torsdag 31 oktober 2013

Farstorp - en arkeologisk översikt


Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.


Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper
De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov

När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.

Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.
Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.


Stenkista som påträffades i ett röjningsröse


Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.

När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.
Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.
Håkan Hylén, arkeolog

fredag 25 oktober 2013

Perforerad keramik


Keramik med små hål i, vad bör vi kalla dem, vad har de använts till?

I två undersökta rösen i Farstorp har det hittats keramik, från järnåldern, med små hål i, detta har vi berättat om tidigare. Vanligen kallas dessa för silkärl, utifrån tanken att de föremål de en gång var kan ha fungerat som silar vid t.ex. ost-tillverkning.

Ett bättre namn på dessa föremål är dock perforerade kärl, då det inte går att belägga att funktionen för dem varit som silar. Utifrån de analyser som hittills gjorts, av organiska rester (lipider) från liknande kärl, går det inte heller att bevisa att kärlens användning varit till ost eller andra mjölkprodukter. Istället visar fynd från Östergötland att smidesmiljön är den vanligaste fyndkontexten för perforerade kärl från järnåldern. Kärlen är oftast cylindrar – d.v.s. utan botten. De kan ha använts som små flyttbara härdar eller för att hålla liv i smideshärdens glöd över natten. Andra perforerade cylindrar har hittats i anläggningar på gravplatser (inte i själva gravarna) och i ett fall, där det gjorts analys, visar det sig att man har eldat upp färskt spannmål i cylindern som någon form av offerhandling (fynd från ett gravfält strax utanför Linköping).

De perforerade kärlen är ofta cylindrar, alltså utan botten. Skiss av Ole Stilborg, Stilborg Keramikanalys
I Farstorp är de perforerade keramikbitarna hittade i två rösen, i ett röjningsröse, troligen medeltida och i en trolig stensättning, en grav från äldre järnålder. Fyndkontexterna är intressanta och stämmer vid första anblick kanske inte helt med ovanstående resonemang. Men till fyndet i det medeltida röjningsröset kan vi lägga spåren efter ett hus från äldre järnålder vilket påträffades knappt 10 meter från röset. Troligen har odlingen, under århundradena efter att järnåldersgården övergavs, spridit ut hushållets skräp och rester. Kanske är de perforerade keramikbitarna i detta fall en hint om att smide förkommit på gården? För fyndet i den troliga stensättningen kan de perforerade keramikbitarna möjligen stärka tolkningen av röset som en grav.

Ole Stilborg, Stilborg Keramikanalys
Moa Lorentzon, Jönköpings läns museum
Litteratur:
Räf, E. 2008. Varifrån kom järnet? Fakta 8
Stilborg, O. Arkeologi i Östergötland. Nr. 2

söndag 20 oktober 2013

Farstorp - en spännande plats

Bland ljusbågar, blixtar och tre stukade arkeologfötter

Nu har sista röjningsröset grävts ut i Farstorp och vi arkeologer har åkt hem. Efter drygt 4 månader är fältarbetet till sist avslutat. Med in till kontoret har vi tagit våra minnesanteckningar, dokumentationer av olika slag, fynd, foton, karteringar och inmätningar. För att inte tala om alla de lådor med jordprover som var så många att det krävdes en hel lastbil! Projektet fortsätter nu inomhus då alla iakttagelser och analysresultat ska sammanställas till en rapport som ska beskriva vad som skett i Farstorp genom årtusendena.

Kraftledningstorn mitt i undersökningsytan. Foto: Håkan Hylén

När vi i början av juni satte spaden i jorden visste vi redan att Farstorp var en spännande plats. Men vi kunde inte föreställa oss hur farlig arbetsmiljön skulle visa sig vara. Intill undersökningsytan uppför Svenska Kraftnät ett ställverk som ska förstärka stamnätet i hela södra Sverige. Dessutom har en omriktarstation byggts, som ska omvandla likström till växelström. Större delen av den yta som vi har undersökt arkeologiskt låg inom den kraftledningsgata som sträcker sig fram till ställverket.

En av många varningsskyltar. Foto: Håkan Hylén

Det visade sig att arbetet under och alldeles intill en kraftledning ställde stora krav på säkerhetsrutiner och försiktighetsåtgärder. Samtliga arkeologer och grävmaskinister som skulle vistas i närområdet till kraftledningsgatan var tvungna att genomgå en säkerhetsutbildning. För att undvika strömöverföring eller så kallade ljusbågar måste grävmaskinerna var utrustade med säkerhetsspärrar som förhindrade att grävskopans arm kunde skjuta i höjden. Säkerhetsavståndet sattes till 6 meter från högspänningsledningen. Att säkerhetsavståndet även medförde problem för den planerade helikopterfotograferingen av ytan behöver jag nog inte tillägga. För att förhindra eventuella tillbud krävdes enligt arbetsmiljöföreskrifterna dessutom att en elsäkerhetsansvarig person närvarade och följde arbetet kontinuerligt under hela undersökningen.


En av de elsäkerhetsansvariga personerna, Peter Jonsson. Foto: Håkan Hylén

Fältarbetet har genomförts under den gångna sommaren, den period på året som medför tvära omställningar i vädret mellan hög- och lågtryck. På en annan plats hade det inte medfört några större problem om åskan dragit fram. Men vid Farstorp kunde vi inte vistas nära de kraftledningsstolpar eller tillhörande stag som fanns inom undersökningsytan om åskan var på intågande. Då fick vi gå och sätta oss i bilarna.


När åskan drog fram, gick vi och satte oss i bilarna. Foto: Håkan Hylén

Då undersökningsytan till största delen låg inom kraftledningsgatan innebar det arkeologiska fältarbetet att vi som arkeologer skulle utsättas för elektromagnetiska fält. Som underlag till en riskanalys gjordes uppmätning av de lågfrekventa magnetfälten i de områdena som utgrävningen skulle ske. Mätningarna genomfördes av Arbetsmiljöenheten vid Jönköpings läns landsting och resultatet visade att de högsta värdena fanns under en av kraftledningarna och öster om densamma. Värdena låg dock under de referensvärden som finns framtagna för allmänhet och yrkesverksamma. Men utifrån myndigheternas försiktighetsprincip så blev rekommendationen att man i möjligaste mån minimerade tiden direkt under den östra ledningen, och närmast öster om denna.

Så nog var Farstorp en på alla sätt ”spännande” plats som vi undersökte. Men tack vare alla säkerhetsrutiner och försiktighetsåtgärder har skadorna begränsats till endast tre stukade arkeologfötter.

Håkan Hylén


fredag 18 oktober 2013

Belägringens spår

 
Lopata - en medeltidsborg i Böhmens skogar
Den stora behållningen med ämneskonferenser som EAA 2013 i tjeckiska Plzen (se bloggen den 25 september) blir ofta exkursionerna. Då får man tillfälle att diskutera och knyta kontakter med andra deltagare på ett lite mer avspänt och informellt sätt. Gärna då när man tillsammans ställs inför ett objekt man kan associera till utifrån olika erfarenheter. Eller kanske något som är så fantasieggande att deltagarna gemensamt tappar hakan...
 
Söndagen den 8 september följde jag med på en vandring längs The Franc Trail. Det är en kulturhistorisk led genom skogar i västra Böhmen, upplagd för att visa fram några av alla de fornlämningar som undersöktes av Frantisek Xavier Franc. Han var en föregångare inom den lokala arkeologin; en självlärd arkeolog som under mitten och senare delen av 1800-talet lade grunden för kunskapen om regionens förhistoria och medeltid. En av de platser som han arbetade med var borgruinen Lopata.
 
Fästningen på sin klippa omkring 1430
Egentligen var det inget speciellt med borgen som sådan. Lopata var ett medelstort fäste; en palatsbyggnad och två torn högt upp på en klippa, samt en ganska stor förborg. Hela anläggningen förstördes i grunden när den intagits efter en flera månader lång belägring vintern 1430-1431. Striden om Lopata ingick i det förvirrande skede av inbördeskrig som kallas husitkrigen.
 
Konflikten var en långvarig kraftmätning mellan kejserliga trupper och anhängarna till reformatorn Jan Hus. Efter hans död på bålet år 1415 utbröt en bred folkresning som kom att vara till 1436. Husiterna ville förändra nattvarden, hålla predikan på folkspråket och avskaffa prästerskapets världsliga makt. De mest radikala grupperna, taboriterna, förkastade allt som inte stämde med Kristi lag enligt Bibeln. Här ser man för första gången lekmännen som träder fram som en självständigt agerande kraft inom den religiösa sfären. Sprängkraften i budskapet var enorm. Den katolska kyrkan och de kejserliga reagerade med att sända ut korståg mot husiterna, men led flera fruktansvärda nederlag. Efter segern vid Domazlice 1431 övergick man till förhandlingar mellan katolska kyrkan och de mer moderata grupperna inom husitrörelsen. Den tjeckiska kyrkan tillerkändes en särställning som bestod ända fram till 1500-talets lutheranska reformation. Emellertid vägrade taboriterna att ge upp kampen, vilket ledde till deras undergång i slaget vid Lipany 1434.

Lopata - den centrala borgklippan med en sentida gångbro
I detta politiska och militära kaos förstördes borgen Lopata. En styrka på uppskattningsvis 6-800 man belägrade klippfästet som besköts kontinuerligt. Men till sist var det bristen på förråd som fällde utslaget. Garnisonen gjorde ett desperat utbrytningsförsök när slottet eldhärjades. Från de skriftliga källorna vet man att omkring 40 knektar från Lopata infångades. Förmodligen utgjorde de merparten av slottets besättning.

De oansenliga resterna efter den runda barfreden - Lopatas kärntorn
Förstörandet av borgen genomfördes med största möjliga grundlighet efter att den intagits. Idag återstår väldigt lite av murar och andra synliga lämningar. Det finns sannerligen åtskilliga långt mer imponerande borgruiner runt om i Böhmen. I det här avseendet påminner Lopata mycket om de medeltida fästen man får leta sig fram till runt om i Småland. Några hus- och torngrunder som delvis täcks av rasmassor, jordvallar vid förborgen och med tiden ganska igenfyllda vallgravar på strategiska ställen. De flesta av oss har nog sett liknande anläggningar på hemmaplan. Nej, det är inte den ordinära borglämningen i sig som fascinerar. För runt om i skogen döljs andra, mycket mer oväntade spår efter vad som tilldrog sig på platsen för 584 år sedan...

Belägringens spår. Skyttegravar - fullt synliga efter snart sex sekel!
För visserligen är ruinen av slottet Lopata noga ödelagd, men segrarnas spår finns kvar i lövskogen kring borgklippan. Murarna bröts noggrant ner, men vem brydde sig med att fylla igen alla skyttegravar och andra belägringsverk? De hade ju fyllt sin funktion i och med att borgen intagits och raserats. Ett fientligt fäste var förstört och platsen hade inte längre någon strategisk betydelse. Soldathopen drog vidare på våren 1431 mot andra strider och nya slott att belägra.

En löpgrav med skyddande jordvall på sidan mot borgen
Löpgravarna är fortfarande fullt synliga inne i blandskogen. Trots de sekler som förflutit sedan belägringen har de inte fyllts igen och suddats ut. De magra markerna runt Lopata har främst fungerat som beten innan skogen tilläts växa upp. Bortom den markanta klippan i nordöst finns koncentrationer av flacka, men tydliga gropar. Det är platsen för belägrarnas vinterläger där svackorna markerar de grophusliknande hyddor soldaterna uppehöll sig i när de inte deltog i striderna. För under en belägring handlade mycket om att vänta. Vem skulle först drabbas av sjukdomar, brist på mat, foder och ammunition? Belägrarna eller den belägrade? För det var på inget vis självklart att de som omringat ett fäste också förmådde att inta det.
 
Flyttblock med inhuggna lägen för belägrarnas kanoner
Här och där i sluttningarna nedanför borgklippan ligger stora stenblock som lossnat och rasat ner. Vid belägringen 1430-1431 har anfallarna utnyttjat många av dem som naturliga skydd. Löpgravarna ledde ofta fram till större block, till platser där soldaterna kunnat räta lite på sig och känna sig relativt trygga. Men i flera av stenblocken har också märkliga rännor huggits in på skrå; skåror med lutning uppåt borgen. Rännorna tolkas som lägen för bombarder, tidiga kanoner som lobbat iväg stenklot mot fästningsmurarna. Det är en märklig känsla att stå vid dessa fasta lavetter, på samma plats som senmedeltida "bysseskyttar" som de kallades på våra breddgrader. Kanonjärer med ett annat ord.
 
Analys av beskjutningen - skottlinjer från försvarare och belägrare
I samband med att vandringsleden "Franc's Trail" upprättades togs nya, illustrativa skyltar fram till de fornlämningar som leden passerar. Tyvärr visade det sig att all text var på tjeckiska, men bildmaterialet är utmärkt. Nedanför borgklippan, vid en av belägrarnas kanonställningar, visade man t.ex. de olika skottlinjer man räknat fram. Hur långt hade stenen från den stora slunga som funnits uppe i borgen nått? Och var träffades fästningsmurarma av kanonskotten? Var kunde man gå säker respektive var blev man beskjuten? När man idag börjar tänka i dom banorna växer förståelsen fram; man inser vilket sjudande helvete denna så fridfulla plats en gång varit. Lopatas undergång må ha blivit till en obetydlig fotnot i historien om husitkrigen, men de som deltog och överlevde mindes säkert platsen med fasa för resten av sina liv! 
 
Lärdomen man tar med sig hem från Böhmens skogar är att man måste betrakta lämningarna efter vårt eget konfliktfyllda förflutna lite annorlunda. Borgruinerna ligger där dom ligger, vare sig det handlar om lättbegripliga fästningsmurar eller oansenliga vallar och jordkullar. Men vad döljer sig i omgivningarna? På hur många platser kan man hitta bevarade belägringsverk som de vid Lopata? Det finns ju registrerade svenska exempel på skansar och vallsystem från belägringar, men gissningsvis är mycket kvar att upptäcka. Det handlar om svårfångade strukturer som skall lokaliseras. Vi letar efter gravar och vallar som hastigt slängts upp, efter enkla fältbefästningar som byggts i ett speciellt syfte för att sedan överges. Och de i Sveriges skogsbygder så populära bråtarna, effektiva hinder i form av fällda träd, har förstås för alltid försvunnit. Flygburen laserskanning (LIDAR) är en metod man kan ta till hjälp. Så har vi till exempel funnit fram till vad som kan vara grunden till det blockhus som spärrade vägen för danskarna vid Getaryggen sent i oktober 1567. Man måste pröva nya metoder och leta efter nya sorters lämningar för att nå resultat; en på alla vis spännande utmaning! 

onsdag 16 oktober 2013

Övrarp i Norra Sandsjö och spåren av det nära förflutna


En förmiddag i Övrarp
Bengt Gunnarsson har en imponerande titel: sparbanksfastighetstillsyningsman. Han ansvarar för och guidar besökande i Sparbanksmuseet i Vrigstad. Hans bror, Sven-Erik Gunnarsson titulerar sig kort och gott: pensionär. Bröderna är uppvuxna i byn Övrarp i Norra Sandsjö socken. Tanka sig, säger Bengt, Jag var yngst, föddes -44, men mellan 1938 och 1944 föddes nio barn i byn, fem gossar och fyra flickor. –Som barnen i Bullerbyn, föreslår jag, och visst: Bengt och Sven-Erik håller med. ”Sen gick det fyrtio år innan det föddes några nya barn i byn.” Det är glädjande nog en inflyttning som skett till den lilla byn av yngre familjer. Alla barnen i Bullerbyn hade föresten en återträff i Övrarp förra året. Samtliga levde fortfarande och jag ser bildbevisen i Ing-Britt Gunnarssons fotoalbum. Ing-Britt är Sven-Eriks fru och hon bjuder på kaffe och hembakat innan bröderna Gunnarsson och jag ska bege oss ut i skogen och titta på spåren i landskapet av den nära förflutna historien. Men det kan ju vänta lite till för det finns så mycket att fråga om och många funderingar man kan göra sig som räcker till både påtår, tretår och trugetår.

Övrarp nämns första gången 1528 och gården ingick i Eksjö Hovgårds godsmassa under 1500- och 1600-talet. På en karta från 1727 anges hemmanet Övrarp som ¾ mantal frälse och gårdstomten är belägen intill en utritad källa vid Källabacken. Öster om gården finns soldattorpet Båckarydet. På storskifteskartan från 1818 är gårdstomten i samma läge men hemmanet har utvecklats till en by med två gårdsbruk, vardera på ½ mantal, vilket indikerar att ¾-delshemmannet från 1727 förmedlats uppåt. Vid storskiftet regleras också bytomten som brukligt var i Jönköpings län. Medan resten av byn storskiftades, solskiftades själva tomten.  


Övrarp 1818 och 1864. Vid storskiftet reglerades bytomten som då bestod av två gårdsbruk. Vid laga skiftet fytrio år senare fanns inga byggnader kvar på den gamla bytomten.
Det vanliga mönstret är att någon eller ett par av gårdsbruken stannar kvar på den gamla bytomten vid laga skiftet. Så är dock inte fallet i Övrarp, utan hela byn, som vid laga skiftet 1864 var delad i tre delar, två åttondelar och en trefjärdedel i söder som dessutom har brutit sig ut genom hemmansklyvning och vars ägor karteras först tjugo år senare, flyttar ifrån den gamla bytomten till helt nya lägen.  När vi är ute och går på den gamla bytomten är det absolut ingenting, förutom en terrassering med stenskodd kant där en av ladugårdarna bör ha stått, som skvallrar om att här tidigare funnits bebyggelse.

Som en gotländsk kämpgrav ligger grunden efter den gamla ladugården som flyttades hit vid laga skiftet 1864. Bara några årtionden därefter var husen här borta och området användes som fårbete. Vegetationen bestod av låga aspsnår. Nu tar barrskogen över. Bengt visar. Foto: Ådel V. Franzén
 
 Vi går upp i skogsdungen bakom bostadshuset som flyttades en bit norrut vid laga skiftet. Här, uppe på ett krön i sandmarken finns flera husgrunder. Samtliga efter byggnader som sattes upp här i samband med gårdsflytten vid laga skiftet. Hur länge fick de stå kvar? Inte fram till 1950-talet iallefall då den första ekonomiska kartan upprättades. I dag är det bara grunderna kvar, och den efter ladan ser ut som en gotländsk kämpgrav med sin utrasade stensatta sockel.  Vi går vidare för Sven-Erik och Bengt vill visa mig tjärrännorna. Två parallella rännor löper nerför en sandkulle och en stensatt grop i kullens andra ände har haft att göra med linframställning säger Sven-Erik. Vi funderar lite på vilken funktion den har haft. Det är troligen ingen rötningsgrop, men kan det ha varit där man eldade under bastan där linet fick torka?  Här gick fåren och betade berättar de, och tallarna och granarna fanns inte, bara aspdungar. Överhuvudtaget tar sig granen dåligt på den sanddominerade jorden – tallen mår bättre –  och avkastningen har alltid varit ganska skral. Tänka sig, man dikade ut mossen, ett omfattande arbete. Sen fick man en havreskörd. Det var allt. Här och var ser vi de gamla gärdesgränserna i form av en liten bit raserad smålandsgärdsgård. Men det finns nya trähägnader också. Sven-Erik har lagt ner ett gediget arbete på att ersätta alla taggtrådsstängsel med smålandsgärdsgård och flera hundra meter gärdsgård ger landskapet en prägel av liv. Som om det fortfarande fanns inägor och utmark, gränser mellan beteshage och skog, odling och slåttermark.
Bengt och Sven-Erik Gunnarssson vid den stensatta gropen i sandkullens sluttning. Den skall ha haft med linberedning  att göra. Foto: Ådel V. Franzén
 
 
Sen tar vi en sväng upp till Samuelstorp eller Sammelstorp som det kallades i folkmun. Bengt berättar om torpets invånare vid olika tider. Om kvinnan som bodde här kring 1800-talets mitt och som blev påkommen med stöld, blev fängslad och fick föda en son på häktet i Jönköping.
Sven-Erik gör skyltar. Gör en till tjärrännorna föreslår jag, och även gravfältet kan få sin skylt. Skyltarna är ett sätt att förstå spåren i landskapet. Foto: Ådel V. Franzén.
Det är så mycket i den nära historien. ”Skriv ner” föreslår jag. Skriv ner vad spåren i landskapet betyder och rita ut på en karta. Skriv om tjärbränning, linframställning, vilka torparna var och hur livet fungerade på en gård nån gång under det nära förflutna. För annars kommer vi aldrig att förstå spåren i skogen. Vi kommer inte att kunna sätta dem in i rätt sammanhang. Och så kan vi hoppas på nya inventeringar som ”Skog och Historia” där syftet varit just att sätta fokus på de lämningar som jag som inventerare i början på 1990-talet gick förbi. Sen, på vägen tillbaka till gården, passerar vi över de spår vi har lärt oss att förstå och tolka: gravfältet och bronsåldersröset. Men det är en annan historia.   
Grinden in till det sedan länge frånflyttade torpet Sammelstorp eller Samuelstorp har bröderna snickrat. Där torpet stod står i dag en ombyggd manskapsbod. Den markerar platsen och ger en påminnelse om att människor bott, röjt, odlat och arbetat på platsen. Foto: Ådel V. Franzen.  

tisdag 15 oktober 2013

De agrara lämningarna, inte bara sten


Mera sten…mera sten…såklart. Att vi så idogt nämner all sten vi har här i Farstorp är kanske inte så konstigt, trakten ligger på en moränås mitt på Sydsvenska höglandet. Vad man däremot kan tycka är mycket imponerande är hur de människor som bröt ny mark här en gång fick kämpa och slita. Vi kan idag sucka och ibland beklaga oss över hur jobbigt det är att flytta på alla dessa ton och åter ton av sten som vi dagligen gör i vårt arbete. Men då måste man återigen skänka en tanke till de människor som levde här utan vare sig moderna maskiner eller skor med stålhättor, som för hand bar all sten och la i röjningsrösen, som vi idag plockar bort till stor del med hjälp av grävmaskin.

Sten, sten och mer sten...
Nu har vi jobbat de allra sista dagarna i Farstorp, hösten har kommit på allvar och de sista timmarna lades främst på att samla ihop och ordna vår fältdokumentation. Denna ska vi ha med oss in från fält för att bearbeta och tolka. De prover vi vill analysera ska väljs ut för att sedan skickas till olika laboratorier. 

Arbetet med de agrara lämningarna har inneburit avbaning av större ytor och sedan undersökning av utvalda röjningsrösen med intilliggande odlingsjordar. Vi har också använt oss av en metod som innebär att vi mäter in, förutom röjningsrösena, även alla stenar och block inom de avbanade ytorna. Inmätning har gjort att vi kunnat titta på ytorna i fågelperspektiv och därmed lättare kunnat se strukturer som vi annars inte upptäcker. Vi har också fått området både lodfotograferat och flygfotograferat, vilket tillsammans bidrar till vår tolkning av området.

Mats fotograferar rösen och avbanade ytor i fågelperspektiv.
Vi har inom de avbanade områdena konstaterat att olika ytor skiljer ut sig. Vi har sett vissa ytor där röjningsrösena är små och ligger tätt och andra ytor där rösena är större och ligger glesare. Ytorna med de små tättliggande rösen verkar mindre röjda, än ytorna där de större rösena dominerar. Det kan vara en indikation på att vissa ytor har odlats mer intensivt än andra, de är därmed mer välröjda. Det kan också innebära att området expanderat över tid, alltså att man brukat jorden under lång tid. Svaret på det kommer vi förhoppningsvis att få när dateringarna så småningom är klara.
I de avbanade ytorna framträder röjda områden (i förgrunden) och ej röjda områden (i bakgrunden).
Det har tagits prover både i röjningsrösena och i odlingsjorden intill. Kol har samlats in för datering, markpollen för att se hur landskapet såg ut när marken brukades och på vissa delar har vi också tagit makroprover som kan visa vad som en gång odlats i området. Det kommer att vara till stor hjälp när tolkningen av den fossila åkern ska ta sin början. En första tolkning gör vi så klart i fält, men det slutliga svaret får vi förhoppningsvis när analysen av alla prover är klar.
 
Ett snittat (delat) röjningsröse. Prover har tagits från de olika lager som iakttagits och dokumenterats.

Vi ser med spänning fram emot vad arbetet med de agrara lämningarna kommer att ge oss för svar. Det är stimulerande och intressant att följa spåren av de människor som en gång i tiden brukade marken och levde i trakter som idag utgörs av skogar som vi ser som riktiga ”tassemarker”.
 

Så här ser röjningsrösena ut innan de torvats av och rensats fram.
Britt Ajneborn

tisdag 8 oktober 2013

En grav, med stor sannolikhet en grav!


Nu börjar fältdelen av det arkeologiska arbetet i Farstorp gå mot sitt slut. På fredag jobbar vi sista dagen här ute. Innan dess vill vi dela med oss av bilder av undersökning, borttagande och dokumentation av vad vi tror är/var en grav, en rund stensättning, från äldre järnålder.

Redan innan slutundersökningen här ute hade börjat och innan all vegetation tagits bort, skiljde detta röse ut sig från de övriga röjningsrösena i området. Det var något större, endast svagt välvt, de stenar som byggde upp det var alla av nästan samma storlek och runt kanten låg något större stenar. Röset låg dessutom på områdets högsta punkt. Allt sammantaget talade mycket för att detta kunde vara en grav.

När röset nu skulle undersökas torvades det och området runt det av och röset rensades ordentligt från vegetation så det översta lagret sten framträdde tydligt.
Översta lagret sten är framrensat.

Efter fotodokumentation och inmätning togs det översta lagret sten bort, bitvis med hjälp av maskin.
Efter det har dokumenterats plockas översta lagret sten bort.

Översta lagret är borttaget och ett mittenlager har rensats fram.
Nästa lager, mittenlagret, dokumenterades på samma sätt som det innan och togs sedan bort men nu nästan helt för hand. I detta lager hittades ett ca 5 cm långt metallföremål, kanske ena delen av en pincett.
I mittenlagret hittades vad som kanske är ena delen av en pincett.

När mittenlagret var borttaget framträdde det sista lagret, bottenlagret, som ytterligare en stenpackning.
Bottenlagret är framrensat och färdigt för att fotodokumenteras och mätas in.

Stenpackningen fotodokumenterades och mättes in, varpå denna också togs bort, med hjälp av maskin där stenarna var stora.
 
Den understa stenpackningen tas bort, bitvis med hjälp av maskin.
Under stenpackningen påträffades 3 små gropar med brända ben. Den osteologiska analysen av benen väntar vi på men kanske är groparna och deras innehåll den sista pusselbiten som tillsammans med rösets storlek, form, stenmaterial och läge i terrängen, faktiskt talar om för oss att detta är en grav.


Under den understa stenpackningen påträffades 3 små gropar med brända ben.



måndag 7 oktober 2013

Gunnebo - en gustaviansk dröm ...och en förebild?

 
Gunnebo - den terrasserade och imponerande entrén
I samband med konferensen "Paradise Regained. Tidigmoderna trädgårdar i fiktion och verklighet, i teori och praktik" fick jag möjlighet att i bästa tänkbara sällskap bese Gunnebo slott och dess återställda park strax utanför Mölndal. Vid guidningen vandrade en grupp där bland annat en stor del av landets främsta trädgårdshistoriker ingick, runt i de försommarprunkande parkanläggningar som omger John Halls sommarställe. Förresten skall vi kanske ta det försiktigt med just ordet "slott". För även om Gunnebo går tillbaka till medeltiden som sätesgård (Gunnobodher omtalas år 1397) är det vi ser idag en villa, ett sommarresidens uppfört för en visserligen mycket förmögen, men ofrälse köpman från Göteborg. Först från och med 1929 lanseras epitetet "Gunnebo slott" som ett led i den marknadsföring vilken dåvarande ägarinnan Hilda Sparre bedrev.
 
Murnischer med exotiska växter för gästerna att beundra
Gunnebo ritades av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Han hade nyss kommit hem från en bildnings- och inspirationsresa i Sydeuropa, där mötet med de representativa villor som italienaren Andrea Palladios formgivit under 1500-talet satt outplånliga spår. Carlberg skulle väl idag närmast ha benämnts som en totalentreprenör, eftersom han inte bara utformade huvudbyggnaden med dess 25 rum, kolonner och utvändiga trappor, utan också tjänstefolkets byggnad, orangeriet, drivhuset och eremitaget. Dessutom ritade han inredningen, allt ifrån möblemanget och villans kakelugnar ner till parkettgolvens mönster och de stora blomsterurnorna av gjutjärn. Men han nöjde sig inte med detta utan formgav även de terrasserade stilträdgårdarna mot norr och söder samt den anslutande engelska parken med sin friare disponering och mer naturliga former.
 
Bygget påbörjades år 1784, men var inflyttningsklart först tolv år senare. Färdigbyggt blev det precis lagom till sekelskiftet 1800. Strax därefter dog John Hall och egendomen övergick till hans son John d.y. som lyckades med konstycket att driva faderns verksamhet i konkurs inom loppet av fem år. Därmed inleddes en lång period av vanvård och förfall för herrgårdens räkning.

En italiensk villa i svenska omgivningar
Som vi kan se är Gunnebo och Rosenlund nästan på året jämngamla. Anläggningarna visar fram tidens stilideal på ett anslående sätt, samtidigt som de också utgör monument över sina båda byggherrar, köpmannen och juristen, vilka i så hög grad låtit sitt stora intresse för arkitektur och trädgårdskultur prägla gårdarna. Dessutom handlar det om en vision som inte blev bestående utan som inom få år började förfalla. Och vad som kanske idag är viktigast för en Jönköpingsbo - i Gunnebo slott ser vi vad man kan åstadkomma med en gustaviansk herrgård. Om viljan finns. Och om den finansiella sidan av saken kan lösas på ett godtagbart sätt. I det avseendet är det viktigt att komma ihåg att både Gunnebo och Rosenlund är så pass beskedliga till sin storlek. Det handlar i båda fallen om stora, gediget byggda villor som skall underhållas och värmas upp.

Gunnebo slott ger idag ett helgjutet intryck där visionen av ett svunnet 1700-tal är i det närmaste komplett. Byggnaden har återfått sin gråa färg efter att under lång tid ha varit gulmålad. Den eleganta trappanläggningen ut mot den södra stilträdgården var ursprungligen av trä, men revs på grund av rötskador redan på 1800-talet. Sedan 1960 är den återskapad i mer beständiga material. De nedbrunna flygelbyggnaderna har uppförts i enlighet med Carlbergs ritningar och det finns åter ett orangeri i parken, om än inte på ursprunglig plats.
 
Svenska alternativ - trä och bly istället för fasadsten och marmor
Även om Gunnebo slott byggdes som en konsekvent efterbildning av en italiensk-fransk villa har man anpassat detaljutförandet till svenska förhållanden. Sten ersattes av trä i stomme och fasad, bly utnyttjades i fasadreliefen och urnorna i trädgården tillverkades av gjutjärn istället för marmor. För visserligen kom John Hall att genom åren lägga ner enorma summor på sitt sommarställe, men någon måtta fick det ändå vara på utgifterna!
 
Den södra stilträdgården med dammen i fonden
Gunnebo såldes till Mölndals dåvarande stad av familjen Sparre 1949. Efter en första renovering kunde herrgården öppnas för allmänheten 1952. Den blev byggnadsminne elva år senare. Alltsedan egendomen övergick i kommunal regi har man försökt att lokalisera och om möjligt återköpa de inventarier som skingrats vid auktioner i samband med olika ägarskiften. Mellan 1996 och 2001 bedrevs ett  projekt kallat "Åter till 1700-talet" på Gunnebo. Totalkostnaden för restaurering av huvudbyggnaden, återuppförande av flyglar och andra hus plus ett stilenligt återskapande av trädgårdsanläggningarna slutade på 35 miljoner kronor. Till skillnad mot vårt Rosenlund där alla äldre avbildningar av herrgårdens ursprungliga utseende saknas, finns merparten av Carlbergs ritningar idag bevarade på Röhsska museet i Göteborg. Därför kunde återställandet av Gunnebo ske utifrån både originalplaner och för parkanläggningens del arkeologiska undersökningar.
 
Ett orangeri från 1860-talet rivs - och dess föregångare börjar synas på nytt
I ett hörn av den vidsträckta parken pågår ett nytt arkeologiskt forskningsprojekt. Resterna efter 1860-talets stora uppvärmda växthus avlägsnas. Under de kraftiga stenmurarna friläggs grunden till Gunnebos ursprungliga orangeri som revs redan under förfallsperioden i början av 1800-talet. Kollegorna från Göteborgs Universitet ägnar några försommarveckor åt lika delar råslit och varsam dokumentation. Målet är även här en korrekt rekonstruktion, ett återskapande av den byggnad där John Halls exklusiva växter vinterförvarades.
 
Den återskapade nyttoträdgården med en nyuppförd flygelbyggnad
Eftersom man på Gunnebo eftersträvar att återskapa hela miljön från herrgårdens storhetstid kring år 1800 har även nyttoväxterna fått ta plats. Trädgårdsland, gångar och drivbänkar producerar än en gång vad gården behöver. Men idag hamnar grönsakerna på restaurangens meny och en del av frukten utnyttjas till den sylt och marmelad som säljs i souvenirbutiken. Som för övrigt är något av det bästa jag sett i den vägen. Sortimentet är väl genomtänkt och knyter på ett fint sätt an till Gunnebos 1700-tal och de historiska trädgårdarna.
 
Ja, när man vandrar runt på Gunnebo lever och frodas verkligen det gustavianska eran runt omkring dig. Historien blir levande och fattbar. Det behövs ingen överdriven pedagogisk touch; hela anläggningen talar för sig själv och för den epok som skapat det lilla träslottet med dess överdådiga park. Är det möjligt att uppnå en liknande effekt på vårt eget Rosenlund? Kanske. Men det får framtiden utvisa!

onsdag 2 oktober 2013

Fina fynd, spår av förhistoriska gårdar

Mycket sten är det på vår undersökning i Farstorp, det har väl framgått! Och om man inte vill se tjusningen med det kan vi här erbjuda bilder på två lite ovanligare och väldigt fina fynd, båda såklart påträffade bland en massa sten i ett av de röjningsrösen vi undersökt.

Det första fyndet är bitar av ett så kallat silkärl av keramik. Det kan närmast beskrivas som ett förhistoriens durkslag och kan ha använts vid t.ex. osttillverkning.

 
Det andra är en liten, gul glaspärla, än så länge den enda pärla vi har hittat här i Farstorp.
 
 
Keramik och andra boplatsindikerande fynd har påträffats även i flera andra av de röjningsrösen som nu undersökts. Inte ens 10 meter från det röjningsröse där pärlan och silkärlsbitarna hittades, påträffades rester efter ytterligare ett hus, liknande det som har beskrivits i tidigare blogginlägg från Farstorp-grävningen och troligen också detta från äldre järnålder.
Det verkar alltså som det i området funnits flera gårdar från denna period. Har dessa legat här samtidigt? Eller är det en och samma gård som med kanske några decenniers mellanrum flyttat inom området? Som vanligt väntar vi med spänning på analyssvaren!

 

 

tisdag 1 oktober 2013

Borgarmilisens vapen - kvarglömda sen 30 åriga kriget!

 
Museet för Västra Böhmen - ett besöksmål i Plzen!
I ett mäktigt byggnadskomplex från slutet av 1800-talet finns Zapadoceské Muzeum, eller Westböhmisches Museum, ett av Tjeckiens större regionala museer. I samlingarna finns uppemot två miljoner registrerade föremål och dess uppgift är "att spegla natur och samhälle i en vid centraleuropeisk kontext"; allt enligt den officiella turistguiden. Och visst var salarna med områdets förhistoria och staden Plzens medeltid mycket intressanta, men det finns ytterligare en god anledning till ett besök. För museet rymmer också en helt osannolikt samling föremål från det konfliktfyllda 1600-talets dagar!

U Mansfelda - ett krognamn till minne av Ernst von Mansfeld...
Om man har ögonen med sig finns spår och minnen från det Trettioåriga kriget kvar i stadsmiljön. Man har inte glömt, trots de många år som gått och de minst lika förödande konflikter som drabbat Böhmen sedan dess. En krog som "U Mansfelda" - "Hos Mansfeld" - påminner om den tyske fältherren Ernst von Mansfeld som intog Plzen år 1618, precis i början av kriget. Och kanske är han en bra symbol för detta, det första europeiska inbördeskriget.
 
Född som illegitim son till en greve växte han upp i Luxemburg. Han tjänstgjorde som hög officer i den kejserliga armén ända till dess han kom att reta upp sig på ärkehertig Leopolds påstådda otacksamhet. Så trots att von Mansfeld var en övertygad katolik sökte han sig till huset Habsburgs fiender, den protestantiska sidan. Där blev han en av de främsta militära ledarna under konfliktens första årtionde. von Mansfeld sattes att försvara Böhmen mot Den Katolska Ligans trupper under ledning av fältmarskalken Tilly och han hade till en början stora framgångar. Samtidigt innebar hans krigföring att regionen ödelades på ett närmast obeskrivligt sätt. Vän eller fiende, katolik eller protestant spelade mindre roll - byarna plundrades och brann när trupperna passerade i vilket fall som helst.
Vapensamlingen - borgarnas beväpning
I de här tre rummen, belägna en halvtrappa ner i museet men ovanpå framgrävda och frilagda ruiner från stadsmuren och ett befästningstorn, förvaras en unik vapensamling. Det rör sig om borgarmilisens beväpning från Trettioåriga krigets dagar plus en del äldre föremål som köpts in i ett senare skede. Känslan av att uppleva dessa rum är märklig, speciellt för den som av olika anledningar kommit att syssla med den tidigmoderna epokens krigs- och konflikthistoria. Man är van vid att respektfullt hantera diverse rostiga fragment - men här står ställ efter ställ med vapen från 1500- och 1600-tal i bästa tänkbara skick. Samlingen på Westböhmisches Museum är egentligen en re-enactors dröm, för  här finns bokstavligt talat all den utrustning som krävs för att sätta  upp ett par kompanier med musketerare, ca modell 1640...
 
Hakebössor - enkla skjutvapen
Hakebössan är det första egentliga eldhandvapnet på europeiska slagfält. Den var från början, på 1300-talet, en bärbar miniatyrkanon som efterhand gjordes lättare och försågs med en kolv. För att man skulle kunna hantera vapnet fick bössan med en hake på pipans undersida; därav namnet. Den hakades fast i ett stativ eller en stock och kunde på så sätt motverka den kraftiga rekylen. Hakebössor utnyttjades tidigt till sjöss, monterade på stativ eller på annat sätt fästa längs relingen. Från svenskt område vet vi att hakebössor användes i slaget vid Brunkeberg år 1471. De utställda exemplaren från Plzen är yngre och härstammar från 1500-talet. Kanske kan man tänka sig att liknande bössor kom till användning under Daniel Rantzaus fälttåg 1567 och varit i bruk vid Getaryggen den hösten?

Spikklubbor - färdiga att användas!
Spikklubban, eller Morgonstjärnan, kan tyckas vara ett väldigt primitivt vapen och tämligen anakronistisk i ett så pass sent skede som 1500-1600-tal. Men när man möter dem i verkligheten inser man vilket fruktansvärt redskap detta måste ha varit vid en närstrid. Samtidigt är det enkelt att tillverka och bokstavligt talat idiotsäkert, för vem som helst kan ju svinga en klubba! En annan intressant aspekt - och nu talar arkeologen - är att det borde vara svårt att skilja ut de vassa järntenar som blir kvar efter en spikklubba där skaftet ruttnat bort. "Spikarna" skulle lätt försvinna bland det allmänna järnskrotet vid en slagfältsarkeologisk undersökning.

Vapen till en smärre armé...
Trots att bara en mindre del av vapensamlingen i nuläget finns utställd, är det kanske främst mängden och skicket som imponerar. Mitt i salarna tronar ställen med luntlåsmusköter, tio stycken per sida. Längs väggarna sitter hyllor med hjälmar, harnesk och skyddspansar för armarna. Ett par lätta fältkanoner, s.k. falkonetter, är också utställda liksom annan utrustning i form av krutflaskor, verktyg med mera. Det är svårt att ta till sig allt, speciellt som de förklarande texterna till största delen är författade på tjeckiska och det i nuläget saknades kataloger och skrivna guider till utställningen.

Luntlås i närbild - infettat och i skick som nytt
 
Luntlåset är en enkel konstruktion med rötter ner i senmedeltiden. Konstruktionen består av en hane som håller fast själva luntan. Hanen förbinds med en avtryckare via en fjäderbelastad hävarm. Då avtryckaren pressas in förs hanen med den glödande luntan ner mot fängpannan. Där antänds fängkrutet som i sin tur tänder drivladdningen. När skytten släpper avtryckaren lyfter fjädern upp hanen så att inte luntan slocknar.
 
Luntlåsmusköter var billiga att tillverka och enkla att handha. Idag skulle man säga att vapnen var "soldatsäkra". Visst var musköterna tunga, men med ett luntlås kunde skytten koncentrera sig på att sikta och hålla fast sitt vapen, eftersom avfyrningen var enkelt utförd. Den stora nackdelen var givetvis att luntan till varje pris måste hållas brinnande, något som kunde vara nog så besvärligt i dåligt väder. Dessutom syntes glöden i mörker, vilket spolierat många överraskningsanfall.
 
Luntlåsmusköterna i museet i Plzen är i ett utmärkt skick. Så väl trädetaljerna som mekanismen är inoljade efter alla konstens regler. Och detaljarbetet är utmärkt trots den uppenbara standardisering som utmärker samlingen. Bomärken och inskuren enkel dekor i stockarna vittnar om att de varit i bruk. För en betraktare förefaller alla utställda vapen fullt funktionsdugliga den dag som idag är.
 
Men den fråga som inställer sig hos en besökare är ett "Varför?" Varför sparades dessa musköter genom århundradena? I Sverige utnyttjades de enkla och tillförlitliga luntlåsmusköterna visserligen ända fram till det Stora Nordiska Kriget vid början av 1700-talet. Den sista beställningen av luntlåsvapen ingick till Jönköpings faktori så sent som 1694. Men därefter? Varför låg hundratals obsoleta vapen och rustningar i förråd i Plzen, oberörda av ny teknik, nya tider och nya krig? Ibland fascineras man nästan mer av de händelseförlopp som lett fram till att en samling skapats än av föremålen i sig...
 
Luntlås i det skick vi är vana vid från Jönköpings vapenfaktori...
 
Det är inte utan att man kan bli lite avundsjuk på de tjeckiska kollegorna. För vi har ju också luntlåsvapen representerade i Arkivhusets stadshistoriska utställning. Vapen som tillverkats i verkstäderna längs Munksjöns norra strand för att sedan användas av de svenska arméer som krigade på kontinenten. Men i jämförelse med den arsenal som finns utställd i källarsalarna på museet i Plzen ser vår hane till en luntlåsmusköt från Jönköpings faktori inte mycket ut för världen...