streckade ytan utmärker genomskärning af murarna under hvalfvederlagen. Den färglagda ytan utmärker murarna i dagen.

Skalan är angiven i fot. Fler uppgifter finns inte. Men bastionen "på Residenstomten"? Det handlar om slottets nordvästra hörnverk - bastion Adolphus. Och uppmätningen visar en situation där murarna är på väg att brytas ner, eftersom övervåningen bara beskrivs som "murar i dagen" medan bottenvåningens kasematter, kanonvärn och förbindelsegångar fortfarande står intakta. Ett problem är att vår ritning med största sannolikhet är en kopia. Både det förtryckta pappret och handstilen talar sitt tydliga språk. Äldre än tidigt 1900-tal kan den knappast vara. Då hade bastion Adolphus redan varit försvunnen i en halv mansålder - så vad ÄR detta för en ritning? Vem har utfört den? När? Och till vilket ändåmål?

Harlevs fotografi av bastion Adolphus och slottets port

På Wilhelm Harlevs bildsvit över fästningsruinerna år 1862, den första - och enda - fotodokumentation som finns från Jönköpings slott, står ännu bastion Adolphus till full höjd. Det förfallna murverket reser sig drygt 13 meter över vallgravens botten och på krönet ligger ännu de jordvallar som skyddat slottsartilleriet kvar. Men bara nio år senare försvann de allra sista synliga spåren av fästningen. På så sätt kan vi tidsfästa vår uppmätningsritning - originalet är gjort kring mitten av 1860-talet.

Så var det frågan om syftet med ritningen... Att ett viktigt historiskt minnesmärke, tillika ett av få i Jönköpings stad, skulle skatta åt förgängelsens gick inte obemärkt förbi. Åtskilliga röster höjdes till ruinens försvar. Bland dem fanns författaren Viktor Rydberg som rent av beskrev ruinfältet som ett lokalt Pompeji. Det ligger utan tvivel en spännande forskningsuppgift och väntar i arkiven. För berättelsen om en strid kring kulturvärdens betydelse i ett föränderligt stadsrum för 150 år sedan har ju i högsta grad paralleller till vår egen tid!

Här passar också ritningen i länsmuseets arkiv in. Någon historiskt intresserad person har under pågående rivning försökt dokumentera de sista lämningarna av Hans Flemings byggnadsverk; en insats i elfte timmens allra sista minuter. Vem det var kan man i nuläget bara spekulera om. Däremot kan man ha vissa teorier kring varför kopian utfördes. År 1912 var det trehundra år sedan Jönköping brändes i Kalmarkriget, bara för att återuppstå på sin nya plats året efter. Tidningsmannen Rudolf Björkman (1850 - 1916) tog sig an sin stora uppgift på 1910-talet; att på uppdrag av stadsfullmäktige beskriva stadens växlingsrika historia från äldsta tider till nutid. När man idag läser den monumentala Jönköpings historia (med Björkman som redaktör och delförfattare men utgiven 1917 - 21, först efter hans död) slås man av detaljrikedomen i det gedigna verket. Problemet ligger i de knapphändiga källangivelserna. Men noggrannheten i vad som beskrivs går inte att bortse från, så Björkman har med största sannolikhet suttit med det skriftliga källmaterialet framför sig. I många fall handlar det om dokument som vi idag inte kan återfinna. Och här - eller bland det nyuppsatta artilleriregementets många historiskt intresserade officerare - passar kopian väl in som ett arbetsunderlag när fästningsverken skall beskrivas.

Lodbild över bastion Carolus ruiner i september 2011

Om man istället övergår till att analysera vad ritningen egentligen visar, är det framför allt bottenplanet med sina välvda rum som kan jämföras med den ruin som frilagts 2011. De kvadratiska kasemattterna är lätta att känna igen, liksom de avsmalnande kanonvärnen. Intressant är att utrymmena till vänster i bild, dvs. på bastion Adolphus västra sida ut mot vallgraven, är smalare och mer likt en korridor. Här är också nischerna avsevärt mindre. Vad vi ser är ett gevärsgalleri, varifrån fästningens soldater skall kunna beskjuta fiender som trängt ner i den breda inre vallgraven.

Mot öster finns ett flankförsvar med kanoner av samma slag som vi sett i bastion Carolus, men också anläggningar som har med försvaret av slottets huvudport att göra. En nyttig detalj är att ritningen visar två nivåer av bastionen, dels bottenvåningen i höjd med valvanfangen, dels grundmurarna till ovanvåningen. Utifrån dessa uppgifter blir det möjligt att beräkna vinkeln på hörnverkets fasad. Detta kan sedan jämföras med hur murarna framträder i äldre ritningar, samt på Harllevs fotografier från 1862.

Detalj från Hans Flemings perspektivritning av slottet 1617

Det finns ytterligare en detalj i vår anonyma ritning som förtjänar att uppmärksammas. Det fasta slottsartilleriet var till för att ge flankskydd; dess eld skulle bestryka fästningens murar och massakrera de fiendesoldater som nått så långt att de förberedde en stormning av murarna. För Adolphus del innebär detta att bastionens södra och östra flank skall vara försedd med kanonvärn. Och dom pjäserna fanns mycket riktigt på plats. Men enligt uppmätningsritningen från mitten av 1860-talet existerade ytterligare fem, eventuellt sex, kanonvärn på den norra sidan! Vad var avsikten med dessa?

Enligt alla befästningskonstens regler skulle närförsvaret på den lägsta nivån i en bastion skötas med gevärsgallerier där försvararnas skyttesoldater stod väl skyddade. Om man undantar det flankförsvar som beskrivits ovan, fanns artilleripjäserna placerade högre i byggnadsverket så att deras längre skottvidd kunde utnyttjas. I Jönköpings fall innebar detta att merparten av kanonerna stod ovanpå bastionerna, bakom skyddande jordvallar.

Förklaringen till de kanoner som placerats lågt ner, på norra sidan av bastion Adolphus, blir emellertid uppenbar när man studerar slottsbyggmästare Flemings egen perspektivritning från 1617. Den erfarne arkitekten har gjort ett tillägg till idealplanen. Orsaken är behovet av flankförsvar nere i den breda vallgrav som skiljer förborgen från det flacka området väster om slottet. De fem pjäserna var avsedda till att avfyras rakt norrut, så att de dödliga molnen av spik och järnskrot skulle spridas längs vallgravens botten. Här har den anonyma 1800-talsritningen bidragit med en viktig detalj när det gäller hur försvaret av Jönköpings slott - vår försvunna riksfästning - var tänkt att gå till!

Baronens fiskdamm

2011-11-17T09:03:00.010+01:00

Ritning till fiskdamm i Kungliga Patriotiska Sällskapets hushållningsjournal 1786

Arkeologi kan ibland liknas vid att försöka lägga ett pussel där mer än hälften av bitarna saknas. Man skymtar motivet och förstår innehållet i stora drag, men många - ibland alltför många - detaljer fattas. Fast med tiden brukar man hitta allt fler av de saknade bitarna. De bara dyker upp på alla möjliga som omöjliga ställen. Den här texten handlar om en sådan pusselbit som lika oväntat som välkommet föll på plats ute i Rosenlunds herrgårdspark.

Det är inte bara i Jönköping som det har undersökts historiska trädgårdar på senare år. Även den skånska kungsgården Tommarp nära Klippan har studerats noga med siktet inställt på en möjlig rekonstruktion av den idag försvunna parken. En av rapporterna har författats av Boel Persson vid SLU i Alnarp och behandlar de fiskdammar som en gång fanns i anslutning till slottet. Och ser man på - där återges en ritning som först publicerades i Kungliga Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal år 1786. Den föreställer en oval fiskdamm, försedd med en ganska avancerad sil. För att silen skall fungera rekommenderas att dammen placeras intill en sluttning, så att man erhåller ett visst fall för avrinningens skull. Känns konceptet igen?

Georadarparken - fiskdammen är den blå ovalen i bildens överkant

En av de strukturer vi undrade mest över när georadarbilderna från Rosenlund skulle tolkas var en besynnerlig mörk oval om ca 14 x 7 m i undersökningsområdets norra utkant. Den framträdde mycket klart på exakt samma nivå som den gustavianska parkens gångar, parterrer och planteringsgropar. I snitt liknade anläggningen mest ett kluvet ägg och den föreföll vara igenfylld med närmast ren, stenfri matjord. Ganska tidigt kom vi fram till att det borde röra sig om någon sorts damm, eftersom man hade klätt och tätat den med ett fast material - antagligen lera. Det noterades också att dammen avvek något från den strikta symmetri som annars präglade parkens centrala delar. Ett lite udda läge för en dekorativ spegeldamm kunde man tycka...

Baronen själv - Gustaf Mauritz Posse

Men när man betraktar ritningen från 1786 stämmer alla detaljer överens. Storleken, formen och de konstruktiva lösningarna. Allt finns där. Också placeringen får sin förklaring. Om det var centralt att få avrinningen genom silen att fungera, blev närheten till ravinen (dagens cykelväg) avgörande. Man fick bara anpassa dammens läge till resten av den formella trädgården så gott som lät sig göra.

En sak är i vart fall helt klar. Baron Posse eller den av honom anlitade arkitekten har läst artikeln i Hushållningsjournalen och inspirerats. Samma år som tidskriften publicerades påbörjades också bygget av Rosenlunds herrgård. Man var sannerligen först med det nya! Och den som avser att skapa en mönstergård måste ju hålla sig ajour med forskningsläget. Vad vi ser är ett belägg för att Gustaf Mauritz Posse var just en sådan drivande kraft i den småländska - och svenska - odlingshistorien. Han och hans umgängskrets bland traktens adliga jordägare prövade nya metoder för lantbruk och trädgårdsodling på sina egendomar. De bidrog därigenom aktivt till omvandling och modernisering av regionens landsbygd under de omvälvande åren vid 1700-talets slut.

Restaurerad fiskdamm vid den norska herrgården Bogstad

Inte så att Posse och hans vänner stödde tidens revolutionära strömningar; det vet vi idag ingenting om. Men vad de uppnådde genom att studera och praktiskt tillämpa de allra senaste rönen inom lantbruk och odling blev i sig en del av en radikal omställning. Vi känner alla till hur skiftesreformerna under precis de här åren totalt omskapade Sverige. Det var en förändringsprocess som på kort tid bröt upp ett landsbygdssamhälle, vars ramverk existerat under åtskilliga århundraden. I detta gigantiska omvandlingsarbete fungerade mönstergårdar som Carl Georg Stiernsvärds skånska Ängeltofta - där för övrigt baron Posses svägerska Dorotea Ottesdotter Thott bodde till sin död 1807 - som viktiga förebilder. Samtidigt var inte kretsen av lantbruksreformatorer alltför talrik. Många av de viktigaste namnen, inklusive både Posse och Stiernsvärd, återfanns som medlemmer då Kungliga Svenska Lantbruksakademin instiftades år 1811 under överinseende av den blivande Carl XIV Johan.

Det var en period då Europas furstar gärna sökte framstå som sina rikens främsta odlare. Ett populärt sätt var att grunda akademier och att anlägga mönsterjordbruk på kungliga egendomar. Nu skapades Experimentalfältet på norra Djurgården med syftet att bedriva forskning och försökverksamhet kring växtförädling, odlingsföljder, nya växtslag, djurraser och redskapstyper i Lantbruksakademins regi. De nya rönen skulle spridas genom undervisning, demonstrationer och talrika publikationer - allt för att förbättra produktivitet och lönsamhet i det svenska lantbruket. Hushållningssällskapen blev en viktig kanal för denna information.

Detta är den miljö där baron Posse var en aktiv och noga påläst deltagare. Hans skapelse Rosenlund är visserligen inte längre någon aktiv jordbruksenhet; den tradtionen bröts redan i början av 1950-talet, men vi bör ändå betrakta herrgården och dess park som en viktig del av svensk odlingshistoria. Och med Rosariets inriktning som genbank för bevarande av äldre sorters rosor finns idag en anknytning till modern forskning som baronen säkert skulle ha uppskattat!

Den sista tiden

2011-11-08T18:00:00.010+01:00

Residenset som aldrig byggdes - Carl Hårlemans förslag 1752

Några år efter slottets brand 1737 besökte överintendenten Carl Hårleman vid Överintendentsämbetet Jönköping. Han var vid denna tid en av landets i särklass mest tongivande arkitekter och hade efter Nicodemus Tessins d.y. död 1728 fått överta ansvaret för färdigställandet av Stockholms slott. Ett stort antal märkesbyggnader, slott och herrgårdar i framför allt Mälardalen, hade ritats av hans penna. Hårleman var en arkitekt på modet bland den svenska högadeln.

Anledningen till hans besök 1749 var att undersöka hur snart Jönköpings slott kunde vara upprustat och satt i stånd. Kaptenen och stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg hade då redan lagt ett förslag till ny arsenal och rustkammare på det brunna slottets plats. Men Hårleman siktade högre än så. Han presenterade ett nybyggnadsförslag till en modern residensbyggnad 1752, året före sin död. Ritningen bär starka drag av ett av Hårlemans mest kända alster - huvudbyggnaden på det skånska storgodset Övedskloster som uppfördes av Hans Ramel på1760-talet.

Man kan beklaga att Hårlemans eleganta rokokobyggnad aldrig kom att förverkligas på Jönköpings slott. Utan tvekan hade vi då haft en värdig efterföljare till franciskanernas kloster, Gustav Vasa slott och Gustav II Adolfs fästning!

F.V. von Schwerins utsikt mot fästningsruinen 1806

Låt oss först slå fast att unge Filip Verner von Schwerin, jurist vid Hovrätten och bekant med baron Posse på Rosenlund, inte var någon mer betydande konstnär. Men trots den amatörmässighet som präglar hans linjaltecknade vy sedd mot väster från Hovrättshuset, innehåller bilden många intressanta detaljer. Lite förvirrande blir det när han återger fästningens sjösida som en sammanhängande, till synes rak mursträcka. Var finns t.ex. bastion Carolus norra flank? Antagligen är det ljuset som spelat iakttagaren ett spratt. På så långt avstånd - och kanske i motljus - har vad som återstod av fästningen framstått som en enhetligt grå massa. Men det finns ändå saker man kan identifiera. von Schwerin markerar till exempel sjöporten med dess framförliggande brygga ut i Munksjön. Och murverkets ojämna överkant i söder (till vänster i bild) motsvarar exakt det stora utrasade parti av Carolus som avbildades av den långt mer talangfulle Linnerhielm tjugo år tidigare (se sista bilden i http://arkeologiijonkoping.blogspot.com/2011/10/stangningsdags-vi-ses-varen-2012.html)

Militären flyttar ut - stadsplanekarta över fästningsområdet 1850

Året 1842 blev ett av fästningens verkliga ödesår. Då avvecklades den militära verksamheten på Jönköpings slott. Vad som fanns kvar av förråd överflyttades raskt till Karlsborg, medan tyghusen och Västerport revs. Nu kunde staden på allvar börja expandera ut över mark som fram till dess varit reserverad för krigsmaktens behov.

På stadsplanekartan som upprättades åtta år senare syns ännu konturen av bastion Christina i strandlinjen. Av Carolus i söder återstår inte mycket. Antagligen har man redan utnyttjat en hel del material från vallar och bastioner till utfyllnad i vad som benämns som "i" - Hamnens område. Detta motsvarar de tjocka sandlager vi grävde bort med grävmaskin i fältets norra del, massor som innehöll få fynd förutom de medeltida tegel som följt med vid raseringen.

Västra kajen på 1850-talet

Vid mitten av 1800-talet hade Munksjöstranden börjat förvandlas till den hamnmiljö som snart skulle permanentas med kranar, stenkajer, anlöpande passagerarbåtar och järnväg. Men ännu på den charmiga bilden ovan finns det rester efter slottsvallarna kvar på sjösidan. Inne på den egentliga borggården reser sig Provins Lantmäteriets byggnad, Kronomagasinet och Slottshäktet. Vid kajen har den tvåmastade galeasen fått sällskap av två mindre ångbåtar. Gods i olika former ligger staplat i högar på de kullerstenstäckta ytorna.

Det här är en miljö man känner igen - här grävde vi för några veckor sedan. Till denna period hör med största säkerhet det enkla magasin som påträffades omedelbart öster om kurtinmuren, liksom dess stensatta gårdsplan. Eftersom huslämningen uppförts ovanpå rasmassornas stenskärv och lösa kalkbruk är dateringen klar - byggnaden har tillkommit efter 1834-35 då bastion Carolus och kurtinen revs. Visserligen syns den inte på den här teckningen, men lagerlokaler ändras och försvinner. Ofta var hamnskjulen enkelt konstruerade och tämligen kortlivade strukturer.

I dödsryckningarna - kapten August Wiggmans rapport från 1851

En sista gång skulle militären visa ett allvarligt menat intresse för fästningen i Jönköping. Kring 1800-talets mitt hade bygget av centralfästningen Karlsborg kommit långt på väg. Som många andra militära projekt både förr och senare slukade detta gigantiska bygge landets magra resurser i rask takt. Carl XIV Johan lär till och med vid ett besök ha uttryckt sin förvåning över att murarna verkligen var av sten. Jag trodde de var byggda av guld, lär kungen ha sagt. Samtidigt stod det klart att ett effektivt försvar krävde mer än bara själva Karlsborg. I planerna ingick även att två mindre fort skulle uppföras; ett vid Vätterns norra ände nära Askersund, det andra tretton mil söderut - i Jönköping!

Så fortifikationsofficeren kapten August Wiggman fick i uppdrag av Krigskollegium att besiktiga vad som återstod av slottets vallar, bastioner och utanverk. Kunde ruinerna sättas i skick och moderniseras till vad krigföringen krävde vid mitten av det nittonde seklet? Wiggmans rapport är utförlig och går i detalj in på murverkens konstruktion och aktuella tillstånd. Han beskriver noga hur långt förfallet har gått och föreslår lämpliga åtgärder. Men till slut skedde ändå ingenting - de erfoderliga medlen saknades och krigsmakten övergav Jönköpings slott för sista gången.

Slottet som grustag - ritning från 1857 över den södra vallen

Den yngsta ritning över slottsområdet som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm är egentligen rätt sorglig. Den har upprättats i syfte att utgöra underlag då fästningsvallarna såldes av som grustag. Den bit som var aktuell för demolering vid detta tillfälle var södra sidan med dess ännu kvarstående parti av kurtinens gevärsgalleri. Snitten genom Gustav Vasas vall har lagts så att volymen grus och sand enkelt skulle kunna beräknas. Stenen i galleriet verkar man inte ha varit så intresserad av, eftersom kurtinens murar påträffats på 1980-talet. På sina ställen kvarstod de ända upp till tunnvalvens anfang. Gruset var betydligt mer värdefullt för en ort stadd i rask tillväxt; även om köparna klagade på dess kvalitet.

Så Sic Transit Gloria Mundi som det brukar heta - Sålunda förgår världens härlighet. Av tiggarmunkarnas kloster blev ett kungligt slott. Slottet förvandlades till en av landets största fästningar. Som blev överflödig, brann och förföll till ett vidsträckt ruinfält. För att slutligen utnyttjas som grustag....

Torsdagkväll i Norra Ljunga

2011-11-04T10:37:00.003+01:00

Han är fortfarande lik Roger Daltray i The Who. Första gången jag råkade honom tänkte jag -Vad fan gör han här och varför pratar han småländska? Men det var flera år sedan. I motsats till gamla rockikoner, som tack vare kirurger, dietister och decenniers intag av diverse kemiska konserveringsmedel kan skryta med en tillkämpad fräschör (om inte sagda kemiska preparater istället förvisat dem six feet under) åldras smålänningarna lite mer, låt oss säga, naturligt. Så nu är han mer grånad gentleman än rockikon, men likheten finns fortfarande kvar. Gäller bara att titta lite extra
Han brukar alltid vara där när det händer. När hembygdsföreningen, byalaget eller studiecirkeln inbjuder till träffar. Och nu snackar vi Sävsjö med omnejd. Jag känner igen andra också. X, till exempel som är mormor till Gustav. Min förstfödde, Filip, och Gustav gick på samma dagis. Sen olika skolor under låg- och mellanstadiet, men nu har de återförenats i samma högstadieklass på Junedal. Tillsammans med ytterligare en kompis från Strandängens Montessoriförskola. Se där har vi något att samtala lite kring i kaffepausen.
Kanske kommer jag dit vart femte år? Till Sävsjötrakten för att prata om fornlämningar, göra landskapsvandringar, eller som i går, orda om vilken landskapshistorisk skatt som gömmer sig i de gamla kartorna. Plats denna gång: församlingshemmet i Norra Ljunga. En högst kvalificerad skara hembygdshistoriker, nej jag vill inte använda ordet amatör-, eftersom här snackar vi segmentet "de som redan kan en hel del och vet att ställa de rätta frågorna". Inga slagrutegubbar typ... (ska hon säga som är en överdängare på att hitta grejor med slagruta, fastän kanske inga förhistoriska kraftfällt..).
Tekniken är inte helt på vår sida, men det funkar. Man kan alltid svara på lite frågor kring mantalsbråk eller det tidigmedeltida smålandsfrälset medan teknikern, för en gångs skull en kvinna, råddar med sladdarna till kanonen. Dock är det ett riktigt karlgöra att få den på tre vingliga fötter vilande, till heders åter tagna, gamla diabildsduken att icke falla överända.
Det är mörkt ute, varmt inne, drygt fyrtio själar har hittat hit, en novemberkväll mitt i veckan. Det kan kallas entusiasm eller engagemang, troligtvis båda. Studiecirkeln drivs med EU-medel förstår jag i halvtid när kaffe och smörgåsar, drömmar och vetekransar erbjuder tillfälle till mer informella kontakter och småprat. Journalisten från Smålands folkblad fotar och ställer några klargörande frågor.
Vi håller på länge, för intresset för historia, den egna likväl som den allmänna är levande och hålls levande genom frågorna, samtalen och pekfingrarnas vandring längs de på kartan, som även finns på plats i analog version, redovisade rågångarna. Och jag känner en viss inre tillfreställelse i att konstatera att alla närvarande inte har uppnått pensionsålder, ett par ungdomar i tjugoårsåldern, flankeras vid kartorna av ett par familjefäder kring de fyrtio. Men heder åt Elna, hon som skrev rent hela storskifteprotokollet på maskin någon gång på 70-talet. Det har gått några år sedan dess, hon kan behöva lite stöttning när hon går, men det syns liksom ingen åldersnoja i de pigga ögonen. Sen Y, den gamle lantmätaren som kan berätta dråpligheter kring delningen av fisket i Sävsjön. Men det tar vi en anna gång.

Heltäckningsmattan

2011-11-01T15:29:00.002+01:00

Favoritstövlarna, de som smiter åt vid vristen och inte slamrar när man går, glömdes förledne vecka i fordonet från hyrbilsfirman. Men är man trogen kund kan man ge sig på att de tar tillvara även ett par välslitna Tretorn Sarek med taggtrådshål så pass långt upp på vaden att yllestrumpornas torrhet garanteras om inte vattendjupet överstiger 2o cm.
Härligt att veta att om man i dag skulle stå inför sin skapare, så skulle man dö med stövlarna på.
På ett höjdstråk väster om och vid södra änden av sjön Rusken planeras tre vindkrafttsnurror med etableringsområde och vägar. Ett område där inga andra än rävar, älgar, grävlingar och vildsvin kan spela "Not in my backyard" -kortet. Landskapets ingenmansland. Ett utmarksområde där man knappast ens vallat getter. Flyttblock och mossa, trattkantareller och taniga halvruttna björkar som sticker upp från surhålen. Granne med lika luggslitna tallar. Nu är hon ju inte så korkad, kulturgeografen, att hon tar ord som inte finns som Naturlandskap i sin munn, men låt oss enas om ett landskap där man inte vistats i onödan. Trots det: planterade granar står stadigt längs övermossade körvägar där en och annan kullfallen trädfan utgör bommar i naturmaterial. Men mossan. Skogens mjuka heltäckningsmatta som bär en framåt och ger den svikt som gör att man kan gå och gå tills mörkret faller och sen vidare tills en ny morgon randas. Trött i fötterna blir man bara på asfalt. Aldrig i skogen. Eller på fjället. Och inget konstigt i det, igenkännendet av det fjädrande underlaget, den skiftande topografin, fötternas vaksamhet för naturens snubbeltrådar: nerfallna pinnar och grenar, är inprogramerad i hårddisken.
Och den stilla njutningen i att utreda vindkraftsärenden. Inga fåniga villamattor i sjönära lägen, inga industritomter åt "hjulen ska snurra" - center-KD-pampar från VVGG-regionen. Nej, bara ren framtid. Må vara att heltäckningsmattan ryker just här. Och flyttblocken. Tycker lite synd om räven som inte kommer att känna igen sig, men räven finner råd. Det var dagens rapport från skogen. Nu är den slut.

Bastionerna som försvann

2011-10-31T19:47:00.008+01:00

Rivningen av den norra vallen - notera Slottsporten och kärrorna!

Det var en gång en fästning som med tiden blev överfödig; en koloss stadd i ett sakta accelererande förfall. Vid mitten av 1850-talet gav militären slutgiltigt upp sina planer på att omskapa de mäktiga vallar och murar som ännu återstod till en tidsenlig anläggning. Förråd, verkstäder och tyghus hade man redan år 1842 låtit föra över till landets nya och viktigaste fästning - Karlsborg. Nu övertogs marken av Jönköpings stad som sedan länge närt planer på att expandera över det centralt belägna slottsområdet. Nedbrytning av murar vidtog, liksom omfattande schaktningsarbeten med syftet att avlägsna och plana ut de väldiga jordvallar som omgärdade det centrala slottsområdet. Därinne rymdes nu bara det stora kronomagasinet, provinslantmäteriets byggnad samt slottshäktet.

På fotografiet härovan ser man ett hörn av den eleganta huvudporten in till slottet. Mannen mitt i bild står på vad som finns kvar av bastion Adolphus och i bakgrunden skymtar en lång rad med tvåhjuliga kärror. De påminner oss om hur hela demoleringsarbetet genomfördes - manuellt, med handkraft...

Den sista tiden - huvudporten och bastion Adolphus mitt i bilden

År 1862 anlände fotografen Wilhelm Harlev till Jönköping. För första gången blev då fästningsruinerna avbildade. Harlevs sepiatonade panoraman visar hur pass omfattande lämningarna ännu var. I bildena figurerar människor, främst insatta som måttstockar att jämföras med höga murpartier eller vidsträckta ruinfält.

På ovanstående bild dominerar det forna förborgsområdet som en öppen, torgliknande plats. I fonden ligger bastion Adolphus och Slottsporten med den ännu intakta välvda bron framför. Längre bort skymtar Västra förstadens trähuskvarter. Det är den nya staden som obönhörligt växer fram, något som också illustreras av hur Västra Storgatan nu återfått sin ursprungliga sträckning och löper rakt igenom den tidigare förborgen.

I museets samlingar finns ett tiotal av Harlevs fotografier från 1860-talets Jönköping. Tillsammans med kapten August Wiggmans tio år äldre redogörelse för befästningarnas tillstånd, utgör de en helt unik källa till information om den försvunna riksfästningen i Jönköping.

Bastion Adolphus - imponerande ännu i förfallet

Enligt de uppmätningar som gjordes av fästningsruinerna inför en tänkt renovering i mitten av 1800-talet var landbastionernas fulla höjd drygt 13 meter. Då inräknades visserligen också jordvallarna uppe krönet, men de var hur som helst imponerande byggnadsverk, ännu i det sista stadiet av förfall. På bilden av bastion Adolphus nordvästra hörn syns hela fasaden, från botten av vallgraven upp till krönet. Jämför med de vuxna männen som stolt poserar mitt i fotografiet, till synes omedvetna om den akuta rasrisken. Det förefaller som om merparten av de kluvna fältstensblock som klätt bastionens sidor vid detta tillfälle antingen brutits loss, eller bara fallit ut. Samtidigt bör man notera att det ligger anmärkningsvärt lite rasmassor nedanför murarna. Byggnadsmaterial behövdes till en modern stenstad under uppbyggnad!

Sällskap framför bastion Adolphus

Den vilar en stämning av uppsluppen utflykt över Harlevs bild med sällskapet som sitter på räcket hitom vallgraven och dinglar med benen. Bakom dem reser sig bastion Adolphus , belägen strax söder om platsen som idag upptas av fontänen framför rådhuset. Längre bort syns fästningens västra vall med vad som återstår av kurtinmurar, gallerier och kasematter. I fonden ligger den äldsta bastionen, Gustavus, som började uppföras redan omkring 1600. På fotografiet förefaller den vara tämligen intakt, för vallar och murar når ännu samma höjd längs fästningens hela västra sida.

Dessa högresta lämningar efter Jönköpings slott hade fortfarande kunnat vara ett framträdande inslag i stadsrummet. Hur annorlunda hade inte centrum tett sig i så fall! Och det var inte helt givet att ruinerna skulle försvinna; redan på 1860-talet fanns det röster som höjdes för ett bevarande. Viktor Rydberg var en av dem som talade för slottets sak; han jämförde till och med dess rester med Pompeji. Nu kanske just den liknelsen inte var så lyckad, men i takt med ett ökat historieintresse började man få upp ögonen för de äldre byggnadsverkens betydelse. Och bara ett par årtionden senare skulle antagligen inte demoleringen av fästningsruinen ha genomförts. Istället hade de kvarstående murarna restaurerats och återskapats i den nationalistiska yra som i så hög grad präglade det oscarianska Sverige.

Inre vallgraven med ravelinen och bastion Adolphus i norr

Det välbekanta fotografiet av fästningens västra sida rymmer många intressanta detaljer. Till exempel ser vi bakre kanten av den stora ravelinen från 1640-talet till vänster i bild. På krönet av bastion Adolphus kan man skymta den jordvall som skyddat artilleripjäser och soldater. Och nere i hörnet mellan bastionens södra flank och den västra vallen syns ett tydligt valv, ett mörkt hål in mot ruinens inre. Det är den sista återstoden av kurtinens gevärsgalleri som vi ser, resten har man redan hunnit bryta ner innan fotografiet togs. Erfarenheterna från utgrävningen av bastion Carolus har ju dessutom lärt oss att det mest attraktiva stenmaterialet, inklusive de välhuggna sandstenskvadrarna, fanns i kasematter och skyttenischer. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet skulle ha varit annorlunda på fästningens västsida, tvärtom! Det var ju den västra fronten som förväntades bli mest utsatt vid en belägring, så här byggdes gallerierna och kasematterna i två våningar.

Västra kajen - med ångaren vid bastion Christinas plats

Den sista vyn visar ett område av största intresse för oss som jobbar med utgrävningarna på Västra kajen. I förgrunden finns ett stort vitt hus; fästningens forna smedja, som under 1800-talet förvandlats till våghus. Längre bort syns det stora kronomagasinet och därbortom det nyligen uppförda cellfängelset. Fortfarande återstår ansenliga vallar, även om mycket redan grävts bort. Den forna borggården förefaller närmast kuperad - är det kanske rasmassor från slottet som ännu ligger kvar, 125 år efter branden?

Längs kajen på Munksjösidan ligger två små ångare, försedda höga skorstenar och nymodigheten propeller som vid denna tidpunkt slagit ut skovelhjulen som framdrivningsmekanism. Men skeppen har ännu segelställen kvar - för säkerhets skull. Själva kajen förfaller till en del att följa den nästan helt försvunna bastion Christinas östra fasadlinje, medan ruinområdet därbortom innehåller de oansenliga resterna efter bastion Carolus. Och kanske är den byggnad som otydligt framträder identisk med det magasin som påträffades i början av undersökningen höstenn 2011. I så fall finns också en gårdplan med noga mönsterlagd kullersten framför huset.

Av själva kurtinen, sjömuren, syns vid fotograferingstillfället inte ett spår. Den nya tiden har anlänt med moderna transportmedel och de krav som nu ställs innebär att fästningsruinen blivit till ett allvarligt hinder i framåtskridandets väg...

Stängningsdags - vi ses våren 2012!

2011-10-24T21:21:00.009+02:00

En sista insats vid hackbordet

Då har det blivit dags att stänga utgrävningen. Trots att vädrets makter kunde ha varit mer gynnsamt inställda har vi hunnit med vad som förväntades och mer därtill. På sluttampen har det handlat om att söka efter de murlämningar som ännu ligger begravda på grund av den höga grundvattennivån. Plus noggrann dokumentation av de hittills framgrävda murarna, både manuellt på ritfilm och med kamerans hjälp. Och så förstås den mest traditionella av arkeologiska metoder - rutgrävning i kulturlager, där de uppgrävda massorna söks igenom på ett hackbord. Visst är det så man föreställer sig att vi arkeologer normalt arbetar? Synd då bara att utbytet på stranden öster om kurtinmuren blev så pass blygsamt. Fast egentligen bör man nog inte förvånas. För vad skulle någon ha sysselsatt sig med på den lika smala som blöta strandremsan nedanför de höga slottsmurarna?

1500-talsugnen får vänta till 2012

Nu gäller det att säkra för vintern. Och eftersom årets arbete var en förundersökning har tyngdpunkten legat på att frilägga och beskriva själva ruinen. De mindre anläggningar som dykt upp under resans gång har rensats fram och dokumenterats i plan. Själva grävandet har i de flesta fall fått anstå till grävsäsongen 2012. När det gäller den fina tegelmurade ugn som demolerats då kurtinmuren uppfördes, hade vi först tänkt göra ett undantag. För den ligger lite illa till, i ett stråk där man behöver åtkomlighet. Så OK - just den konstruktionen skulle vi undersöka färdigt i år. Något man aldrig borde ha sagt. För det visade sig snabbt att ugnen dels var mycket bättre bevarad än vad vi från början hade trott, dels att dess rester faktiskt fortsatte in UNDER slottets sjömur! Man hade inte ens besvärat sig med att röja undan alla byggnadsrester, utan bara ställt muren ovanpå. En god illustration av med vilken brådska fullbordandet av den förenklade inre befästningsgördeln genomfördes. De ansvariga ville till varje pris få slottet stridsdugligt, för 1610-talets fred var bräcklig och Christian IV:s armé kunde snart stå utanför Jönköping igen...

Den återskapade strandbrinken

Så här mot slutet av förundersökningen slås man av hur stora mängder fyllningsmassor som egentligen har fraktats bort från Västra kajen. Det är en ordentlig grop vi tillfälligt lämnar efter oss. Merparten får nog hänföras till vad som på 1842 års karta kallas för "ny quai" - den omfattande utfyllnad som skapade en angöringsplats för ångbåtarna mitt inne i stan.

Vad som framträder på nytt är faktiskt Munksjöns forna strandlinje och den branta strandbrink där en gång kurtinmuren uppfördes. För ungefär så här tedde sig den ursprungliga topografin på klostrets tid och förmodligen även under Gustav Vasas 1500-tal. Tänk bara bort vår oranga byggarbetsbod och lägg till lite växtlighet längs stranden!

Guidad slottstur i halvmörker

Allt eftersom vi närmat oss senhösten har det blivit svårare att genomföra vissa aktiviteter. Ta till exempel detta med offentliga visningar av grävningen. Intresset är stort hos allmänheten, inte minst som en följd av en oväntat intensiv mediabevakning. Vi har synts. Därför har två guidade turer ut bland slottmurarna hållits varje onsdag från och med vecka 40. Men nu, i andra hälften av oktober, blev det problem med kvällsvisningarna. Dagsljuset räcker helt enkelt inte till så här års. Det känns rätt och rimligt att börja packa ihop.

Stängningsdags - vem minns koden?

Och så i fredags, den 21 oktober, kunde vi packa in de sista fynden och köra ut redskapen till förrådet på Hovslätt. Sju veckors förundersökning på Västra kajen var tillända. Nu återstår det att packa in kommunens stora dagvattenledning för vintern så att den inte fryser till. Och att hölja ruinens murar på ett säkert sätt. För vi vill verkligen inte hitta frostskador när bastion Carolus på nytt friläggs nästa vår.

Den närmaste tiden blir det mycket innejobb. Fynd och prover skall tas om hand, registreras och vid behov sändas vidare. Vissa föremål behöver konserveras efter rengöring och en första bestämning. Fotografier och ritningar skall gås igenom och redigeras. Hela grävningen skall avrapporteras - först en kort anmälan till FMIS, så att resultaten hamnar i fornlämningsregistret; sedan i form av en mer analyserande rapport. Den kommer att tjäna som underlag för de utgrävningar som fortsätter våren 2012.

Fästningens sista år - akvarell av JC Linnerhielm 1790

När det gäller arkeologibloggen kommer nyhetsflödet att fortsätta även under vintern. Kanske inte lika omfattande och ofta, men så fort det finns något nytt att berätta kommer ni läsare att få veta! För en arkeologisk undersökning slutar ju inte i och med att fältet stängs till; något som många tror. Tvärtom. Då har man hunnit ungefär halvvägs in i arbetet. Här vidtar istället det stora pusslet - försöken att förstå och tolka de nya resultaten på bästa sätt. Hur väl stämmer t.ex. originalritningarna med de murar som vi nu grävt fram och mätt in? Och hur skall man tolka detaljerna i samtida avbildningar som t.ex. Linnerhielms akvareller? Vilka påträffade föremål har ett militärt ursprung och vilka dateringar ger de i så fall? Frågorna är överväldigande många och svaren få - än så länge. Men detta kommer att ändras i och med att berättelsen om livet på och omkring Sveriges mest okända fästning växer fram!

Murar i vatten...facit efter sju veckor i fält

2011-10-24T21:03:00.012+02:00

Vi sökte en ruin ...och fann den!

Då börjar det bli dags att summera våra sju veckor på slottet. Till att börja med har några tusen kubikmeter sand, grus, sten och jord avlägsnats, så att Jönköpingsborna idag kan se mer av ruinen än vad någon kunnat göra på de senaste 140 åren. Det har varit möjligt att snabbt genomföra friläggandet av de imponerande murlämningarna - tack vare georadarkarteringen har vi ju bokstavligen kunnat arbeta med facit i hand! Tids- och kostnadsplaneringen har stämt in i detalj, något som alltid känns skönt när man närmar sig slutet på ett stort fältarbete. Samarbetet med andra inblandade i projektet, exploatörer såväl som myndigheter, har också fungerat klanderfritt. Det har verkligen känts att vi arbetar mot samma mål; det är viktigt att slutprodukten blir så bra som bara är möjligt. Att frågan om Jönköpings slott berör och väcker intresse har kontakterna med allmänheten verkligen visat oss. Speciellt då som alla lokala media, såväl tidningar som radio och TV, noga har följt utgrävningen.

Och vad finns då att säga om resultaten? Jo, att vi hade högt ställda förväntningar när undersökningen inleddes. VERKLIGT högt ställda förväntningar. Det är ju inte precis varje fältsäsong man sätter spaden i ett kungligt slott! Och de förväntningarna har kommit att överträffas med bred marginal. Redan idag, innan den egentliga vetenskapliga bearbetningen av materialet har inletts, vet vi mycket mer om både gråbrödraklostret och Hans Flemings befästningar än för sju veckor sedan. Det har varit möjligt att följa själva byggnadsprocessen med de avbrott och ändringar som skett under arbetets gång. Och trots att fyndmaterialet är begränsat ger det ändå ögonblickbilder av soldaternas tillvaro på en fästning under stormaktstiden. Dessutom var ju ett av målen att finna en ruin värdig att bevara och visa fram i det nya stadsrummet. Idag ligger den där; med sina skyddsrum, kanonvärn och delvis nedbrutna murar fullt synliga för alla de som färdas längs Västra kajen. Jönköping har återfått ett brottstycke av sin historia!

En kunglig skärva?

Fynden på borggårdssidan, väster om kurtinen har hittills varit fåtaliga. Tyvärr, får man lov att säga eftersom det är här som de föremål man nyttjat inne i slottet borde ha hamnat. Men de massor som utnyttjats till fyllning mellan den branta strandbrinken och muren har främst visat sig innehålla matrester. Brända och obrända ben kan berätta något om mathållningen på en kunglig anläggning som Jönköpings slott, liksom det växtmaterial som nu inväntar en arkeobotanisk granskning. Men i övrigt har som sagt fynden varit sparsamt förekommande. Helt lottlösa har vi emellertid inte blivit. En liten mångfärgad fajansskärva med ganska matt glasyr härstammar sannolikt från Medelhavsområdet. Kärlet bör ha tillverkats i Spanien eller Italien och varit exklusivt i sin samtid - det är ingenting vi brukar finna i stadens vanliga borgargårdar!

Den som gräver får se ...mer murverk

En viktig uppgift inför nästa års slutundersökning var att avgöra hur pass mycket murverk som egentligen fanns bevarat. När bastionen frilades under grävningens första veckor var vi alltför försiktiga. Av praktiska skäl avbröts arbetet när grundvattnet började välla upp inne i kasematterna. Men helt klart var att dagermuren fortsatte djupare. När så stranden frilagts och vi kunde börja länspumpa på allvar, torrlades även bastion Carolus lite mer. Överkanten på nästa skift kvadersten framträdde i murhörnen.

Så fram med fyllhammare och skyffel; släpa hit ytterligare en dränkpump! Och se - efter ett par dagars hårt slit hade vi fått en avsevärt mycket bättre bild av ruinens tillstånd! Under kanonporten längst i väster fanns ett välgjort murparti, lagt med tunna skifferplattor. I underkant, direkt över de stora obearbetade fältstenar som fasaden vilar på, mynnade en ursprunglig dräneringskanal från kanonvärnet innanför. Plötsligt strömmade sandblandat vatten fritt, rakt ut ur en liten tresidig muröppning, för första gången på flera hundra år!
I det mittre rummet visade sig väggarna finnas kvar en bit ner i rasmassorna; inte bara själva murkärnan utan även de stenar som utgjort dagermur. Däremot var de välhuggna omfattningarna kring kanonporten noga avlägsnade, så att bara själva mursulan återstod i fasadlinjen. Men groparna efter vad som tagits bort finns där, likt stora kratrar i kalkbruket.
Vi lyckades till och med hitta vägglinjerna i det östra kanonvärnet. Därmer med kunde också noggrannheten hos föregående inmätning av ruinen kontrolleras, den som gjordes inför bygget av Munksjöleden vid mitten av 1970-talet. Undrar om någon av de som grävde på slottet den gången anade att bastion Carolus skulle bli synlig igen?

Stenhuggarnas hälsning

Antalet identifierade stenhuggarmärken har ökat till sju stycken. Det handlar i de flesta fallen om bokstäver; man har använt versaler för att märka sina individuella produkter. Detta borde ju kunna öka möjligheten att identifiera dessa 1600-talets stenmästare, förutsatt då att det finns kvar några listor eller register från slottsbygget. Men bara i ett fall förekommer samma märke på mer än en sten. Vi får se om det förhållandet ändras när vi frilägger hela murverket våren 2012. Spännande är det i vilket fall som helst att finna hälsningar från yrkesskickliga hantverkare i en avlägsen tid!

Den avbrutna utbyggnaden - ett fruset ögonblick

Många ställer frågan "Vad är det roligaste/ mest spännande ni hittat på den här utgrävningen?". Då förväntas man svara med att berätta om ett konstigt, helst unikt föremål som gärna får vara värdefullt. Och visst är det kul att hitta mynt och smycken av ädelmetall, det skall inte förnekas. Men när det gäller förundersökningen på Västra kajen blir mitt svar något så anonymt som en murfog. För mitt absoluta favoritfynd så här långt är det parti av slottsmuren där vi tydligt kunnat se hur man ändrat planen för hur befästningen skulle utformas. I hörnet mellan bastion Carolus noggrant utförda fasad och den avsevärt enklare kurtinen finns ett fruset ögonblick, tillfället då förändringen sker.

Ännu tydligare blir det om man studerar den slarvigt ihopslängda mur som kom att fungera som vägg i den västra kasematten. Snett inplacerad och oregelbunden slutar den blint i rummets sydvästra hörn. Här ligger fortfarande sandstenskvadrar som aldrig kom att hamna på plats. Den tillfälliga dörröppningen in mot bastionens centrala delar blev aldrig ens igenmurad; här lade man bara in några stora stenblock utan vare sig kalkbruk eller puts.

Den plan på en fullt genomförd kasemattering runt hela befästningens perimeter som Hans Fleming utarbetat övergavs efter belägringen på sommaren 1612. Nu prioriterades istället att Jönköpings slott skulle göras fullt stridsdugligt på kortast möjliga tid. Dessutom dränerades statskassan effektivt av den lösensumma man efter fredsslutet tvingades betala till Danmark för att återfå Älvsborgs slott. Det fanns helt enkelt inte utrymme för några arkitektoniska extravaganser i Jönköping.

När man står och betraktar detta murhörn, där det välgjorda hantverket möter den hafsiga improvisationen, är det nästan så att man hör den kungliga ordern uttalas - "Strunta i alla komplicerade detaljer. Bygg färdigt min fästning genast, ty vem vet när juten åter står vid våra murar!"

Hur konserveras en så här pass skadad kvadersten?

Vad som återstår är att försöka packa in de delar av ruinkomplexet som skall bevaras i Riksbyggens och Vätterhems nybygge. Det blir en i många avseenden komplicerad uppgift, eftersom grundvattennivån är så pass hög. Vi hamnar föga förvånande väldigt nära + 89 möh, vilket motsvarar den normala höjden på Munksjöns yta. Man kan anta att stigande vatten vållade problem redan på 1600-talet, i slottet såväl som i andra delar i staden. Förmodligen är det så som de omlagda och höjda golvnivåerna inne i bastion Carolus kasematter skall tolkas. Det är svårt att tänka sig att dessa trånga, mörka och blöta utrymmen en gång avsågs fungera som förläggningar för slottets manskap. Visserligen bara under krigstid, vid de tillfällen då slottet hamnade under belägring, men även då bör tillvaron i dessa primitiva skyddsrum ha varit minst sagt miserabel.

Men nu gäller det alltså att skydda lämningarna efter bastionen inför den kommande vintern. Tjälen måste hindras från att tränga in i murverket, något som kompliceras av att kalkbruket suger upp fukt. Vi diskuterar en lösning där väggarna kläs in med en tjock isolerande duk av den typ som används vid byggen. Tilläggsisolering sker med block av frigolit som sedan täcks över med presenningar och sand (eller grus). På så sätt bör ett frostfritt djup kunna uppnås inom själva ruinen. Det höga vattenståndet med dess varierande amplitud lär vi inte kunna göra mycket åt i nuläget, men å andra sidan blir ju vattnet en fara först när det hotar att frysa. Hur förödande frostsprängning kan vara syns emellertid tydligt på vissa av de mjuka sandstensblocken. Antagligen är de skador vi noterar idag ett minne från förra gången ruinen låg oskyddad - efter demoleringen av bastion Carolus vid mitten av 1830-talet. Och det skall vi akta oss för att upprepa!

Jönköpings slott i Lasso, Sveriges Radio

2011-10-13T18:44:00.001+02:00

Lyssna: Arkeologen: ”Jönköping var nyckeln till centrala Sverige”

Fältarbetets olika små skiftningar

2011-10-11T20:23:00.010+02:00

Gårdagens slott och Länsstyrelsen. Vissa likheter finns det nog...

Arkeologer brukar gilla att prata om platsers bestående betydelse. Om hur vissa traditioner som knyts till en lokal kan bidra till att skänka den en särställning under långa perioder. Och när man ser flygfotot över ruinerna av Jönköpings slott med Länsstyrelsens åttavåningshus, invigt 1957, alldeles intill är det lätt att börja fundera. På medeltiden var det franciskanerklostrets gardian som styrde och ställde. Trots att det handlade om ett tiggarkloster där jämlikheten i alla fall officiellt framhölls som ett föredöme, kan man nog utgå från att han var en betydande person i Jönköping. Sen, efter reformationen, följde slottsfogdar och befälhavare som styresmän på det nya slottet. Under 1600-talet tillkom landshövding och länsstyrelse som en följd av nyordningar inom landets adminstration. Men i och med slottets brand 1737 skedde ett avbrott. Visserligen fanns det planer på att uppföra ett ståtligt residens på det forna slottets plats, men därav blev ingenting. Och landshövdingen bosatte sig på Öster, i ett av trästadens palats. Fast vad hände sedan? När fästningens saga är all och staden på nytt flyttar västerut? Jo, först uppförs en byggnad som blir landshövdingebostad och strax intill byggs alltså Länsstyrelsen - 220 år efter slottsbranden. Regionens ledning hade hittat hem igen...

På jakt efter kajen - innan vattnet bryter in...

Virke är viktigt i många avseenden för arkeologen. Bland annat för att man kan datera träkonstruktioner med hjälp av dendrokronologi. Och den här gången har serierna av årsringar redan hjälpt till med tolkningen av slottets byggnadsetapper. För fällningsåren för timmer hämtat precis intill sjömuren hamnar i början av 1600-talet, närmare bestämt 1614 respektive 1619. Det passar utmärkt med hur planer förändrats och förenklats direkt efter Kalmarkriget och belägringen av Jönköping sommaren 1612. Istället för att uppföra det avancerade gevärsgalleri mot sjösidan som vi sett att man förberett, gällde det nu att färdigställa fästningen på kortast möjliga tid. Krig kunde lätt bryta ut på nytt med arvfienden Danmark och då fick man inte stå med ett halvfärdigt slott; en byggarbetsplats mer än en stridsduglig fästning.
Den andra datering vi erhållit hamnar under en annan konflikt - Det Stora Nordiska Kriget. Då, precis i början av 1700-talet, har man utfört underhållsarbeten på Jönköpings slott att döma av timmer som fällts vintern 1704-05, respektive tre år senare. Visserligen var inte fästningarna i rikets inre särskilt högt prioriterade under Carl XII's krig, men reparationer och förbättringar utfördes, till och med på Jönköpings slott.

Lasse & Laila lägger några profiler med georadar

I slutet av förra veckan fick grävningen ett välkommet besök. Lasse Winroth och Laila Wing från Modern Arkeologi KB kom ner för att jämföra de framrensade murarna med georadarbilderna från i våras. Och överensstämmelsen har varit förbluffande god så här långt! Egentligen har det känts lite konstigt emellanåt, för som arkeolog är man ju inte precis van vid att gräva med facit i handen. Men den här gången har vi redan på förhand känt till var och på vilket djup slottsmurarna funnits. Sentida störningar i form ledningar och rör har enkelt kunnat lokaliseras och schaktningsarbetet har gått oerhört smidigt. En lärdom för framtiden är att vi snarast varit alltför försiktiga med våra tolkningar av radarbilderna. För det finns ett antal konstruktioner som faktiskt framträtt redan på de inledande karteringarna, utan att de då identifierats som arkeologiska objekt. Men det handlar ju om att lära av erfarenheterna och att justera metoden därefter!

Den här höstdagen nöjde sig emellertid Lasse och Laila med att lägga ut ett antal radarprofiler inom schaktet. Att sätta upp ett regelrätt nät vara bara inte att tänka på, eftersom den blöta, halkiga markytan med sina många grävda hål omöjliggjorde detta. Men en del anomalier syntes i alla fall på skärmen. Om det sen är frågan om kajkonstruktioner, bryggfundament ...eller kanske vrak blir något att fundera vidare på.

Fyndavdelningen - Anna skriver påsar

För att inte kaos skall uppstå gäller det att ta hand om fynden allteftersom de kommer in. Visserligen är detta en utgrävning med begränsade resurser , men en fyndavdelning har vi. En blåmålad stålcontainer kan användas till mycket. Till exempel som upplag för medeltida profiltegel. Och som platsen där man kan förvara de metallsaker som detekterats fram. Vi är redan uppe i långt över hundra olika metallföremål, vars spridningsbild tydligt utvisar var stranden funnits. För störst täthet finns i södra delen av fältet, i det skyddade område som avgränsas av bastionens norra fasad och av kurtinen i väster. Där finner man den bredaste strandremsan på Dahlberghs karta från 1680 och nu kan man utläsa samma sak utifrån hur metallfynden fördelar sig!

Robin dokumenterar murverk

En viktig del av arbetet med ruinen är att dokumentera allt bevarat murverk. Den uppgiften har vi med varm hand överlåtit till Robin Gullbrandsson, byggnadsantikvarie vid länsmuseet. Med hans erfarenheter från några av länets andra ruiner från stormaktstiden (Eksjö hovgård, Brahehälla och nu senast Brahehus) i bagaget har projektet fått en välkommen förstärkning. Men en viktig skillnad är att medan de ruinerna varit utsatta för minst hundra år av mer eller mindre väl genomtänkta restaureringsåtgärder, så är resterna av Jönköpings slott till 100% autentiska. Här handlar det om murar som ligger exakt som de lämnades när demoleringsarbetet avslutades vid mitten av 1830-talet. Så Robin behöver varken kämpa med cement i murverket eller fundera över vad som är äkta och vad som är sentida tillägg. Hos oss handlar det bara om murverk som uppförts på kunglig order under ledning av Hans Fleming vid början av 1600-talet. Inget annat.

Stämningsbild med oljeläns

Trots att grävningen hittills varit så framgångsrik vore det fel om man påstod att allt var frid och fröjd. För vi får dras med gamla synder, med miljöbrott som i och för sig säkert är preskriberade sedan länge vid det här laget. Likafullt påverkar de oss varje dag, eftersom doften av diesel stundtals har legat tung i schaktet. En kompletterande miljöanalys är på gång och i väntan på resultatet har räddningstjänsten bistått med en läns som håller det förorenade vattnet på plats. För visserligen skimrar ytan vackert i alla regnbågens färger, men det är inte direkt något man vill släppa ut i kommunens dagvattennät!

Jönköpings slott på TV4

2011-10-07T22:58:00.002+02:00

Slottet i lokal-TV för andra gången...

Rosenlunds dolda park i TV4

2011-10-07T19:22:00.003+02:00

En sensommarintervju ute vid Rosenlunds herrgård - sänd den 3 oktober på lokalnyheterna. Bättre sänt än aldrig!

Lite grann från ovan...

2011-10-06T19:06:00.007+02:00

Kajen - Slottet - Länsstyrelsen

Så var det då dags för Västra Kajens Tivoli att öppna. Dess främsta attraktionen är - Kranturen! Se Jönköping från ovan och njut av utsikten bort mot Vätterbranten och Visingsö - i vindstilla och stekande sol! Ibland skall man ha tur med vädret och när man summerar våra upplevelser under september månad 2011 känns det som om vi var värda några solskenstimmar. Med en arbetshöjd som motsvarade Länsstyrelsens översta våning var det dessutom perfekta förhållanden för ruinskådning. Slottets framgrävda delar låg långt därnere. Det var plötsligt lätt att tänka sig även bastion Christina borta vid bron. Perspektivet gjorde fästningens verkliga storlek greppbar. Från Rättscentrum i söder till Hamnparken i norr - allt detta var en gång platsen för Jönköpings slott!

Trettiovå meter över asfalten...

Alla på grävningen tog chansen att åka upp och se slottsruinen lite grann från ovan. Somliga med högre puls och blekare leenden än kollegorna, men man får ju inte missa ett sådant tillfälle! Och eftersom kranens korg satt stabilt fastbultad på själva armen behövde man inte heller oroa sig för svängningar och sjösjuka. Det var "bara" att åka upp och njuta av vädret och utsikten!

Göran Sandstedt vänder Hasselbladaren mot bastion Carolus

Fast arbete går före nöje. Huvudsyftet med att hyra in en 32 m kran för dryga 5 000 kr var förstås att fotodokumentera under optimala omständigheter. Den viktiga uppgiften tillföll länsmuseets egen fotograf Göran Sandstedt som var först upp i korgen. Resultatet blev givetvis ypperligt!

Bastion Carolus från ovan med de två framgrävda kanonkasematterna

Efter att ha rensat murar och snubblat runt i bastion Carolus sedan i slutet av augusti kändes det härligt att se de frilagda delarna ur ett fågelperspektiv. Visserligen har vi ju inmätningarna, men det är en sak att se på en ritning - något annat att skåda kasematterna rakt uppifrån. Då framträder de två rum vi hittills grävt ut tydligt och man kan ana början på det tredje kanonvärnet längst till höger. Man ser också hur skevt de anslutande, provisoriska murarna har hakats på den välbyggda bastionen. Bättre kan man knappast illustrera begreppet "avbruten byggnadsetapp"...

Jens samlar in gråmunkarnas hampa och mullbär

Samma händelserika dag hade vi besök av projektets arkeobotaniker Jens Heimdahl för andra gången. Han gick igenom våra insamlade jordprov inne på museet. Dessutom tog vi upp ett extra djupt hål i marken - bara för att glädja Jens. Man skall hålla sig väl med experter och sakkunniga...

Faktum är att alla blev lika överraskade när det krävdes tre meters grävning för att nå ner till sjöbottnen, räknat från vår framschaktade markyta av anno 1800. Munksjön blev fort djup utanför slottet! Det har säkert varit besvärligt att bygga höga murar stabilt och hållbart så nära en brant bottenprofil. Men det ursprungliga vattendjupet har också inneburit en stor fördel. Man kunde segla in med tunga transporter och lägga till direkt vid kajen, alldeles invid sjöporten i kurtinmuren.

Och de äldsta lagren med utkastad dynga och skräp, längst därnere på sjöbottnen, visade sig innehålla oväntat spännande saker. Jens kunde identifiera fruktträd som äpple och mullbär bland växtresterna. Även kryddor och medicinalväxter som isop, humle, kattmynta och hampa dök upp i materialet, liksom pors och hjortron. Eftersom detta handlar om medeltida lager är det spår efter odling och växtanvändning vid franciskanerklostret som påträffats. Kanhända att gråbröderna har levt ett ganska gott liv här vid Munksjöns strand med både humle och pors till sitt klosteröl? Men hampan ska nog främst tolkas i sin roll som laxermedel, inget annat. Fast förekomsten av mullbär känns lite märklig i sammanhanget. Även om greve Per Brahe vid mitten av 1600-talet försökte få både mullbärsträd och silkesmaskar att trivas ute på det närbelägna Visingsö. Drömde munkarna möjligen om att få ta på något mjukt silkesplagg under den sträva kåpan?

Jönköpings slott i lokalnyheterna

2011-10-06T17:51:00.004+02:00

SVT Smålandsnytt rapporterar om utgrävningen på Jönköpings slott! Inslaget visades den 29 september 2011.

Mats unika knapp...

2011-10-04T19:45:00.006+02:00

Slät, odekorerad, anonym ...men blytung!

Ibland är det svårt för den oinitierade att fatta betydelsen av de fynd som görs på en utgrävning. Men bara lugn - precis så är det också för de arkeologer som hamnar i ovana miljöer! Till exempel ruinerna efter en fästning från stormaktstiden. När det handlar om något så speciellt som materiell kultur med tonvikten på militära ändamål och behov under 1600-talet, är man bra nära novis på nytt. Därför gäller det att hitta rätt sakkunniga att rådfråga då svårbestämda föremål dyker upp. Vid förundersökningen av Jönköpings slott vänder vi oss till traktens eget militärmuseum, Miliseum, som ligger i Skillingaryd - på det legendariska småländska övningsfältet! (se hemsidan www.vaggeryd.se/museum )

Därför satte vi oss ner med Sven Engkvist från Miliseum och lät honom titta över alla knappar som samlats in hittills i schaktet. Mats Blomberg har gått över de delar av den forna Munksjöstranden som inte står under vatten för tillfället. Mer än etthundra föremål av metall (annat än järn) har påträffats; en stor del är just knappar i olika utföranden och material. Och bland alla de vackert dekorerade var det märkligt nog en anonym och till synes intetsägande knapp som väckte Svens verkliga entusiasm. Vi talar om en slät uniformsknapp, gjuten i en blylegering.

Orsaken till att karolinen tappade sin knapp?

Imponerande? Kanske inte till att börja med. För då måste man först känna till att den svenska armén bara lät tillverka gjutna blyknappar av denna typ mellan åren 1700 och 1725. Den kommer från en karolinsk uniform. Den är autentisk och har påträffats precis utanför en fästning där ett känt förband, Jönköpings regemente, varit förlagt. Den är unik. För uniformer slets ut och försvann, speciellt under förödande konflikter som Stora Nordiska Kriget. Karl XII:s soldater lämnade verkligen inte många föremål efter sig. Vår knapp, hur oansenlig den än må vara, är ett av de få ting från de vanliga knektarnas utrustning som överlevt. Och visst ryms det ett mått av ironi i detta att en av historiens mest aggressiva militärmakter - som en gång vann så stora segrar och behärskade så stora territorier - idag kan representeras av en slät blyknapp...

Dahlberghs strand - igen!

2011-09-26T20:15:00.006+02:00

Munksjön har återvänt!

Vi arbetar med slottet på stranden av Munksjön. Det var en vattenfästning av den typ som favoriserades inom holländsk och italiensk fortifikationskonst under tidigigt 1600-tal. Ursprungligen skulle även den nya staden öster om Hamnkanalen ha försetts med vallar och gravar, men till detta räckte inte rikets ansträngda resurser. Och Jönköping var ju ändå väl skyddat; omgivet av sjöar och sankmarker utom på en smal remsa längst i öster.

Än idag kan närheten till vattnet bli - ska vi säga ytterst påtaglig... Speciellt då inströmmande grundvatten späds på med regnvatten. Så under den nederbördsrika månaden september anno 2011 återskapas strandlinjen från Erik Dahlberghs dagar av och till.

Munksjön har avlägsnats ...tillfälligt...

Men man kan ordna det mesta med en bra pump. Speciellt som den stora dagvattenledningen från 1970-talet kan utnyttjas som avlopp. Visst, rörschaktet har skurit tvärs genom muren och förorsakat en ful skada på kurtinen, men det kan man bortse från. I alla fall när torrläggningen av det lika vidsträckta som låglänta fältet kan lösas så pass smidigt!

När merparten av undersökningsytan frilagts från grus och rasmassor är det en imponerande ruin som framträder. Med bastion Carolus norra flank och hälften av sjömuren synliga är det faktiskt mer av Jönköpings slott som kommit fram i dagsljuset än vad som synts på de senaste 140 åren. Så ta tillfället i akt och besök Sveriges mest bortglömda riksfästning!

Botten är nådd!

2011-09-26T07:50:00.009+02:00

Slottet 1690 - pumphustornet ligger framför sjömuren

Vi har letat efter ett torn. Men hittills förgäves. På Erik Dahlberghs skiss från omkring 1690 syns ett smalt tornhus, minst fyra våningar högt alldeles intill sjömuren. Det är slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten som man ser. Det var byggt i trä, förmodligen som en stolpkonstruktion klädd med panel, och uppfördes mellan 1685 och 1687. Dateringen passar, eftersom byggnaden inte finns med på 1680 års ytterst noga utförda ritning över den fullt utbyggda fästningen. Pumphuset utnyttjades huvudsakligen som förråd och förstördes vid slottsbranden 1737.

s Förkolnat trä ca 0,3 m ner i strandmassorna - branden 1737?

Man kan tycka att en så pass stor byggnad bör ha lämnat tydliga spår, även om den förstörts av vådeld. Eftersom tornet delvis var uppfört på stranden utanför kurtinmuren måste det ha vilat på ordentliga fundament, antagligen stenfyllda timmerkistor. Några sådana ekon syntes emellertid inte på våra georadarbilder. Men utifrån Dahlberghs bild kan man sluta sig till att Vattenkonsten bör ha legat strax söder om slottets sjöport. Så vad göra? Vi grävde sökschakt med riktning mot Munksjön för att dels studera själva lagerbilden, dels söka efter vårt saknade torn. Till att börja med verkade alla bitar falla på plats - det kom verkligen fram timmerkonstruktioner alldeles utanför kurtinmuren. OCH - träet var tydligt brandskadat på ovansidan.

En damm? Nej, bara den gamla kajfronten som fortfarande är tät...

Men drygt tre meter öster om muren fanns en kraftig timmerkista, eller möjligen kajfront med flera lager stockar. Utanför den fanns ...ingenting. Bara utfyllnadsmassor av tämligen sent datum; något som i det här speciella fallet betyder 1800-talets andra hälft. Men man kanske inte skall lita alltför mycket på Dahlberghs teckning? Att det överdrevs en hel del i hans praktverk Suecia Antiqua et Hodierna är ju välbekant. Kanske tornet vi letat efter har varit av mer blygsamma dimensioner än vad man hittills antagit? Det är fullt möjligt.

Tro det eller ej - men 1,6 m ner fanns det en sandbotten!

Vad som däremot har kunnat fastslås är hur brant Munksjöns botten faller utanför den strandbrink där slottets kurtinmur uppförts. Bara några meter ut återfanns bottensanden först på 1.6 m under 1800-talets markyta, den strandnivå vi valt att schakta fram. Samma sak syntes i profilerna till det djupschakt vi grävde under jakten på Vattenkonst-byggnaden. De lager med byggnadsmaterial, avfall och annat som hamnat nedom murarna dyker brant ut mot sjön. Dessutom ligger svämsand från vår- och höstflod inblandat i stratigrafin. Egentligen stämmer den bilden anmärkningsvärt väl med hur strandlinjen markerats på den ovan omtalade kartan från 1680 ...som förresten också skall ha Erik Dahlbergh som upphovsman! Men då agerade han inte som stormaktens propagandatecknare, utan som den kompetente fortifikatör han egentligen var.

Mikromat i det fria - Lasse Ericsson style

Över till något helt annat - tillvarons små förtretligheter och hur man övervinner dem! Alltså; vår arbetsbod har inte el ansluten trots att den står uppställd mitt inne i centrala Jönköping. Den värms med gasol som även driver kylskåp och den fina ugn som finns vid matplatsen. Men en gasugn blir alltför varm för dagens matlådor av plast. Där duger bara rostfritt stål. Fast skam den som ger sig - vi har ju ett bensindrivet elverk kopplat till den länspump som håller fältet någorlunda fritt från regnvatten (...och från Munksjön...). Så med lite improvisationsförmåga kan man visst laga mikromat ute i det fria. Nu är det bevisat!

Och vid regnbågens fot ligger ...Länsmuseet!

Kan inte låta bli att avsluta med en bild tagen av Ann-Marie precis efter skyfallet som drabbade centrala Jönköping sent i torsdags eftermiddag. Det klarnade upp lika hastigt som efter ett tropiskt regn, solen värmde igen och den magnifika dubbla regnbågen var bland de tydligaste som någon av oss hade sett. Och var slutade den? Jo, mitt i Länsmuseet! Ska vi ta det som ett gott tecken för framtiden?

Munksjöns återkomst

2011-09-21T19:19:00.011+02:00

Referensgruppsbesök på Västra kajen

I fredags besöktes Jönköpings slott för första gången av projektets referensgrupp. Christian Lovén, Mats Sandin och Martin Hansson representerar precis den bredd och erfarenhet när det gäller modern borgforskning som är ovärderlig i ett arbete som Västra kajen i Jönköping. Så under en solig dag (ibland skall man ha tur - även under hösten 2011) diskuterade vi klostrets, slottets och fästningens historia. Det blev många spännande nya infallsvinkar och tolkningar att ta in!

Någonstans i närheten finns tegelugnen!

Ingrävt i den branta strandbrinken utefter Munksjön finns ett område med bränd lera, blandat med små flisor och fragment av medeltida tegel. Förutom träkol är det vad lagret huvudsakligen innehåller. Det handlar inte om ett vanligt brandlager, utan bör snarast tolkas som rester från någon fas i tegelproduktionen för klosterbygget. I nuläget är det svårt att säga om detta är en del av själva ugnen. Så skulle det kunna vara, men tyvärr har flera sentida ledningsschakt hackat sönder det mest intressanta området. Man får inför slutundersökningen hoppas att någon begriplig del av ugnskonstruktionen skall ha överlevt 1970-talets hårdhänta markarbeten...

Profiltegel avsett för mittstolpen i ett gotiskt fönster

Annars har vi redan hunnit samla in mer profiltegel ur rasmassorna än vad som tidigare är känt från Jönköpings slott / kloster. I går dök ett fint utfört exemplar upp, avsett för mittstolpen i ett gotiskt fönster. Den rundade delen har varit vänd mot utsidan. Notera också urtaget där ett av de horisontella dragjärn som stabiliserat det höga och elegant utformade fönstret har vilat. Med ledning av de nya tegelfynd som gjorts kan vi säga att franciskanerklostret haft en rikt utformad arkitektur och sannolikt varit stadens mest påkostade byggnad under medeltiden. Det är känt att flera viktiga möten har avhållits i klostret och dess stora hallkyrka har säkert erbjudit en passande inramning.

Kurtinmuren med ett dagvattenschakt grävt rakt igenom...

När vi nu hunnit in på grävningens fjärde vecka är det stora ytor som frilagts. Rasmassorna är borta från två tredjedelar av schaktet och kurtinmuren blir alltmer imponerande. Tyvärr finns det ett missprydande sår, skadan efter en modern dagvattenledning. Samtidigt ska man inte klaga, eftersom störningarna egentligen är förbluffande få med tanke på att vi gräver mitt inne i en stor stad. För hur märkligt det än låter, så har Munksjöleden - sjuttiotalets breda trafikled - faktiskt bidragit till att skydda slottsruinen. Gatan med sina bärlager har bildat ett lock över lämningarna och de ledningar som servat gatubelysning, trafikljus och på senare tid parkeringens biljettautomater har alla lagts grunt.

Vad passar bättre än ... Slotts Guld?

Avslutningsvis - det finns inte speciellt mycket modernt skräp i de utfyllnadsmassor som nu schaktas undan. Men ett fynd passar som hand i handske. För vad kan vara lämpligare att dricka på Västra kajen än ölet Slotts Guld?

Unikt gravfynd i Värnamo

2011-09-16T10:11:00.007+02:00

I samband med en planerad avverkning påträffade en markägare i Värnamo ett gravfält. Jag fick i uppdrag av länsstyrelsen att registrera detta och det visade sig vara ett höggravfält med totalt 23 gravar.

Inventeringsmiss?

Hur kan det komma sig att ingen registrerat detta gravfält? Alla inventeringar sedan 1600-talet och fornminnesinventeringarna under 1900-talet har ju framförallt fokuserat på gravar och andra monument. Läget är ypperligt och gravfältet ligger nära dages bebyggelse. Inventeringarna har ju gjorts under tidspress, 1999 skulle vi inventera 2,8 kvadratkm/dag, vilket skulle kunna förklara varför man missat det. Att det således inte förts in i registren är unikt men visar på att det fortfarande finns mycket att hitta ute i markerna.

Dog alla danskar i Småland?

Det finns många folkliga föreställningar kring våra fornlämningar. Den förre ägaren hade sagt att det fanns danskgravar i skogen. Detta är en vanlig förklaringsmodell för gravhögar men även alla röjningsrösen som hittas i markerna. Dessa skulle lagts upp i samband med de danska krigen från medeltid fram till 1600-tal. Om detta vore sant skull miljontals danska soldater vara nedgrävda i den småländska myllan. Att myter/föreställningar av det här slaget uppkommer är inte ovanligt utan ligger i den mänskliga naturen att vilja förklara och förstå sin omgivning, men för att vi inte ska skapa mer mytbildning krävs kontinuerlig forskning och kanske framförallt spridning av forskningsresultaten.

Vad kommer hända med gravfältet?

Jag har nu registrerat detta i FMIS, se Värnamo 474 och i samband med registreringen gjorde jag en skiss över detta. Markägaren får avverka sin skog efter samråd med länsstyrelsen. Vi har inga planer på vidare arkeologiska undersökningar för tillfället men vem vet vad som händer i framtiden. Förhoppningsvis kan avverkningen leda till att gravfältet blir mer tillgängligt för allmänheten.

Om knappar, viskor och frön...

2011-09-15T18:55:00.008+02:00

Mats förbereder en blöt jakt på svensk stormaktstid

När Mats Blomberg gav sig i kast med metalldetekteringen i början av veckan var det inte bara på fasta land som han sökte. Några av de allra bästa fynden kom faktiskt i det översvämmade området vid den östra schaktgränsen, närmast Munksjön. Därute, i det täta sandblandade träflislagret, var bevaringsförhållandena anmärkningsvärt goda även för metaller. Så Mats envisa vadande gav ett mycket gott resultat!

Viskan från blöthålet - hemgjord vapenvård för en karolin

Ett av de mer fantasieggande fynden som Mats gjorde kom från de allra blötaste lagren nära den forna stranden. Men vid första anblicken ser prylen kanske inte så mycket ut för världen? Ett knippe fint vridna koppartrådar som surrats vid en pinne med en tunnare tråd. Nån sorts metallborste? Svaret kom blixtsnabbt från Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd (kolla deras hemsida!). Mats hade detekterat fram en viska till ett finkalibrigt vapen, förmodligen en pistol. Inte nog med det - den vridna tråden som använts var egentligen avsedd att lindas runt greppet på en värja! Här ser man soldatens vardag; hur han plockat ihop sin egen utrustning av vad som fanns närmast till hands.

Ändå var inte viskan det föremål som mest väckte Svens uppmärksamhet. Det gjorde istället en till synes ganska anonym uniformsknapp, tillverkad av en blylegering. Men skenet bedrar. Den typen av knappar gjöts bara mellan år 1700 och 1725 - det handlar alltså om en av de ytterst få autentiska delarna från en äkta karolinsk uniform. Kanske har knappen tappats av en knekt från Jönköpings regemente som var förlagt till slottet? Det lär vi aldrig få veta, men fyndet är icke desto mindre unikt! Där ser man hur viktigt det är att våga ta sakkunskapen till hjälp.

Jens provtar på klosternivå - notera kalkbrukslagret från uppförandet av slottets sjömur!

Nästa specialist på besök blev Jens Heimdahl som gör de arkeobotaniska analyserna åt vårt projekt. Idag på förmiddagen samlade han in de första proverna från Västra kajen. Genom att gräva rakt ner i de lager som avsatts och dumpats på stranden av Munksjön kunde vi konstatera att den ursprungliga sjöbottnen låg hela 1,5 m under det tidiga 1800-talets markyta. Det finns alltså en hel del kvar att schakta bort... På den allra djupaste nivån såg vi en träkonstruktion, kanske ett flätverksgärde. Där på sjöbottnen låg också medeltida tegel; något som passar bra in mot de lämningar som kan vara en medeltida tegelugn i strandbrinken strax intill.

Högre upp i lagren fanns en tydlig strimma kalkbruk - ett konstruktionslager från den tid då kurtinmuren uppfördes längs med Munksjöns strand. Så alla massor under den nivån, inklusive alla fynd, härrör från antingen Gustav Vasas slott eller från Jönköpings franciskanerkloster. Det skall bli verkligt spännande att få veta vad Jens funnit av växter från de viktiga epokerna i stadens liv!

Arkeologi betyder inte alltid "varsamhet" - i fall nån trodde det

Nere i vårt 1,5 m djupa "titthål" påträffades även timmer; en rejäl furustock som Lasse lyckades lossa med skopan. Förhoppningsvis kommer den att kunna ge oss en bra årsringsdatering, en viktig hjälp inför fortsatta undersökningar i strandzonen. En möjlig tolkning är att vi börjar närma oss slottets pumphus, den tornliknande byggnad som avbildats av Erik Dahlberg. Den kallades också för "Vattenkonsten" och uppfördes vid mitten av 1680-talet. Bara femtio år senare förstördes byggnaden vid slottets brand. Eftersom den stod på utsidan av slottets sjömur måste den ha varit rejält grundlagd, rimligtvis med stenfyllda timmerkistor. Det kan vara en av dessa som vi nu träffat på.

Ingvar mäter in de fint behuggna kvaderstenarna i Carolus kasematt

En viktig del i förundersökningen har påbörjats i veckan. Nu mäts de frilagda fästningsmurarna in tillsammans med alla andra anläggningar och lager. Snart kan vi börja jämföra vår kartering av de faktiska lämningarna med alla rekonstruktioner och ritningar som med olika grad av noggrannhet avbildar Jönköpings slott. Eller - i ärlighetens namn - vi kan kontrollera det sydöstra hörnet av den inre befästningsgördeln. Inte illa så!

Oavslutat & daterat

2011-09-12T19:36:00.014+02:00

Kullerstensläggning - en kajplan vid Munksjön

Under de senaste dagarna har vi satsat en del på grävningens estetiska sida. För få anläggningar är mer dekorativa än en vällagd kullerstensgård. Och den stora yta vi rensat fram ner mot Munksjön är dessutom mönsterlagd! De förbipasserande på cykelvägen stannar upp och beundrar hantverket - äntligen något fint och greppbart bland alla dessa murrester och slammiga vattenhål! Det handlar om en noga stensatt hamnplan - en föregångare till den Västra kajen vi sett på fotografier från början av 1900-talet. Tyvärr kommer den inte att bli liggande speciellt länge - efter fotografering och inmätning skall kullerstenen tas bort. Det som prioriteras i undersökningen är fästningens tid - och, om vi har tur, klostrets!

Kasemattens välbyggda mur och den provisoriska väggen på den västra sidan

Ett spännande avslöjande är att man verkligen har förberett sig inför att bygga vidare på den inre befästningsgördeln. De välbyggda väggarna inne i den västra kasematten står i stark kontrast till den hafsigt uppförda mur som sluter rummet inåt borgårdssidan. Varför? Jo, uppenbarligen har man tänkt bygga mer. Allt är förberett ...men avbrottet i utbyggnaden blev istället permanent. Så kan det gå med de bästa planer.

Det skulle nog ha blivit ett gevärsgalleri...

Att inte heller slottets sjösida fullbordades enligt planerna syntes tydligt när resterna efter kurtinmuren rensades fram. Även här fanns en stötfog mellan den väl utförda nordväggen i bastion Carolus och den breda muren längs stranden. Den tilltänkta dagermuren på bastionens västra sida fortsatte inte. Det blev inget gevärsgalleri byggt längs Munksjön. Och soldaterna kunde aldrig förflytta sig i skyddade gångar runt hela slottet. För vid bastion Carolus norra flank tog det stopp...

Den daterade markytan - tidigt 1800-tal

Under ett par dagar har grävningen kunnat räkna in även Mats Blomberg från andra sidan västgötagränsen i personalen. Mats har hjälpt oss med den viktiga metalldetekteringen och plockat fram ett bra daterande material nere på stranden mot Munksjön. I och för sig blev markytan något yngre än vi hade väntat oss - tidigt 1800-tal istället för andra hälften av 1700-talet. Men Gustav IV Adolfs skillingar talar sitt tydliga språk. Här har man kunnat traska runt strax innan den slutgiltiga demoleringen av bastion Carolus påbörjades.

Murar, en brunn och några arkeologer...

För när rasmassorna avlägsnades hittade vi en bra marknivå att följa. Det var stranden från den sena fästningstiden som låg där; sand som blandats med organiskt material. Att lagren var täta och syrefattiga gjorde att såväl träflis, ben, läder ...och järn (!) bevarades oväntat bra i den vattenmättade miljön. Allt verkade lovande.

Sen började komplikationerna. Det myckna regnandet fick vattnet att stiga. Nu har vi en liten insjö på fältets östra sida, en damm vars nivå envist vägrar sjunka. Dessutom finns det oljebaserade föroreningar som antagligen kan knytas till lagret med huggflis. Som vanligt har oljan sugits upp av träfliset... Just nu väntar vi på resultat från SWECO VIAK's senaste analyser.

Under tiden har vi rensat fram den fina stenläggning som först antogs tillhöra 1700-talets senare del och den avrustade fästningens tid. Men nu vet vi besked - den är avsevärt yngre och anlagd under första hälften av 1800-talet.

Ett klocklod av bly!

Mats marinarkeologiska insatser ute i vår lilla damm gav goda resultat. Trots lite oljelukt gick det att metalldetektera större delen av det översvämmade området. Och det dök upp märkliga saker. Varför slänger man t.ex. ett klocklod av bly på stranden?

På stranden

2011-09-06T18:48:00.006+02:00

Bastion Carolus - en ny ruin mitt i Jönköping

En bit in i vår andra grävningsvecka har Jönköpings innerstad fått en ruin - bastion Carolus norra flank är frilagd från 1800-talets rasmassor! Två kanonvärn har grävts fram; kvadratiska rum som täckts av kryssvalv och haft nischer med kanonportar riktade mot norr. I hörn och öppningar har fint tillhuggna block av sandsten murats in, medan väggarna i övrigt varit ganska enkelt utformade. Mellan rummen har kraftiga valvbågar burit tyngden. Idag försvunna luftschakt har lett undan krutrök och giftiga gaser ur kasematterna.

Stödmuren som höll bastionens jordmassor på plats

Precis som väntat har rivningsarbetet på 1830-talet gått hårdare åt murverket ju närmare Munksjön man kommer. De meterhöga väggarna i det västra kanonvärnet motsvaras av grunder och fundament i det östra rummet. Antagligen har utrasad sten och jord från bastionens inre gjort det svårt att komma åt den eftertraktade byggnadsstenen där murarna idag är bäst bevarade. Men även där demoleringen varit mest framgångsrik hittar vi mursträckningarna. Vad som istället begränsar arbetet är det vatten som glatt porlar fram inne i ruinen. I den här delen av Jönköping har grundvattennivån stigit med cirka 40 cm sedan början av 1600-talet. Till nästa års slutundersökning lär det behövas pumpar...

Brunnen på stranden

Det var oväntat att hitta en fint stensatt brunn ute på den smala strandremsan nedanför kurtinmuren. Varför har man gjort sig sådant besvär när sjön faktiskt låg alldeles intill? Men på 1600-talet hämtade Jönköpingsborna sitt dricksvatten i Vättern. I Munksjön slängde hushållen avfall och längst ner i gårdarna, intill stranden, låg ofta hemlighusen. Då kan man förstå att en grävd brunn gav ett skenbart renare och bättre vatten. Det hade i alla fall filtrerats genom strandens sand. Åldern på vår brunn är i nuläget svår att avgöra, men den tillhör helt klart fästningstiden.

Stranden nedanför slottet. Strandskoning från 1700-tal till höger i bild

Och nu är det alltså själva stranden som friläggs från rasmassor och sentida utfyllnader. Hittills har vi hittat en stenrad som troligen fungerat som en enkel strandskoning eller snarare terrasskant på 1700-talet. Mellan den och kurtinmuren har ett mindre hus varit uppfört. Sjöbod eller magasin, det är i alla fall inget som fastnat på dåtidens ritningar och kopparstick. När Erik Dahlbergh skulle avbilda stormaktstidens fästning handlade det om att visa upp ett så imponerande byggnadsverk som möjligt; ett Arx Regia. Då fick inte bilden plottras bort av magasin och småfolkets bostäder...

Kanonportar och stenhuggarmärken

2011-09-01T19:28:00.010+02:00

Bastionens norra mur där fasadstenen brutits bort ner till grunden

När kapten Wiggman i början av 1850-talet besiktigade vad som då återstod av Jönköpings fästning noterade han att all fasadsten brutits bort, utom i ett litet parti närmast slottporten i norr. Precis så framträder också ruinen av bastion Carolus. Den raserades emellertid tidigare, redan i samband med att Göta kanal öppnades och staden behövde en ny och säker yttre hamn. Bastionens sten hamnade i pirar och vågbrytare mot Vättern. De huggna block som klätt dess väggar avlägsnades noga, helt ner till grunden under dåvarande markyta. Bara på de ställen där rasmassor från de förfallna murarna hindrade åtkomst blev fasadstenen kvar.

Än idag är det lätt att spåra den noggrannhet som präglat demoleringsarbetet. Man har rivit ner till en jämn nivå, ca 1 m över markyta och golvnivåer. All huggen sten man kommit åt har brutits bort, medan själva murkärnan sparats som en arbetsplattform.

Den västra kasematten i bastion Carolus norra flank

Det rum vi nu tömt från 1800-talets raseringsmassor är en kasematt - ett välvt rum i bastionens bottenvåning där en kanon varit placerad. Genom eldgivning parallellt med fästningsmurarna skulle fiender som nått så långt stoppas innan de hunnit resa änterstegar och börjat klättra. Därför har man nog främst tänkt skjuta med skrotladdningar... Att kanonen i den framgrävda kasematten verkligen har avlossats syns på de stenar i väggen närmast kanonporten där sot bränts in i ytan. Rummet inne i bastionen är stort; här har en tung pjäs rymts. Kanske rent av en 24-pundare, dvs motsvarande de största kanoner som stod ombord på regalskeppet Vasa. Samtidigt kan man inte låta bli att undra över hur situationen nere i kasematten skulle ha tett sig under en strid. I ett redan mörkt rum som direkt fyllts av tät, illaluktande krutrök och där det första skottet gjort kanonjärerna helt döva...

Kanonporten - notera den fint huggna omfattningsstenen och den sekundära muren.

En intressant detalj är att kanonporten murats igen. Det är den avrustade fästningen i förfall som vi möter. Kasematter och välvda gångar har utnyttjats till förråd för både den kvarvarande garnisonen och av stadens köpmän. Man vet att bland annat bryggerierna har utnyttjat valven som kylrum. Men just här finns en annan förklaring. Stengolvet täcks än idag av ett kraftigt träkolslager. I ett Jönköping präglat av så mycket smide och gjuterier fanns det alltid behov av att lagra just träkol. Nu kan man kanske tycka att ett fuktigt utrymme nere i den gamla bastionen inte var vidare väl lämpat som förrådsplats, men det är ju bara vår tids bedömning. Uppenbarligen har någon tänkt annorlunda för ett par sekel sedan.

Dörren till ingenstans

I kasemattens sydvästra hörn kom vad vi sökte - en dörröppning. För så klart måste man lätt kunna komma in till kanonerna och förstås måste soldaterna raskt kunna förflytta sig mellan fästningens olika delar. Det är bara ett problem. Vår dörr leder ingenstans. Den går rakt in i bastionens fyllningsmassor. En bra gissning är att vi påträffat något ofullbordat; en passage som skulle användas när även sjömuren försetts med ett gevärsgalleri. Som så ofta slås man av kontrasten mellan det avsedda och det genomförda...

Stenhuggarmärke i bastion Carolus

När vi först borstade rent de fina sandstenskvadrarna med sin raffinerade ytbehuggning var det med förhoppningen att hitta stenhuggarmärken. Och visst, de dök upp både i form av bomärken och bokstäver. Detta är hantverkarens egen signatur, inhuggen i de block han färdigställt. Så höll man räkning när det blev dags att betala för utfört arbete. Hittills har vi hittat fyra olika varianter, men det lär finnas chans att finna fler.

En spännande fortsättning blir att jämföra med andra byggnader från samma tid - har stenhuggarna från bastion Carolus arbetat någon annanstans? Och kan det i så fall finnas en koppling till var slottsbyggmästaren själv, Hans Fleming, varit verksam? Frågorna hopar sig redan - och vi har bara börjat undersökningen!

Medeltida profiltegel - en hälsning från klostret!

Verkligt oväntat var att påträffa en uppsättning medeltida profiltegel inne i kasemattens rasmassor och fyllning. Men där låg de - renknackade från bruk och likväl kasserade. För det handlar om tegelskrot från en rivning som dumpats i ruinen efter den kring 1835 raserade bastion Carolus. Allt talar för att ruinen stått öppen en längre tid och att man först då hamnplanen anläggs fyllt igen hålorna efter den forna kasemattens olika rum.

Men varifrån kommer då teglet; slottet brann och revs ju redan 1737? Den "sanningen" har upprepats åtskilliga gånger. Men här har vi en bra indikation på att vissa murar stod kvar lång tid därefter. Kan delar av Jönköpings slott ha utnyttjats i de byggnader som senare uppfördes på platsen? Det är möjligt, men motsägs av det stora antalet brandskadade tegel som ingick i samma lager som de tillvaratagna profilteglen. Troligare är att mindre partier av byggnadskomplexet fått stå kvar som en ruin inne på slottsplatsen. Men vid den slutgiltiga rivningen på 1860-talet har man bara tagit hand om användbart tegel - och dit räknades inte de fint profilerade stenarna från ett gotiskt fönster...

Det här var en summering från den första veckans arbete på slottsruinen i Jönköping. Och då har vi ändå inte nämnt upptäckterna nere på stranden, öster om sjömuren. Den fint stensatta brunnen, strävan och huset som uppförts intill murens fot - det finns mycket kvar att upptäcka på Västra kajen!

Slottsgrävningen har startat !!!

2011-08-29T18:53:00.010+02:00

Ann-Marie vid den första synliga muren

Så är då arkeologin igång på Västra kajen! Idag, måndagen den 29 augusti, kunde Lasse Ericsson sätta skopan i de rasmassor som täcker murarna från det forna Jönköpings slotts sydöstra hörn. Vi började med att lokalisera ett sedan tidigare känt utrymme inne i den norra flanken till bastion Carolus, ett av fästningens fyra hörnverk. En bastion var egentligen en gigantisk jordhög som tillsammans med murar och vallar skulle skydda det innanför liggande slottet från fientlig beskjutning. Bastionens branta sidor hölls på plats av extremt kraftiga murar; så breda att gångar, kanonställningar och gevärsgallerier rymdes därinne. På bastionens topp, bakom skyddande vallar, ställdes huvuddelen av det egna artilleriet upp. Då kunde en fiende beskjutas från ett höjdläge; på Jönköpings slott stod dessa kanoner minst tio meter över den naturliga markytan.

Tömning av omgrävda rasmassor inne i kasematten

Med hjälp av Lasses grävmaskin tömde vi ur det två meter breda rum som jag råkade komma ner i vid den första grävningen på Västra kajen sent i november 2009. En verklig lyckträff inser man så här i efterhand, med facit framför sig. Att träffa mitt i ett bara drygt två meter brett rum inom detta skenbara virrvarr av stora murar var det bästa som kunde ha hänt i det läget. Bildbevisen var oemotsägliga - i det inre av bastion Carolus fanns ännu bevarade rumsenheter vars väggar stod intakta upp till tre skift sten. Verkligt nyttiga resultat att lägga upp vid en förhandling om platsens framtid! Förhandlingar som ledde fram till beslut om en större georadarundersökning av Västra kajens byggndslämningar - och resten är som man brukar säga historia.

Ett snitt genom en mer än fyra meter tjock mur

Man inser vilket mäktigt byggnadsverk bastionen varit när man ser dess tjocka murar. Från kvaderstenen i förgrunden till norgehackan i bakgrunden är det över fyra meter. Och ännu har vi inte hittat norra flankens utsida! Visserligen sluttade murens fasad inåt - man ville avleda kanonkulornas kraft och undvika direkta träffar - men vi talar om ett avstånd på omkring tio meter från stödmurens södra kant, genom själva kasematten fram till fasaden på Carolus norra flank. Imponerande!

De fint ytbehuggna kvaderstenarna sitter bara i hörnen vid nischer och öppningar. Rimligtvis har man behövt bygga väl inne i de trånga rum där gevär, men också kanoner skulle avlossas. Om inte murarna var välgjorda kunde annars tryckvågorna utlösa ras. När murresterna putsas för fotografering skall vi titta lite extra noga på just dessa kvaderstenar. Chansen är stor att det kan finnas stenhuggarmärken. I så fall skulle bastion Carolus kunna kopplas ihop med andra byggnadsverk. Vi vet att slottsbyggmästare Fleming var verksam vid andra svenska slott. Kanske har också de mer kvalificerade specialarbetarna följt med Gamble Hans till hans nya projekt?

Framrensning av kasemattens baksida - mot bastionens jordfyllning

Mot slutet av dagen - efter det andra störtregnet - började saker och ting falla på plats. När Norra Munksjökajen anlades på 1800-talet hade man medvetet givit dess stensatta yta ett påtagligt fall ned mot stenskoningen längs stranden. Eftersom området utnyttjades som bl.a. timmerupplag var det säkert vettigt att få undanrinning på regn- och smältvatten. Så när vi väl såg vinkeln på kullerstensläggningens yta, gick det att hitta överkanten på den bevarade slottsmuren. Kasemattens insida mot bastionens jordfyllning syns nu längs både den norra och östra sidan. Här är handlar det inte om någon huggen sten, utan om block som fogats samman med det karaktäristiska gulvita kalkbruket.

En intressant detalj i sammanhanget är de jordmassor som fyllt bastionens inre. Dels för att de representerar ett kringtransporterat fyllningsmaterial vars ursprung förhoppningsvis kan bestämmas genom arkeobotaniska analyser. Dels för att de täcker en markyta som förseglades år 1605 - även där finns en stor potential för en noggrann studie av olika slags växtrester!

Imorgon fortsätter avtäckningen av lämningarna efter bastion Carolus. Det ser vi fram emot!

Tidsresan

2011-08-25T22:16:00.003+02:00

En av de yngre kursdeltagarna definierade det så exakt "Det här är som en tidsresa! Som att resa tillbaka i tiden...". Tidvis känns det verkligen så. Från Botiza har vi i dag åkt ner mot Transylvanien och upp i Apusenibergen där vi bor utspridda på tre pensionat i den lilla byn Marisel. Vi har verkligen åkt trans silva. På vägen från staden Cluj och upp hit passerades vad som föreföll vara närmast ogenomtränglig lövskog som täckte den stupbranta terrängen på ömse sidor av bergen.Mil efter mil. Väl uppe möttes vi av ett småskaligt och mosaikartat landskap som närmast lede tankarna till en jämtländsk by nå gång på 1940-talet. Även här uppe, på ca 1200 m höjd finns ett levande jordbrukslandskap, hästkärrorna skramlar fram, fägatorna används av kor som leds till och från bete, och nej, byn eller människorna präglas inte av elände och fattigdom. Tidigare under dagen passerade vi den transsylvanska stäppen, ett pustaliknande område med hög grad av uppodling. Området hade omdanats till kollektivjordbruk under kommunisttiden och de små familjjordbruken hade kolchosiserats. Efter revolutionen vid 1990-talets början hade jordbrukarna återkrävt sina gamla jordinnehav och fått dem. Resultatet blev att det man ser i fält i dag är de gamla ägoinnehaven från tiden innan kollektiviseringen. Möjligen har produktiviteten sjunkit något. Av vår rumänska guide Anna-Maria fick vi höra, återigen, att det enbart var gamlingar kvar som skötte jordbruket och att de unga drog därifrån. Från bussfönstret kunde jag dock pricka av en hel del barn, tonåringar och unga människor som rörde sig i byarna. Kanske är avfolkningen en myt.
Från pensionatet där vi åt middag gick vi några stycken hem i beckmörker till vårt pang på andra sidan av byn. Över oss en sagolik stjärnhimlen och i horisonten ett åskväder vars blixtar lyste upp omgivningen med sitt magiska sken. Från pangets terrass kunde vi sedan njuta av skådespelet i den varma kvällen medan regnet närmade sig och passerade. En och annan häst lunkade med en vangnslast förbi ute på vägen. Det är en tidsresa, men samtidigt här och nu. Ekonomiska förutsättningar har lett till att Rumänien inte har en produktion som i Sverige med två typer åker: spannmål eller granträd, utan har ett jordbrukssystem utan kväveläckage eller som är beroende av fossila bränslen. EU vill inte ha det så. Hållbara agrara system är olönsamma, eller rättare, svåra att få in i det marknadsekonomiska tänket. Gärna hållbarhet och biodiversitet bara jordbruket sköts marknadsmässigt, dvs har hög lönsamhet. För vem?

Textil och turism

2011-08-24T20:26:00.002+02:00

Till Botiza, landsbyn i norra Rumänien där vi just nu har vår basecamp, kom1971en prästfru (här är man ortodox, så prästerna får gärna gifta sig och bilda familj). Mitt under kommmunisteran då varken kyrka eller traditioner stod högt i kurs hos de styrande i Bukarest, upptäckte hon ett kulturarv som helt höll på att gå i glömska, nämligen växtfärgning av ullgarn. Sedan de kemiska färgerna slagit igenom kring 1900 var det ingen som längre använde de "tråkiga" växtfärgerna, utan de vävda tygerna i bonaderna skrällde i orange, rosa och greddelin. Prästfrun lärde sig själv växtfärgning och genom intervjuer med äldre gummor kunde hon återskapa den gamla färgskalan. De växtfärjade vävnaderna är i dag byns signum och har lett till en uppgång för turismen. Prästfrun själv lever i bästa välmåga och visar gärna upp det lilla bymuseet med växtfärgade bonader och vävda väskor. Hon har uppmärksammats i media för sin kulturgärning och flera kvinnor i byn väver bonader och löpare i den äldre färgskalan. Men detta säljs endast till turister. Själva vill de ha sina bonader i orange, rosa och gredelin. Textil spelar en viktig roll i regionens tradition. Skall man skänka något värdefullt till kyrkan, t.ex. i samband med någons död, blir det gärna en bonad eller sjalar.
I övrigt har dagen bjudit på klättringar i 85% stigning i 30 graders värme i skuggan, ca 45-50 i solen och skuggplättarna är få. Men vad gör man inte för att få se en hamlad ek eller en rar gentiana??? Det började knorras lite i leden när det kom fram att vattenledningarna i byn var kapade av en av de få lokala grävmaskinerna och man insåg att svetten skulle få tvättas bort med flaskvatten. En ickevåldsprotest i form av en sitt-ner aktion genomfördes på den lokala puben när vi så småningom, badande i svett återkom från fjällklättringarna men utöver detta har inga större upplopp försports.

Gammalt möter nytt i Botiza

2011-08-23T20:07:00.002+02:00

När man möter lokalbefolkningen iklädda sina traditionella kläder kan det vara bra att ha kvar minnet av mormor som fram till sin död 1969, precis som andra kvinnor i Kvam i Hardanger, dagligen gick i en vardagsvariant av folkdräkt med kjol, huckle och livstycke. Men det gamla mötte det nya och givetvis hade hon TV hemma, precis som det i de flesta hushåll i Botiza troligen finns en dator och en bloggande tonåring allt medan kvinnorna vi ser är iklädda en traditionell klädsel och mycket av det dagliga livet sker enligt traditionella banor. Ekologiskt hållbart dessutom med häst och vagn istället fossila bränslen. Idag började vi med en vandring följande en "liemann" till ängarna ut för staden. Som att gå in i en karta från tiden kring sekelskiftet 1800, med den skillnaden att detta var här och nu. Som sentida Linnelärjungar tog vi oss an de vidsträckta ängsmarkerna med de karakteristiska höstackarna och med en floristisk rikedom som inte liknade något annat jag sett. Bara det att rikedomen här var resultat av en levande hävd och inte av konstgjord andning genom olika stödformer från EU eller länsstyrelsen med direktiv om 40 träd per hektar, annars inga pengar! En annan insikt under dagen var att jag är en bättre på att slå med lie än mjölka getter. Inte så förvånande kanske med tanke på att jag faktiskt gått en kurs i det förra, och gosse, vad liarna var välslipade! Som att skära ner gräset med ett rakblad. I avsaknad av slipsten användes en hammare för att hamra ut en ny egg när lien slöade till. Sen kom givetvis sandstensbrynet fram för efterslipning.
Att få inn ett landskap i fötterna är det enda sättet att verkligen förstå det. Eftermiddagens milslånga promenad upp och ner för välslagna backar och igenväxta ängar som vilade några år innan återkomsten hävd, med spår efter äldre odling i form av terrasser, gav ytterligare insikt om dynamiken i landskapet. Den rika floran är ett resultat av en dynamik mellan odling, bete, slåtter och störningar som tider av igenväxning. Inga landskap är statiska. Solen stekte, gräshoppor och syrsor, fjärilar och rovfåglar gjorde oss sällskap. Bjällran från ledartackan ljöd i bakgrunden, herdarna bjöd på nygjord ost. Morgondagen står ograverad för nya äventyr och nya vandringar in i landskapet.

Tåget har gått...

2011-08-23T18:39:00.005+02:00

Västra kajen på 1920-talet med järnväg och virkesupplag

Schaktningen framför Länsstyrelsen fortgår enligt planerna. Asfalten är borta sedan länge, snart även bärlagret från den forna Munksjöleden; ett tjockt täcke av grovt grus. Vi stannar på en nivå motsvarande den stensatta kajplanen, vilken syns på flygfotot. Då - för snart 90 år sedan - var detta Jönköpings djuphamn. Den var försedd med en stabil stenkaj, järnvägsspår (ni ser väl tåget på bilden?) och en rymlig yta för lastning och lossning av allsköns varor. Det är också intressant att se det stora timmerupplaget hitom Per Brahegymnasiets skolgård. Antagligen är det frågan om bränsle, ved till att värma stadens hus. Bilden är ju utifrån de kala träden att döma tagen under någon av årets kallare månader...

Framschaktad kullerstensläggning på hamnplanen

Än så länge är det inte mycket som syns i det vidsträckta schaktet. Frånsett då enstaka ytor där kajens kullerstensläggning råkat överleva anläggandet av 1970-talets flerfiliga motorled. Ännu mindre märks av järnvägen trots att avtryck från dess slipers faktiskt framträdde ganska tydligt på georadarbilderna. Men enstaka rälsspik kan man hitta; de konkreta lämningarna efter ett avlägsnat och bortglömt transportsystem. Men visst måste det ha varit en smula bökigt när tågsätten sakta tuffade fram genom Rådhusparken?

Brandrester av okänd ålder

När man sett hur tom undersökningsytan var på bebyggelse under 1920-talet, blir det en smula oväntat att finna lager med brandrester i den nivån. Gissningsvis är det en byggnad som stått på platsen innan järnvägen byggdes (men efter att sjömuren raserats) som brunnit. Det är en sak som får kollas mot äldre stadskartor. Om inte annat, så för formens skull. Högsta prioritet i den här undersökningen ligger givetvis på lämningarna efter slottet. För nästa måndag startar den "riktiga" arkeologin - då ska vi börja titta på rasmassor och hitta fästningens grundmurar!

Läderveken...

2011-08-23T07:16:00.003+02:00

Hur väderleken är? Jo, tackar som frågar: sol från en klarblå himmel och högsommarvärme. Inte dumt allt faktiskt...Och så ska det tydligen fortsätta. Idag står Undertecknad verkligen mellan två lika mumsiga hötappar, det lokala museet med allt vad det innebär av regionens omvälvande historia, eller slåtter ute i ängarna.... Måste bestämma mig.nu.!!!! Å andra sidan lär det bli ganska mycket hö i morgon också, så det kanske lutar åt museet....

Lång dags färd mot natt

2011-08-22T21:48:00.002+02:00

Denna dag har varit så späckad av upplevelser och intryck, så jag undrar hur jag skall klara ytterligare sex dagar...En längre bussresa och därpå följande vandring i brant terräng tog oss upp till Maramurez hjässa ovanför byn Borsa. Här betade kor, får och svin påpassade av herdar, som vanligt i öst- och Sydeuropa en manlig syssla. En eller ett par av männen tillverkade ost på den nymjölkade får- och komjölken. Här praktiseras ett levande transhumanssystem med betesdjur som redan i april släpps på bete nära byn nere i dalen och som i maj förs vidare till fäbodar nära by för att först i juli drivas vidare till fjällfäbodarna som vi besökte i dag. Medan byns nära omgivningar: tomter,åkrar, trädgårds- och grönsaksodlingar och ängar är individuellt ägda är betesmarkerna i fjällen kollektivt brukade. Här återfinns således mycket av den dynamik mellan individuellt ägande och kollektivt brukade som präglade det svenska agrarlandskapet fram till tiden för skiftena. Ett system med realarv praktiseras, men former för byte och försäljning av jord inom familjen motverkar en allt för långt gången splittring av ägorna. Det gemensamma betet aktualiser frågor om "allänningarnas problem" som här faktiskt inte verkar vara ett problem. Det förefaller finnas en ansvarsfull förvaltningstanke bakom det gemensamma betet. Nej, mer i morgon, för nu måste här sovas efter en rikhaltig fyrarätters middag på panget där fem av oss bor, och där den vänliga värdinnan serverar highlights ur ett helt underbar lokalt förankrat kök.

Resebrev 2

2011-08-22T09:19:00.002+02:00

Base camp under fyra dagar kommer att vara byn Botiza, en liten regionhuvudstad form av en större landsby i hjärtat av Maramurez, norra Rumänien. Bussen formligen skakar fram för väglaget är inte det bästa. Dagen började med besök på en lokal marknad där i princip allt kunde införskaffas från griskultingar till gravstenar. En del traditionellt hantverk, en del gympadojor, en del traditionell mat, en del liar och koskällor. Ett bra sätt att börja på, eftersom marknaden speglar livet, vilka varor som är viktiga för folk i byarna häromkring. Ochså et bra sätt att kolla av prisnivån, hur mycket är en lei värd egentligen?
Återkommer senare idag när jag har billigare nät, men redan nu: landskapet är överväldigande, en landskapshistoriker och kulturgeograf som jag är i himmeln,!!!

Rumänien

2011-08-19T14:23:00.002+02:00

Hej! Jag ska åka till Rumänien med Centrum för biologiskt mångfald! Det ska bli jättekul och förhoppningsvis rikt på upplevelser och strapatser. Det vore synd att förmena er nöjet att ta del av mina äventyr, så jag har allranådigast bestämt mig för att dagligen lämna ett rese-brev på bloggen. I dag skall det packas, i morgon fars det. Har aldrig varit iRumänien tillförene, så jag ser fram emot att möta ett nytt land och dess invånare. Har dock läst Hertha Müller och antar i mitt enfald att min resa inte präglas av de smått klaustrofobiskakänsla som hennes berättelser ger upphov till. Jag ska göra mitt bästa för att inte ha på mig de postkoloniala glasögonen, vilka är lätta att ikläda sig inför länder och sedvänjor som avviker från våra, särskilt om landet i fråga klassas som 'fattigt'. Har köpt nya Fjällrävenbrallor och funderar stekt på en Konken till Ipaden och vattenflaskan som ska med i fält. Floran lämnar jag hemma eftersom det ur deltagarlistan framgår att det nog kommer att finnas några floror att tjuvkika i. Ska tydligen bli bra väder dessutom, åtminstone enligt Yr.no.

Ridån går upp för Jönköpings slott!

2011-08-19T12:12:00.011+02:00

Ingen parkering? Orsaken är nog byggplaner. Egentligen...

Jaha. Då har det hänt igen. Arkeologerna trasslar till parkeringseländet i Jönköpings innerstad. Överallt ska dom in och gräva sina hål i marken. Eller hur var det nu igen? Är inte saken lite mer komplicerad än så? Sant är att länsmuseet ansvarar för den undersökning på Västra kajen som startade nu i måndags. Och att en massa populära p-platser försvunnit. Men orsaken till utgrävningen är att det skall byggas attraktiva bostäder i bästa läge längs Munksjöns nordvästra strand. På den plats där Jönköpings slott en gång stod; det slott ingen sett på noga räknat 140 år. Nu ska emellertid stadens kanske viktigaste enskilda byggnadsverk på nytt komma fram i dagsljuset. Eller för att vara noggrann, fästningens sydöstra hörn.

Länsstyrelsen - på slottets plats sen 1957

Det är spännande att se hur vissa drag i en stads uppbyggnad lever kvar - medvetet eller omedvetet - över lång tid. Här i Jönköping avlöstes fransiskanerklostrets guardian av slottsfogdar och kommendanter när Gustav Vasa lät Kronan överta byggnaderna efter reformationen. Senare, under 1600-talet, huserade både landshövding och länsstyrelse i slottets längor, skyddade av de imponerande utanverkens vallar och bastioner. Efter branden 1737 som lade de centrala byggnaderna i aska, flyttade myndigheterna över till trästaden på Öster. Men drygt ett sekel senare, då de sista resterna av fästningsvallarna hade demolerats, började man uppföra nya statusbyggnader på det forna slottsområdet. Läroverk, rådhus, bankpalats och residens. 1957 tillkom länsstyrelsens hus som med sina åtta våningar kom att dominera omgivningarna för många år framåt. Cirkeln slöts - myndigheterna hade återvänt till samma plats som tidgare. Ett gott exempel på vad arkeologer brukar kalla "the importance of the place"!

Jönköping slott i sent 1600-tal enligt Eriks Dahlberghs skiss

Men låt oss ägna oss åt 1600-talet och befästningsgördeln runt slottet, det på Gustav Vasas initiativ ombyggda klostret. För det är här vi skall gräva under ett antal höstveckor i nådens år anno 2011. När man betraktar Erik Dahlberghs skiss är det bastion Carolus som syns närmast vattnet till vänster i bild. Strax intill reser sig ett högt och smalt torn, slottets pumphus byggt på 1680-talet. Och i kurtinmuren syns en öppning; Sjöporten som lett ut till fästningens lastbrygga i Munksjön. Detta är området som vår förundersökning skall ägnas åt. Av de en gång så imponerande utanverken återstår grunder och de allra nedersta skiften av dagermurarna. Man var noga med att ta tillvara bra byggnadsmaterial på 1800-talet. Men det är autentiska lämningar efter en försvunnen riksfästning som väntar oss 90 cm under asfalten - en typ av arkeologi som få haft möjlighet att ägna sig åt under det senaste seklet. Och vem vet vad som ligger i de vattendränkta lagren längs den forna strandlinjen?

Rasrisk vid Munksjöstranden ?

En mindre trevlig överraskning är att vatten och strömdrag delvis har underminerat den fina stenkajen längs Munksjön. De pålningar och rustbäddar som bär kajens tyngd uppvisade tydliga erosionsskador vid en nyligen genomförd dykarkontroll. Att det skett sättningar behöver man inte befinna sig under vatten för att se - det räcker med att ställa sig i strandkanten. Frågan är hur pass mycket vibrationer och skakningar kajen tål när nu tunga maskiner kommer att arbeta strax intill? Rasrisken är nog inte direkt överhängande, men detta blir något att tänka på framöver. Inte minst eftersom stenkajen skall bevaras som ett minne av den tid då norra Munksjön utgjorde en av Sveriges viktigaste inlandshamnar!

Från Ringerike till Odensjö

2011-08-18T19:39:00.003+02:00

Beslaget från Odensjö (teckning av Annika Jeppsson)

Man får vara tålmodig som arkeolog. Vissa frågor och funderingar kan inte besvaras direkt; de måste få mogna medan kollegorna går hem och tänker till. I våras visade vi upp det lilla bronsföremålet i Borrestil som detekterades fram i Odensjö by för snart ett år sedan. Då kallades det fortfarande för "spänne" men vid närmare eftertanke bör nog "beslag" vara en riktigare beteckning. Dateringen hamnade i vikingatid, ca 850 upp emot sent 900-tal, vilket gör detta till det äldsta fyndet nere på bytomten. Hittills. För det finns fler indikationer på ett tidigt gårdsläge invid Barnarpssjöns norra strand. Vi lär få orsak att återkomma...

Vikingatida beslag av brons från Ringerike i Norge

Problemet med beslaget från Odensjö var att det inte verkade finnas några riktigt bra paralleller. Tills nu. För Jerry Rosengren på LUHM (Lunds Universitets Historiska Museum) skickade en bild av ett fynd från Ringerike i södra Norge. Det centrala motivet med djurhuvudet som omges av varelser vilka avbildats i helfigur går igen. Skillnaden ligger i att fåglarna på Odensjöbeslaget är vända mot hjässan på lejonet (?) medan djuren på det norska föremålet vidrör hakan. Och förstås i att beslaget från Ringerike är så pass mycket bättre bevarat. Årtusendet i småländsk åkerjord har inte gått spårlöst förbi vårt fynd. Men än sen? Att kunna knyta samman en gårdsplats i norra Småland med centrala bygder i det vikingatida Norge är ju inte precis fel!

En utgrävning inomhus!!

2011-07-19T09:37:00.008+02:00

De arkeologiska utgrävningar som vi genomför brukar, av naturliga skäl, ske utomhus. Men ibland kan det faktiskt hända att vi får sitta inomhus!

I våras grävde våra kollegor på Blekinge museum och Smålands museum/Kulturparken Småland ut delar av ett gravfält från järnåldern i Karlskrona. Bland brandgravarna med brända ben hittade de två så kallade skelettgravar. I dessa två gravar hade man lagt den döde utan att kremera honom eller henne. Gravfältet ligger på sandig mark som ju är väldigt genomsläpplig. Arkeologerna blev inte särskilt förvånade när de såg att skeletten var dåligt bevarade. För att försöka få fram någon information om de begravda personerna tog de varsamt upp skelettdelarna ur marken och la dem i separata kartonger. Kranierna tog man dessutom upp som preparat. Man grävde då upp kranierna som en klump, de packades in i aluminiumfolie och lades i en kartong. Efter att kartongerna hade levererats till oss i Jönköping kunde jag påbörja den arkeologiska utgrävningen och osteologiska* analysen av skeletten inomhus.

Det ena kraniet som preparat före utgrävningen inomhus. En växt av oidentifierad art har börjat gro i sanden i kraniet.

Kraniet grävs sakta fram…….

…..och börjar äntligen bli synligt.

Det var inte särskilt mycket ben som fanns kvar i klumparna med sand. Tack vare att de togs in som preparat kunde vi ändå få veta lite om dem. I den första graven hade man begravt en vuxen person som åtminstone var 25 år gammal när han eller hon dog. Skelettet i den andra graven var något bättre bevarad. I den låg resterna efter en man som troligen var 25-30 år gammal när han dog men han kan även ha varit upp emot 40 år gammal. Medan han levde var han omkring 170-175 cm lång.

Allt som fanns kvar av kraniet från den första graven.

För en gångs skull kunde jag arbeta helt opåverkad av väder och vind under utgrävningen!

*Osteologi = läran om ryggradsdjurens skelett

Anna Kloo Andersson

Ölmstad: Summering av fältarbetet

2011-07-18T13:18:00.000+02:00

Nu efter drygt tio veckor har vi avslutat fältarbetet i Ölmstad. Men mycket arbete återstår ännu innan projektet är färdigt. Nu ska allt registreras, insamlade prover analyseras på olika laboratorier och slutligen ska rapporter skrivas. Men innan dess kan en kort sammanfattning göras av vad som hittills skett.

Södra delen av undersökningsytan, före och efter undersökningen.

Att arbeta med så stora ytor som vi gjort kräver givetvis att man är många som hjälps åt. I Ölmstad har drygt 20 personer deltagit i fältarbetet. Huvudsakligen har arbetsstyrkan utgjorts av arkeologer från länsmuseet men vi har även fått hjälp av arkeologer från Östergötlands läns museum och Kulturmiljö Halland som utgjort en referensgrupp. En kvartärgeolog från Stockholms universitet har hjälpt oss med insamling av prover och tre studenter från Högskolan på Gotland har genomgått en femveckors praktikkurs på grävningen. Sist men inte minst har vi fått ovärderlig hjälp av ett tiotal maskinister med allt från själva grävandet till allt det praktiska med bodar, vatten, el och så vidare.

Den huvudsakliga grävstyrkan

Så här direkt efter projektets fältfas kan man redan konstatera vissa saker även om materialet vi undersökt ännu inte analyserats. Sammantaget har vi hittat och undersökt sju långhus. De skiljer sig åt, både i storlek och konstruktion, vilket troligtvis tyder på att de haft olika funktioner. Och tillsammans med de sex hus som tidigare undersökts i området gör de Ölmstad till den plats i länet med störst koncentration av hittade och undersökta förhistoriska hus. Extra roligt är att vi även hittat brunnen och avfallsplatsen, dels för att vi så ytterst sällan hittar dessa typer av lämningar men också för att de gör bilden av boplatsen mer komplett.

Slutligen vill jag passa på att tacka alla som besökt oss på fältet. Nästan alla skolklasser från Ölmstadskolan har provat på att arbeta som arkeologer under några dagar, över 100 personer har kommit till visningarna som hållits. Tillsammans med de övriga som besökt oss mer eller mindre organiserat så uppskattar jag att närmare 300 personer besökt undersökningen under dessa veckor. Tack för att ni kom.

Nu ska vi som arbetat i projektet ha semester men återkommer här på bloggen när analyssvaren börjar dyka upp och rapporterna ska skrivas.

Trevlig sommar!

Stiletten från Svarttorp

2011-07-12T22:23:00.007+02:00

Stiletten från Svarttorp - ett 1500-talsvapen

Utan goda kontakter med pressen kommer man inte långt i den här branschen. Det är en gammal sanning som nyligen bekräftats genom ett högst oväntat jordfynd från Svarttorp, beläget öster om Jönköping. Vapenfynden från slagfältsundersökningen i Angerdshestra visades upp för lokalpressen i slutet av maj. Historien om Rantzaus fälttåg och de danska härjningarna 1567 spreds. Med den bakgrunden var det inte så konstigt att en svårt förrostad kniv uppmärksammades av upphittaren. För dolkar av äldre, rent av medeltida typ tillhör ju inte precis vad man brukar träffa på i en villaträdgård...

Greppet, den kannelerade knappen och den dekorerade klingan

Vad som grävts fram är en elegant dolk, en s.k. stilett, vars datering ligger kring mitten av 1500-talet. Den har ursprungligen varit ca 35 cm lång; klingan var dubbeleggad och smäcker men eggarna har ovanligt nog inte dragits ända fram till parerskyddet. Där finns istället en intrikat dekor med små, symmetriskt placerade hål. Även själva parerskyddet kan ha varit dekorerat - kanske med gravyr - men det vet vi först efter rengöring och konservering. Greppet har säkert varit försett med trä och kanske också läderklätt, men av detta återstår inget idag. Knappen - som balanserat dolken - är kraftigt kannelerad. Därmed har dess vikt anpassats till ett inte alltför långt blad.

Dolken är ett sekundärvapen för en ryttare eller landsknekt. Det har burits i bältet och fungerat som ett komplement till svärdet enligt principen ett vapen i varje hand. För så fäktades en yrkessoldat på Daniel Rantzaus tid. Glöm bort allt ni sett på film av av eleganta parader och de tre musketörerna. Här gällde det att hugga och sticka för att skada och döda. Kanske inte så visuellt ...men effektivt!

Dolkens kannelerade knapp - en motvikt

Men vad gör då detta exklusiva 1500-talsvapen i Svarttorp av alla platser? Ja, det är en fråga som kanske aldrig kommer att kunna besvaras med full säkerhet. Men i början av november 1567 bröt Rantzaus armé upp från Jönköping med avsikt att invadera Östergötland. Man följde Holavedsvägen och kom upp i Skärstadsdalen, vilken beskrivs som "rik" i krigsdagboken. Säkert är att man plundrade; kanske hade svenskarna också förlitat sig på en dansk reträtt ut mot Västkusten och inte evakuerat i tid. Hur som helst - en klok befälhavare bör ha säkrat sitt flankskydd vid marsch genom fientligt territorie. Dessutom var det ju lämpligt att bränna och plundra så mycket man bara hann. Då låg Lekeryd och Svarttorp utefter den väg ett danskt ryttarförband på spaning borde ta innan man återförenades med huvudstyrkan längre upp i Skärstadsdalen.

Ovanstående är en arbetshypotes. Om det ligger något i resonemanget kommer förhoppningsvis den efterundersökning som nu planeras att kunna visa. Och dolken är på väg mot en välbehövlig konservering efter över fyra sekel i den småländska myllan.

Avslutningsvis - ett stort tack till upphittaren som tog kontakt med länsmuseet när dolken påträffats och som därefter bistått oss på bästa sätt. Fotografierna i detta inlägg är tagna av upphittaren.

Fortsättning följer!

Ölmstad: Eld, rök och mat

2011-07-08T11:37:00.007+02:00

Någon gång under förhistorien kom en smart apmänniska på hur man gör upp eld, vilket fått en enorm betydelse för fortsatt överlevnad, speciellt uppe i kalla norden. Eld ger skydd och värme, lagar maten och formar olika material såsom lera och metaller till keramik och järn.
I Ölmstad har det hittats en stor mängd eldstäder, även kallade härdar. De flesta är placerade utanför boningshusen, och kan vara upp till några meter stora i genomskärning. Särkilt en härd är värd att notera, vilken består av ett antal större brända stockar placerade i bredd i botten, med spår av gran- eller enbarr ovanpå stockarna. Det är inte omöjligt att anläggningen använts till rökning av exempelvis mat.

Även en ugn har påträffats innanför grävområdet. Anläggningen, ca. 1,20 m i diameter, är cirkulär till formen och är tillverkad av bränd lera, varför den har hållts uppvärmd i låg temperatur. En stor stenpackning täcker botten och ena sidan, under vilken en mängd spik har påträffats. Spiken tyder på att ugnen kan häröra från en senare tidsperiod än de flesta andra anläggningar i området, troligen medeltid. Mystiken fortsätter i Ölmstad.

Sarah Billengren, praktikant

Ölmstad: Stensamling och sopor

2011-06-29T14:14:00.007+02:00

Kan en samling med skärvig sten säga så mycket? Ja,vi har grävt en sådan här i Ölmstad som har varit riktigt spännande.

Den skärviga stenen har kasserats från kokgropar och härdar, värmen har gjort att den spruckit. Bland stenen har vi hittat små keramikbitar, lerklining, kol, bränt ben och en kasserad malsten.

Jorden mellan stenarna ska analyseras och kommer sedan att visa vilka växtdelar som följt med soporna ut. Kolet vi har samlat in kan ge oss en datering.

Här har vi med andra ord en slags soptunna som kan ge oss en bild av den tidens hushållning.

Ölmstad: Sista visningen

2011-06-23T13:23:00.000+02:00

På tidag den 28 juni kommer den sista visningen av den arkeologiska undersökningen att hållas kl 17 30.

Hjärtligt välkomna!

Ölmstad: En brunn

2011-06-23T13:19:00.000+02:00

En något märklig del av äldre järnålderns boplatser är brunnar. Det är inte själva brunnarna som är anmärkningsvärda utan att de är vanliga i vissa delar av landet, som t ex Östergötland och Skåne, medan de nästan aldrig hittas i vårt län eller exempelvis i Halland. Varför det är så vet vi inte.

Men nu har vi ändå hittat en brunn i Ölmstad. Den är cirka 2 meter i diameter och 1 dryg meter djup.

Brunnen i genomskärning

Det fina med brunnar är att de ofta inehåller frön och pollen från de växter som fanns i området. Så förhoppningsvis kan de prover vi tagit ur brunnen ge svar på vad som växte och odlades på boplatsen.

Ölmstad: Visning och undervisning

2011-06-10T10:33:00.000+02:00

Nu har visningarna på utgrävningen av järnåldersboplatsen i Ölmstad kommit igång. Första kvällsvisningen hölls förra veckan och ett 20-tal personer i varierande ålder från barn till pensionär strömmade till. Nästa visning kommer att hållas tisdagen den 14 juni klockan 17.30.

Särskilda visningar har också hållits för barnen i Ölmstadsskolan. Dessa har varit upplagda som lektioner där en pedagog från Jönköpings läns museum har berättat om hur det var att leva under järnåldern.

De olika klasserna har kommit i omgångar och har bland annat fått lära sig att rista sina namn med runskrift. De har också fått pröva på att vara arkeologer, något som barnen uppskattade. Med god entusiasm och med skärslevar i högsta hugg tog de sig an att leta fynd i ett antal härdar, för att sedan dokumentera på särskilda blanketter vad de träffat på i jorden. Precis som riktiga arkeologer!

Susanne Nilsson

Ölmstad: Senaste huset

2011-06-09T14:00:00.006+02:00

Strax söder om det första huset har nu ytterligare ett långhus framkommit. Även detta i östvästlig riktning, och av betydande storlek - huset har varit cirka 25 meter långt och 6-7 meter brett. Det är främst nedgrävningarna till de tio takbärande stolpparen som syns tydligt, rester efter vägglinjer kan anas på sina ställen.

Käpparna visar var de takbärande stolparna stått

Långhuset har en konvex form, i dess mitt är avståndet mellan stolpparen 3,5 meter medan samma avstånd i husets båda gavlar mäter 2,5 meter. Två nedgrävningar till stolpar strax innanför husets vägglinje i sydöst vittnar om en trolig ingång.

Huset har troligen använts som bostad och intill boningshusen fanns vid den här tiden ofta mindre hus som tjänade som förrådshus eller verkstäder. Vi har hittills schaktat fram en ansenlig mängd stolphål - nu är det bara att börja pussla ihop dem...

Susanne Nilsson

Slagfältskartan i läsbar version...

2011-06-07T15:00:00.002+02:00

Karta över slagfältet på Nissastigen - nu läsbar!

På grund av vissa tekniska problem gick det inte att öppna Lasse Winroths fina karta över slagfältet där fynden markerats ut. Därför lägger vi ut den på nytt med förhoppningen att allt nu skall fungera. Så förstora kartan, titta på symbolerna och jämför med berättelsen i inlägget från den 31 maj!

Rosenlund på programmet ...i Norrköping!

2011-06-06T13:25:00.006+02:00

Nu är det dags att börja föra ut de spännande resultaten från Rosenlunds herrgårdspark! I veckan - den 8 - 9 juni - arrangerar NTAA (Nordiskt Nätverk för Trädgårdens Arkeologi och Arkeobotanik) ett trädgårdsarkeologiskt seminarium på Stadsmuseet i Norrköping.

http://www.archaeogarden.se/NTAA.html

I det spännande och välmatade programmet ingår två föredrag på Jönköpingstema. Först ut är Agneta Åsgrim som berättar om Kålgårdsområdet - historien om hur platsen för de planerade befästningarna kom att utvecklas till stadens trädgårdsmark; ett viktigt koloniområde under 1700- och 1800-tal. Idag måste man vara uppmärksam för att se de få återstående spåren efter Kålgårdarna, den trångabodda trästadens gröna lunga. De senaste decenniernas radikala omvandling till centralt belägna bostadskvarter har avlägsnat det mesta. Agnetas nyutkomna bok och den fina utställning som visas i Arkivhuset till den 25 september lyfter fram ett ofta förbisett område med ett växlingsrikt förflutet. Det är bakgrundskunskaper som behövs om man på allvar vill skapa ett grönare stadsrum!

http://www.jkpglm.se/se_o_gora/alltid/stadshistoria.html#bok

Därefter blir dags att hålla föredrag om Rosenlund. På trekvart skall vi presentera herrgårdsparkens förflutna, nutid ...och möjliga framtid. Resultat från nya undersökningar med georadar visar att vi står inför vad som skulle kunna utvecklas till ett forskningsobjekt av yppersta klass. Och tillika en turistmagnet mitt inne i centrala Jönköping - en äkta gustaviansk trädgård som återskapas framför besökaren!

De förlorade - striden vid Nissastigen 1567

2011-05-31T18:13:00.027+02:00

Det finns bättre ställen att detektera på...Lasse svingar bland granarna

Så var vi då tillbaks på slagfältet vid Nissastigen efter sju månader. Skogen i Angerdshestra socken var aningen mer inbjudande än förra gången. Det var ca 20 grader varmare. Det regnade inte. Och markerna var torra. Dessutom är det fritt från älglusflugor så här på försommaren - bara det! Men vissa saker förändras inte. Skogen är fortfarande lika tät, även om många unga tallar fläkts sönder av den tunga snön i vintras. Marken är fortfarande lika småländskt stenig och innhåller bitar av tabergsmalm (bergarten titanomagnetitolivin), något som kan ge en metalldetektor spel. Men man lär sig.

Den förra detekteringsinsatsen hade handlat om att försöka få svar på om detta - som äldre forskare hävdat - verkligen var den rätta platsen för slaget 1567. Att så är fallet kan nu anses fastställt. Istället tänkte vi försöka inrikta oss på platser som utifrån de topografiska förutsättningarna borde ha varit omstridda. Det gällde främst området nämast gravfältet nere vid backens fot, åskammen i söder och själva backkrönet.

1/2 öre präglat för Erik XIV 1563 - bara 4 år före slaget...

Det gick inte lång stund förrän mobilen surrade - FYNDET hade kommit! Och det blev Sven som fick hitta vad vi knappt vågat drömma om - ett daterande mynt ute på slagfältet. I normala fall brukar inte silvermynt från Erik XIV:s regeringstid tillhöra vanligheterna på våra utgrävningar. Sannolikheten för att finna ett sådant mynt mitt ute i skogen är väldigt liten, för att uttrycka sig milt. Och så ligger det där, på en plats som vi förra året bedömde som avgjort het - det givna läget för en framskjuten svensk ställning.

Åskammen med den framskjutna svenska ställningen

Den plats de svenska befälhavarna valt ut för att försöka bromsa Rantzaus framryckning var inte idealisk, men den bästa som fanns utefter vägsträckan mellan Jära by och Dumme mosse. Fienden tvingades marschera upp längs en smal vägbank över sankmarkerna. Därför kunde de inledningsvis inte utnyttja sin stridsvana och sitt numerära övertag. Och den långa backen som därpå följde utgjorde en prövning för varje resenär, även utan fientligt sinnade skyttar uppe på krönet. I tillägg fanns en brant åskam strax söder om vägen, varifrån man fick god överblick av det blivande slagfältet. Den låg dessutom väl inom avståndet för verkanseld ner mot landsvägen. En god skytt kunde orsaka stor skada, vare sig han var utrustad med eldvapen eller armborst. Och bland våra fynd från detta åskrön ingår en välbevarad skäkta.

Stor vapenkniv - tappad av en landsknekt i början av bataljen?

Mats gjorde ett fantasieggande fynd redan i början av den första detekteringsdagen. Det handlar om en stor bredbladig vapenkniv med en exceptionellt lång tånge/skaft. Just den typen av närstridsvapen bar landsknektarna lätt åtkomlig vid bältet. Vårt exemplar påträffades nere vid foten av backen, just där den långa vägbanken över mossen nådde fast mark. Här bör svenskarna ha öppnat eld mot de ankommande danska trupperna med åtföljande förvirring som resultat. Det var de första männen i von Dohnas förtrupp som fick ta emot stöten, samtidigt som deras kamrater tryckte på bakifrån. Ingen avundsvärd situation precis...

Skäkta - förmodligen avskjuten från ett svenskt armborst

Projektilerna vi hittat - eller snarare de vi inte påträffat - har bidragit med en viktig pusselbit i slagets historia. Det handlar om en detalj Daniel Rantzau inte nämner i sin krigsdagbok, nämligen vädret. Vi hade förväntat oss att få fina utslag från bly på våra metalldetektorer och att kunna samla in en handfull grovkalibriga kulor från musköter och hakebössor. Efter våra två insatser på slagfältet kan vi nu räkna in ...inte en enda! Däremot har vi exempel på finkalibriga kulor och hagel, där båda typerna sannolikt använts i pistoler.

För oss som kämpade med vädrets makter ute vid Nissastigen i slutet av oktober förra året är inte svaret på frågan långt borta. Om von Dohnas soldater anföll den svenska ställningen under lika miserabla förhållanden som vi upplevde på samma plats 443 år senare, gjorde man klokt i att inte förlita sig på skjutvapen. Hur skulle en lunta ha kunnat hållas brinnande, eller ens fängkrutet förbli torrt i strilande höstregn? Pistoler kunde skyddas hjälpligt under en kappa och för dess psykologiska verkan i närkamp med bondesoldater behöll man i alla fall dem. Under resten av striden förlitade sig de vana legosoldaterna på blanka vapen - på svärd, pikar och hillebarder. Motståndarens armborst fungerade i alla väder. Man kan också notera den passus i dagboken där det omtalas hur svenskarna i blockhuset lockas att skjuta sin enda effektiva salva. De hade kunnat förvara sina musköter torrt, men när väl de skotten avlossats kunde danskarna med lätthet anfalla och segra. För det gick inte att ladda om i regnet.

En rätt acceptabel skörd efter en dag i skogen

Mot första dagens slut var det en ganska imponerande samling metallskrot som hade samlats in. OK - de alltid förekommande patronhylsorna fanns där; både älgjägare och hemvärnets ammunition var representerad. Men bortsett från det, så hade också fyndmaterialet från händelserna 1567 utökats med ett antal verkligt betydelsefulla föremål! Teamets arbete lockade ut många besökare till denna idag så undanskymda plats. Och visst ÄR det spännande att få se sin hembygds historia avslöjas? Man kan gå hem med vetskapen om att det verkligen ligger något bakom alla de sägner och berättelser som handlat om Rantzaus krigståg...

Laila letade metall på de mest otillgängliga ställen

Andra dagens insatser koncentrerades på höjdplatån efter den branta backen. Allt tyder på att det var här som slutstriden stod. För vår del innebar det att söka i antingen gles, tunnstammig granskog norr om vägen, eller i den täta blandskogen mot sankmarken i söder. Inte de bästa förutsättningar, eftersom det mest intressanta partiet utefter vägen formligen perforerats av små täktgropar. Här hämtades grus till vägbanan, vilken eroderades till oframkomlighetens gräns så fort det regnade ordentligt. Och här påträffades de skelettgravar som i mitten av 1800-talet fick Allvin att uppmärksamma platsen. Men vi fann inga stupade. Däremot hästskor av äldre typ, ett fint betsel och en märklig spetshammare, avsedd för att finhugga kvarnstenar. Helt malplacerad ute i skogen, såvida inte den tagits hit som ett improviserat närstridsvapen. I vana händer hade den i så fall varit ytterst effektiv...

Dessutom hittade vi - förstås - diverse metallskrot av senare datering. Grustag brukar ju allt som oftast sluta som soptippar. Det märkligaste moderna fyndet stod dock Laila för. Ett bra eko visade sig vara en nedgrävd mobiltelefon! Väldigt märkligt, för visserligen tappas mobiler lätt i besvärlig skogsterräng. Eller glöms kvar. Men vem gör sig besväret att gräva ner en Nokia? Och varför? Det här fyndet skall hamna hos polisen!

Slagfältet - en första analys med fynden markerade

Efter två omgångar detektering i den oländiga slagfältsterrängen börjar vi få en rätt klar bild av hur slaget den 31 oktober 1567 utvecklats. Fynden fördelar sig på ett sådant sätt att man kan rekonstruera förloppet med rätt stor säkerhet. Visst, det handlar inte om speciellt många påträffade föremål, men så brukar det faktiskt se ut vid de flesta slagfältsarkeologiska undersökningar. Efter en batalj rensades marken på allt användbart som gick att återfinna. Vad som blev kvar var främst projektiler som borrat sig in i marken eller fastnat i träd, samt utrustning som förlorats och trampats ner i lera och blöthål. Och när man dessutom (som ute på "vårt" slagfält) saknar de lättfunna grovkalibriga blykulorna får man glädjas åt varje fynd som kan samlas in bland mossa, granrötter och sten.

Men hur ser då vår tolkning ut? Jo, nere vid gravfältet innan backen kom von Dohnas förtrupp under beskjutning för första gången. Fynden vi gjort tyder på inledande förvirring, kanske inte minst för att merparten av trupperna fortfarande befann sig på den smala vägbank som ledde fram över sankmarken i väster. Kanske kom det också till visst handgemäng med svenska förposter, men man lyckades fortsätta upp i den djupt nedskurna hålvägen. Den framskjutna svenska ställningen på åskammen i söder utgjorde ett problem för von Dohna, så rytteri sändes iväg för att falla dem i ryggen. Att detta lyckades antyds av förra årets fynd av ett brutet blad från en ryttarhammare... Samtidigt tog sig fotsoldater obemärkt runt höjden norr om vägen. Kniptångsmanövern var ett faktum, den svenska försvarslinjen rullades upp och en vild flykt tog vid. Sannolikt var det också här uppe på höjdplatån som det svenska fältlägret var beläget, något som ytterligare kan ha bidragit till kaoset när danskarna väl fått övertaget.

Trissporre funnen uppe på platån - tappad under slutstriden?

Vi vet att det danska befälet inte lyckades förmå sina värvade soldater att gå vidare innan slagfältet och platsen vid blockhuset blivit grundligt plundrad. På så sätt uppnåddes ett av de viktigaste svenska målen med striden - Rantzaus armé försinkades betydligt i marschen mot Jönköping. Broarna över Dumme mosse kunde förstöras i god ordning medan staden evakuerades och brändes. Detta var det resultat som uppnåddes genom att svenska knektar, men framför allt uppbådade bondpojkar, stupade uppe vid Nissastigen i Angerdshestra socken!

Om det nu finns en tolkning av själva slaget - hur går vi då vidare med projektet? Allt sammantaget tror vi inte att fler fynd ute på slagfältet skulle förändra helhetsbilden av drabbningen i oktober 1567 i någon nämnvärd omfattning. Nu gäller det istället att koncentrera sig på hur bygden utefter Nissastigen och hur Jönköping drabbades av krigståget. Det kommer att handla om arkivstudier, om lokalisering av försvunna gårdar och kyrkplatser som den i Västra Jära (se bloggen den 27 maj). Men vi skall inte heller glömma bort den branta backen där män kämpade och dog i ett meningslöst slag i ett nästan bortglömt krig för 444 år sedan. Ännu återstår det att lokalisera vad som kan finnas kvar av de danska soldatgravarna. Och fortfarande gäckar det omtalade blockhuset oss. Vi kan lova att teamet återkommer!

Georadar på Jära kyrkplats

2011-05-27T16:05:00.012+02:00

Ursprungliga Nissastigen. Västra Jära kyrkplats på höjden bakom gästgiveriet

Där den gamla landvägen korsar Nissan på en vacker stenvalvsbro ligger Västra Jära by. Gårdarna finns på rad utefter ån med gästgiveriet längst i öster. Lämningar efter dammar och kvarnar antyder ett betydelsefullt förflutet, även om den anläggning man först lägger märke till är greve Malkolm Hamiltons välbevarade vattensåg som uppfördes på 1860-talet. Idag är det svårt att tänka sig en mer fridfull plats, men så har det inte alltid varit.

Det strategiska vadstället vid Jära

Innan landsvägen - Nissastigen - flyttades drog en strid ström av resenärer förbi dagligen. Värdshuset med skjutshållet har anor tillbaks till 1500-talet; dess först kände innehavare var en man vid namn Måns. På den tiden fanns också en kyrka i byn och Jedra sokn omtalas i skriftliga dokument från år 1540.

Västra Jära by 1849 - där ån och landsvägen möts

Men byns centrala läge utefter huvudvägen ner till kusten i danska Halland, det som var en sådan tillgång för Järaborna, skulle visa sig bli en förbannelse när ofreden kom. På senhösten 1567 drog en dansk armé under ledning av fältherren Daniel Rantzau härjande in i Småland och vidare till Mo härad. Med 4000 man värvat fotfolk, ett par tusen rytttare, ett stort antal icke stridande, flera hundra trossvagnar och tolv kanoner var det en ansenlig styrka. Man levde på vad landet gav - under hösten kunde man räkna med att alla lador och visthusbodar i fiendeland var välfyllda. Eld och ödeläggelse visade var danskarna dragit fram. Byarna längs vägen råkade speciellt illa ut.

Lasse kör gräsklippare ...alias Sensors & Software NogginPlus 500 MHz

På kvällen den den 30 oktober noterade Rantzau i sin fältdagbok att armén slagit läger på en grön slätt mellan höga berg - man hade kommit till Jära by. Det krävdes stora fält för att rymma den omfattande lägerplatsen, samtidigt som det högre befälet förmodligen härbärgerades i gårdshusen. Man hade valt ett bra läge; med ån och dess sankmarker framför sig fanns ett naturligt skydd mot eventuella kringstrykande svenska förband. Vid avmarschen dagen därpå brändes såväl gårdarna som träkyrkan. Jära socken försvann för alltid.

Kyrkplatsen i Jedra sokn. En träkyrka som brann hösten 1567

Allt sedan dess har traditionen om den ödelagda kyrkan levt vidare i trakten. Kyrkbacken förblev känd. När det grävdes grus i slänten ner mot landsvägen på 1930-talet avbröts arbetet så fort det började synas ben och kistbeslag i rasbranten. År 1967 genomfördes en mindre arkeologisk undersökning med syfte att belägga Jära kyrkas existens. I den steniga moränen syntes visserligen ingen tydlig syll i de smala provschakten, men skelettfynd talade sitt tydliga språk.

I samband med Projekt Getaryggen 1567 och kartläggningen av den danska arméns härjningar, har Jära by med sin brända kyrka och lägerplats åter kommit i fokus. Den 21 maj 2011 testade vi att köra georadar inom fornlämning RAÄ 40 i Mulseryds socken; registrerad som "medeltida kyrkplats". Lasse och Laila satte upp en yta om 20 x 25 meter på den högsta punkten, inte långt från det träkors som idag påminner om platsens förflutna. Intresset var stort från lokalbefolkningen och bra resultat fick vi! På skärmen syntes de talrika gravarna och i ytans nordvästra hörn fanns en väldigt lovande anomali. Kan det vara en bit av grunden till själva den gäckande träkyrkan? Vi får återkomma när det bli dags att undersöka det danska lägret i Jära by - klart är att kyrkbacken gav mersmak!

Ölmstad: Visningar av den arkeologiska undersökningen

2011-05-26T15:09:00.000+02:00

Nu har vi arbetat några veckor och grävt fram större delen av boplatsen från järnåldern vid Kyrkröset. Inom kort kommer hela boplatsen vara framgrävd och då kommer vi hålla några visningar för alla som är intresserade.

Visningarna äger rum:
tisdagarna 31 maj, 14 juni och 28 juni, samtliga kl. 17.30.
Vi träffas vid undersökningsytan vid Kyrkröset i Ölmstad.

Hjärtligt välkomna!

Rosenlunds dolda park. Del 2 - fyndet

2011-05-25T18:49:00.017+02:00

Rosenlunds park på nivån 55 - 60 cm under dagens markyta

När alla data från georadarundersökningen sammanställdes syntes inte bara en torpgrund och en övergiven sträcka landsväg. Istället fanns spår av parkens äldre utformning, mest tydligt mellan 0,5 och 0,7 meter under dagens markyta. Här framträdde ett strikt geometriskt system av gångar och planteringar som anpassats utifrån huvudbyggnadens mått och belägenhet. Bilden av en avancerad trädgårdsanläggning från den gustavianska epoken? Det hade verkligen ingen väntat sig att vi skulle finna!

Baronens park - gångar, parterrer, en damm och planteringsgropar

Närmast huset syns de stora rektangulära parterrerna; planteringar som kantsatts med huggen sten. Längre ner i parken märks två parallella gångar vilka inramat det centrala fältet, anläggningens siktlinje som förmodligen lämnats fri och bestått av gräsmattor. I nordöst finns en oval lerfodrad spegeldamm på 13 x 6 m. På södra sidan av huvudbyggnaden framträder en husgrund lagd i rät vinkel. Den överlagras av den år 1845 uppförda inspektorsbyggnaden. Läget skulle utan tvekan passa bra för ett orangeri - ett uppvärmt växthus där mer känsliga växter kunde vinterförvaras. Längst i väster, egentligen utanför själva parken, ligger ett område med lätta husgrunder. Det är inte osannolikt att det trädgårdsmästeri som herrgården haft behov för funnits just här. Och så då dessa planteringsgropar... Över hela parken syns nedgrävningar för buskar och träd, härstammande från olika skeden i dess två sekel långa historia. Vissa drag kan urskiljas redan nu, men för att hitta de gropar som tillhör det allra första skedet krävs en långt mer ingående analys än vad vi hittills hunnit genomföra.

Idealet - Gunnebo slott och park, ritat av Carl Wilhelm Carlberg i sent 1700-tal

(foto Staffan Johansson/ Gunnebo slott och trädgårdar)

Med facit i hand kan vi nu säga att Gustav Mauritz Posse låtit skapa en park som inte skämts för sig i sin samtid. Rosenlund har utgjort ett mönsterexempel på hur en helgjuten herrgårdanläggning, utformad med stilmässig inspiration från rådande klassicistiska ideal borde se ut. Gunnebo vid Mölndal utgör ett känt exempel på hur denna typ av stramt eleganta miljöer gestaltats. Här har ett långvarigt och omsorgsfullt rekonstruktionsarbete lett fram till dagens välbesökta slott och trädgårdar; en helhet där man upplever 1700-talet på verkligt nära håll.

Vad som gör Rosenlund så speciellt är att parken väster om huvudbyggnaden varit helt okänd fram till nu. Det existerar inga ritningar, inga samtida avbildningar och arkitektens namn är obekant. Dessutom talar det mesta för att anläggningen inte varit i bruk under någon längre tid. Exempelvis har parterrerna höljts över och nya gångsystem har anlagts ovanpå. Kanske kan detta ha skett redan i tiden strax efter Posses död 1827? Det innebär att stilträdgården bör vara förhållandevis oförändrad, som ett fruset ögonblick av svensk trädgårdshistoria!

Fyra faser i Rosenlundsparken.

Men det var inte bara Gustav Mauritz Posses park som syntes på skärmen. Det finns både äldre och yngre anläggningar bevarade. Den s.k. tyska parken ersatte stilträdgården under 1800-talets lopp. Utformningen innebar på samma gång en modernisering och en förenkling med sänkta underhållskostnader. Vi kan också se vägen ut till det lilla kolonnförsedda lusthus vars grund fortfarande ligger kvar vid den branta sluttningen ner mot Vätterstranden.

Längst i söder påträffades en djup svacka med en hårdgjord, 2 - 3 m bred yta i botten. Det var den gamla landsvägen mot Östergötland som i en nedskuren hålväg slingrade sig uppför stigningen invid torpet Rosenlund. Däremot framträdde torpets grunder mer otydligt; antagligen har man rensat marken då herrgårdsparken anlades. Delar av området var dessutom beväxt med buskar och därför omöjligt att kartera hösten 2010. Hur som helst var uppdraget fullgjort - de äldre lämningar som fanns dolda under dagens markyta var lokaliserade. Det kom bara lite mer än förväntat...

Så vad händer nu? En kompletterande körning med georadar genomfördes under våren 2011. Efter röjning av buskar och sly var åtkomligheten i parken avsevärt bättre. En rapport är under utarbetande; den kommer att publiceras i början av sommaren. Ännu är inget beslut om parkens framtid fattat, men visst skulle en rekonstruerad stilträdgård med utsikt mot Vättern vara en sevärdhet? Varumärket är redan inarbetat - på sommaren åker trädgårdsintresserade från hela Norden till Rosariet i Jönköping. Här finns också möjligheter till verkligt spännande vetenskapliga utmaningar. Tänk bara om man med paleobotanikens hjälp skulle kunna ta reda på vilka växter som ingått i baron Posses en gång så eleganta park!

Ölmstad: Första huset

2011-05-20T13:42:00.005+02:00

Vi har sett att de finns där i området, långhusen, men nu kan vi också visa det första på bild. Vi snittade de sista av husets stolphål i dag och de ser riktigt bra ut. De takbärande stoplarna är tydliga och vi har också spår efter väggen i form av små pinnhål.

De långa käpparna markerar var de takbärande stolparna stått och de små gula markerar spåren efter väggarna.

Huset har varit ungefär 11 meter långt och 5 meter brett och ligger i sluttningen sydväst om gravfältet som kallas för Kyrkröset. Det påminner i storlek om de hus som har grävts i Ölmstad tidigare.

Huset känns som en riktigt bra avslutning på en intensiv och rolig vecka.

Ölmstad: Kort lägesrapport efter första veckorna

2011-05-19T20:08:00.000+02:00

Nu har vi schaktat i drygt två veckor och större delen av undersökningsytan är nu äntligen frilagd.

Som alla förstår så blir det väldigt stora dumphögar när man parallellt gräver veckovis med två grävmaskiner, så under dessa inledande veckor är det nästan lika mycket fokus på logistik som på själva arkeologin.

Men nu när massorna till stora delar flyttats så framträder spåren efter järnåldersboplatsen så sakteliga. Som vanligt bekräftas ens förväntningar till viss del medan andra saker dyker upp som man inte riktigt väntat sig. Inom några delar av ytan tror vi oss redan nu se var hus ligger, vilket var förväntat, även om vi inte undersökt dem än. Medan en större stentäckt yta som vi hittat och tror är en stensättning, d v s en typ av grav, kom mer som en överraskning.

Närmaste dagarna kommer vi undersöka ett av de områden som vi tror innehåller hus, så det blir troligtvis temat på nästa inlägg här.

Slagfält i sikte!

2011-05-19T17:50:00.010+02:00

Pråligt utstyrd landsknekt från 1500-talet första hälft

I morgon är det dags igen! För andra gången går vi ut på slagfältet väster om Dumme mosse för att leta efter spår från drabbningen för snart 444 år sedan. I den numera så anonyma småländska skogsbacken stred kanske så många som tvåtusen man under några timmar en dag på senhösten 1567. Det var stridsvana legosoldater i dansk sold, däribland många tyskar och skottar, som ställdes mot svenska knektar och ett bondeuppbåd. Armén hade gått över gränsen tio dagar tidigare och plundrat sig fram längs marschvägen utmed Nissans dalgång. Här, någon mil sydväst om Jönköping, försökte försvararna bromsa upp angreppet. Man behövde vinna tid för att hinna evakuera Jönköping. Staden och fästningen med dess förråd fick inte falla i danskarnas händer. Därför stred man och därför dog ett okänt antal unga män vid de enkla befästningar som rests invid vägen.

Armborstpilspets funnen 2010 på slagfältet väster om Dumme mosse

Sedan ett par års tid driver länsmuseet tillsammans med Regementsheden/ Miliseum i Skillingaryd ett forskningsprojekt kring händelserna senhösten 1567. Förra året lyckades vi lokalisera platsen för den avgörande bataljen. Tyvärr är terrängen svårjobbad med tät skog, sly och en granplantering i sämsta tänkbara läge. Samtidigt får man intryck av att området varit tämligen förskonat från sentida påverkan. Man slipper mycket av det moderna metallskrotet vid detekteringen; en stor fördel på en plats där man inte enbart kan koncentrera sig på tydliga signaler från blykulor. För det Nordiska Sjuårskriget utspelade sig under en brytningsperiod då eldvapen och armborst användes parallellt. Och det var nog inte bara bondeuppbåd som föredrog väl beprövade vapen när kyla och fukt gjorde krutet opålitligt.

Årets uppgift blir att försöka samla in fler föremål som kan berätta om de dramatiska händelser som utspelats längs landsvägen. Går det att skapa sig en bild av stridens förlopp? Och kan vi lokalisera det svenska blockhus som den danske befälhavaren beskriver i en rapport till sin kung?

De två dagarna i fält lär bli intensiva, speciellt som vi har fler uppgifter att klara av. I Jära by slog den danska armén läger kvällen före slaget. Vid avmarschen brändes både gårdarna och sockenkyrkan. I FMIS står RAÄ 40, Mulseryds socken beskriven som "ödekyrkogård". Men är den plats som utpekats den rätta? Förhoppningsvis kan georadar ge oss svaret. Norr om Huskvarna ligger Varpa skans - ytterligare en plats som beskrivs i Daniel Rantzaus dagbok från krigståget i Småland och Östergötland. Men där han hävdar att försvararna modlöst flydde för övermakten, påstår vissa svenska källor att man faktiskt stred. Så vad hände egentligen? Det finns sannerligen många uppslagsändar att ta fatt på när det gäller händelserna 1567. Men vi har kommit närmare berättelsen om en bygd vars invånare råkade hamna i krigets väg...
(fortsättning följer efter helgen!)

Rosenlunds dolda park. Del 1 - bakgrunden

2011-05-18T14:03:00.014+02:00

Rosenlunds huvudbyggnad, uppförd 1786-88

Herrgården Rosenlund utgör ett välkänt blickfång i östra delen av Jönköping. Den eleganta gustavianska byggnaden ligger högt belägen intill Vätterstranden. Idag är namnet kanske mest förknippat med Rosariet (anlagt 1978), ett välkänt besöksmål för alla trädgårdsintresserade med sina över 400 olika sorters rosor. Byggnadshistoriskt är Rosenlund en god representant för de stora gårdar som anlades runt staden av olika ämbetsmän och militära befattningshavare under 1600- och 1700-talet. Här hette byggherren Gustav Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han var känd som en reformator inom jordbruket och herrgården fungerade som något av en mönsteranläggning i sin tid.

1710 års karta med landsvägen och torpet Rosenlund markerade. Grönt = sökområde för georadar

Innan Posse förvärvade marken från Husqvarna faktori - han var ingift i ägarfamiljen Ehrenpreus - fanns här ett torp som fungerade som underhållsjord till vapenfabriken. Dessutom passerade landsvägen mot Östergötland uppför den branta backen vid Rosenlund. Och det handlar ju inte om vilken grusväg som helst, eftersom sträckan faktiskt ingår i den äkta Eriksgatan. Här har bokstavligen kungar och herremän färdats med sin följen!

Jönköpings kommun, som ägt herrgården sedan 1936, beställde hösten 2010 en kartering med georadar inför en planerad omgestaltning av parkens västra del. Rosenlunds framtid har diskuterats under en följd av år och denna del av anläggningen hade börjat att växa igen. Nu skulle slyet rensas bort och hela området få en välbehövlig ansiktslyftning. Men först ville man från Tekniska kontorets sida få de kända fornlämningarna, dvs. torpet och landsvägen, säkert lokaliserade.

Rosenlund från luften 1934. Parken syns i högra hörnet

Eftersom tidigare insatser vid det forna Jönköpings slott givit väldigt goda resultat, såg man georadar som en tidsbesparande och kostnadseffektiv medod för denna typ av undersökning. Detta var förutsättningarna då fältarbetet inleddes på senhösten i fjol. Att Rosenlund ligger högt och med vid utsikt är en tillgång på sommaren, men i november är det en av Jönköpings blåsigaste och kallaste platser. Och det vill inte säga lite här i staden!

Men jobbet kunde trots allt genomföras dagarna innan vinterns första snö föll. Och resultatet som syntes på skärmen var helt förbluffande - detta hade ingen kunnat föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi...

(fortsättning följer)

Ölmstad: Nu är vi igång

2011-05-17T18:50:00.011+02:00

Undersökningen av järnåldersboplatsen RAÄ 104 i Ölmstads socken startade officiellt efter påskhelgen men faktum är att vi tjuvstartade något tidigare. Några veckor innan grävmaskinerna rullades ut så utfördes de första momenten innan matjorden började schaktas bort. Dels fosfatkarterades undersökningsytan och dels undersöktes den med metalldetektor.

Just nu pågår ett större forskningsprojekt vid universitetet i Buffalo som leds av Dr Tina Thurston. Projektet går ut på att hitta förhistoriska boplatser med hjälp av fosfatkartering, och vi har turen att hon och hennes medarbetare är intresserade av att arbeta i vårt län.

Fosfatkartering kan mycket förenklat beskrivas som att allt avfall som lämnas på en plats i sin tur lämnar efter sig just fosfater i marken. Och genom att analysera jordprover kan man se var halterna av fosfater är högre än normalt. Dessa områden med högre fosfathalter kan då visa var äldre boplatser funnits.

Provtagning efter fosfater

Samarbetet med våra amerikanska kollegor går i Ölmstad inte i första hand på att hitta boplatsen, eftersom vi redan vet var den finns, utan att försöka se hur stor den är. Det kan ju faktiskt vara så att den är större än det område som vi har kunnat gräva i. Därför började vi med att ta proverna inom den ytan som ska undersökas, innan grävmaskinerna började ta bort matjordslagret, och senare kommer ett större område kring den kända boplatsen att provtas och analyseras. Först då får vi en inblick i boplatsens utsträckning. Så resultatet kommer vi få vänta på ännu ett tag.

Som tidigare nämndes passade vi även på att gå över den 28 000 kvadratmeter stora ytan med metalldetektor innan själva grävarbetet påbörjades. Boplatser från äldre järnålder är inte kända för att innehålla några större mängder metallfynd men vi ansåg ändå att det kunde vara värt att göra ett försök eftersom vi inte provat metoden så ofta tidigare på boplatser från denna tid. Vi hittade mest spik, kapsyler och annat skräp som vi genast kunde slänga. Men trots att vi inte hittade några förhistoriska föremål i detta skede så kommer vi att göra ett nytt försök med detektorerna lite senare när det översta jordlagret är bortschaktat.

Grävmaskinerna anländer inför grävstart

Nu har undersökningen pågått cirka två veckor och vi börjar få en bild av vad som döljer sig i marken kring Kyrkröset. Och snart återkommer vi här med de senaste resultaten.

Borrespännet från Odensjö 2 - Tolkningen!

2011-05-16T17:20:00.005+02:00

Annika Jeppssons tolkning av Odensjöspännet

Så är då det lilla spännet som hittades vid detekteringen av Ödegårdens tomt på väg hem till Småland igen. Under ett par veckors tid har kollegorna på LUHM i Lund tagit sig en titt på det hårt korroderade föremålet. Att det handlade om vikingatid och Borrestil var vi alla snabbt överens om. Men först nu, när tolkningsteckningen är klar (Stort tack Annika!) går det att börja leta paralleller. Två storvuxna fåglar klänger och hackar på det björnlika djuret i centrum...

Fortfarande återstår dock frågan om vilket material spännet gjutits i. En legeringsmetall, så mycket är klart. Och utslaget på metalldetektorn antydde brons. Men i så fall är det alldeles för tungt. Även nedbrytningen är märklig - det finns bevarade partier med metallglans som ser närmast opåverkade ut, medan ytskiktet lossat som små flagor alldeles intill. Det här får vi fortsätta att undersöka!

Även när det gäller själva Ödegården finns det alla skäl att gå vidare. Finns det mer vikingatid att hämta in ute vid Odensjö? Få se vad fosfatkarteringen i sommar kan tänkas säga om okända äldre gårdslägen. Vi återkommer i frågan, var så säker på det!

Kungen, kanonen och kakan...

2011-05-10T15:47:00.005+02:00

Medaljavtrycket med Gustav II Adolfs bild

Ett verkligt udda fynd från den stora utgrävningen i kvarteret Diplomaten år 2007 är ett litet avtryck i keramik. En rödgodsplatta med stänk av blyglasyr och en bild som föreställer Gustav II Adolf krönt av segrarens lagerkrans. Förlagan är en kunglig tapperhetsmedalj, utdelad till officerare i Tysklandsarmén efter slaget vid Breitenfeld 1631. Föremålet är en pressform som råkat hamna i fyllningsmassor på en nyanlagd tomt i Jönköping före 1640. Så långt är allt klart. Men vad gjorde den där? Vad har den använts till? Och vem har lånat ut sin guldmedalj till den lokale keramikern? Det blir genast svårare att begripa sig på...

Medaljavtryck med ryttarbild. Funnet på samma plats

Lars Arfwedsson var artillerist i Gustav II Adolfs armé. Han tjänstgjorde i det Torstenssonska regementet, som med sina lättrörliga kanoner hade stor del i de svenska segrarna vid Breitenfeld, Lech och Lützen. Efter fem år i fält överfördes en del av förbandet till Livland, för att i april 1637 förflyttas till Jönköpings slott. Samma år utnämndes kapten Arfwedsson till tygmästare med ansvar för allt fästningsartilleri i Småland och Västergötland. En framgångsrik karriär för en ofrälse soldat som fått gå den långa vägen!

Visst är det lockande att låta arkeologin möta en historisk person i Lars Arfwedsson? För här finns ett människoöde som passar in. Han hade tjänstgjort länge i Tyskland, i ett förband som utmärkt sig i slag efter slag. Ingen osannolik mottagare av kungens tapperhetsmedalj! Och han vistades i Jönköping några år efter Gustav II Adolfs död. I en stad som upplevde en högkonjunktur tack vare kriget och de nya kungliga faktorierna. Både Lars och de goda borgarna i Jönköping har haft anledning att minnas och delta i den hängivna dyrkan som visades den stupade kungen. I det sammanhanget var det nog inte fel att låna ut sin medalj...

Men till vad har formen använts? Vi tror att det handlar om att smycka mat - gärna då konfektyr eller bakverk - med kungens bild till en minneshögtid av något slag. Och att den avhållits på slottet, för det var därifrån som fyllningsmassorna i kv. Diplomaten hade hämtats. En första Gustav Adolf-bakelse? Kanske det.

Lars Arfwedsson stupade själv 1645 utanför Landskrona. Den adelstitel han förtjänat hann aldrig komma honom till del. Och pressformen vilade i Jönköpings fuktiga jord under 370 år. Nu finns den på hedersplats i den stadshistoriska utställningen. Men traditionen skall föras vidare; länsmuseet har precis köpt in en äkta medalj och en ny form skall tillverkas. Det skall göras choklad med kungens bild!

Det undflyende förflutna - äldre föremål i Odensjö by

2011-05-05T23:21:00.013+02:00

Spännet från Odensjö - korroderad Borrestil

Den omfattande metalldetektering som genomfördes på Odensjö forna bytomt i höstas gav oväntade, men välkomna resultat! Inne på Västergårdens tomt, där den nya infartsvägen till bostadsområdet Odensjö Park skall gå fram, visade fynden upp en mycket enhetlig datering. Frånsett ett mynt slaget för Erik XIV fanns det ingenting som var äldre än 1600-talets mitt. Allt talar för att gårdsläget tillkom ungefär samtidigt med säteriet, vilket bildades under seklets senare del. Men var fanns medeltiden? För byn är ju känd sedan 1300-talet och med sina sju gårdar dessutom rätt stor för småländska förhållanden.

Därför sökte vi också av en större yta utanför själva utgrävningen, ett område som rymde ytterligare två gårdstomter. Och ser man på - tillsammans med alla sentida mynt, knappar och söljor från remtyg kom också ett fåtal föremål av äldre datering! Roligast var kanske det lilla spännet, utfört i Borrestil. Tyvärr är det illa medfaret efter lång tid i jorden, men de karaktäristiska dragen går fortfarande att identifiera. Därmed finns det i alla fall en liten antydan om 900-tal i bytomten...

Sländtrissa av bly

Medeltiden kom att representeras av ett par sländtrissor i bly, en föremålstyp som förekommer redan under vikingatiden. De enkelt utförda exemplaren från Odensjö bör dock vara yngre än så, men knappast yngre än 1200 - 1300-tal. Precis som på Borrespännet kan man se hur långt nedbrytningen av metallen gått. Markförsurning kombinerat med dagens högt mekaniserade jordbruk tär hårt på våra fornsaker!

Dubbelsölja med tandad kant

Vår tredje indikation på äldre närvaro inne på bytomten är också det minsta föremålet som detekterades fram - en dubbelsölja i miniatyr med tandad kant. Engelsk litteratur placerar typen i senmedeltid och det ska man väl vara rätt nöjd med.

Allt sammantaget finns det några få föremål med äldre datering insamlade från Odensjös vid enskiftet 1823 försvunna bytomt. Visst, det handlar inte om de mest spektakulära fynden och visst, de är väldigt få. Problemet är att alla kulturlager försvunnit under de senaste 188 årens jordbruk. Fynden ligger nu omtumlade och utspridda i odlingsjorden. Dessutom bör man fundera på hur många daterbara medeltida metallföremål som man skall förvänta sig att hitta på en övergiven småländsk gårdstomt. Kanske borde man rent av vara riktigt nöjd med vad matjorden i Odensjö givit ifrån sig?

Fyndfunderingar nedskrivna av Claes Pettersson

Arkeologi i Jönköpings län

2011-05-02T12:50:00.006+02:00

Nu har säsongen dragit igång på allvar. Snart nog alla arkeologer på avdelningen är ute i fält. Eftersom vintern kom tidigt i höstas har uppdragen samlats på hög. Nu är beställarna angelägna om att få sina utredningar skyndsamt genomförda.

I förra veckan drog vårt stora vårprojekt igång - järnåldersboplatsen i Ölmstad, ett par mil nordost om Jönköping. Vi har stora förhoppningar om spännande resultat och redan före påsk gjorde vi, tillsammans med våra amerikanska vänner från SUNY (State University of New York, Buffalo), en inledande fosfatkartering över boplatsen och intilliggande områden. Dr Tina Thurston med kollegor arbetar med ett flerårigt projekt i södra Vätterbygden, Ölmstad, Visingsö och Bredestadsdalen. De använder framför allt fosfatkartering för att lokalisera övergivna bosättningar.

I övrigt pågår utredningar inför bland annat täkter och vindkraftetableringar samt kvalitetsgranskning av projektet Skog- och historia. Andra intressanta projekt berör Jönköpings slott och Rosenlunds herrgård i Jönköping som inledningsvis kartläggs med hjälp av georadar. Överraskande resultat har kommit fram, men mer om detta senare.

Sedan har vi också flera projekt på gång som berör vårt fossila odlingslandskap (läs röjningsrösen) - en för länet karakteristisk fornlämningstyp (med diskret charm som någon uttryckt det).

To be continued.....