fredag 27 januari 2012

Spår av klosterträdgård under Västra kajen?


Fragment av frökapslar från odlat lin (foto JH)

Klosterträdgård” är ett välkänt begrepp för de flesta, liksom associationen mellan munkar, nunnor och örtagårdar. För många av oss tycks bilden förhållandevis klar – den är både arketypisk och romantisk, och därmed tacksam att reproducera och bekräfta i media. Ofta hänvisas också till klosterträdgårdar, eller munkarnas ”örtagårdar” i trädgårdstidningar, populära trädgårdsböcker, eller i de otaliga trädgårdsprogrammen på TV. Men faktum är att om vi ställer den enkla frågan vad som egentligen odlades i de svenska klosterträdgårdarna, blir svaret sorgesamt magert. Endast fragmentariska skriftliga vittnesmål finns bevarade och mycket lite växtmaterial från klosterlämningar har ännu undersökts. När man i populära framställningar ska beskriva eller rekonstruera svenska klosterträdgårdar får man istället använda sig av material från kontinenten.


Frö av hjärtstilla (foto JH)

Med denna bakgrund är det inte konstigt att vi var spända på vad vi skulle hitta under det gamla slotts- och klosterområdet under Västra kajen. Det problematiska med lämningar från trädgårdsväxter är nämligen att de måste ligga fuktigt för att bevaras; det duger sällan med att hitta den gamla odlingsjorden. Här i Jönköping var situationen mycket lovande för den dokumenterade slottsträdgården (f.d. klosterträdgården) hade legat precis ovanför stranden, vilken man i olika omgångar fyllt ut. Utfyllnaderna borde bestå av avfall från klostret eller slottet, tänkte vi, och med lite tur också innehålla spår av trädgården. Eller från köket, som hämtat sin frukt, sina kryddor och grönsakerna därifrån.

Frö av mullbär (foto JH)

Under förundersökningen provtog vi utfyllnaden på olika ställen för att se vad den bestod av – och bingo! Precis som vi trott innehöll fyllnaden mycket riktigt avfall, där det gick att se spår av ett otal aktiviteter som såväl stallning, tröskning av säd, linberedning och matlagning. Här fanns också en hel del trädgårdsväxter, både kryddor och läkeväxter som isop och hjärtstilla, och frukter som äpple och fikon. Mest iögonfallande var ett fynd av exotiska mullbär, ett träd som man gjorde försök att odla här under 1700-talet, men som var känt redan under medeltiden.

Men ännu har vi bara haft möjlighet att titta på några få liter av de enorma jordmassor som med säkerhet ruvar på fler hemligheter, och som förhoppningsvis kan komma att undersökas i en slutundersökning innan de schaktas bort för att ge plats för vår tids kulturlager – utfyllnader som ska bära upp de nya husen på platsen.

Jens Heimdahl
Arkeobotaniker
Riksantikvarieämbetet UV Mitt

Ständigt dessa rösen...


arkeologin i vårt land (ter sig) till stor del som vetenskapen om de monumentala stora fornlämningarna och de stora befolkningsbygderna med rätt litet intresse för de mindre lämningarna och fångst- och skogsfolkets liv. Typiskt härför är det flitiga användandet av onyanserad benämning”odlingsröse” på ett sätt som nedvärderar denna stora, för befolknings-historia och –geografi viktiga kategori av fornlämningar, vilket bland folket (och beslutande myndigheter) skapar förakt för dessa ”stenhögar”, samlade ut markerna – med association till nutida stenröjning: man ser hur de skadas och förstöras lättvindigt och helt i onödan!”
Detta skrev amatörforskaren Folke Winkvist i ett brev till Riksantikvarieämbetet redan 1974. Om vi rannsakar oss själva och framförallt lyssnar på varandra så har nog inte arkeologin kommit så långt bort ifrån detta synsätt. Det är fortfarande snack om "stenhögar", ""..är väl inget intressant", "man hittar ju inget", "de säger ju bara att man odlat en plats", eller är jag allt för hård i min kritik?

Det finns naturligtvis undantag, flera arkeologer och kulturgeografer har idogt kämpat för denna lämningskategori , men vi som försöker jobbar delvis i en uppförsbacke. Mycket har blivit bättre men än kan saker förbättras.
Ett försök till att förbättra oss är att vi här på Jönköpings läns museum har inlett ett arbete med att sammanställa vad som faktiskt skett, vad gäller odlingslämningar, här i länet. Hur många platser har undersökts? Hur har de undersökts? Vilka metoder har använts? Och kanske framförallt vilka metoder har fungerat. Målsättningen är att vi genom detta arbete ska komma fram till bättre och effektivare metoder kring hur man undersöker fossil åkermark och resonera kring vilka frågor det är vi vill ha svar på. Just dateringen av lämningen har varit ett problem då lämningen inte är från en tid utan kan ha flera tidsskikt och flera olika användningsområden. Som vi förstår lämningen nu är termen fossil åker något missvisande, vilket flera undersökningar har påpekat (se t ex undersökningarna i Hamneda eller Värmunderyd). Behöver vi se över terminologin på andra punkter?
Den moderna forskningen kring fossil åkermark och då främst röjningsröseområden aktualiserades i samband med revideringsinventeringen i Jönköpings län vid mitten av 1980-talet. I samband med denna argumenterades att röjningsröseområdena skulle klassas som fossil åkermark och flera forskningsunderökningar startades för att se om lämningarna kunde klassas som fasta fornlämningar (Järparyd, Norra Sandsjö, Havsjö etc). Olyckligtvis för vårt län hann man inventera klart länet innan man beslutat att de faktiskt skulle bedömas som fasta fornlämningar. Med anledning av detta har vi ett bristande underlag vad gäller områdenas utbredning, mängd och typologi. Utifrån arkeologiska utredningar och specialinventeringar som t ex Skog&Historia, kan vi dock göra bedömningen att röjningsröseområden är en av länets vanligaste fornlämningar.
Denna lilla blogg ska ses som ett upprop till alla er därute som tycker att vi ska ägna oss åt hela historien och därmed värna och beforska även den "för befolknings-historia ochgeografi viktiga kategori av fornlämningar", d v s spåren efter det dagliga arbetet som våra förfäder tvingades till för sin överlevnad. Har du synpunkter, infallsvinklar eller bara bra tips på frågeställningar, metoder, litteratur etc får du gärna höra av dig!
Min adress är fredrik.engman@jkpglm.se

fredag 20 januari 2012

Murbruk och storpolitik

Provtagningspunkter i bastion Carolus - kanonvärnet & den provisoriska västväggen


Det är spännande när helt nya källmaterial kan lyftas in i en tolkningsprocess och bidra med viktig information om ett - som man trodde - välkänt historiskt skeende. Ibland får man rent av en rätt omtumlande aha-upplevelse. Vem trodde till exempel att några små bitar murbruk kunde illustrera kaoset inför en hotande belägring? Att man på så sätt skulle få en ögonblicksbild av händelser som ligger ganska exakt fyrahundra år tillbaka i tiden?


Mitt på sommaren år 1612, den 23 juli för att vara exakt, anlände den danska västra armén under befäl av Christian IV till Klämmestorp utanför Jönköping. De svenska försvararna förberedde sig genom att bränna ner stadsbebyggelsen väster om slottet för att få fria skottfält. Kalmarkriget rasade och hittills hade det mesta gått danskarna väl i händer. Kalmar slott hade belägrats och fallit redan i augusti året innan; i slutet av maj 1612 kapitulerade Älvsborg. Nu återstod bara Jönköping av de tre södra riksfästningarna. Enligt planen skulle de danska styrkorna mötas här för att belägra och inta slottet, innan man gemensamt fortsatte marschen norrut in i det svenska kärnlandet.


Emellertid fick den östra styrkan problem. Legoknektarna var missnöjda eftersom deras betalning dröjde; dessutom tillämpade de svenska försvararna framgångsrikt den brända jordens taktik. Vid Vimmerby tvingades armén att vända åter mot Kalmar. När Christian IV fick nyheten avbröts belägringen av Jönköping efter bara fyra dygn och även denna styrka gick tillbaka mot danskkontrollerat territorium.


Jönköpings slott hade undgått ödet från 1567, om än med en hårsmån. Nu motiverades försvararna också av den kungliga ordern att hålla slottet till varje pris. En kapitulation skulle ses som högförräderi och straffas med döden. Att fästningen inte hann prövas i någon mer allvarlig strid var nog tur, eftersom dess nya försvarsverk var långt ifrån färdiga sommaren 1612. Landbastionerna med mellanliggande vall stod på plats och Carolus på sjösidan närmade sig sin fullbordan, men i övrigt var slottet mest att likna vid en byggarbetsplats.



Homogeniserat kalkbruk från den välgjorda muren i kanonvärnet


Det är den historiska bakgrunden, kunskapsbagaget vi bar med oss ut på Västra kajen när grävningarna inleddes i höstas. Redan tidigt stod det klart att flera olika byggnadsfaser kunde urskiljas bara i det tämligen begränsade utsnitt av fästningsmurarna som vi fått tillgång till (se bloggen den 12 september). Medan själva bastion Carolus var byggd helt enligt de rådande principerna för befästningskonst gav den raka fullmur som utgjort slottets försvar på sjösidan ett både enklare och mer ålderdomligt, närmast medeltida intryck. Det handlade inte om en artillerifästning utan om en ringmur. Men ännu mera märklig var den tydligt provisoriska mur som stängde av bastionens kasematter mot väster. Skevt insatt och illa murad, inte ens tillsluten i det sydvästra hörnet, stod detta murparti i stark kontrast mot resten av bastionens väggar.


I samband med dokumentation av det bevarade murverket togs två prover på det kalkbruk som använts. Inför restaureringen och säkringen av bastionens norra flank - de 1600-talsmurar som skall bevaras under Riksbyggens nya hus - var det viktigt att veta vilken typ av kalkbruk som ursprungligen använts. Ett prov togs i det välbevarade kanonvärnet; ytterligare ett i den slarvigt utförda västra väggen.


Fett, ohomogent kalkbruk med stora kaviteter. Västra muren.



Och det är här som det börjar bli verkligt intressant. För fastän analysen klargör att materialet i båda proverna liknar varann så pass mycket att det bör handla om samma typ av kalkbränningsprocess, kanske rent av samma bränning, så är skillnaderna större än likheterna. Bruket från kanonvärnet är väl homogeniserat och har en konsistens som gjort det smidigt att använda. Balansen mellan släckt kalk och s.k. ballast i form av sand är god, föroreningarna få och håligheterna i bruket likaså. Allt tyder på ett murbruk som blandats långsamt och omsorgsfullt.


Även i det prov som härrör från den provisoriska västväggen har bruket blandats långsamt. Men det innehåller mindre andel ballast, vilket gjort det fetare och därigenom svårare att arbeta med. Dessutom är murbruket dåligt homogeniserat; mängden ballast varierar kraftigt i olika delar av provet. Men allra tydligast är ändå de stora håligheter, kaviteter som uppkommit vid murningsarbetet. Troligen rör det sig om torksprickor i västmurens fogar pga alltför snabba och tjocka brukspåslag. Vad vi ser är helt enkelt prov på ett bristfälligt hantverk!


Här faller bitarna på plats. En utbyggnadsetapp då arbetet med de nya utanverken fortskrider lugnt och planenligt avbryts plötsligt. I dess ställe kommer en nödlösning av sämsta sort; en skevt insatt mur som inte ens vissa av dagens mer kritiserade byggföretag skulle ha kunnat med att uppföra. Och en tid därefter fortsätter bygget; men nu utifrån en kraftigt förenklad modell.


Vad vi spårar i murverket är sannolikt händelserna kring Jönköping sommaren 1612. Tidpunkten då en halvfärdig fästning skulle förvandlas från byggarbetsplats till något som skulle kunna försvaras. Den slarvigt utförda muren speglar brådskan och desperationen i de åtgärder man vidtog. Så - att våra båda murbruksprover skulle ge en fullgod illustration av paniken inför en kommande belägring hade väl ingen väntat sig? Men man lär sig...

måndag 9 januari 2012

Det gäckande gehänget

Den avslitna kedjan - ett elegant 1600-talsarbete ...men avsett till vad?


Det finns fynd man aldrig riktigt får rätt på; föremål som på ett eller annat sätt fortsätter att gäcka betraktaren. Man anar en tolkning, men ändå är det något som inte stämmer. Precis så har det förhållit sig med den eleganta bronskedja som påträffades år 2007 bland fyllningsmassorna i kv.Diplomaten i Jönköping. Det handlar om ett fint stycke metallhantverk - en 30 cm lång länk avsedd att synas; något att pråla med. Samtidgt är den ganska klen till sitt utförande och har därför knappast kunnat ingå i t.ex. en hästutrustning. Dessutom är den itusliten med stor kraft. Antingen har bäraren hamnat i handgemäng, eller också fastnat i något och råkat rycka av kedjan. Men vad är det egentligen vi har framför oss? Vad har föremålet använts till?



Den avancerat utformade länken i närbild


Där tog det stopp. Men redan från början funderade vi på nån sorts upphängningsanordning till ett föremål av militär karaktär. Detta antagande styrktes när det kunde påvisas att utfyllnadsmassorna under byggnaderna i kv.Diplomaten (en del av stadens kungliga textilfaktori) hade hämtats från det medeltida stadsområdet. OCH - från de fält som fram till 1620-talet hyst övningsplatsen för slottets knektar, men där sedan utanverk i form av vallar, gravar och raveliner uppfördes. Så fick alla de kulor som påträffades i fyllningsjorden sin förklaring. I den kontexten hörde även den fina bronskedjan hemma.


Men den var som sagt mycket speciell. En egenhet är den dåliga rörligheten i konstruktionen; ett resultat av att kedjan byggts upp med en sorts kringelformade delar som omsorgsfullt flätats in i varann. Avsikten föreföll vara att skapa en stabil länk som framförallt bibehöll sin form och inte vred sig, utan stannade i läge. En del av ett gehäng för en värja? Länken till ett kruthorn? Eller till en slängkappa? Förslag till tolkningar var inget vi led brist på ute i fältkontoret, en byggbarack intill Slottsgatan.



Dekorerad bronsplåt med upphängningsögla och rest av länken



Dateringen kunde vi vara rätt säkra på - kedjan hade hamnat i fyllningsmassorna en bit in på 1600-talet. Närmare bestämt någon gång under 1620- eller 1630-talet, eftersom det var då som faktoritomterna byggdes upp. Hur länge den hade legat bortslängd dessförinnan - eller om den rent av kastats i en förbipasserande transportvagn - lär vi aldrig få veta. Men dess skick, liksom stilen på bronsplåtens dekor, motsäger att kedjan skulle ha varit speciellt gammal när den brast. Och man törs nog påstå att den inte heller varit utsatt för väder och vind någon längre tid.
Så långt kom vi i våra egna funderingar, men nu krävdes sakkunskap.


Fyndet var såpass udda och exklusivt att det förtjänade lite extra arbete. Resultatet blev att mail med bilder sändes till olika institutioner runt om i landet. Men det kom inget inget napp - den säkra identifieringen uteblev. Så kedjan visades fram och beskrevs i rapporten om 2007 års undersökningar i kv.Diplomaten, men frågan om föremålets tolkning fick lämnas öppen. Därför hamnade kedjan inte heller i Arkivhusets nya stadshistoriska utställning när denna öppnade våren 2010. Den förblev anonym och tryggt nerpackad i museets klimatkammare.


Fältmarskalk Johan Banér, porträtt från 1630-talet - notera remmen tvärs över benskydden!



Där har bronskedjan förblivit ända tills nu. Likt ett minne som fortsätter gnaga i sinnet. Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd var den som till sist löste gåtan. Sven hade - precis som vi andra - inte kunnat glömma kedjan från kv.Diplomaten. Och till sist hittade han svaret. Det handlar verkligen om en del till ett värjgehäng från tidigt 1600-tal; om en rem - eller länk - vars funktion var att fixera den burna värjan i rätt position. Med de halvrustningar som utnyttjades vid den tiden, ett kroppspansar där harnesket kompletterades s.k. tassetter (dvs. ledade skyddsplåtar över låren), måste gehänget fixeras noga. Om så inte skedde riskerade bäraren att värjan kom i fel läge och i värsta fall hamnade mellan benen...


Den här typen av gehäng, burna till halvrustning, figurerar ofta på porträtt av kungar och fältherrar. Bilden av en i förtid åldrad fältmarskalk Johan Banér utgör ett gott exempel från 1630-talets mitt. Och här löper remmen diagonalt över tassetterna! Vår länk har sannolikt haft en liknande placering i ett ovanligt praktfullt gehäng. Dess dyrbara utförande tyder på att utrustningen tillhört en officer; ett högt befäl som deltagit på garnisonens övningsfält med lite väl mycket liv och lust.


En alternativ tolkning är att det faktiskt kom till någon sorts mindre träffning utanför slottet vid den korta belägringen sommaren 1612. Danska spaningspatruller bör ha recognoscerat så nära slottet man vågat komma. Ruinerna efter den nyligen brända stadens hus erbjöd ett acceptabelt skydd. Kanhända var det då som kedjan brast? År 2008 frågade vi Livrustkammaren i Stockholm om man kände till någon parallell till kedjan från Jönköping. Men svaret kanske finns i Köpenhamn? Det vore värt att pröva!

Bastion Carolus - Planer för framtiden

Ruinrummet under punkthuset - bastionens bevarade norra flank

Den eviga frågan - "Vad har arkeologerna för sig på vintern?" Svaret är att man bearbetar och tolkar resultaten från det gångna årets undersökningar. Vid större projekt som löper över flera säsonger gäller det också att planera noga inför vad som komma skall. Och där befinner vi oss just nu med Västra Kajen och Jönköpings slott. Om inte vädret lägger hinder ivägen skall utgrävningen vara igång på nytt i början av april. Så här långt följer vi rutinerna. Men det finns en viktig skillnad. Vi har också en ruin att ta hand om; med 1600-talsmurar som skall bevaras och kunna visas fram. Bastion Carolus skall passas in i bottenplanet på nybygget; intill ett gemensamt garage under båda huskropparna. De viktigaste murpartierna hamnar precis där vi vill ha dem - i ett halvöppet utrymme som skapats för ruinen. Tillgängligheten kommer att vara begränsad, eftersom det trots allt handlar om källare under bostäder. Samtidigt skall insyn och en väl genomtänkt belysning göra det möjligt att uppleva Hans Flemings byggnadsverk från utsidan. Vad som går förlorat är kurtinen, den långa mursträckningen längs med Munksjön. Dess läge kommer istället att markeras. Det är givetvis beklagligt, men man kan inte få allt.


Mur från 1600-talets stadsbefästning, bevarad under Frihetstorget i Tallinn


Generellt sett är det svårt att passa in rester av äldre bebyggelse i nyskapade miljöer. Det finns många exempel på att vällovliga initiativ i den riktningen inte nått ända fram. Istället för ett fängslande historiskt djup har man fått mer eller mindre svårförklarliga mursträckningar, undanstoppade i mörka utrymmen dit få söker sig. Men det finns också platser där man lyckats. I Tallinn har stora partier av stadens befästningsverk från svensktiden - en del samtida med utanverken på Jönköpings slott - efter utgrävning konserverats och bevarats under Frihetstorget. Här bidrar ljussättning och kontrasten mellan äldre murar i olika miljöer till en spännande helhetsupplevelse.

Vår förhoppning är att kunna åstadkomma något liknande - om än i mindre skala - på Västra Kajen. Här kommer de autentiska mursträckningarna att bilda tydliga rum; samtidigt som rekonstruktioner utomhus kompletterar upplevelsen.


En blick tillbaka - fönster mot ruinen av bastion Carolus

Från markplanet kommer två inglasade öppningar att medge insyn mot de gångar, kasematter och kanonportar i bastionens norra flank som frilades hösten 2011. Kanske kommer också kanoner att åter placeras i embrassyrerna; det skulle bättra på det pedagogiska värdet. Intill gång- och cykelstråket på Västra Kajen placeras en tre meter stor ruta, medan en mindre öppning kommer att finnas mitt på nybyggets södra sockel. Så ser grundkonceptet ut idag.

Men givetvis finns det frågetecken - ljussättningen är ett, behovet av bärande element invid murarna ett annat. Det största problemet ligger emellertid i hur den permanenta dräneringen av ruinrummet skall lösas. Men vi jobbar på saken. Och häri ligger kanske det allra roligaste med projekt Västra Kajen; känslan av att alla inblandade arbetar mot ett gemensamt mål. Arkeologer, byggherrar, arkitekter och kommunens tjänstemän vill samtliga göra något bra av bastionen; något som tillför stadsrummet en ny och spännande historisk dimension!




Den nya bastionen - uppbyggda murar och en vallgrav

Men planerna på en omgestaltning av Västra Kajen sträcker sig bortom de nya bostadshusen och den frilagda ruinen. Även det öppna området i söder, mellan gamla Hamnstationen och Munksjön kommer att få en rejäl ansiktslyftning. Här är planen att bastion Carolus skall synliggöras i parkens utformning. En förhöjd öppen grönyta begränsad av dubbla stenmurar visar spetsbastionens verkliga storlek. De rekonstruerade murarna motsvarar fasaden och den inre väggen på kasematter och gevärsgallerier; till och med skottgluggarna finns på plats. På södra sidan markerar en sänka med passande växtlighet läget för den inre vallgraven.




En öppning mot Munksjön - bastionen som samlingsplats


Det finns något väldigt tilltalande i att en plats som bastion Carolus återuppstår, men får en helt ny funktion i stadsrummet. Befästningen blir till en inbjudande mötesplats och kanonportarna fungerar som sittplatser. Mer tydligt kan väl inte kontrasten mellan det konfliktfyllda 1600-talet och dagens fredliga tillvaro illustreras? Med studenter istället för soldater; med solbad och picknic istället för skjutövningar. Allt var sannerligen inte bättre förr...


----------------------------------------------------------------


Tack till Tham & Videgård Arkitekter samt till Sydväst - Arkitektur och Landskap för att vi kan utnyttja de fortfarande preliminära ritningarna över Västra Kajen-projektet här i Arkeologibloggen!