måndag 26 september 2011

Dahlberghs strand - igen!

Munksjön har återvänt!

Vi arbetar med slottet på stranden av Munksjön. Det var en vattenfästning av den typ som favoriserades inom holländsk och italiensk fortifikationskonst under tidigigt 1600-tal. Ursprungligen skulle även den nya staden öster om Hamnkanalen ha försetts med vallar och gravar, men till detta räckte inte rikets ansträngda resurser. Och Jönköping var ju ändå väl skyddat; omgivet av sjöar och sankmarker utom på en smal remsa längst i öster.

Än idag kan närheten till vattnet bli - ska vi säga ytterst påtaglig... Speciellt då inströmmande grundvatten späds på med regnvatten. Så under den nederbördsrika månaden september anno 2011 återskapas strandlinjen från Erik Dahlberghs dagar av och till.

Munksjön har avlägsnats ...tillfälligt...

Men man kan ordna det mesta med en bra pump. Speciellt som den stora dagvattenledningen från 1970-talet kan utnyttjas som avlopp. Visst, rörschaktet har skurit tvärs genom muren och förorsakat en ful skada på kurtinen, men det kan man bortse från. I alla fall när torrläggningen av det lika vidsträckta som låglänta fältet kan lösas så pass smidigt!

När merparten av undersökningsytan frilagts från grus och rasmassor är det en imponerande ruin som framträder. Med bastion Carolus norra flank och hälften av sjömuren synliga är det faktiskt mer av Jönköpings slott som kommit fram i dagsljuset än vad som synts på de senaste 140 åren. Så ta tillfället i akt och besök Sveriges mest bortglömda riksfästning!

Botten är nådd!

Slottet 1690 - pumphustornet ligger framför sjömuren


Vi har letat efter ett torn. Men hittills förgäves. På Erik Dahlberghs skiss från omkring 1690 syns ett smalt tornhus, minst fyra våningar högt alldeles intill sjömuren. Det är slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten som man ser. Det var byggt i trä, förmodligen som en stolpkonstruktion klädd med panel, och uppfördes mellan 1685 och 1687. Dateringen passar, eftersom byggnaden inte finns med på 1680 års ytterst noga utförda ritning över den fullt utbyggda fästningen. Pumphuset utnyttjades huvudsakligen som förråd och förstördes vid slottsbranden 1737.

s Förkolnat trä ca 0,3 m ner i strandmassorna - branden 1737?

Man kan tycka att en så pass stor byggnad bör ha lämnat tydliga spår, även om den förstörts av vådeld. Eftersom tornet delvis var uppfört på stranden utanför kurtinmuren måste det ha vilat på ordentliga fundament, antagligen stenfyllda timmerkistor. Några sådana ekon syntes emellertid inte på våra georadarbilder. Men utifrån Dahlberghs bild kan man sluta sig till att Vattenkonsten bör ha legat strax söder om slottets sjöport. Så vad göra? Vi grävde sökschakt med riktning mot Munksjön för att dels studera själva lagerbilden, dels söka efter vårt saknade torn. Till att börja med verkade alla bitar falla på plats - det kom verkligen fram timmerkonstruktioner alldeles utanför kurtinmuren. OCH - träet var tydligt brandskadat på ovansidan.

En damm? Nej, bara den gamla kajfronten som fortfarande är tät...

Men drygt tre meter öster om muren fanns en kraftig timmerkista, eller möjligen kajfront med flera lager stockar. Utanför den fanns ...ingenting. Bara utfyllnadsmassor av tämligen sent datum; något som i det här speciella fallet betyder 1800-talets andra hälft. Men man kanske inte skall lita alltför mycket på Dahlberghs teckning? Att det överdrevs en hel del i hans praktverk Suecia Antiqua et Hodierna är ju välbekant. Kanske tornet vi letat efter har varit av mer blygsamma dimensioner än vad man hittills antagit? Det är fullt möjligt.

Tro det eller ej - men 1,6 m ner fanns det en sandbotten!

Vad som däremot har kunnat fastslås är hur brant Munksjöns botten faller utanför den strandbrink där slottets kurtinmur uppförts. Bara några meter ut återfanns bottensanden först på 1.6 m under 1800-talets markyta, den strandnivå vi valt att schakta fram. Samma sak syntes i profilerna till det djupschakt vi grävde under jakten på Vattenkonst-byggnaden. De lager med byggnadsmaterial, avfall och annat som hamnat nedom murarna dyker brant ut mot sjön. Dessutom ligger svämsand från vår- och höstflod inblandat i stratigrafin. Egentligen stämmer den bilden anmärkningsvärt väl med hur strandlinjen markerats på den ovan omtalade kartan från 1680 ...som förresten också skall ha Erik Dahlbergh som upphovsman! Men då agerade han inte som stormaktens propagandatecknare, utan som den kompetente fortifikatör han egentligen var.

Mikromat i det fria - Lasse Ericsson style

Över till något helt annat - tillvarons små förtretligheter och hur man övervinner dem! Alltså; vår arbetsbod har inte el ansluten trots att den står uppställd mitt inne i centrala Jönköping. Den värms med gasol som även driver kylskåp och den fina ugn som finns vid matplatsen. Men en gasugn blir alltför varm för dagens matlådor av plast. Där duger bara rostfritt stål. Fast skam den som ger sig - vi har ju ett bensindrivet elverk kopplat till den länspump som håller fältet någorlunda fritt från regnvatten (...och från Munksjön...). Så med lite improvisationsförmåga kan man visst laga mikromat ute i det fria. Nu är det bevisat!

Och vid regnbågens fot ligger ...Länsmuseet!

Kan inte låta bli att avsluta med en bild tagen av Ann-Marie precis efter skyfallet som drabbade centrala Jönköping sent i torsdags eftermiddag. Det klarnade upp lika hastigt som efter ett tropiskt regn, solen värmde igen och den magnifika dubbla regnbågen var bland de tydligaste som någon av oss hade sett. Och var slutade den? Jo, mitt i Länsmuseet! Ska vi ta det som ett gott tecken för framtiden?

onsdag 21 september 2011

Munksjöns återkomst

Referensgruppsbesök på Västra kajen

I fredags besöktes Jönköpings slott för första gången av projektets referensgrupp. Christian Lovén, Mats Sandin och Martin Hansson representerar precis den bredd och erfarenhet när det gäller modern borgforskning som är ovärderlig i ett arbete som Västra kajen i Jönköping. Så under en solig dag (ibland skall man ha tur - även under hösten 2011) diskuterade vi klostrets, slottets och fästningens historia. Det blev många spännande nya infallsvinkar och tolkningar att ta in!

Någonstans i närheten finns tegelugnen!

Ingrävt i den branta strandbrinken utefter Munksjön finns ett område med bränd lera, blandat med små flisor och fragment av medeltida tegel. Förutom träkol är det vad lagret huvudsakligen innehåller. Det handlar inte om ett vanligt brandlager, utan bör snarast tolkas som rester från någon fas i tegelproduktionen för klosterbygget. I nuläget är det svårt att säga om detta är en del av själva ugnen. Så skulle det kunna vara, men tyvärr har flera sentida ledningsschakt hackat sönder det mest intressanta området. Man får inför slutundersökningen hoppas att någon begriplig del av ugnskonstruktionen skall ha överlevt 1970-talets hårdhänta markarbeten...


Profiltegel avsett för mittstolpen i ett gotiskt fönster

Annars har vi redan hunnit samla in mer profiltegel ur rasmassorna än vad som tidigare är känt från Jönköpings slott / kloster. I går dök ett fint utfört exemplar upp, avsett för mittstolpen i ett gotiskt fönster. Den rundade delen har varit vänd mot utsidan. Notera också urtaget där ett av de horisontella dragjärn som stabiliserat det höga och elegant utformade fönstret har vilat. Med ledning av de nya tegelfynd som gjorts kan vi säga att franciskanerklostret haft en rikt utformad arkitektur och sannolikt varit stadens mest påkostade byggnad under medeltiden. Det är känt att flera viktiga möten har avhållits i klostret och dess stora hallkyrka har säkert erbjudit en passande inramning.

Kurtinmuren med ett dagvattenschakt grävt rakt igenom...

När vi nu hunnit in på grävningens fjärde vecka är det stora ytor som frilagts. Rasmassorna är borta från två tredjedelar av schaktet och kurtinmuren blir alltmer imponerande. Tyvärr finns det ett missprydande sår, skadan efter en modern dagvattenledning. Samtidigt ska man inte klaga, eftersom störningarna egentligen är förbluffande få med tanke på att vi gräver mitt inne i en stor stad. För hur märkligt det än låter, så har Munksjöleden - sjuttiotalets breda trafikled - faktiskt bidragit till att skydda slottsruinen. Gatan med sina bärlager har bildat ett lock över lämningarna och de ledningar som servat gatubelysning, trafikljus och på senare tid parkeringens biljettautomater har alla lagts grunt.

Vad passar bättre än ... Slotts Guld?

Avslutningsvis - det finns inte speciellt mycket modernt skräp i de utfyllnadsmassor som nu schaktas undan. Men ett fynd passar som hand i handske. För vad kan vara lämpligare att dricka på Västra kajen än ölet Slotts Guld?

fredag 16 september 2011

Unikt gravfynd i Värnamo


I samband med en planerad avverkning påträffade en markägare i Värnamo ett gravfält. Jag fick i uppdrag av länsstyrelsen att registrera detta och det visade sig vara ett höggravfält med totalt 23 gravar.




Inventeringsmiss?


Hur kan det komma sig att ingen registrerat detta gravfält? Alla inventeringar sedan 1600-talet och fornminnesinventeringarna under 1900-talet har ju framförallt fokuserat på gravar och andra monument. Läget är ypperligt och gravfältet ligger nära dages bebyggelse. Inventeringarna har ju gjorts under tidspress, 1999 skulle vi inventera 2,8 kvadratkm/dag, vilket skulle kunna förklara varför man missat det. Att det således inte förts in i registren är unikt men visar på att det fortfarande finns mycket att hitta ute i markerna.


Dog alla danskar i Småland?


Det finns många folkliga föreställningar kring våra fornlämningar. Den förre ägaren hade sagt att det fanns danskgravar i skogen. Detta är en vanlig förklaringsmodell för gravhögar men även alla röjningsrösen som hittas i markerna. Dessa skulle lagts upp i samband med de danska krigen från medeltid fram till 1600-tal. Om detta vore sant skull miljontals danska soldater vara nedgrävda i den småländska myllan. Att myter/föreställningar av det här slaget uppkommer är inte ovanligt utan ligger i den mänskliga naturen att vilja förklara och förstå sin omgivning, men för att vi inte ska skapa mer mytbildning krävs kontinuerlig forskning och kanske framförallt spridning av forskningsresultaten.


Vad kommer hända med gravfältet?


Jag har nu registrerat detta i FMIS, se Värnamo 474 och i samband med registreringen gjorde jag en skiss över detta. Markägaren får avverka sin skog efter samråd med länsstyrelsen. Vi har inga planer på vidare arkeologiska undersökningar för tillfället men vem vet vad som händer i framtiden. Förhoppningsvis kan avverkningen leda till att gravfältet blir mer tillgängligt för allmänheten.

torsdag 15 september 2011

Om knappar, viskor och frön...

Mats förbereder en blöt jakt på svensk stormaktstid

När Mats Blomberg gav sig i kast med metalldetekteringen i början av veckan var det inte bara på fasta land som han sökte. Några av de allra bästa fynden kom faktiskt i det översvämmade området vid den östra schaktgränsen, närmast Munksjön. Därute, i det täta sandblandade träflislagret, var bevaringsförhållandena anmärkningsvärt goda även för metaller. Så Mats envisa vadande gav ett mycket gott resultat!

Viskan från blöthålet - hemgjord vapenvård för en karolin

Ett av de mer fantasieggande fynden som Mats gjorde kom från de allra blötaste lagren nära den forna stranden. Men vid första anblicken ser prylen kanske inte så mycket ut för världen? Ett knippe fint vridna koppartrådar som surrats vid en pinne med en tunnare tråd. Nån sorts metallborste? Svaret kom blixtsnabbt från Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd (kolla deras hemsida!). Mats hade detekterat fram en viska till ett finkalibrigt vapen, förmodligen en pistol. Inte nog med det - den vridna tråden som använts var egentligen avsedd att lindas runt greppet på en värja! Här ser man soldatens vardag; hur han plockat ihop sin egen utrustning av vad som fanns närmast till hands.

Ändå var inte viskan det föremål som mest väckte Svens uppmärksamhet. Det gjorde istället en till synes ganska anonym uniformsknapp, tillverkad av en blylegering. Men skenet bedrar. Den typen av knappar gjöts bara mellan år 1700 och 1725 - det handlar alltså om en av de ytterst få autentiska delarna från en äkta karolinsk uniform. Kanske har knappen tappats av en knekt från Jönköpings regemente som var förlagt till slottet? Det lär vi aldrig få veta, men fyndet är icke desto mindre unikt! Där ser man hur viktigt det är att våga ta sakkunskapen till hjälp.

Jens provtar på klosternivå - notera kalkbrukslagret från uppförandet av slottets sjömur!

Nästa specialist på besök blev Jens Heimdahl som gör de arkeobotaniska analyserna åt vårt projekt. Idag på förmiddagen samlade han in de första proverna från Västra kajen. Genom att gräva rakt ner i de lager som avsatts och dumpats på stranden av Munksjön kunde vi konstatera att den ursprungliga sjöbottnen låg hela 1,5 m under det tidiga 1800-talets markyta. Det finns alltså en hel del kvar att schakta bort... På den allra djupaste nivån såg vi en träkonstruktion, kanske ett flätverksgärde. Där på sjöbottnen låg också medeltida tegel; något som passar bra in mot de lämningar som kan vara en medeltida tegelugn i strandbrinken strax intill.

Högre upp i lagren fanns en tydlig strimma kalkbruk - ett konstruktionslager från den tid då kurtinmuren uppfördes längs med Munksjöns strand. Så alla massor under den nivån, inklusive alla fynd, härrör från antingen Gustav Vasas slott eller från Jönköpings franciskanerkloster. Det skall bli verkligt spännande att få veta vad Jens funnit av växter från de viktiga epokerna i stadens liv!

Arkeologi betyder inte alltid "varsamhet" - i fall nån trodde det

Nere i vårt 1,5 m djupa "titthål" påträffades även timmer; en rejäl furustock som Lasse lyckades lossa med skopan. Förhoppningsvis kommer den att kunna ge oss en bra årsringsdatering, en viktig hjälp inför fortsatta undersökningar i strandzonen. En möjlig tolkning är att vi börjar närma oss slottets pumphus, den tornliknande byggnad som avbildats av Erik Dahlberg. Den kallades också för "Vattenkonsten" och uppfördes vid mitten av 1680-talet. Bara femtio år senare förstördes byggnaden vid slottets brand. Eftersom den stod på utsidan av slottets sjömur måste den ha varit rejält grundlagd, rimligtvis med stenfyllda timmerkistor. Det kan vara en av dessa som vi nu träffat på.

Ingvar mäter in de fint behuggna kvaderstenarna i Carolus kasematt

En viktig del i förundersökningen har påbörjats i veckan. Nu mäts de frilagda fästningsmurarna in tillsammans med alla andra anläggningar och lager. Snart kan vi börja jämföra vår kartering av de faktiska lämningarna med alla rekonstruktioner och ritningar som med olika grad av noggrannhet avbildar Jönköpings slott. Eller - i ärlighetens namn - vi kan kontrollera det sydöstra hörnet av den inre befästningsgördeln. Inte illa så!

måndag 12 september 2011

Oavslutat & daterat

Kullerstensläggning - en kajplan vid Munksjön


Under de senaste dagarna har vi satsat en del på grävningens estetiska sida. För få anläggningar är mer dekorativa än en vällagd kullerstensgård. Och den stora yta vi rensat fram ner mot Munksjön är dessutom mönsterlagd! De förbipasserande på cykelvägen stannar upp och beundrar hantverket - äntligen något fint och greppbart bland alla dessa murrester och slammiga vattenhål! Det handlar om en noga stensatt hamnplan - en föregångare till den Västra kajen vi sett på fotografier från början av 1900-talet. Tyvärr kommer den inte att bli liggande speciellt länge - efter fotografering och inmätning skall kullerstenen tas bort. Det som prioriteras i undersökningen är fästningens tid - och, om vi har tur, klostrets!

Kasemattens välbyggda mur och den provisoriska väggen på den västra sidan

Ett spännande avslöjande är att man verkligen har förberett sig inför att bygga vidare på den inre befästningsgördeln. De välbyggda väggarna inne i den västra kasematten står i stark kontrast till den hafsigt uppförda mur som sluter rummet inåt borgårdssidan. Varför? Jo, uppenbarligen har man tänkt bygga mer. Allt är förberett ...men avbrottet i utbyggnaden blev istället permanent. Så kan det gå med de bästa planer.

Det skulle nog ha blivit ett gevärsgalleri...


Att inte heller slottets sjösida fullbordades enligt planerna syntes tydligt när resterna efter kurtinmuren rensades fram. Även här fanns en stötfog mellan den väl utförda nordväggen i bastion Carolus och den breda muren längs stranden. Den tilltänkta dagermuren på bastionens västra sida fortsatte inte. Det blev inget gevärsgalleri byggt längs Munksjön. Och soldaterna kunde aldrig förflytta sig i skyddade gångar runt hela slottet. För vid bastion Carolus norra flank tog det stopp...

Den daterade markytan - tidigt 1800-tal


Under ett par dagar har grävningen kunnat räkna in även Mats Blomberg från andra sidan västgötagränsen i personalen. Mats har hjälpt oss med den viktiga metalldetekteringen och plockat fram ett bra daterande material nere på stranden mot Munksjön. I och för sig blev markytan något yngre än vi hade väntat oss - tidigt 1800-tal istället för andra hälften av 1700-talet. Men Gustav IV Adolfs skillingar talar sitt tydliga språk. Här har man kunnat traska runt strax innan den slutgiltiga demoleringen av bastion Carolus påbörjades.

Murar, en brunn och några arkeologer...


För när rasmassorna avlägsnades hittade vi en bra marknivå att följa. Det var stranden från den sena fästningstiden som låg där; sand som blandats med organiskt material. Att lagren var täta och syrefattiga gjorde att såväl träflis, ben, läder ...och järn (!) bevarades oväntat bra i den vattenmättade miljön. Allt verkade lovande.

Sen började komplikationerna. Det myckna regnandet fick vattnet att stiga. Nu har vi en liten insjö på fältets östra sida, en damm vars nivå envist vägrar sjunka. Dessutom finns det oljebaserade föroreningar som antagligen kan knytas till lagret med huggflis. Som vanligt har oljan sugits upp av träfliset... Just nu väntar vi på resultat från SWECO VIAK's senaste analyser.

Under tiden har vi rensat fram den fina stenläggning som först antogs tillhöra 1700-talets senare del och den avrustade fästningens tid. Men nu vet vi besked - den är avsevärt yngre och anlagd under första hälften av 1800-talet.


Ett klocklod av bly!


Mats marinarkeologiska insatser ute i vår lilla damm gav goda resultat. Trots lite oljelukt gick det att metalldetektera större delen av det översvämmade området. Och det dök upp märkliga saker. Varför slänger man t.ex. ett klocklod av bly på stranden?


tisdag 6 september 2011

På stranden

Bastion Carolus - en ny ruin mitt i Jönköping

En bit in i vår andra grävningsvecka har Jönköpings innerstad fått en ruin - bastion Carolus norra flank är frilagd från 1800-talets rasmassor! Två kanonvärn har grävts fram; kvadratiska rum som täckts av kryssvalv och haft nischer med kanonportar riktade mot norr. I hörn och öppningar har fint tillhuggna block av sandsten murats in, medan väggarna i övrigt varit ganska enkelt utformade. Mellan rummen har kraftiga valvbågar burit tyngden. Idag försvunna luftschakt har lett undan krutrök och giftiga gaser ur kasematterna.

Stödmuren som höll bastionens jordmassor på plats

Precis som väntat har rivningsarbetet på 1830-talet gått hårdare åt murverket ju närmare Munksjön man kommer. De meterhöga väggarna i det västra kanonvärnet motsvaras av grunder och fundament i det östra rummet. Antagligen har utrasad sten och jord från bastionens inre gjort det svårt att komma åt den eftertraktade byggnadsstenen där murarna idag är bäst bevarade. Men även där demoleringen varit mest framgångsrik hittar vi mursträckningarna. Vad som istället begränsar arbetet är det vatten som glatt porlar fram inne i ruinen. I den här delen av Jönköping har grundvattennivån stigit med cirka 40 cm sedan början av 1600-talet. Till nästa års slutundersökning lär det behövas pumpar...

Brunnen på stranden

Det var oväntat att hitta en fint stensatt brunn ute på den smala strandremsan nedanför kurtinmuren. Varför har man gjort sig sådant besvär när sjön faktiskt låg alldeles intill? Men på 1600-talet hämtade Jönköpingsborna sitt dricksvatten i Vättern. I Munksjön slängde hushållen avfall och längst ner i gårdarna, intill stranden, låg ofta hemlighusen. Då kan man förstå att en grävd brunn gav ett skenbart renare och bättre vatten. Det hade i alla fall filtrerats genom strandens sand. Åldern på vår brunn är i nuläget svår att avgöra, men den tillhör helt klart fästningstiden.

Stranden nedanför slottet. Strandskoning från 1700-tal till höger i bild


Och nu är det alltså själva stranden som friläggs från rasmassor och sentida utfyllnader. Hittills har vi hittat en stenrad som troligen fungerat som en enkel strandskoning eller snarare terrasskant på 1700-talet. Mellan den och kurtinmuren har ett mindre hus varit uppfört. Sjöbod eller magasin, det är i alla fall inget som fastnat på dåtidens ritningar och kopparstick. När Erik Dahlbergh skulle avbilda stormaktstidens fästning handlade det om att visa upp ett så imponerande byggnadsverk som möjligt; ett Arx Regia. Då fick inte bilden plottras bort av magasin och småfolkets bostäder...

torsdag 1 september 2011

Kanonportar och stenhuggarmärken

Bastionens norra mur där fasadstenen brutits bort ner till grunden

När kapten Wiggman i början av 1850-talet besiktigade vad som då återstod av Jönköpings fästning noterade han att all fasadsten brutits bort, utom i ett litet parti närmast slottporten i norr. Precis så framträder också ruinen av bastion Carolus. Den raserades emellertid tidigare, redan i samband med att Göta kanal öppnades och staden behövde en ny och säker yttre hamn. Bastionens sten hamnade i pirar och vågbrytare mot Vättern. De huggna block som klätt dess väggar avlägsnades noga, helt ner till grunden under dåvarande markyta. Bara på de ställen där rasmassor från de förfallna murarna hindrade åtkomst blev fasadstenen kvar.

Än idag är det lätt att spåra den noggrannhet som präglat demoleringsarbetet. Man har rivit ner till en jämn nivå, ca 1 m över markyta och golvnivåer. All huggen sten man kommit åt har brutits bort, medan själva murkärnan sparats som en arbetsplattform.

Den västra kasematten i bastion Carolus norra flank

Det rum vi nu tömt från 1800-talets raseringsmassor är en kasematt - ett välvt rum i bastionens bottenvåning där en kanon varit placerad. Genom eldgivning parallellt med fästningsmurarna skulle fiender som nått så långt stoppas innan de hunnit resa änterstegar och börjat klättra. Därför har man nog främst tänkt skjuta med skrotladdningar... Att kanonen i den framgrävda kasematten verkligen har avlossats syns på de stenar i väggen närmast kanonporten där sot bränts in i ytan. Rummet inne i bastionen är stort; här har en tung pjäs rymts. Kanske rent av en 24-pundare, dvs motsvarande de största kanoner som stod ombord på regalskeppet Vasa. Samtidigt kan man inte låta bli att undra över hur situationen nere i kasematten skulle ha tett sig under en strid. I ett redan mörkt rum som direkt fyllts av tät, illaluktande krutrök och där det första skottet gjort kanonjärerna helt döva...


Kanonporten - notera den fint huggna omfattningsstenen och den sekundära muren.

En intressant detalj är att kanonporten murats igen. Det är den avrustade fästningen i förfall som vi möter. Kasematter och välvda gångar har utnyttjats till förråd för både den kvarvarande garnisonen och av stadens köpmän. Man vet att bland annat bryggerierna har utnyttjat valven som kylrum. Men just här finns en annan förklaring. Stengolvet täcks än idag av ett kraftigt träkolslager. I ett Jönköping präglat av så mycket smide och gjuterier fanns det alltid behov av att lagra just träkol. Nu kan man kanske tycka att ett fuktigt utrymme nere i den gamla bastionen inte var vidare väl lämpat som förrådsplats, men det är ju bara vår tids bedömning. Uppenbarligen har någon tänkt annorlunda för ett par sekel sedan.

Dörren till ingenstans

I kasemattens sydvästra hörn kom vad vi sökte - en dörröppning. För så klart måste man lätt kunna komma in till kanonerna och förstås måste soldaterna raskt kunna förflytta sig mellan fästningens olika delar. Det är bara ett problem. Vår dörr leder ingenstans. Den går rakt in i bastionens fyllningsmassor. En bra gissning är att vi påträffat något ofullbordat; en passage som skulle användas när även sjömuren försetts med ett gevärsgalleri. Som så ofta slås man av kontrasten mellan det avsedda och det genomförda...

Stenhuggarmärke i bastion Carolus

När vi först borstade rent de fina sandstenskvadrarna med sin raffinerade ytbehuggning var det med förhoppningen att hitta stenhuggarmärken. Och visst, de dök upp både i form av bomärken och bokstäver. Detta är hantverkarens egen signatur, inhuggen i de block han färdigställt. Så höll man räkning när det blev dags att betala för utfört arbete. Hittills har vi hittat fyra olika varianter, men det lär finnas chans att finna fler.

En spännande fortsättning blir att jämföra med andra byggnader från samma tid - har stenhuggarna från bastion Carolus arbetat någon annanstans? Och kan det i så fall finnas en koppling till var slottsbyggmästaren själv, Hans Fleming, varit verksam? Frågorna hopar sig redan - och vi har bara börjat undersökningen!



Medeltida profiltegel - en hälsning från klostret!



Verkligt oväntat var att påträffa en uppsättning medeltida profiltegel inne i kasemattens rasmassor och fyllning. Men där låg de - renknackade från bruk och likväl kasserade. För det handlar om tegelskrot från en rivning som dumpats i ruinen efter den kring 1835 raserade bastion Carolus. Allt talar för att ruinen stått öppen en längre tid och att man först då hamnplanen anläggs fyllt igen hålorna efter den forna kasemattens olika rum.

Men varifrån kommer då teglet; slottet brann och revs ju redan 1737? Den "sanningen" har upprepats åtskilliga gånger. Men här har vi en bra indikation på att vissa murar stod kvar lång tid därefter. Kan delar av Jönköpings slott ha utnyttjats i de byggnader som senare uppfördes på platsen? Det är möjligt, men motsägs av det stora antalet brandskadade tegel som ingick i samma lager som de tillvaratagna profilteglen. Troligare är att mindre partier av byggnadskomplexet fått stå kvar som en ruin inne på slottsplatsen. Men vid den slutgiltiga rivningen på 1860-talet har man bara tagit hand om användbart tegel - och dit räknades inte de fint profilerade stenarna från ett gotiskt fönster...

Det här var en summering från den första veckans arbete på slottsruinen i Jönköping. Och då har vi ändå inte nämnt upptäckterna nere på stranden, öster om sjömuren. Den fint stensatta brunnen, strävan och huset som uppförts intill murens fot - det finns mycket kvar att upptäcka på Västra kajen!