torsdag 20 december 2012

Röjningsrösen, fossila åkrar, agrara lämningar…



Vi är många som stött på dem och kanske många gånger suckat och stött pannan, om inte blodig så i alla fall tillräckligt för att vecka till den…
Men varför blir just dessa lämningar så besvärliga? Varför ger de upphov till så många suckar och veck?
Är de svårare att undersöka, rent metodiskt, än andra lämningar? För all del, lämningarna täcker ofta stora områden, där ytan att undersöka i många fall endast rör en mindre del. Områdena omfattar ofta många olika formelement där det kan vara svårt att prioritera vilka som ska undersökas. Men skiljer det verkligen dessa lämningar från t.ex. boplatser eller gravfält?
Är de tråkigare att gräva än andra lämningar? Tja, de gömmer ju inte så många spännande fynd, och visst, har man sett en röjningsröseprofil så kanske man har sett alla. Men återigen, vad är egentligen skillnaden mot en boplatsgrävning? Eller gravarna? Ok, fynden då!
Är de svårare att tolka än andra lämningar? Jo, de har ju visat sig ganska komplexa. För det var ju inte bara förhistoria som gömde sig i profiler och lager. Det var ju tidig medeltid, högmedeltid, agrarkris, ödeläggelse, ny-röjning, expension, tidig historisk tid, torpetablering och allt där emellan. Men än en gång, vad är egentligen nytt med komplexa och svårtolkade lämningar?
Kan alla suckar och veckade pannor i stället ha att göra med att de agrara lämningarna undersökts under en (visserligen intensiv men) relativt kort tid, ca 20 år och att vi därför faktiskt fortfarande famlar lite efter vilka metoder vi ska använda, efter vilka frågor som kan ställas och som är relevanta att ställa och att vi därmed också fortfarande snubblar lite i våra tolkningar av dessa lämningar?
Naturligtvis är detta en retorisk fråga och naturligtvis är svaret: Ja, så kan det faktiskt vara!
Och naturligtvis är den logiska följden av svaret, att bjuda in till ett seminarium där vi får möjlighet att samla ihop vad som hittills har gjorts, samla ihop vad vi vet och vilka undersökningsmetoder som är framgångsrika, fundera över hur vi argumenterar för värdet av dessa lämningar, om vi nu gör det, och slutligen diskutera hur vi kan gå vidare med röjningsrösen, fossila åkrar, agrara lämningar… utan suckar och veckade pannor.
Så därför, väl mött i Jönköping 17-18 april 2013 (färdigt seminarie-program beräknas finnas ute i Januari) hälsar:
Jönköpings läns musem
Kulturparken Småland
Länsstyrelsen i Jönköpings län
Länsstyrelsen i Kronobergs län

måndag 10 december 2012

Tiggares tecken

Tiggartecken från Köpenhamn 1625 
Ibland läser man arkivtexter där man trots myndighetsspråkets neutrala ton anar den skrämmande verkligheten bakom orden. På hösten 1770 oroade sig de styrande i Jönköping över de många fattiga som strömmade in från den omgivande landsbygden. Det handlade om egendomslösa som störde ordningen genom att tigga och på annat sätt sökte allmosor för sitt uppehälles skull. Detta till trots mot ett nyligen utställt kungligt påbud om att dessa grupper skulle förbli på sina hemorter.

Därför beslöt magistraten att den 11 oktober utsända följande skrivelse:

För den skull till hämmande av ett sådant självsvåld och på det stadens invånare måge veta till vilka personer till allmosors erhållande  härstädes är berättigade och hava lov efter vanligheten en gång i veckan invånarna besöka, har magistraten funnit för gott låta prägla ett märke uti tenn av en pennings storlek med överskrift "Jönköpings stads fattiga" varmed envar skall vara med nummer försedd, därpå förteckning upprättas och införas bör. Skall verkställas av stadsfiskalen. Övriga kan fattigfogden bortdriva.

För en sentida betraktare lyder budskapet iskallt - lika hårt som verkligheten för fattigfolk i det gustavianska Sverige. Man undrar över hur långt de allmosor räckte som de "lyckliga få" vilka erhållit sitt eftertraktade tennmärke lyckades tigga till sig. Och vad skedde med dem som fattigfogden var bemyndigad att jaga väck från den goda staden Jönköping?

Än så länge har vi inte hittat de tiggartecken som magistraten ställde ut. Några märklappar som påträffades vid metalldetektering i kvarteret Apeln väckte misstankar, men efter rengöring stod det klart att det var frågan om plomberingar till varor som hanterats i köpmansgårdarna.

Fattigfolket tillhör arkeologins svårfångade grupper, men spåren efter samhällets osynliga finns att hitta för den som ger sig tid att leta. I arkiven såväl som i kulturlagren...

söndag 2 december 2012

En lurendrejare här bor i staden...

Den Gylingska köpmansgården i korsningen Smedjegatan - Lantmätaregränd
Hette han ens Ternowitz och kom han verkligen från Wien, den utländske mansperson som den 9 januari 1788 fick logi i Niclas (Nils) Gyllings köpmansgård vid Smedjegatan? Det kommer vi antagligen aldrig att få veta, eftersom hans resa företogs i skumma avsikter. Hur som helst fick främlingen hyra en kammare med säng, ved och ljus. I priset ingick också uppassning och kaffe. Allt sammanräknat skulle Ternowitz betala 5 riksdaler för sin två och en halv veckas vistelse i ett vintrigt Jönköping. Det var bara ett problem. Han hade försvunnit.
Gyllingska gården på 1930:talet. Ett av dessa rum hyrde Ternowitz.
Och inte nog med att Ternowitz smitit från notan hos Gylling, han hade mer på sitt samvete. För hos urmakare Barckman hade han införskaffat ett byxsäcksur med vit emaljtavla, svenskt foder graverat i kanterna samt engelskt verk med uppdragning på skivan. Det eleganta fickuret var värt hela 16 riksdaler. Dessutom hade den olycklige urmakaren lämnat ut ett Pinsbachur med drivet arbete på utanfodret såväl som innersta fodret. Uret var starkt förgyllt, var försett med en vit emaljtavla och varandes vid silveruret fäst en stålkedja med nyckel; allt tillsammans värt 12 riksdaler. Det verkar som om Ternowitz med säker hand plockat ut det bästa som urmakare Barckman hade att erbjuda...
Delar av fickur från 1700:talet, funna i Odensjö söder om Jönköping
Allt detta står att läsa i ett varnande brev som den 2 februari 1788 avsändes till borgmästaren och rådet i Norrköping, dit man antog att Ternowitz var på väg. Men så här i efterhand kan man nog hysa vissa tvivel på de uppgifter som den misstänkte lämnat till sin senaste  hyresvärd, köpman Gylling i Jönköping. Om han nu verkligen dök upp i staden vid Bråviken var det antagligen under ett helt annat namn och en annan nationalitet. För man anar en erfaren bedragare, en världsvan främling som med sina eleganta manér bokstavligen lurat skjortan av de godtrogna borgarna i den gustavianska ämbetsstaden vid Vätterns södra ände...