fredag 31 januari 2014

Är skräp alltid en sopa? Del 6

 En fyndgrupp som man inte riktigt kan kalla för skräp fast de har tappats i ganska stora mängder är mynten. De är viktiga för arkeologin eftersom de kan hjälpa till med datering av till exempel byggnader. Visserligen var mynten i omlopp under olika lång tid men det finns även sådana som tillverkades i stora mängder under en kort period med ett lågt pengavärde som kan användas till att datera korta tidsperioder.

Mynten tillverkades av silver eller kopparlegeringar. Det absolut vanligaste myntet i stan är Drottning Kristinas 1/4 öre kopparmynt som präglades under perioden 1632-1654. Dessa har tappats i princip i alla typer av miljöer i staden vare sig det handlar om rikare hushåll eller fattiga.
Det vanligaste myntfyndet, 1/4 öre kopparmynt från Drottning Kristinas regeringstid 1632-1654.
 
Bland de äldsta mynten på öster, från Gustav II Adolfs regeringstid 1611-1632, har ett antal så kallade klippingar hittats. Det är fyrkantiga mynt som försågs med rader av stämplar som sen klipptes isär. De förekom under 1500-1600-talen och var oftast en sorts nödmynt. Klippingen på fotot har stämpeln 1624, alltså året när den tillverkades. De flesta av de senare regenterna finns också representerade i fyndmaterialen. Mynten påträffas i golv och fyllnadslager under husen och har säkert tappats i samband med handel.  Det förekommer också att de lagts ut vid husbyggnation som en försäkran om ett bra hus och ett gott boende.
 
Klipping som fungerade som ett mynt. Årtalet 1624 syns i den övre delen. Framkom på tomten där biografen China tidigare låg.

Det absolut vanligaste är att mynten tillverkats av koppar, i små valörer, men ibland händer det att vi hittar en mindre skatt. Vid undersökningarna intill stadsbiblioteket 2009 framkom en liten stapel med silvermynt. Det var 15 mynt, alla tillverkade under Drottning Kristinas regering, varav sex av dessa präglats i Reval (dagens Tallin). Även dessa bestod av en liten valör, 1 öre, men eftersom de var gjorda i silver så representerade de ett större värde.
 
Silvermynt/skatt: Den påträffade myntstapeln med femton silvermynt i fyndskick
 
och efter konservering.
 
Ytterligare ett myntlikande föremål har påträffats vid grävningar på öster. Det är små mässingsbrickor, ibland försedda med ett perforerat hål. De har tillverkats i Nürnberg mellan 1586 och 1635. Räknepenningar användes ihop med ett underlag i form av ett bräde försett med linjer till olika räkneuppgifter. Det användes på samma sätt som en kulram.
 
 
Räknepenning i mässing tillverkad i Nürnberg, båda sidorna. Hittad på platsen där Arkivhuset står idag
 
Detta var den sista delen i serien om fynd i staden som man egentligen kan kalla skräp eller sopor. Tänk om dåtidens människor visste att arkeologerna skulle ligga på alla fyra för att leta fram deras borttappade och kasserade vardagsvaror 400 år senare. Med hjälp av dessa saker kan vi berätta om deras liv och leverne och låta Jönköpingsborna komma till tals igen, för de har ju så mycket spännande att berätta.
 
Susanne Haltiner Nordström
 
 
 
 
 


onsdag 29 januari 2014

Lyx i vardagen?


En tandborste från Rosenlunds herrgård
"Ä, dä ä väl någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på."

Så förklarade Kolingens halvbror den tandborste som Kolingen just hade hittat. Och förmodligen beskrev Albert Engström här vanligt folks syn på denna nymodighet (skämttidningen Strix nr 13/1898). För i 1800-talets Sverige var inte tandborsten var man egendom. Samtidigt är det en trist kliché att man i äldre tider inte förstod sig på att sköta sin munhygien. Bilden av fattigfolk med ett fåtal kvarsittande skeva, maskstungna tänder hör liksom till vår bild av det förgångna.

I en läsvärd kortessä på sin numera nedlagda blogg pekade Peter Englund ut de problem med tandstatus som uppstod under den tidigmoderna perioden här i Västeuropa. Boven i dramat var socker. Det bruna råsockret och det rena, vita raffinerade sockret. Under 1600- och 1700-tal gick det från att vara ett exotiskt njutningsmedel för de allra rikaste i samhället till att bli mer av allmängods. Det fanns pengar att hämta i sockerframställning. Förutsättningarna för storskalig produktion av rörsocker var varmt klimat och god tillgång på billig arbetskraft. Lösningen? Den beryktade triangelhandeln och Karibiens vidsträckta plantager. Med sockret kom utbredd karies och trasiga tänder till Europa som en liten påminnelse om de fruktansvärda tragedier som denna slavekonomi förorsakade. Och vi i västvärlden blev alltmer beroende; blev till de sugar junkies många av oss är idag. Tänk bara på hur man i Sverige intar en tätplacering när det gäller konsumtion av lösgodis...

Den perfekta formen - ett och halvt sekel senare ser tandborsten i stort sett likadan ut..
Men tandvård var ingen nyhet. I många kulturer var det vanligt att man tog en färsk kvist och tuggade loss fibrerna i ena änden till en liten viska som man sedan rengjorde sina tänder med. Indierna föredrog att använda mangoträdet, medan man tuggade på arrakskvistar på den arabiska halvön. Profeten själv betonade vikten av god munhygien och skall ha borstat sina tänder även när han låg för döden. Men den första kända tandborsten av "modern" utformning framställdes i Kina år 1498. Var annars? Den hade skaft av bambu och borst från svin. I Frankrike lanserades tandborsten år 1560, då försedd med borst av tagel eller fjädrar. Däremot är massproduktion en genuint europeisk företeelse. Britten William Addis startade sin fabrik år 1780. Man använde då svinborst, hästtagel eller de styva håren från grävling. Skaften skars till av ben eller horn - elfenben om man skulle lyxa till det - och alla hål borrades för hand. Detta förändrades i slutet av 1930-talet med introduktionen av tandborstar vars borst tillverkats av nylon. Strax efter Andra Världskriget kom plastskaften. Och där befinner vi oss idag. Materialen må ha förändrats, men grundformen har bestått genom seklen.Sen är det en helt annan sak att tandläkare och tandhygienister alltid söker förbättra hur vi användare skall hantera borsten...

Massproducerad, men tillverkad för hand. Sågade markeringar för fyra rader borsthål.
Låt oss så vända tillbaks till vårt fynd, tandborsten från Rosenlunds herrgård. Det hade utan tvekan varit lockande att försöka koppla den till grundaren själv, till Gustaf Mauritz Posse. För en gustaviansk gentleman, en godsägare och högt uppsatt jurist, lär ha innehaft en tandborste för personligt bruk. Men tyvärr stämmer inte dateringarna. Posse dog redan 1827 medan vårt fynd gjordes i raseringslager från vad vi förmodar är herrgårdens orangeri. Den byggnaden raserades vid mitten av seklet, något som bekräftas genom fyndet av ett kopparmynt, en 1/3 skilling banco slagen för Oscar I år 1848. Men om det inte var Posse själv som fejade sina tänder med denna lilla borste får vi kanske gissa på någon av hans efterkommande släktingar, en medlem av ägarfamiljen. För vid mitten av 1800-talet var tandborstar fortfarande med Kolingens halvbrors ord "någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på" för merparten av invånarna i Brödupprorets Jönköping. 

tisdag 28 januari 2014

Är skräp alltid en sopa? Del 5


Vid stadsgrävningar hittar vi naturligtvis en stor mängd föremål tillverkade av olika metaller. Vanligast är saker av järn såsom spikar, nitar, olika beslag, krokar och framför allt klumpar av rost som vi inte ens kan gissa funktionen på. En del av rostklumparna skickas till konservering där man börjar med att röntga för att se hur mycket metall som finns kvar och då syns även föremålets ursprungliga form. Denna information ses över innan beslut tas om det går att konservera och om fyndet är tillräckligt intressant. Detta är även en kostnadsfråga när det gäller stora fyndmängder från stadsgrävningar.

 Ljusstake/hållare tillverkad i järn med spetsig ände för att sätta i trä. Hittad i ett av husen där parkeringshuset Smedjan numera ligger.
Några fynd har konserverats och blivit så fina som på bilderna. Ljusstaken/ljushållaren har man troligen slagit fast rakt ner i bordet, eller möjligen på en utskjutande del i en vägg eller knut. Det lilla klotlåset av holländsk eller tysk tillverkning är ett riktigt charmigt fynd där konservatorn har haft ett svårt jobb med nyckeln sittande kvar i låset. Låset har daterats till 1600-talet.
Klotlås från Tyskland eller Holland, daterad till 1600-talet. Hittad på tomten där Arkivhuset ligger.
 
Det vackra skospännet med blommönster har troligen suttit på en finsko som man använde vid speciella tillfällen. Skeden och knappen är båda tillverkade i mässing. Skeden som är en supsked användes vid fester för att supa brännvin och knappen har troligen suttit på en väst eller finare rock under 1700-talet.  Dessa tre föremål har alla hittats inom kvarteret där numera parkeringshuset Smedjan står.
Skospänne daterat till sekelskiftet 1700.

Supsked i mässing från sent 1600-tal.



Knapp i mässing daterat till 1700-tal.
 
 
Susanne Haltiner Nordström

söndag 26 januari 2014

Stenhuggarens spett?




Stenhuggarens spett - ett vattenfynd från Jönköpings slott
Det låg djupt ner i dyn, en bit ut från vad som en gång utgjort strandlinje vid Munksjön. Ett kort, men kraftigt järnspett som med största sannolikhet tillhört en av de byggnadsarbetare som uppförde vallar och bastioner kring Jönköpings slott. Eftersom lämplig sten saknas i fästningens närområde har man fått förlita sig på transporter av olika slag för att få in lämpligt material till byggarbetsplatsen. Enklast var att välja sjövägen; att med skutor eller pråmar frakta stenblocken över Vättern och in genom det korta ålöp som idag heter Hamnkanalen. Munksjön var (och är) djup längs den västra stranden, så det innebar inget problem att komma nära slutmålet. Vid utgrävningen 2012 hittade vi rester efter dykdalber och timmerkar som man kunnat förtöja vid i samband med lossning av tunga laster.

Emellertid var det nog just här, nära stranden, som de största problemen med stenfrakterna gjorde sig påminda. Det gällde att på ett säkert sätt kunna lyfta de många hundra kilo tunga blocken upp ur ett lastrum och flytta dem över till fast mark. Säkert skedde det olyckor av och till. Man halkade, tappade taget eller också brast lyftanordningarna. Detta kan vara förklaringen till ett annat fynd, ett väl tillhugget sandstensblock som ursprungligen suttit i det nordöstra hörnet av bastion Carolus. Stenen påträffades våren 2013 på flera meters djup när grävmaskinerna förberedde spontning utmed Munksjön. Det här blocket hade i och för sig fallit i vattnet i samband med rivningsarbetet 1834-35 (vilket visades av ännu fastsittande kalkbruk), men liknande tillbud inträffade även då fästningen uppfördes.

Kort, men kraftigt. Bara 118 cm långt.
Vi kanske kan tänka oss följande scenario när järnspettet gick förlorat? Man lossade huggen sten från en skuta som förtöjts på djupt vatten, en bit ut från stranden. Lyften skedde med rep, block och talja. Kanske fanns det en lastkaj, men det är också möjligt att man utnyttjat den mer omständiga metoden med omlastning till en liten pråm som kunde dras upp på stranden. Även om kranbommar utnyttjades, både på skutan och från land, krävdes det mycket baxande och svett innan de vackra sandstensblocken till sist hamnade på avsedd plats. Och just den här gången gick det snett. En arbetare miste sitt spett ner i vattnet och det försvann för gott. Eller rättare sagt, det försvann för en period på exakt fyra sekel innan arkeologerna återfann järnspettet på nytt.

Man kan tycka att det är kort, med en längd på bara 118 cm, men det finns säkert en god förklaring. Till exempel att man avsåg att utnyttja detta redskap på trånga ställen. Mindre kraft som hävstång, men lättare att komma intill! Spettet från Västra kajen hamnar nu, när metallkonserveringen är klar, på Miliseum i Skillingaryd där man byggt upp en fin utställning om befästningskonst.

fredag 24 januari 2014

Fotogrammetri

Sedan 1930-talet har fotogrammetri använts som hjälp vid kartering. Lantmäteriet har flygfotograferat hela landet i stråk som överlappar varandra. Med två överlappande flygfoton som placeras så att man ser en bild med varje öga får man en stereoeffekt. På så sätt kan man mäta höjder. Med den metoden har man tagit fram höjdkurvorna till våra kartor. Man har även bearbetat flygbilderna för att kompensera för varierande avstånd och terrängens ojämnheter så att man har fått ett ortofoto, d.v.s. ett skalriktigt foto med samma geometri som en karta. Ortofotot passas in i ett koordinatsystem med hjälp av inmätta punkter som syns i flygbilden. Med ortofotot karteras sedan markanvändning, vägar och byggnader. I dag används laserskanning för att skapa terrängmodeller och höjdkurvor men fortfarande fyller ortofotot sin funktion.

På länsmuseet har vi börjat använda fotogrammetri för att dokumentera fornlämningar. Genom att fotografera en fornlämning ur olika vinklar och sedan sätta samman bilderna i ett datorprogram skapar vi en tredimensionell bild av fornlämningen. Om man vid en underökning successivt dokumenterar en fornlämning på detta sätt kan man skapa en modell där man kan titta in i den ur olika vinklar och därmed kan man bättre förstå dess konstruktionsdetaljer.

Nedanstående färgglada bild är en dokumentation av en hålväg. Grundfärgen i bilden visar hur marken lutar i förhållande till hålvägens bottenplan. Mörkgrönt är ingen eller liten lutning och rött är en kraftig lutning. De blå kurvorna är höjdnivåkurvor med  10 cm ekvidistans. De röda kurvorna visar höjd över hålvägens bottenplan med 5 cm ekvidistans.


tisdag 21 januari 2014

Är skräp alltid en sopa? Del 4


Ett mycket vanligt fynd som vi hittar vid undersökningarna är små bitar av pipskaft både med och utan dekor. Ibland så sitter piphuvudet kvar men för det mesta är det bara skaftet kvar. Detta kommer från en verklig vanlig sopa som man förbrukade, både i stora mängder och i snabb takt under 1600-1700-talet. Piporna är tillverkade av vit lera och användes för att röka tobak.

Tobaken kom från Amerika och spred sig över världen. Då den kom till Europa spred den sig först bland överklassen, där den framförallt snusades.

Rökningen ansågs först ha flera positiva medicinska effekter. Den kunde inte bara bota en mängd sjukdomar, utan skulle dessutom ge en behaglig röst. Speciellt lämpligt sades rökning vara för sjömän, fiskare och folk boende i fuktiga miljöer. Vilket faktiskt gällde för den största delen av Jönköping på 1600-1700-talet. Rökningen blev snabbt populär i breda folkliga kretsar; bruket spred sig bland sjömän och med hemvändande soldater från trettioåriga kriget. England och Holland blev de stora producenterna på pipor. Det äldsta pipfyndet i Sverige med en säker datering påträffades ombord på regalskeppet Wasa som sjönk 1628.
1600-tals pipa från Holland med ett litet huvud


Det första svenska pipbruket öppnades i Stockholm av två holländare på 1650-talet. Det var dock först runt mitten av 1700-talet som tillverkningen kom igång i större skala. Under 1700-talet startades ett flertal pipbruk i Stockholm och på andra platser i landet, bl.a. Norrköping, Falun, Arboga, Karlskrona och Varberg. Den inhemska produktionen tog verklig fart efter år 1747, då ett importförbud på kritpipor infördes. År 1729 öppnade den kände potatisodlaren Jonas Alströmer ett pipbruk i Alingsås och blev snart den överlägset störste svenske tillverkaren.

Alströmerpipa tillverkad i Alingsås. Fabriken var i drift mellan 1729-1761


Piporna hade långa ömtåliga skaft, de kunde vara upp emot 0,5 meter långa. De har haft både enkla punktdekorer men även så kallade figurala pipor med själva piphuvudet utsmyckat som ett riktigt huvud. Från början var piphuvudet mycket litet eftersom tobaken fortfarande var dyr och exklusiv men under 1700- talets gång blir de allt större. Pipan kunde även köpas stoppad och sedan slängas efter att den rökts färdigt. Så detta skräp kan egentligen jämföras med dagens fimpar.
 En så kallad Jona pipa där man på skaftet avbildat hur valen sväljer Jona, 1630



Pipa tillverkad i Holländska Gouda av Abraham Eling den äldre, 1730-1771
Piporna har inte haft något stort värde, de var billiga i inköp och de hade en kort livslängd. De användes och slängdes, men skräpet kan ge oss information om vardagen under 1700-talet.
Susanne Haltiner Nordström

fredag 17 januari 2014

Är skräp alltid en sopa? Del 3

Ytterligare en vanlig sopa eller skräp från 1700-talets Jönköping är allt det trasiga porslin som gått sönder och slängts i sin närmiljö. Både sådant som slunkit genom springor i golvet och sådant som avsiktligt slängts bland annat avfall. Porslinet har kommit från Kina och kallas Ostindiskt porslin.  Porslin från Kina importerades under 1600-tal - 1800-tal främst via det holländska Ostindiska kompaniet. År 1731 grundas det Svenska Ostindiska Kompaniet i Göteborg och förekomsten av ostindiskt porslin i Sverige ökar i och med det. Det har inte bara varit vanligt bland högre stånden och de välbärgade utan de olika undersökningarna inom Jönköpings östra delar visar att föremålen är spridda inom de flesta områden. Bland annat kan orsaken ses i att alla som var ombord på dessa Ostindiefarare fick ut delar av sin lön i porslin och på så sätt spreds det snabbt.

Porslin av sorterna blåvitt och Imari.

Mönstren och färgerna har olika namn, den vanligaste är Blåvit, som om den har en brun utsida kallas Bavaria. Utöver de två nämnda sorterna tillverkades porslin med så kallad Imaridekor i stora mängder i Kina under 1700-tal för den Europeiska marknaden. Imaridekoren bestod av blå dekor under glasyren och roströd och gulddekor över glasyren. Under slutet av 1700-talet och 1800-talet tillverkas ett flertal sorter med emaljfärger över glasyren, den vanligaste varianten har en röd dekor, sorten kallas ”Famille rose” efter dekorens färg, men även grön och lila förekommer.

Porslin med Famille Rose dekor.

Kineserna tillverkade porslin i olika mönster för olika kulturer både i Europa och i Orienten, så att alla skulle få den mönsterform man gillade. Ibland har mönster som producerats för en annan marknad hamnat på ”fel” ställe som de små bitarna som har ett Orientaliskt exklusivt mönster avsett för Persien, som hittades i Kvarteret Apeln för några år sedan. Detta mycket exklusiva gods har tidigare endast påträffats på Svenska Ostindiska Kompaniets gård i Göteborg och i Stockholms slotts samlingar.

Porslin med blåvittdekor och den ovanligare typen av orientaliskt mönster i mörkblått.

Porslinet består främst av fat och skålar i mindre storlek. Tallrikar har hittats, lock för små burkar samt ovanligare, och troligen exklusivare föremål, så som ljusstaken på bilden. Rika familjer kunde beställa egna serviser med familjevapen och monogram.


En ljusstake med blåvitt mönster.

Liknande mönster på vitt porslin med blått mönster är fortfarande mycket populärt.

Susanne Haltiner Nordström

tisdag 14 januari 2014

Triangulering

En av de viktigaste metoderna vid kartering har historiskt sett varit triangulering. Triangulering går till så att man bygger upp ett nät av trianglar genom att markera fasta punkter i terrängen. Man mäter sedan vinklarna mellan punkterna och några baslinjer mellan punkterna. Genom trigonometriska beräkningar kan man sedan räkna ut punkternas positioner och sätta ut dem på en karta.

En av de första trianguleringarna utfördes av Tycho Brahe på 1570-talet. År 1758 inleddes en triangulering längs svenska kusten för framställning av sjökort. Med början 1815 genomfördes en första rikstriangulering. År 1816 påbörjade astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve en triangulering för att mäta upp meridianen 25° Ö från kusten i Nord-Norge till Svarta Havet. Det var det första försöket att mäta upp en meridianbåge. Mätningarna avslutades 1855 och 34 av de 265 mätpunkterna är idag ett världsarv.

Vid framställning av geometriska kartor fäste man till en början inte så stort avseende vid var på jordklotet man befann sig. Uppgiften var att kartera en gård eller kanske en socken och syftet var att fastställa äganderätt och att ge ett underlag för ekonomisk värdering. De tidigaste mätningarna resulterade inte i några kartor utan i utstakningar på marken och i beskrivningar av tomternas storlek och läge. Ett av de viktigaste redskapen för lantmätaren sedan 1600-talet och in på början av 1900-talet har varit mätbordet. Det placerades över en uppställningspunkt, horisonterades och orienterades mot norr. Man syftade in en detaljpunkt med en diopterlinjal, från slutet av 1700-talet försedd med tub, och ritsade ut riktningen på mätbladet. Samma punkt syftades in från en annan uppställningspunkt och där ritsarna skar varandra hade man punktens läge på mätbladet. Avståndet mellan uppställningspunkterna mättes med mätkedja, från slutet av 1800-talet med mätband eller distanstub. Man kunde också mäta längden från uppställningsplatsen till detaljpunkten och sätta ut punkten med hjälp av linjalens skala.

Även i dag är vinkelmätningen central vid kartering med totalstatiion. Men eftersom totalstationen samtidigt sköter längdmätning och beräkningar behöver man inte tänka så mycket på det.

fredag 10 januari 2014

Är skräp alltid en sopa? Del 2


En vanlig fyndkategori som påträffas vid stadsgrävningar på öster i Jönköping är kakel från kakelugnar. Kakelugnsmakare, eller pottmakare som de också kallades, finns dokumenterade från bland annat Stockholm och Vadstena i början av 1500-talet. Under 1700-talet blir Jönköping ett  centrum för lergodstillverkning och runt 1750 finns sex stycken krukmakarmästare med verkstäder och lärlingar. Den första krukmakaren som är känd är Per Pottmakare som omnämns första gången 1618.
I kvarteret Diplomaten, där arkiv- och parkeringshus nu ligger, har tre stycken krukmakare varit versamma mellan 1720 och 1817. De tre krukmakarna var Magnus Soph, Isak Sjöstrand och Peter Ekman. Intill Östra Torget (kvarteret Dromedaren) bodde krukmakarsläkten Banck, med tre generationer krukmakare/kakelugnsmakare under perioden 1740–1824.



Pressform till ett figurkakel med mönster av en Faunfigur. Hittat i kvarteret Dromedaren.
 
Vid mitten av 1700-talet fick kakelugnen ett uppsving i Sverige med introduktionen av ny konstruktion med rökgångar, där värmen utnyttjades bättre.
Den vanligaste typen av kakelugn som tillverkades inom kvarteret Diplomaten var enfärgade grönglaserade och gula kakelugnar samt sådana dekorerade med rombnät eller marmorering på vit/beige grund. Grundformen har varit densamma såväl för modeller med raka sidor som för runda. Några har haft hörnbalustrer och plastiska vågband. Ett formfragment signerat JS (Isak Sjöstrand) 1750 kan ha varit använt till att formge just en sådan baluster. En vacker pressform för en faunfigur hittades vid Östra torget som troligen har varit en del av ett av mönsterkrön.

Pressform för framställning av balusterben. Del av Isak Sjöstrands mästarprov. Signerat IS 1750.
De vit/beige glaserade ugnarna har haft en annorlunda profil och dekor i form av den åttauddiga stjärnan. Här har både kaklet och stjärnan haft två olika färger i en så kallad blockkombination, där färgen på stjärnan på ena sidan sammanfaller med bottenfärgen på den andra halvan av kaklet.
 
 
Kakelplattor dekorerade med stjärnor i två färger från krukmakarna Bancks verkstad.

Verkstäderna har tillverkat kakelugnar, men i Diplomaten, dvs nuvarande arkivhuset, har man gjort det i större skala. Det finns även bevarade stående kakelugnar i herrgårdar i Jönköpingstrakten, till exempel Gunillaberg i Bottnaryd, som troligen tillverkats i Diplomatenverkstaden.
 
 

Två kakelugnar i Gunillabergs herrgård i Bottnaryd. Båda ugnstyperna framställdes i kvarteret Diplomaten under senare delen av 1700-talet.
 
Krukmakarnas levnadssituation var inte alltid lätt. De förekommer ofta i domstolshandlingar då de hamnade i slagsmål och dispyter. De blev aggressiva och hade humörsvängningar vilket berodde på den dagliga användningen av bly. I äldre handlingar står ofta om krukmakare som lider av frossa och är sjukliga. Hanteringen av bly var mycket farlig och blyförgiftningen visade sig i förlamning och nedsatt rörelseförmåga i händer och fötter. Det centrala nervsystemet påverkades med sinnesförändringar, svårighet att sova, kramp, avmagring och blodbrist. Många av hantverkarna fick blykolik vilket gav svåra smärtor i buken och inre organ påverkades. I dessa familjer fanns många fler rörelsehindrade och förståndshandikappade än i övriga familjer. Särskilt var det barn och ungdomar som drabbades, även om de inte alltid var inblandade i själva produktionen av keramiken. Så alla dessa vackra kärl och kakelplattor kostade hantverkarna och deras familjer hälsan utan att man visste om hur farlig hanteringen var.
De påträffade kakelplattorna kommer mestadels från själva krukmakartomten där de misslyckade bitarna slängdes på platsen eller när kakelugnen i husen gick sönder/blev omodern och delarna kastades ut.
Susanne Nordström



 


 

tisdag 7 januari 2014

Gränsmärken

När man går i skogen stöter man ibland på en upprest sten. Kanske är det en fyrkant inhuggen i den ena sidan. Då är det ett gränsmärke man har råkat på. Gränsmärken blev viktiga i samband med skiftesförrättningarna på 1800-talet. En del gränsmärken är äldre än så. Viktigare gränser kan markeras med större gränsmarkeringar. Ibland har man byggt femstenarör, med en sten i mitten och fyra runt om. Idag markeras gränser oftast med järnrör som ger en mer distinkt markering. Om gränsmärket fortfarande fungerar som gränsmärke får det inte flyttas eller förstöras. Det är gränsmärket som avgör var gränsen går, inte en linje på en karta. Några gånger står gränsmärket kvar som ett minne efter en sedan länge försvunnen gräns. Då räknas det som en fast fornlämning och får inte heller förstöras.

Gränsmärke i befintlig gräns, Tranås soclen.
Detta är första delen i en liten bloggserie med temat kartering.



torsdag 2 januari 2014

Är skräp alltid en sopa?

Allt som arkeologerna hittar är inte unikt och värdefullt. Speciellt som stadsarkeolog hittar man många föremål av samma sort. Det kan handla om stora mängder fynd såsom keramikskärvor, kritpipor, porslin, skor och diverse föremål tillverkade av olika metaller. Allt detta är i stor utsträckning kastade som sopor. Mycket har hamnat mellan husen, nedtrampat på gårdsplanen och mellan golvplankorna inne i husen, men till största delen har man återanvänt sitt skräp. Vid etableringen av 1600-talsstaden på den östra sidan kanalen, behövdes stora mängder material som skulle fylla upp timmerkistor i strandkanten till både Vättern och Munksjön. Detta för att skapa ny mark för tomtägarna att bo på.

Keramikskärvor som den här bloggen handlar om, utgör den klart största fyndkategorin vid undersökningar inom Jönköpings stad. Då handlar det i de flesta fall om lokaltillverkade krukor och fat i en rödbränd lera, med glasyr på insidan och/eller utsidan för att göra kärlen vattentäta. Det handlar om många hundratals kilo som vi hittat. Vi har undersökt resterna efter fyra krukmakarverkstäder som varit i bruk från början av 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

Trefotsgryta med tre ben och kraftigt handtag. 
 
 
 
 
Skärvorna har färger och glasyrer kvar och många ser nästan nya ut. De flesta kärlen är naturligtvis trasiga men det förekommer även hela krukor och fat. Under början av 1700-talet var trefotsgrytor med kraftiga handtag mycket vanliga. De har använts till att laga mat i. Man åt ur gemensamma stora fat, som ibland har försetts med ett årtal. Sedan försvann bruket med gemensamt fat och man fick tallrikar och mindre skålar istället. Vanliga mönster var blad, blommor, prickar och ränder. Men även människor och djur förekommer ibland. Mönstret kan även ha ristats eller stämplats in i kärlet och sedan täckts av en glasyr. Färgerna man använde var vanligtvis gult, grönt, rött och brunt.

 

Ett daterat större fat med årtalet 1786 i botten
Sopor och skräp kan alltså vara viktiga ledtrådar till vardagslivet under 1700-talet. Man har sluppit frakta ut soporna ur staden utan istället återanvänt föremål som var trasiga, genom att kasta ner dem i fyllnadsmassorna, och på så sätt, hjälpt till att skapa den nya staden.

        Mindre skål med årtalet 1689 i botten
 
     Skål med en målad fågel på.       
 
Susanne Nordström