torsdag 30 maj 2013

Den dolda lustgården - Upptäck Rosenlund!

Ikväll den 30 maj är det dags för nästa stadsvandring inom ramen för temat: Stadens gröna rum!

Den dolda lustgården

Gustaf Mauritz Posses okända park på Rosenlund

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge, med vid utsikt över Vättern, är den en god representant för de lantställen som växte upp runt staden på 1700-talet. Byggherren hette Gustaf Mauritz Posse, jurist vid Göta Hovrätt och känd lantbruksreformator. Vid en renovering av parken år 2010 gjordes en oväntad upptäckt. Strax under dagens markyta ligger den gustavianska trädgården bevarad med sina gångar, planteringar och parterrer. Den sensationella upptäckten kan, rätt förvaltad, göra Rosenlund till ett trädgårdshistoriskt besöksmål av högsta klass!

Det är samling på planen framför herrgården kl. 18.00. Tre guider med tre olika specialområden visar. Antikvarie Bo E. Karlson låser upp baron Posses hus och visar runt. Arkeolog Claes Pettersson berättar om den dolda gustavianska parken och de utgrävningar som skedde i slutet av april. Landskapsarkitekt Björn Kalin guidar i Rosariet som just nu blommar med försommarprakt!

VÄLKOMNA!

Länsmuseet arrangerar i samarbete med Jönköpings kommun, Tekniska kontoret.

onsdag 29 maj 2013

Bollarp: in da house!


I dag lyckades vi vrida tillvaron rätt och lustiga huset blev logiska huset. Nu har vi en stuga, ca 7 x 4 meter stor, enrummare med rökugn belägen husets södra del. Vi är således tillbaka i den tolkning som gjordes 2010, då högst hypotetisk och grundad på endast åtta grävda enmetersrutor. Men nu, med tjugo kvadratmeter grävda har vi tre väggar och den fjärde på väg. Att arbeta med olika arkeologer betyder att skilda erfarenheter möter de fysiska lämningarna på plats. Claes, som var ute i dag tillsammans med Anna, lärare Birger, skolbarnen och jag, har grävt otaliga medeltida hus i Skåne, både ensamgårdar och i bykontext. Rökstugans konstruktion var honom allt annat än främmande och alltmedan ruta efter ruta sänktes ner till rätt nivå blev det klart vad som var ute och vad som var inne. En tanig syllstensrad som pep av åt helt fel håll är än så länge underlag till väggen i en farstu som funnits i södra delen av husets östra långsida. Platta hällar utanför markerar var ingången bör ha varit.

Av rökugnen finns endast botten kvar. En snygg kvadrat, mot långhusväggen och in i rummet avgränsad av stenrader som närmast fungerat som brandväggar. Dessa och själva ugnen har rivits och materialet har återanvänts. Det ligger närmast till hands att materialet kom till användning i Bollarpshuset som låg endast 25 meter åt norr, alltså den redan utgrävda kåken som vi vet var bebodd mellan 1550 och 1630. Detta gör att vi börjar bli tämligen säkra på att det vi nu gräver är äldre. Fynden är få. Förutom bränd lera som förekommer frekvent kring rökugnsfundamentet men sparsamt i huset i övrigt, har ett järnföremål, möjligen ett remändebeslag, en glättsten alternativ knacksten, en slaggklump och två bitar försintrat odefinierbart material framkommit. Till detta kommer två bitar av keramik och en slaggbit från 2010 års grävning. Detta kan kontrasteras mot de ca 150 fyndposter som registrerades i Bollarpshuset (den brända leran oräknat), varav merparten var järnföremål. Det nya huset speglar en annan materiell kontext.

För eleverna från Vireda skola var det sista dagen och med övertalning och lämpor hade de fått igenom sitt önskemål om att arbeta över! De var nämligen inte alls nöjda med den snålt tilltagna arbetstiden och inför nästa grävning med skolbarn inser vi att vi nog kan återgå till fem-dagars arbetsvecka. En tradition kan det kanske kallas när det begås för tredje gången: Bengt, en av hembygdsföreningens klippor, anlände med avslutningssurprisen till eleverna: glass. Lyckligtvis fanns det tillräckligt även till de lite äldre arkeologerna.

I morgon blir det stora dokumentations- och inmätningsdagen, utan elever men med totalstation. Sen får vi se hur snabbt planritningen till modellen Bollarp 2, kommer att presenteras på bloggen.
Cliffhanger: eleverna skolkar från skolan och kommer tillbaka till grävningen. Lärare Birger rasar: var är mina elever? Nu enmeterruta grävs: logiska huset blir åter lustiga huset.     

tisdag 28 maj 2013

Lustiga huset?


Vi har en syllstensrad, ett hörn, ett packat lager med sot, kol och bränd lera, men sen tar det igenkännbara slut. Det är bara att konstatera, det nya huset spretar åt alla håll. Möjligen håller vi fortfarande fast vid uppfattningen att det innanför syllstensraden finns en botten av en bortplockad spis- eller ugnskonstruktion bestående av eldpåverkad och sprucken sten. Men alla de andra skärviga stenarna då. Som återfinns lite varstans? Jag längtar efter en grävmaskin. Att få bana av och erhålla överblick. Enmetersrutor tar tid.

Så skall en syllstensrad se ut! Gärna som här med spismursröset i bakgrunden.
Logiska huset! Inte lustiga huset...
Icke desto mindre: strax innan nio anlände läraren i Vireda skola, Birger, med elever ur årskurs fyra och fem. Ett härligt gäng som spottade i nävarna och satte i gång. Avtorvning, rutgrävning, sållning och glädjen i att kunna fylla fyndpåsarna med bränd lera. För det var ungefär vad vi hittade i dag i såll och rutor, samt en bit slagg och ett avslag av flinta av eländig kvalitet. Årets elever skall ha beröm för att de på en gång lärde sig att hålla jämn nivå i rutorna! Inga gropar, inga uppallrade stenar. Och snacka om elever som vet att svinga en yxa i kampen mot elakartade rötter. Om fältskyddsombud borde man väl ha åsikter i frågan, men vem är jag att ta glädjen över ett lyckat yxhugg från ett barn? Förövrigt snackar vi Centerpartistiskt kärnområde, inga fysiskt förtvinade urban kids som knappast kan skilja mellan fram och bak på en yxa och än mindre vet att den kan svängas med bravur.

Ett fynd skiljde sig dock från den gråa eller snarare roströda massan av bränd lera, nämligen upptäckten av ett intakt såll med sållställning inne bland granarna, kvarglömt år 2010. En lyckad komplettering eftersom trycket var hårt på de befintliga sållen. Klockan två var det dags för elever och lärare att lägga av för dagen, fastän önskemål framkom om att få fortsätta gräva. Tur att det är en dag i morgon också, som dessutom enligt SMHI skal bli solig. Eleverna for och Vireda hembygdsförenings kärntrupp dök upp vipps ökades antalet enmetersrutor med ytterligare tre. Sen kom dropparna, så kom skuren och slutligen ösregnet. Strax innan fyra la vi av. Då var sållen igenkorkade med lera och vi övertygade varandra om att det inte blir nån bra arkeologi när det regnar.        

Cliffhanger: Huset visar sig vara en labyrint. Yxan hugger i sten och blir slö. Eleverna rasar: Bränd lera nu igen!  

fredag 24 maj 2013

Missa inte: ”Bollarp”, sjätte säsongen!


 
Hur mycket jag än skulle vilja att det handlade om en tittarstinn success från HBO, så inser jag att verkligheten bakom rubriken är en annan. Jag kanske räknar slarvig men jag får ihop fem grävsäsonger mellan 1996 och 2010, var och en av någon veckas varaktighet. Karteringen pingsthelgen 2000, på den tiden annandag pingst fortfarande var en helgdag, räknas inte med, för då hade vi inga spadar.

Jag var i Bollarp i dag med kollegan Ingvar, tillika IT-tekniker, för att etablera mätpunkter inför grävningen som startar på måndag. Vi undrade båda lite stillsamt om vi kommit rätt för ett landskap kan förändras ganska radikalt på tre år. Särskilt om de granar som planterades kring just år 2000 hunnit upp i tonåren och rasat iväg i längd. Då, när karteringen genomfördes den soliga pingsthelgen år 2000, samma helg förövrigt Bäckaby kyrka brann, var det nyplantering vi befann oss i, svåröverskådlig och ett landskap allt annat än lättläst. När vi några år senare fosfatkarterade hade träden växt så pass att de bildade en tämligen tät kvinnshög häck, oöverskådlig i ett landskap som förlorat all läsbarhet. Nu står träden fortfarande tätt, och nästa åtgärd blir troligen gallring, men redan nu finns åter en möjlighet att läsa det landskap som skymtar fram under de nedersta grenarna. Röjningsrösen vi inte sett på flera år skymtade mellan träden, hasselbuskar som överlevt markberedning och nyplantering påminde oss om en vegetation i området innan det blev granplantage.

När vi lämnade Bollarp 2010 var lämningen efter huset som fanns på platsen mellan ca 1550 och 1630 i det närmaste slutundersökt. Fosfatkarteringarna hade gett utslag på ett område ca 30 meter söder om huset och i en av de enmetersrutor som vi grävdes utifrån indikationerna fick vi napp. Två syllstensrader och vad som förefaller vara en bortplockad eldstad hann vi konstatera i de ca 8 m2 som vi grävde 2010. Troligen har stenarna från eldstaden härifrån använts i skorstenskonstruktionen i det undersökta Bollarpshuset som började byggas ca 1550. Vår hypotes är således att den nyupptäckta husgrunden som vi skall sätta tänderna i kommande vecka är äldre än Bollarpshuset. En hypotes som vi så gärna kullkastar om det visar sig att vi undersöker en husgrund som istället skall knytas till Bollarp 1550-1630. Till bostadshuset har givetvis hört bod, logelada, fähus, kanske stall, fårhus och linbastu. Samt smedjan varifrån de två bottenskållorna efter smidesverksamhet härrör som vi hittade i Bollarpshuset. Samt slaggklumparna.

Lunchkö. Inga rasande elever än så länge.
Bollarpsgrävningarna har från början varit ett samarbetsprojekt, de första åren mellan Jönköpings läns museum och hembygdsföreningen i Vireda socken, och från 2008 med Vireda skola. Birger, som redan var med och grävde i Bollarp på 90-talets mitt utbildade sig senare till lärare och fick jobb i Vireda skola. Det var på hans initiativ vi sen började arbeta med årskullen fem och sex. I praktiken har det gått till så att varje elev (ibland två) fått en enmetersruta att ta hand om. Gräva, sålla massor, beskriva, mäta in fynd och dokumentera. Sen efter lunchen som hämtats i Vireda skola, har det varit upp till oss som grävningsledare att på ett pedagogiskt sätt berätta och sätta in Bollarp i olika kontexter: socknen, Småland, Sverige under 1500-talet, de små gårdarnas försörjningsstrategi, Gustav Vasas kolonisationssträvanden. Samt det faktum att vi fortfarande letar efter den medeltida gärdsenheten! Bollarp betecknas som utjord från 1580-talet i kamerala källor och historikern Käthe Bååth och L-O. Larsson visade att det bakom utjordsbegreppet gömmer sig medeltid ödegårdar. Dateringar från röjningsrösen i Bollarp har gett otvetydiga dateringar till perioden 1250-1400. I de rättshistoriska källorna finns det efterreformatoriska Bollarp, som är arkeologiskt undersökt, belagd och som en tredje surpris finns soldattorpet Lövhut som etablerades strax sydväst om Bollarpshuset kring 1810. Bollarp speglar således den demografiska fluktuation som kan beläggas i andra källor från tidig medeltid och framåt. Men även under de obebodda perioderna har landskapet nyttjats i Bollarp, framför allt som betes och slåttermark till byarna Släthult och Kieryd.

Och nu en cliffhanger, så att ni inte vill missa nästa avsnitt av ”Bollarp”: det avgörande fyndet som daterar den nya husgrunden hittas av skolelev! Åskan går, men kommer solen att titta fram innan grävningsdagens slut? Eleverna rasar: inte mandeltorsk nu igen!

Sökandet efter det avgörande fyndet fortsätter...

fredag 17 maj 2013

Kvadratisk stensättning i Torsvik

Torsviks industriområde, strax söder om Jönköping, har genom åren varit föremål för en mängd arkeologiska undersökningar. De har framför allt berört gravar och gravfält från äldre järnålder, men också järnframställningsplatser och fossil åker. Gravfälten verkar ligga i ett nord-sydligt stråk som sträcker sig från industriområdet till en bra bit in i Vaggeryds kommun. Förmodligen är de placerade utefter den tidens E4, huvudvägen söderut från södra vätterbyggden.
Under de första dagarna i maj fick vi möjlighet att titta närmare på ytterligare en av dessa väganknutna gravar. I samband med att Jönköpings kommun planerar att bygga ett kommunikationscenter, Loggpoint, förundersökte vi området kring RAÄ 151, en kvadratisk stensättning. Stensättningen är välbevarad och ca 10 x 10 meter stor. Den ligger på en liten avsats i en norrsluttning. Målsättningen med förundersökningen var att kolla om det fanns ytterligare dolda gravar i anslutning till stensättningen, vilket gjordes genom schaktning. Förhållandena var knepiga med blockig terräng, tallstubbar och rötter. Efter en dags schaktning hade inget påträffats som kunde relateras till stensättningen. Den blockiga terrängen gjorde väl också att det inte kändes så sannolikt att hitta dolda gravar.

Den nyupptäckta graven vid RAÄ 151.



Bilden är tagen från söder, från toppen av den kvadratiska stensättningen. I bakgrunden ser vi den nyupptäckta graven liggandes på den lilla avsatsen.

Men till sist, när hoppet nästan försvunnit, beslöt vi att gräva alldeles intill stensättnigen. Norr om stensättningen, på en liten plan yta, mellan stensättningen och uddens kant hände det någonting. En mindre stensättning, ca 2 x 1 meter, hittades under mossan. Formen var inte helt tydlig men kan väl beskrivas som närmast oval. Stenmaterialet var blandat på toppen men bestod av jämnstora nedgrävda stenar som bildade formen. Anläggningen påminner om de skelettgravar vi grävde på det intilliggande gravfältet RAÄ 29 för ett antal år sedan. Att det rör sig om en grav känns tämligen säkert då formen talar för det samt att den ligger endast en knapp meter från stensättningen. Det är inte heller troligt att det är ett röjningröse eftersom det inte finns några vettiga odlingsytor intill. Så nu får vi se tiden an, kanske blir det en undersökning av de båda gravarna till hösten eller våren.
Jörgen Gustafsson

måndag 13 maj 2013

En kontroll i Parken - åter till Rosenlund!

Rosenlunds herrgård med den västra parken i slutet av april 2013
Det har nu gått två och ett halvt år sedan en georadarkartering av den igenvuxna parken väster om Rosenlunds herrgård i Jönköping visade att det fanns en helt okänd trädgårdshistorisk dyrgrip mitt inne i staden. För strax under gräs och sly doldes lämningarna efter den eleganta park som herrgårdens byggherre, baron Gustaf Mauritz Posse låtit anlägga omkring 1790. Eftersom såväl samtida kartor som arkivuppgifter saknades från godset kom fyndet som en total överraskning. Här framträdde en sengustaviansk park med parterrer (stenkantade planteringsytor), system av grusgångar, mängder av planteringsgropar för formklippta träd och buskar, en större fiskdamm samt grunden för vad som antogs vara ett orangeri (ett uppvärmt växthus). Hela anläggningen förefaller att ha tagits ur bruk en tid efter Posses död år 1826 och istället förändrats till en modern park i enlighet med den tyska stilen kring seklets mitt.

Under 2012 blev den dolda parken vid Rosenlund registrerad som fast fornlämning och erhöll därmed lagskydd. I vårt land finns ytterst få historiska parkanläggningar och trädgårdar som uppnått denna status. Motiveringen för Rosenlunds del var parkens välbevarade skick, det faktum att den tagits ur bruk utan att dessförinnan ha genomgått några märkbara förändringar samt dess stora vetenskapliga värde för den inhemska och internationella trädgårdshistoriska forskningen.

Men därigenom skulle väl allt vara lugnt? Parken är hittad, karterad och har fått lagskydd som fast fornlämning. Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Herrgårdens framtid är omtvistad. Den ägs av Jönköpings kommun sedan 1936, men i nuläget har man ingen direkt uppgift för själva byggnaden. Det finns ett beslut taget av kommunfullmäktige om att sälja Rosenlund, men hittills har någon försäljning inte kunnat komma till stånd. Samtidigt finns det olika intressen som vill utveckla herrgården och dess park. För att bringa reda i frågan kommer inom kort en ny utredning att göras där Rosenlund med dess möjligheter, kostnader och eventuella problem skärskådas.

I det sammanhanget har det ansetts väsentligt att kunna kontrollera resultaten från karteringarna med georadar 2010-11. Tekniken är fortfarande tämligen oprövad när det gäller arkeologi i vårt land. Därför kändes det väsentligt att kunna bygga under de tolkningar som baserats på kartbilden med konkreta arkeologiska resultat. Därför beslöt både länsstyrelsen i F-län och Malmstensfonden att ekonomiskt stödja en begränsad provundersökning, inriktad mot ett urval av de anläggningar som tolkats utifrån georadarbilderna.

Arbetet utfördes under tre soliga dagar sent i april 2013 som ett samarbete mellan länsmuseet och ArcheoGarden - en Malmöbaserad firma med specialkompetens inom trädgårdsarkeologi. Kommunen bidrog med en lätt gävmaskin och uppdraget var att gräva ett mindre antal schakt i strategiska lägen. Det gällde att hitta punkter där man med minsta möjlig ingrepp kunde få ut mest möjliga information om den park som en gång anlades av baron Posse, vice president vid Göta Hovrätt och stolt ägare till mönstergården Rosenlund.
1790-talets grusgångar ligger kvar kring den norra parterren!
Det tog en stund innan vi förstod vad vi hade framför oss. Från början var tanken att det skulle vara enkelt att bara skrapa fram en liten bit av parterrernas stensatta kanter. Då skulle det finnas en lättbegriplig anläggning att visa upp för eventuella besökare. För i ärlighetens namn kan ju det som förefaller självklart och lättolkat för en arkeolog - speciellt när det gäller lager som skiljs åt av marginella skiftningar i innehåll och färgnyanser - vara rena grekiskan för en utomstående. Då är det bra att ha något konkret att ta till. Som en rejält stenkantad såbädd i en gustaviansk trädgård.

Det var bara ett problem. Vi hittade inte stenkanterna i våra begränsade schakt. Antagligen hade mer av kantstenen än vad vi trott avlägsnats. Vad som syntes på georadarbilderna var i flera fall mindre sten som utnyttjats för att palla upp hällarna; sten som låg på ett större djup. Men istället frilades den norra parterrens sydvästra hörn. Och här framträdde med all önskvärd tydlighet odlingsjord som inramades på båda sidor av grusgångar. Det blev nästan lika elegant som om vi verkligen hade hittat raderna med kantstenshällar!

Naturgrus - inte bergkross!
Det var intressant att se närmare på det material som utgjorde parkens gångar, de objekt som näst efter parterrerna framträdde tydligast på georadarkartorna. Här handlade det om ett ganska mörkt och relativt finkorningt naturgrus. Man kan mycket väl tänka sig att gruset utvalts för skapa kontraster mot gräsmattor och planteringar. Speciellt efter ett regn bör gångarna har framstått som närmast svarta och glittrande. Längre ner i parken gjorde vi ett snitt tvärs över en av de parallella grusgångar som inramade parkanläggningens centrala del. Gången visade sig ha varit svagt välvd, men hade till stor del schaktats bort, antagligen då parken förändrades vid mitten av 1850-talet. Bra grus var ingenting man slösade med!

Lerlager hade lagts ut för att nivellera området vid parterrerna
Att man utfört omfattande markarbeten inför parkens anläggande blev uppenbart i schakt 3, där kraftiga lerlager visade hur man jämnat till och vägt av området närmast herrgårdbyggnaden. Man hade skapat en jämn terrass från byggnadens stenfot fram till parterrernas västra kant. Visserligen gav den svaga sluttningen i Rosenlunds park inte samma dramatiska intryck som de höga terrasserna och trapporna vid det samtida Gunnebo slott utanför Mölndal, men man uppnådde ett eftersträvat resultat. En orangerigård närmast huvudbyggnaden där baronens mest ömtåliga och exotiska växter kunde ställas ut och beundras under årets varmaste månader.

Schaktning på platsen för orangeriet
Den mest osäkra lämningen - men kanske också den mest fantasieggande - var en husgrund som framträdde från huvudbyggnadens södra gavel ner mot den yngre förvaltarbostaden. Där fanns skador förorsakade av sentida ledningsgrävningar samt sten och rivningsmassor, men också tydliga lämningar efter någon form av byggnad. Schakt 5 lades över vad som föreföll vara ett välbevarat hörn. Och en halv meter under gräsmattan kom belöningen....

frå
Stenläggning med ränndal - invid orangeriets hörn
Här frilades en vällagd stenläggning med en rätvinklad ränndal. I nuläget tolkas nivån som en stensatt yta utanför ett hus, en ränndal som lagts kring hörnet på en byggnad samt möjligen ett stengolv i en lätt byggnad likt den glasade sydvända delen av ett orangeri. Genom ett mynt präglat 1848 samt genom påträffad keramik kan lagret direkt över stenläggningen dateras till 1800-talets mitt, något som stämmer väl med den tidpunkt då baron Posses ursprungliga parkanläggning genomgick en radikal förändring. Orangeriet hade nu spelat ut sin roll som vinterförvaringsplats för exklusiva växter och kunde därför rivas,

Anna Andreasson dokumenterar en profil genom baron Posses damm
I norra delen av parkanläggningen, nära den ravin där cykelbanan upp från Vätterstranden går, syntes en oval mörkfärgning på georadarbilden. Efter viss tankemöda tolkades denna anomali som en fiskdamm, byggd i enlighet med en mönsterplan som publicerats i Sverige år 1786. Dammen skulle i så fall vara tätad med ett lerlager och försedd med en dammvall och dammlucka mot norr. Vi placerade ett schakt mitt i anläggningen och fick ytterligare en jackpot. Fast egentligen behövde man bara se på dagens vegetation för att upptäcka var det fanns ett surhål, en blöt fläck i detta annars så väldränerade område av sandjordar.

Dammen - i botten lera, däröver silt och igenfyllningslager
Ovanför den orörda alven fanns ett tjockt lerlager som i sin tur täcktes av mörkbrun siltig sand, sannolikt det material som avsatts på dammens botten under en period när den gustavianska parken inte längre hävdades ordentligt. För normalt skulle ju fiskdammen ha tömts och rensats årligen. Ovanpå detta lager som avsatts i dammen fanns ett mörkt lager med tegelkross, ben, träkol, glas och porslinsskärvor. Det handlar om hushållsavfall som dumpats på platsen när dammen skulle fyllas igen. Fynden visar att detta skett under 1800-talets lopp.

Nere i parken togs fler små schakt upp. Vi sökte efter de planteringsgropar som syntes så tydligt på georadarbilderna. Den först utvalda gropen visade sig emellertid innehålla något oväntat; ett av ren lera format fundament till något som skulle stå exakt i parkanläggningens mittlinje. Kanske har ett solur, en staty eller en liten vattenkonst utgjort blickfång i fonden, längst bort från herrgårdsbyggnaden?

Stolphål - från ett järnåldershus?
I det nionde och sista schaktet som grävdes undersöktes och provtogs fyllningen i vad som verkligen var en planteringsgrop. I bästa fall kan den makrobotaniska analysen av bevarade växtrester ge en antydan om vad som vuxit här. Men i schakt 9 kom dessutom grävningens stora överraskning - en rad stolphål av förhistorisk karaktär. Det handlar om fyra tätt placerade hål som grävts för vad som sannolikt varit väggstolpar i ett järnåldershus. Stolphålen höll en diameter på ca 30 cm; det som grävdes ut visade sig vara 32 cm djupt och innehöll mindre stenar som pressats ner i fyllningen för att fixera och stödja stolpen. I övriga tre låg stenar med en diameter kring 15 cm mitt i anläggningarnas framrensade yta. Det visar att stolparna dragits upp och att stenarna slängts ner för att fylla upp hålen.

Kalkstenshällar - borttagna kantstenar från den södra parterren?
Mellan huvudbyggnaden och förvaltarbostaden finns ett vildvuxet snår. Därinne står ett par lastpallar med kalkstenshällar undanställda. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta med största sannolikhet är kantsten från den södra parterren, hällar som avlägsnades när de nya ledningarna in till herrgården grävdes ner 2010. Och precis så ser också skadorna ut på georadarbilderna från samma år. Nu mätte Anna upp hällarna; det handlar totalt om 30 löpmeter, dvs. motsvarande 15 meter av parterrens dubbla kantsättning. Lite synd att se skador som uppkommit så sent på något som annars legat orört i mer än 200 år! En intressant detalj är de vittringsskador som observerades längs ena långsidan av hällarna. Parterrernas stenkanter har alltså stuckit upp en bit över markytan.

Sammanfattningsvis blev resultaten av de tre dagarna i fält långt över förväntan. Inte nog med att samtliga kontrollerade anomalier från karteringen med georadar kunde identifieras och att våra tolkningar visade sig ligga sanningen nära. Nu påträffades också spår efter en mycket äldre bosättning i baronens park; sannolikt ett hus från järnåldern. Fornlämningen RAÄ Jönköping 250 blir alltmer komplex. Det är något som måste tas med i beräkningen när herrgårdens och parkens framtid utreds. I nuläget är det omöjligt att sia om hur Rosenlund kommer att utnyttjas framöver; det handlar om komplexa frågeställningar och avsevärda kostnader vilket alternativ de ansvariga än väljer. Men det känns mycket tillfredsställande att ha kunnat bidraga med nya pusselbitar kring ett av landets kanske allra viktigaste trädgårdshistoriska objekt!

söndag 12 maj 2013

En omvärdering av byggmästare Fleming?

Ruinen av bastion Carolus sommaren 2012
Det är inte utan att man har undrat över vad som fick den erfarne slottbyggmästaren Hans Fleming att ge sig in på ett vågspel som bygget av bastion Carolus. Han hade som ung man värvats av Johan III redan i början av 1580-talet; en god representant för den kunskapsöverföring som skedde mellan kontinenten och Sverige under renässansen. Bildhuggare, byggmästare och arkitekter var efterfrågade - och i Hans Fleming samsades alla tre kompetenserna. Med åren fick han alltfler viktiga uppdrag vid de kungliga slotten och i de nya städer som kungamakten planerade. Han var verksam på Nyköpings slott, Stegeborg, Vadstena och från 1600-talets första år blev han också huvudansvarig för de nya befästningar i Jönköping som skulle förvandla Gustav Vasas förfallna och brandhärjade slott till ett starkt och tidsenligt utrustat lås för infallsvägarna mot centrala Sverige.

Perspektivskiss över de pågående befästningsarbetena vid Jönköpings slott 1605
På den ofta återgivna perspektivritning över byggarbetsplatsen Jönköpings slott från år 1605 som tillskrivs Fleming, ser vi fronten mot söder närma sig fullbordan. Den sydvästra landbastionen, Gustavus, har redan murar stående till full höjd, även om jordfyllningen saknas. Gevärsgalleriet mellan de södra bastionerna finns på plats och ut mot sjön har det mindre hörnverket Carolus påbörjats. Till skillnad från den mäktiga bastion Gustavus med sina två våningar är Carolus genom sitt mindre utsatta läge bara avsedd att byggas i ett plan. Och murarna sträckning har inte fullbordats; ännu återstår mycket arbete vid Carolus. De kanonkasematter vi grävde ut förra sommaren kan emellertid lätt identifieras på ritningen, liksom den smala skyttegång som vätter ut mot vallgraven i söder. Här skulle inga kanoner stå, bara knektar med gevär - redo att ta emot ovälkomna besökare nere i vallgraven.

Den oväntade murfyndet ...med riktning in mot bastionens centrum!
Hur som helst, bilden av bastion Carolus kändes ganska klar och komplett efter förra årets undersökningar. Det fanns - och finns - en rad frågetecken kvar, men egentligen inget som berörde byggnadsverkets planform. Det var en spetsbastion, ett medelstort hörnverk som avsetts att samverka med stadsbefästningens artilleri på andra sidan Munksjön. En genomtänkt lösning när det gällde försvaret av den skyddade hamnbassängen i sjöns norra del. Med en viktig invändning - man hade byggt alldeles för långt ut på osäker grund. Stranden var nämligen både bråddjup och utsatt för erosion av det strömmande vatten som Tabergsån för genom sjön mot utloppet i Vättern. Priset för denna oförsiktighet var högt; fästningsmurarna drabbades så gott som omgående av svåra sättningar, sprickbildningar och ras. Redan 1617 bad Hans Fleming i ett bevarat brev om kungens tillåtelse att riva och ommura delar av nybygget. Hur kunde det gå så illa? Varför bortsåg en erfaren byggmästare som Fleming från riskerna?

Ett brett, välgjort murfundament med skådesida åt båda håll...
Vi antog att den frågan skulle förbli obesvarad. Men en ledtråd dök upp så här i utgrävningsprojektets allra sista stund. Egentligen handlade det om ett rent rutinjobb; en övervakning av det smala schakt där den södra ytterväggen till Riksbyggens nya hus skall placeras. Dragningen är sådan att den förstås passerar rakt genom murar och skyttegång i bastionens östra fas, närmast Munksjön. Beklagligt - men nu var den biten redan sågad, dokumenterad och genomgrävd. Återstod partiet med jord och sandfyllning inne i mitten av bastionen. Här skulle antagligen inget komma. Så fel man kan ha...

För här påträffades ett välgjort murfundament som löpte parallellt med bastionens östra fasad, men som låg 12 till 15 m väster om denna. Det handlade om en drygt 3 m bred mursula bestående av grund och första skiftet dagermur. Båda sidor av muren förefaller att ha avsetts som skådesidor; här handlade det om noga kluven och tillhuggen sten; inte alls det oberabetade stenmaterial som annars karaktäriserat de frilagda kasematternas baksidor. Vidare förekom inga som helst spår efter kalkbruk inom det begränsade avsnitt av muren som kunde friläggas. Vi stod alltså inför något som inte alls passar in i de hittillsvarande tolkningarna - en bred och välgjord mur som skulle vara synlig från båda hållen. En mur där grunden lagts ut med stor noggrannhet, men där inget mer gjorts. Vad var nu detta?
Bastion Gustavus - notera de små innergårdarna i vinkeln mot kurtinmurarna!
Den allra första tanken var att vi påträffat början till en s.k. "Place des Armes" - en mindre muromgärdad gård där garnisonens knektar samlades innan man gjorde utfall mot en fiende som brutit in genom de yttre befästningarna. Ett projekt som stoppats och glömts bort i kaoset inför den danska belägringen sommaren 1612, då den halvfärdiga fästningen skulle göras stridsklar i en hast. Den typen av fortifikatoriska finesser är annars väl belagda från landbastionerna Gustavus och Adolphus där de syns på ritningar och planer. Vid den kartering med georadar som genomfördes 2010 över bastion Gustavus bekräftades förekomsten av dessa utrymmen. Men när det gäller den nu upptäckta muren motsägs en sådan tolkning av murfundamentets riktning och av det faktum att dess finaste sida vätter mot öster - in mot jordfyllningen i bastionens mitt!
Ritning över Jönköpings slott, daterad 1701-02 men troligen utförd efter en äldre förlaga.
Istället är det kanske så att vi bör fundera på att omvärdera byggmästare Fleming? Är det inte rent av fundamentet till vad som från början avsågs bli bastion Carolus sjösida som nu påträffats? I så fall ligger den muren avsevärt mycket bättre till än den östra fasad som sedermera kom att uppföras. Så här pass långt innanför stranden skulle rasrisken ha minimerats. Fästningens sydöstra hörnverk skulle visserligen ha varit ganska obetydligt till storleken, men det hade i alla fall inte riskerat att störta ut i Munksjön. Frågan är varför man frångick denna sunda och avsevärt mer realistiska plan. Är det kungens röst man hör i bakgrunden med en befallning om att bygga större och bestycka tyngre? Kan nya planer på stadsbefästningar kring ett till Öster flyttat Jönköping ha spelat in? Dessförinnan hade knappast kanonkasematterna längs sjösidan haft någon större funktion; fortifikatoriskt sett hade ett gevärsgalleri varit fullt tillräckligt.

Det finns all anledning att se närmare på vad som förvaras i Krigsarkivet  - det är inte alla ritningar som ger en entydig bild av symmetriskt utformade befästningsverk. Det räcker med att lyfta fram en sällan publicerad ritining som daterats till 1701-02, men som med största sannolikhet återgår på en äldre förlaga. Här ser bastion Carolus helt annorlunda ut... Det kommer att bli spännande att jämföra de äldre kartorna och ritningarna med inmätningar från dels utgrävningarna 2011-12, dels karteringarna med georadar 2010-11. Finns det kanhända fler ofullbordade detaljer som kan spåras i fästningens ännu bevarade partier? Men framför allt skall vi nog skänka en tanke till byggmästare Fleming. Det har inte varit lätt att tjäna egensinniga Vasakungar. Oavsett att man visste vad som var den bästa lösningen hade man bara att följa en Karls eller Gustav Adolfs infall. Kanske unnade sig Hans Fleming ett stilla leende; ett "Vad var det jag sa" när kungens storslagna artilleribastion började spricka? Men vi kan vara säkra på att han i så fall yttrade de farliga orden i all tysthet, då ingen hörde...