måndag 28 maj 2012

Skolverksamheten på Slottet



Anna Ödéen berättar om slottet för klassen

Äntligen har museet inte bara kommit igång med undersökningen av slottsmurarna utan även med skolverksamheten på platsen för Jönköpings slott. Ett antal 5:e klassare har besökt oss, först i den stadshistoriska utställningen på museet och sedan på utgrävningsplatsen. Under en strålande sol fick barnen en visning av platsen och dess historia för att sedan få myllra ut på fältet för att prova på arbetet som arkeolog. Här har de hjälpt oss med att dokumentera murarna och en del av de fynd som påträffats, letat igenom delar av det kulturlager som människorna lämnat efter sig när de vistats vid murarna. Bland annat påträffades djurben från de måltider som ätits, ostronskal som visar att det även har festats på dyrbara delikatesser, några spikar, porslin som tillverkats i Kina under 1700-talet och mängder av tegel och kalkbruk. Barnen fick även prova på att gå med metalldetektor i den sydöstra bastionen som kallades Carolus. Här har kanonerna som skyddat den norra muren längs med Munksjön stått. Alla utförde sina uppgifter med stort allvar och iver och vi hoppas att de hade lika roligt som vi arkeologer. Stora mängder vatten behövdes eftersom vi jobbade på murarna en riktigt varm dag vilket ger en bra bild av hur arkeologens vardag kan vara under sommarhalvåret. Vi på museet ser fram emot att träffa ytterligare ivriga 5:e klassare i nästa vecka.
Lasse Eriksson berättar om hur man metalldetekterar


Agneta Horns jordebok, en samling kartor från 1667-1668

Kvinnan
Agneta Horn tillhörde den yppersta grädden av svensk adel under 1600-talet, dotter som hon var till Gustaf Horn och dotterdotter till Axel Oxenstierna. Hon skulle dock kunnat gå ganske obemärkt in i historiens mörker, så som skedde med de flesta kvinnor, adliga eller inte, men se, det såg hon till att så inte skedde. I samband med arvstvister efter sin far Gustaf Horn skrev hon en inlaga till tingsrätten på gott och väl hundra sidor, ett "Leverne" som boken kom att kallas då Bonners gav ut den 1908. Boken ger en unik inblick i hur det var att vära upp i ett krigshärjat norra Tyskland och sedan i Sverige inom kretsen av de högst rankade adelsfamiljerna. Agneta Horns biografi är dock en ganska dyster historia om ett försummat barn som ansätts av elaka styvmödrar och fastrar, men hon stärks av motgångarna och vågar så småningom, lik en annan Sigrid Lavransdotter, stå upp mot ett arrangerat giftermål för att få gifta sig med den hon själv har valt, nämligen Lars Crus, översten över Västgöta ryttare, alls inte lika fin som den släkten utvalt, nämligen Erik Sparre. Nåväl, all hennes lamentation måste tas med en nypa salt, boken är ett stycke vinklat inlägg i en arvstvist, men om bara hälften av det hon beskriver inträffat, så ser vi en kvinna som genomgått svåra föruster av nära och kära, som har motarbetats av släktingar, men som vet sitt värde och som vågar följa sin egen väg. Boken finns numera på nätet i originalortografi. Tag och läs.
Kartorna 
Det var kanske i samband med arvstvisten som Agneta Horn bestämde sig för att få sina gods inmätta och under åren 1667 och 1668, en period då ytterst få kartor upprättas i Sverige tillkom jordeboken med sjutton kartor från Småland, sexton från Jönköpings och en från Kronobergs län. Namnet på lantmätaren var Nilsson, men jag kan i bloggande stund inte påminna mig förnamnet (men han har nummer 1480 i Victor Ekstrands Svenska lanmätere. Muntlig uppgift Clas Tollin, SLU/RA). De sjutton kartorna ger gedigen information om jordbruklandskapet under 1600-talets mitt och kompletterar på ett förnämligt sätt de geometriska jordeböckerna som tillkom ca tjugo år tidigare. Inte minst får vi genom AG´s jordebok de första kartorna från Jönköpings läns sydvästra del där socknar som Reftele, Villstad, Burseryd, Södra Hestra, Anderstorp och Åsenhöga finns representerade. Titta på kartorna på lantmäteriets hemsida. Jordeboken har beteckningen E5.
Seminariet
23-24 maj i år var det seminarium på KVHAA (kungliga vitterhets historie och antikvitetsakademin) på Villagatan i Stockholm. Turen har nämligen kommit till de geometriska jordeböckerna från 1600-talets senare del att skannas och tillgängliggöras genom Riksarkivets försorg. Riksbankens Jubileumsfond står för fiolerna. I detta sammanhang inggick ju Agneta Horns jordebok som en självklar del. Under två dagar seminerades det kring Sveriges underbara kartskatt, men även om den Finska och den Pommerska, områden där svenska staten upprättade kartor under 1600-talet. Mer och mer finns tillgängligt på nätet. Min erfarenhet är att just de yngre  geometriska kartorna, de som framställdes mellan 1680 (1667 om vi tar med AG´s jordebok) och 1730 är de som ger den absolut bästa informationen om Sveriges agrarlandskap före skiftena. Vegetationsuppgifter, både markvegetation och trädslag tas oftast med, och upplysningar om binäringar (som jag ofta tror egentligen varit huvudnäringarna ekonomiskt sett) är frekventa. Tyvärr är de sena gemetriska kartorna inte så många från Jönköpings län, men de som finns ger en fantastisk bild in i ett jordbrukslandskap som, framför allt vad gäller utmark och hagmark skiljer sig markant från det vi hittar senare, vid t.ex laga skiftet och som visar att landskap var och är dynamiska strukturer.           
Agneta Horn 1629-1672 skrev en levnadsbeskrivning som är unik i sitt slag. Dessutom lät hon upprätta en geometrisk kartering av sina undelydande gårdar i Småland 1667-1668. Målning av David Klöcker Ehrenstrahl.
Kartan över Hälgaryd i Rogberga socken 1667 kan jämföras med den tjugo år tidigare upprättade geometriska jordebokskartan från 1646. Vi ser då hur framför allt hägnader inom inägomarken underredovisas i den äldre kartan, vilket ger oss en källkritisk ingång till tolkningen av de äldsta geometriska kartorna.

fredag 25 maj 2012

Dannäs, en komplex historia


Vid Bolmens norra strand ligger Dannäs. Näset som sticker ut i sjön har gett en by dess namn som i sin tur har gett namn åt socknen. Redan under medeltiden fanns frälset representerad i området med en sätesgård som kanske var befäst. Kring sätesgården växte en by fram, som, när vi möter den i de kamerala källorna bestod av sju gårdar, varav sex ingick i Stureättens godsinnehav. I samband med nordiska sjuårskriget 1563-1570 brändes byn och när vi åter möter Dannäs i källorna under 1500-talets senare del är det i form av ett säteri som så att säga "slukat" hela byn. På den äldsta kartan över området från 1685 är säteriet beläget i samma läge som i dag, men den vackra huvudbyggnaden som finns där nu är från sent 1700-tal. Det finns mycket att säga om dagens tilltalande säterimiljö och inte minst de väggmålningar av det omkringliggande landskapet som finns en trappa upp i huvudbyggnaden. Men vi skall koncentrera oss på fornlämningabilden. Eller bristen på den. När jag studerade kartan över Dannäs-näset slog det mig att det borde finnas mer "fornt" i området, inte minst bebyggelselämningar efter den by som avhystes på 1500-talet. Under en helg i maj anställde jag och en kollega en "frivillig" inventering av området. Dannäs socken inventerades av Riksantikvarieämbetet under sent 1970-tal, då fossila åkermark endast togs med om den innehöll indelande element som stensträngar eller terrasser. Därför fanns det också någon registrerad fossil åkermark där terrasseringar kunde påvisas. Vissa indikationer på att området kunde innehålla bebyggelselämningar av äldre karatktär gav det på ekonomiska kartan utpekade Vinstagärdet, ett mycket pregnant namn som dels visar ett -stanamn och dels antyder att ett gärde funnits till enheten. I äldre kartor fanns ett torp vid namn Vinsta i området, men det kan mycket väl ha tagit namn efter en äldre enhet. Under två dagars inventering framkom: över 1000 nya röjningsrösen, vidsträckt terrassindelad åkermark, bland annat vid Vinsta, flera husgrunder samt möjliga nya gravar. Nu gäller det att sätta in de nytillkomna fornlämningarna i en kontext. Klart är att flera av de dagsverkstorp som kan beläggas i kartmaterial från 1700 och 1800-tal är belägna på tomter efter den övergivna byn, äldre fossil åkermark omger mindre ytor med klar "torpåkerkarraktär".  Men den fossila åkermarken sträcker sig långt ut i de områden som i äldre kartor betecknas som ängsmark, hagar och utmark. Fornlämningabilden visar att man bott och brukat  i området sedan bronsålder. 
Hörnet av den inhägnade "trädgården". Den mäktiga husgrunden i bakgrunden. 
Intressant är också Lusthusbacken, där en av 1700-talskartorna utmarkerar läget för ett lusthus under säteriet. Men det är inte lämningarna efter ett lusthus som döljer sig under raä 15, utan troligen grunden till den sätesbyggnad som byggdes i området efter att byn hade bränts. Troligen låg sätesgården här tills den flyttades till sitt nuvarande läge under 1600-talet. En djup stensatt källare förbryllar och gäckar, liksom en inhägnad plätt som närmast för tankarna till trädgårdsparterrer till säteriet. Än så länge är Dannäs ett "hobbyprojekt" men förhoppningen är att det ska kunna gå att kasta lite mera ljus över de komplexa lämningarna framöver. Redan i juni kommer karteringar att äga rum och sen blir det att sno till en vettig frågeställning och söka sig till en fond som fortfarnde ger pengar till grundforskning och inte bara metaforskning. Fortsättning följer.  
Husgrunden efter säteriet på Dannäs som uppfördes kring 1570? I dag är huvudbyggnaden belägen ca 400 m längre norrut i ett läge som troligen nyexploaterades kring 1600-talets mitt. Det mesta tyder på att det äldre Dannäs, den medeltida sätesgården, byn säteriet som byggdes på 1500-talet verkligen låg på Näset.  

Tidigare registerade fornlämningar vid Dannäs samt den nyupptäckta fossila åkermarkens utbredning.

söndag 20 maj 2012

Nya upptäckter - timmerkistor, en brunn & 1 öre

Träflis från timmerkistorna väller upp ur borrhålet
Det var absolut ingen överraskning - timmerkistorna måste bara finnas på plats där nere under murarna. För om man bygger ett befästningsverk som bastion Carolus bokstavligen på lösan sand ...och intill en erosionsutsatt strand dessutom... så gäller det att lägga ut rejäla fundament! Vid undersökningar i fästningsstaden Göteborg har man kunnat dokumentera hur tusentals pålar slagits djupt ner i leran rakt under de tunga murpartierna. Dessutom har man där kompletterat med stabiliserande timmerkistor eller ramar av stockar; allt för att undvika sättningar.

På samma sätt måste slottsbyggmästare Fleming ha låtit förbereda bygget av befästningsgördeln kring Jönköpings slott med största nogrannhet. Men under utgrävningarnas gång hösten 2011, liksom nu i vår, har vi kommit att undra över hur dessa fundament verkligen ser ut. För vi har ju inte stött på speciellt mycket timmer hittills i de djupschakt som grävts. Från den hastiga geofysundersökning vi gjorde i början av oktober förra året fiinns dock goda indikationer när det gäller sträckan längs sjömuren. Det mönster som framträder i georadarbilderna bör tolkas som stora timmerkistor vilka ligger parallellt med muren ut mot Munksjön. Men är det murens fundament vi ser - eller slottets kaj? Det återstår att se.

Nu har emellertid belägg för kraftiga timmerkonstruktioner kommit - i de borrhål som togs upp för kompletterande spetsar till vårt pumpsystem. Utanför bastionens östra fasad vällde träflis upp ur borrhålen. Fortfarande ljust och till synes färskt efter 400 år nere under grundvattennivån. Här på den mest utsatta sidan fanns det också all anledning att göra grunden så stabil som möjligt. Sjöbotten faller brant strax utanför murens fot och ett kraftigt strömdrag sveper fram längs stranden. Men trots mäster Flemings möda fick man problem. År 1617, bara få år efter att bastion Carolus färdigställts, har nämligen byggmästaren bett kungen om lov att demontera vissa delar av bastionen därför att kraftiga sättningar hade upptäckts! Att situationen var allvarlig säger sig självt. För vem ville bringa den sortens nyheter till Gustav II Adolf...?

Nu tilläts emellertid ingen rivning, eftersom kungen "var orolig för vad Grannen kunde ha i sinnet". Den politiska situationen var fortfarande så känslig att danske kung Christians armé med kort varsel kunde stå utanför Jönköpings murar om ännu ett krig skulle råka bryta ut. Men idag kan vi se att Fleming hade rätt i sina farhågor, för väggarna i bastionens östligaste delar lutar tydligt ut mot sjön. Så hur kraftiga fundamenten än var har de alltså inte räckt till!

Brunnen inne i kasematten
Om timmerkistorna var väntade fynd så kan man inte säga detsamma om den lilla stensatta brunn som påträffats inne i den mittersta kasematten i bastion Carolus norra flank. Ett kallmurat brunnskar hade passats in i smygen bakom kanonvärnet. Fast egentligen är det bara logiskt, för dessa välvda rum djupt nere vid basen av de imponerande fästningsverken var avsedda att fungera som skyddsrum och förläggning i krigstid. Det måste ha varit både trångt, mörkt och framförallt fuktigt att bo därnere. Men trots allt var det bättre än att vistas ute i det fria och riskera att utsättas för fiendens artilleribeskjutning!

Ett fynd till förtjänar att omtalas. I onsdags prövade Karin på att metalldetektera för första gången. Och borta vid grunden till slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten, plockade hon upp ett silvermynt. Det var frågan om ett 1 öre SM, slaget för Carl XI år 1674. Ett trevligt mynt som dessutom passar ypperligt in i sammanhanget, eftersom pumphuset uppfördes bara fyra år senare. Då fanns det en stor byggarbetsplats invid sjömuren och myntfyndet skall sannolikt ses i det sammanhanget. Verkligen en bra start på Karins nya karriär som metalldetekterare!

onsdag 16 maj 2012

Smålandsstenar: Fler gravar!

Precis som vi misstänkte finns det fler gravar kring de tre som var synliga ovan mark. När vi schaktade söder om högarna så dök snart ett mörkare stråk upp i sanden och den rundade formen avslöjade att det var en kantränna till yterligare en grav. Vi har ännu inte schaktat något innanför kantrännan så vi vet inte om brandlagret är intakt eller om det är omrört av odling och ligger i ploglagret. Därför kommer vi att gräva några provrutor för hand mitt i graven för att försöka lista ut den saken. Några meter öster om den nypåträffade graven finns ytterligare ett mörkare stråk i ett schakt så det skulle förvåna oss om det inte ligger ännu fler gravar i omkrådet.


I förgrunden syns den nypåträffade kantrännan som ett mörkt stråk mot den ljusare sanden. I bakgrunden syns en av de "oskadda" högarna som vi grävt bort växtlagret från.

Anledningen till att vissa av gravarna förlorat sina överbyggnader är att det odlats på platsen. Plogen eller årdret har körts fram och tillbaka, över och genom, gravarna till dess att högarna slätats ut och inte längre syns. Så de terrasskanter vi såg redan vid den första inventeringen är säkerligen till stora delar uppbyggda av material från de bortodlade gravarna.

tisdag 15 maj 2012

Ett fuskbygge med hotfull fasad?

Hans Flemings perspektivskiss från 1605 - slottsbygget i teorin
Det såg så bra ut på ritningen, slottsbyggmästare Hans Flemings stort upplagda förslag till utbyggnad och modernisering av Jönköpings fästning. Vid förra årets undersökningar av bastion Carolus norra flank blev det möjligt att i detalj  följa hur arbetet genomförts och hur yttre omständigheter hade påverkat bygget. Ruinen visade sig bokstavligen vara historia skriven i sten och murbruk!

Hösten 2011 kunde vi dokumentera väggar till kasematter och kanonvärn längs bastionens norra sida. Frånsett de fint tillhuggna sandstensblocken i hörn och kring muröppningar handlade det om ett enkelt, men väl utfört arbete. Så fanns där en till synes hastigt insatt gavelmur längst i väster, ett illa utfört provisorie som hamnat alldeles snett i förhållande till resten av väggarna. Det var lätt att tolka detta som en panikåtgärd, utförd inför ett hotande danskt anfall sommaren 1612. Då gällde det bara att avsluta bygget och få fästningen stridsberedd. Efter freden i Knäred följande år, när Sverige skulle betala ett gigantiskt krigsskadestånd till Danmark och ekonomisk kollaps hotade, byggde man trots allt vidare. Men den bistra verkligheten gjorde det omöjligt att följa Flemings ursprungliga plan. Man slopade den välvda skyttegången ut mot Munksjön och uppförde istället en massiv mur av enklare - och billigare - slag.

På så vis kunde välkända historiska och politiska skeenden avläsas i murarna till bastion Carolus. Det var en lika spännande som oväntad upplevelse! Inför årets undersökning förväntade vi oss att finna mer av välgjorda murar från åren innan Kalmarkriget bröt ut; med ett hantverk präglat av kvalitet och övergripande planering. Men det skulle inte bli fallet...

Den norra kanonporten i västra flanken, bastion Carolus

Flemings ritning från 1605 visar den påbörjade bastion Carlous i bakgrunden; borta där jordvallen slutar nere vid Munksjöns strand. Det parti vi grävt fram motsvarar de tre rum som syns strax till höger om verkstadshuset med den breda skorstenen. Före utgrävningen var det osäkert huruvida det ens fanns speciellt mycket murrester bevarade i detta parti, gammal gatumark och spårområde som det var frågan om. Men här visade sig den första stora överraskningen. För visserligen var befästningsverket demolerat ner till grunden längs med vallgraven i söder där det åtråvärda stenmaterialet varit lättåtkomligt, men ju längre norrut man kom desto mer av murarna stod kvar!

Den andra överraskningen gällde murtjockleken. För till skillnad mot den norra flanken där bastion Carolus väggar skyddades av Munksjön, var det i väster frågan om ett verkligt utsatt parti av fästningen. Här skulle en fiende kunna ställa upp tungt belägringsartilleri och beskjuta den västra flankens murar med direktverkande eld. Frågan är hur länge dessa tunna murar hade kunnat motstå ett sådant bombardemang. Märkligt nog var fasadens murtjocklek avsevärt mycket större vid den mindre utsatta norra sidan av bastionen, det skiljer på mer än en meter!


En murkärna fylld med lös sten, bitar av tegel/murbruk...
Men om murarnas otillräckliga tjocklek utgjorde en överraskning, var det själva utförandet som bjöd på den mest omskakande upptäckten. För det handlade trots allt om arbete utfört under fredstid, då man borde kunna förvänta sig att finna prov på noggrant hantverk. Men så är verkligen inte fallet i den västra flanken av bastion Carolous vid Jönköpings slott. Istället bör ledord som slarv, osakkunnigt utfört arbete, oförstånd och total brist på kontroll användas!

Vad skall man tro när man ser att själva murkärnan i ett väggparti som kan komma att utsättas för artillerield består av löst liggande sten, trasigt tegel och bitar av gammalt murbruk? Och att detta högst olämpliga fyllningsmaterial bara hällts ner utan att ens fästas samman med nytt kalkbruk? Det återanvända medeltida teglet återfinns lite överallt i murverket. Man har utnyttjat det som skolsten, som fyllning och till omfattningar. Tydligt är att det funnits mycket rivningsmassor att tillgå inom slottsområdet kring 1610.

Botten av utfallsport, riktad mot vallgraven

Vi har också hittat resterna efter en utfallsport; en dörr genom vilken slottets egna soldater kunde släppas in i den torra vallgraven för att bekämpa fiender som tagit sig ända fram till fästningsmurarna. Den indragna nischen där porten finns är noga markerad på både Flemings och senare Erik Dahlberghs planer. Det rörde sig om en viktig försvarteknisk detalj och sådana finesser var man noga med att dokumentera. Men samtidigt ligger denna port alldeles för öppet. Inga skyddande murar har funnits framför utfallsporten, så en fiende skulle i princip bara ha behövt skjuta sönder trädörren för att få till en bräsch in i befästningsverket. Ingen speciellt bra lösning...

Utfallsportens bevarade vägg med staplade tegelstenar...

Vi har redan nämnt att man använt begagnat medeltida tegel lite här och var i murarna. Och det kan man ju göra. Men när man beskådar tegelförskalningen i utfallsportens bevarade sida kan man undra hur det egentligen stått till med hantverkskunnandet. För alla vi som lekt med LEGO vet ju att bitarna måste läggas om lott/ i förband om det man bygger skall hålla. Flemings arbetslag kring 1610 har däremot bara staplat sitt tegel på höjden...

Trappan och dörren in till skyttegången
 En annan märklig detalj utgörs av den trappa och den dörröppning som utgjort passagen in till skyttegången längs med den södra fästningsvallen. Eftersom detta varit en viktig förbindelse och transportväg inom fästningens försvarssystem har trappsteg och smala dörrar utgjorde irriterande hinder. En fullt utrustad soldat på 1600-talet behövde svängrum när han kom springande! Likaså har här fraktats tung utrustning till flankernas kanoner. De tunna trägolv vi funnit spår av måtte ha sviktat betänkligt under tyngden; utlagda på sand som de var...

Ytterligare en viktig iakttagelse är att de stenhuggarmärken som förekom så rikligt på sandstenskvadrarna i bastionens norra flank saknas helt i den västra. Någonting har hänt under de få år som ligger mellan uppförandet av dessa båda byggnadsdelar. Att kvaliteten på hantverket förbättrats står höjt över allt tvivel, likaså bör en striktare kontroll än tidigare ha utförts på nyuppförda murar. Men vad var orsaken till det närmast obegripliga slarv vi funnit spår av i den västra flanken? Handlar det bara om ovana arbetare och slapphet från projektledningens sida? Eller ser vi kanske effekterna av för högt ställda krav på arbetstakt och resultat; krav som inte kunnat uppfyllas men heller inte ignoreras. Kronan och kungen kan ha begärt saker utan att ställa nödvändiga resurser till förfogande. Det skulle i så fall inte vara första gången detta skett. Om det är förklaringen har Fleming befunnit sig i samma obekväma sits som skeppsbyggmästaren Hybertsson skulle göra beträffande skeppet Vasa några få år senare. Eller ser vi i det illa utförda arbetet möjligen spåren efter korruption i den begynnande stormaktstidens Sverige? Har resurser och material hamnat någon annanstans än där man från högsta ort avsett? Den förklaringen skulle inte heller sakna paralleller. Återstår att se vad de skriftliga källorna har att berätta!

torsdag 10 maj 2012

Nödtvungen nostalgi & massor av vatten



Ann-Marie ställer in avvägningsinstrumentet
Karin assisterar med lattan nere i förbindelsegången

Det var en sådan dag. Tekniken var inte på vår sida. Den nyservade totalstationen betedde sig efter eget sinne och batterierna tappade laddningen efter bara några minuters körning. Samtidigt hade vi lovat skicka över höjder på bastionens murar till Jönköpings kommun. Tekniska kontoret behöver uppgifterna för att kunna projektera sin gata. Så vad göra? Man letar fram ett avvägningsintrument som ingen använt på de sista tio åren. Old school? Javisst, men ibland kan man ha nytta av nästan bortglömda kunskaper och en närmast obsolet utrustning!

Män och maskiner i kamp mot vattnet 
Nu har det blivit dags att torrlägga förra årets schakt. Enda sättet att kunna gräva längs den forna Munksjöstranden är att sänka grundvattnet. Det har krävts utredningar, ansökningar och tillstånd. Men igår hade vi kommit så långt att maskinerna kunde kallas fram. Expertisen från CRAMO bistod oss arkeologer ännu en gång - precis som i kvarteret Apeln 2004 och Diplomaten 2007. Så för en dag fylldes fältet vid Västra kajen av grävmaskiner, borrar och lastbilar. Rörsektionerna placerades ut för den första etappen. Och spetsarna som skall suga upp vattnet borrades och spolades ner i strandsanden.

Håkan från CRAMO övervakar borren
Till sist kunde pumpen kopplas in och startas. Allt fungerade. Och det grundvatten som nu pumpas ut i Munksjön kontrolleras noga. Flödesmätninger och analyser genomförs enligt ett schema upprättat av SWECO utifrån de riktlinjer kommunens miljökontor satt upp. Det känns betryggande. Nu kan vi ägna oss åt arkeologin - och de överraskningar som med största sannolikhet väntar nere i de djupa lagren längs stranden!

söndag 6 maj 2012

Vårt romerska bad...



Ann-Marie, Karin och Lasse rensar i ett valv. I fonden Atollenbygget...
Den varma och framförallt snöfattiga vintern har varit oss till stor hjälp. Murarna i bastion Carolus har inte frusit sönder; tvärtom har de klarat sig riktigt bra under frigolitblock, byggduk och sand. Däremot kan man se hur kalkbruket i kurtinmuren - som inte skall bevaras och därför inte skyddats - har lossat och delvis lösts upp. Att så lite snö föll under vårt vinteruppehåll har också medfört att grundvattennivån nu är lägre än i höstas. Därför har vi kunnat börja tömma ur kasematterna på de där sista 20 cm rivningssten och bruk som vi tvingades lämna ifjol. Lasse började försiktigt avlägsna stenskrotet med maskin. Ganska snart kom vi ner på en sandnivå som täcks av ett tunt skikt organiskt material. Antagligen är det resterna av ett ursprungligt trägolv som nu har påträffats. Det är sannerligen inte mycket som finns kvar, men så har också åtskilliga ton sten, tegel, murbruk och jord pressat ner och krossat detta golv.


Vårt nya romerska bad - notera bänken under kanonporten!
Men det känns bra att ha fått bort alla rasmassor. Det har blivit ännu mer ruinkänsla då murarna "höjts". Nu upplever man rummet, kasematten, mycket tydligare. Ett roligt fynd var den låga bänk som har murats upp alldeles innanför kanonporten. Vad den tjänat för funktion kan man fråga sig. Kanske har kanonjärerna kunnat ställa av viss utrustning på bänken, grejor man behöver ha till hands då kanonen snabbt skall rengöras efter skott och därefter laddas på nytt.

Fast man måste erkänna att intrycket av ruinrummet för närvarande kan bli lite fel. Med fem centimeter grundvatten över hela golvet liknar det hela mest av allt bassängen i ett romerskt bad...

Dörröppningen in i kasematten
Ett mysterium från i höstas har fått sin lösning. Det gäller den oförklarliga öppningen mellan väggarna i den västra kasemattens sydvästra hörn. Då föreföll det oss som om man aldrig hade murat klart, utan låtit allt stå ofullbordat. Hur man sen skulle ha kunnat lägga in ett kryssvalv i kasematten utan fyra ordentliga hörn som valvet kunde vila på var mer än vi förstod. Men det var då, i oktober 2011. Ett halvår senare står vattnet lägre och vi kommer åt att frigräva det förbryllande murpartiet. Och plötsligt står vi med en dörröppning istället. Det finns murfundament hela vägen, liksom en karmsten som rubbats ur läge. En smal passage har fungerat mellan kasematten och bastionens inre delar. Men varför det? En bastion var ju i princip en jordkulle vars sidor stöttades upp av murar och kasematter. Gissningsvis har dörröppningen varit något man haft bruk för under själva byggtiden, men den kan förstås också ha lett in till en trätrappa upp till bastionen krön.
Med mer lager bortgrävda från stranden börjar ruinen se rätt imponerande ut
Även stranden har schaktats ner en bit. De lager som utgjort markyta under sent 1700-tal har genomsökts med metalldetektor och det har grävts rätt många provgropar. Resultatet har varit magert. Antagligen har denna lilla bit av Munksjöns strand varit svårtillgänglig där den låg direkt nedanför fästningsmuren. Få människor har haft anledning att vistas där. Men nu tänker vi gå ner till de lager som motsvarar den tid då både fästning och slott fungerade - Dahlberghs och Flemings 1600-tal! 

Andnöd på kajen...

Dunungar på fast mark
Vad skulle du göra om du fick oväntat besök ...på din utgrävning? För det var precis vad vi fick. Under något av alla buskage kring Länsstyrelsen finns uppenbarligen ett rede. Andhonan tog ut sina nio dunungar på deras första promenad på fredagseftermiddagen. Med bestämda - om än vaggande - steg begav hon sig mot närmaste vatten med ungarna i oroligt pipande släptåg.
Och närmaste vatten, tja det fanns ju förstås på Västra kajen nere i vårt utgrävningsfält, där det framträngande grundvattnet skapat stora sammanhängande dammar. Men vägen dit var inte enkel för de små. I den branta schaktkantens sand, alldeles innanför stängslet, halkade och kanade ungarna ner mot fast mark. En hamnade på rygg och förmådde inte vända på sig. Det är inte lätt att vara liten...

En alldeles för intresserad kråka passar på familjen...
Men med hjälp av en arkeologhand kan några gram pipande dunboll med svart näbb och ivrigt viftande små vingstumpar komma på rätt köl igen. Och rusa ikapp mamma och syskonskocken.
Sen kom nästa stora utmaning - det första mötet med vatten! Sittande på rad uppe på kurtinmuren tvekade ungarna inför honans uppmanande lockläten. Skulle man verkligen våga? Men till sist plumsade dom i, en efter en, och fann sig väl till rätta i sitt nya element. Problemet var att den dammen var för liten. Så det blev till att springa iväg till nästa vatten och rutscha nerför ytterligare en strandbrink där den obevekliga mamman låg och kallade på sin kull.

Ett lyckligt slut så här långt. Det finns uppenbarligen mat att hämta i fjolårets schakt och Munksjöns öppna vattenyta med dess starka strömdrag hade säkert inte varit nådigt mot de små liven. Samtidigt är det många faror som hotar även inne på det noga stängslade utgrävningsområdet. För vi hade ju inte direkt planerat att skydda oss mot luftangrepp. Men när det gäller dunungar som är några dygn gamla gäller det att se upp för måsar och kråkor. Ungarna är ju lämpliga mumsbitar för en födoopportunist. Andhonan lär få ett tufft jobb med att skydda sin kull.

fredag 4 maj 2012

Smålandsstenar: Första högen i profil

Nu har vi påbörjat undersökningen av en av de tre högarna utanför Smålandsstenar. Vi valde den mittersta av de tre då den hade en synlig skada efter att någon varit där och härjat.

Innan vi började så var vi lite osäkra på vad vi skulle stöta på, se tidigare inlägg, men nu börjar bilden klarna. Hela överbyggnaden tycks bestå av sand och centralt i graven finns ett brandlager.

Högen under utgrävning. Störningen vi såg i ytan berodde på att någon grävt ner en hink med ben i graven, se det runda hålet mitt i bilden, samt även grävt ner en massa gamla verktyg av någon okänd anledning.


Utan att vi ännu gått in i brandlagret så har vi redan hittat en del brända ben och någon enstaka bit keramik så nu börjar vi få en känsla av vad vi har att göra med, även om överraskningar kan komma längre in i graven.

Runt högen finns en kantränna, i princip ett grävt dike, vilket glädjer oss. För snart ska vi börja sökschakta efter överplöjda högar i området och då är just kantrännor den lättaste konstruktionsdetaljen att hitta då de avtecknar sig som stora cirklar i marken. Vi tycker att det borde finnas fler gravar där då de oftast ligger i lite större grupper, men det får vi återkomma om.

onsdag 2 maj 2012

Dags för jubileum!

För exakt ett år sedan öppnade vi vår arkeologiblogg på Jönköpings läns museum. Sen dess har det hunnit bli ett åttiotal inlägg i olika ämnen. Det mesta har förstås handlat om aktuella undersökningar, men en del resebrev och personliga betraktelser har också slunkit med som tur är!

Ölmstad, Jönköpings slott och Rosenlund. Slagfält, röjningsrösen, trädgårdar och rumänska reliktområden. Det är mycket som tagits upp på den här sidan under det gångna året - precis som det skall vara. Möjligen kan man tycka att vi skulle ha kommit lite längre bakåt i tiden. Perioden vi skrivit om spänner från äldre järnålder in i nutid. Så lite brons- och stenålder skulle passa fint. Men det kanske kommer under bloggens andra år? Vi skall bara undersöka de "rätta" lokalerna...

Men för att sammanfatta - på ett år; tolv månader; 365 dagar har vi fått 13 198 besök på bloggen. Det imponerar. Och det gör oss som skrivit väldigt glada. Inte så lite stolta dessutom. För siffrorna visar vilket intresse som finns för arkeologi i norra Småland!

Tack allesammans - vi lovar att fortsätta vara först med de äldsta nyheterna!