måndag 29 augusti 2011

Slottsgrävningen har startat !!!

Ann-Marie vid den första synliga muren

Så är då arkeologin igång på Västra kajen! Idag, måndagen den 29 augusti, kunde Lasse Ericsson sätta skopan i de rasmassor som täcker murarna från det forna Jönköpings slotts sydöstra hörn. Vi började med att lokalisera ett sedan tidigare känt utrymme inne i den norra flanken till bastion Carolus, ett av fästningens fyra hörnverk. En bastion var egentligen en gigantisk jordhög som tillsammans med murar och vallar skulle skydda det innanför liggande slottet från fientlig beskjutning. Bastionens branta sidor hölls på plats av extremt kraftiga murar; så breda att gångar, kanonställningar och gevärsgallerier rymdes därinne. På bastionens topp, bakom skyddande vallar, ställdes huvuddelen av det egna artilleriet upp. Då kunde en fiende beskjutas från ett höjdläge; på Jönköpings slott stod dessa kanoner minst tio meter över den naturliga markytan.


Tömning av omgrävda rasmassor inne i kasematten

Med hjälp av Lasses grävmaskin tömde vi ur det två meter breda rum som jag råkade komma ner i vid den första grävningen på Västra kajen sent i november 2009. En verklig lyckträff inser man så här i efterhand, med facit framför sig. Att träffa mitt i ett bara drygt två meter brett rum inom detta skenbara virrvarr av stora murar var det bästa som kunde ha hänt i det läget. Bildbevisen var oemotsägliga - i det inre av bastion Carolus fanns ännu bevarade rumsenheter vars väggar stod intakta upp till tre skift sten. Verkligt nyttiga resultat att lägga upp vid en förhandling om platsens framtid! Förhandlingar som ledde fram till beslut om en större georadarundersökning av Västra kajens byggndslämningar - och resten är som man brukar säga historia.



Ett snitt genom en mer än fyra meter tjock mur


Man inser vilket mäktigt byggnadsverk bastionen varit när man ser dess tjocka murar. Från kvaderstenen i förgrunden till norgehackan i bakgrunden är det över fyra meter. Och ännu har vi inte hittat norra flankens utsida! Visserligen sluttade murens fasad inåt - man ville avleda kanonkulornas kraft och undvika direkta träffar - men vi talar om ett avstånd på omkring tio meter från stödmurens södra kant, genom själva kasematten fram till fasaden på Carolus norra flank. Imponerande!

De fint ytbehuggna kvaderstenarna sitter bara i hörnen vid nischer och öppningar. Rimligtvis har man behövt bygga väl inne i de trånga rum där gevär, men också kanoner skulle avlossas. Om inte murarna var välgjorda kunde annars tryckvågorna utlösa ras. När murresterna putsas för fotografering skall vi titta lite extra noga på just dessa kvaderstenar. Chansen är stor att det kan finnas stenhuggarmärken. I så fall skulle bastion Carolus kunna kopplas ihop med andra byggnadsverk. Vi vet att slottsbyggmästare Fleming var verksam vid andra svenska slott. Kanske har också de mer kvalificerade specialarbetarna följt med Gamble Hans till hans nya projekt?


Framrensning av kasemattens baksida - mot bastionens jordfyllning

Mot slutet av dagen - efter det andra störtregnet - började saker och ting falla på plats. När Norra Munksjökajen anlades på 1800-talet hade man medvetet givit dess stensatta yta ett påtagligt fall ned mot stenskoningen längs stranden. Eftersom området utnyttjades som bl.a. timmerupplag var det säkert vettigt att få undanrinning på regn- och smältvatten. Så när vi väl såg vinkeln på kullerstensläggningens yta, gick det att hitta överkanten på den bevarade slottsmuren. Kasemattens insida mot bastionens jordfyllning syns nu längs både den norra och östra sidan. Här är handlar det inte om någon huggen sten, utan om block som fogats samman med det karaktäristiska gulvita kalkbruket.

En intressant detalj i sammanhanget är de jordmassor som fyllt bastionens inre. Dels för att de representerar ett kringtransporterat fyllningsmaterial vars ursprung förhoppningsvis kan bestämmas genom arkeobotaniska analyser. Dels för att de täcker en markyta som förseglades år 1605 - även där finns en stor potential för en noggrann studie av olika slags växtrester!


Imorgon fortsätter avtäckningen av lämningarna efter bastion Carolus. Det ser vi fram emot!

torsdag 25 augusti 2011

Tidsresan

En av de yngre kursdeltagarna definierade det så exakt "Det här är som en tidsresa! Som att resa tillbaka i tiden...". Tidvis känns det verkligen så. Från Botiza har vi i dag åkt ner mot Transylvanien och upp i Apusenibergen där vi bor utspridda på tre pensionat i den lilla byn Marisel. Vi har verkligen åkt trans silva. På vägen från staden Cluj och upp hit passerades vad som föreföll vara närmast ogenomtränglig lövskog som täckte den stupbranta terrängen på ömse sidor av bergen.Mil efter mil. Väl uppe möttes vi av ett småskaligt och mosaikartat landskap som närmast lede tankarna till en jämtländsk by nå gång på 1940-talet. Även här uppe, på ca 1200 m höjd finns ett levande jordbrukslandskap, hästkärrorna skramlar fram, fägatorna används av kor som leds till och från bete, och nej, byn eller människorna präglas inte av elände och fattigdom. Tidigare under dagen passerade vi den transsylvanska stäppen, ett pustaliknande område med hög grad av uppodling. Området hade omdanats till kollektivjordbruk under kommunisttiden och de små familjjordbruken hade kolchosiserats. Efter revolutionen vid 1990-talets början hade jordbrukarna återkrävt sina gamla jordinnehav och fått dem. Resultatet blev att det man ser i fält i dag är de gamla ägoinnehaven från tiden innan kollektiviseringen. Möjligen har produktiviteten sjunkit något. Av vår rumänska guide Anna-Maria fick vi höra, återigen, att det enbart var gamlingar kvar som skötte jordbruket och att de unga drog därifrån. Från bussfönstret kunde jag dock pricka av en hel del barn, tonåringar och unga människor som rörde sig i byarna. Kanske är avfolkningen en myt.
Från pensionatet där vi åt middag gick vi några stycken hem i beckmörker till vårt pang på andra sidan av byn. Över oss en sagolik stjärnhimlen och i horisonten ett åskväder vars blixtar lyste upp omgivningen med sitt magiska sken. Från pangets terrass kunde vi sedan njuta av skådespelet i den varma kvällen medan regnet närmade sig och passerade. En och annan häst lunkade med en vangnslast förbi ute på vägen. Det är en tidsresa, men samtidigt här och nu. Ekonomiska förutsättningar har lett till att Rumänien inte har en produktion som i Sverige med två typer åker: spannmål eller granträd, utan har ett jordbrukssystem utan kväveläckage eller som är beroende av fossila bränslen. EU vill inte ha det så. Hållbara agrara system är olönsamma, eller rättare, svåra att få in i det marknadsekonomiska tänket. Gärna hållbarhet och biodiversitet bara jordbruket sköts marknadsmässigt, dvs har hög lönsamhet. För vem?

onsdag 24 augusti 2011

Textil och turism

Till Botiza, landsbyn i norra Rumänien där vi just nu har vår basecamp, kom1971en prästfru (här är man ortodox, så prästerna får gärna gifta sig och bilda familj). Mitt under kommmunisteran då varken kyrka eller traditioner stod högt i kurs hos de styrande i Bukarest, upptäckte hon ett kulturarv som helt höll på att gå i glömska, nämligen växtfärgning av ullgarn. Sedan de kemiska färgerna slagit igenom kring 1900 var det ingen som längre använde de "tråkiga" växtfärgerna, utan de vävda tygerna i bonaderna skrällde i orange, rosa och greddelin. Prästfrun lärde sig själv växtfärgning och genom intervjuer med äldre gummor kunde hon återskapa den gamla färgskalan. De växtfärjade vävnaderna är i dag byns signum och har lett till en uppgång för turismen. Prästfrun själv lever i bästa välmåga och visar gärna upp det lilla bymuseet med växtfärgade bonader och vävda väskor. Hon har uppmärksammats i media för sin kulturgärning och flera kvinnor i byn väver bonader och löpare i den äldre färgskalan. Men detta säljs endast till turister. Själva vill de ha sina bonader i orange, rosa och gredelin. Textil spelar en viktig roll i regionens tradition. Skall man skänka något värdefullt till kyrkan, t.ex. i samband med någons död, blir det gärna en bonad eller sjalar.
I övrigt har dagen bjudit på klättringar i 85% stigning i 30 graders värme i skuggan, ca 45-50 i solen och skuggplättarna är få. Men vad gör man inte för att få se en hamlad ek eller en rar gentiana??? Det började knorras lite i leden när det kom fram att vattenledningarna i byn var kapade av en av de få lokala grävmaskinerna och man insåg att svetten skulle få tvättas bort med flaskvatten. En ickevåldsprotest i form av en sitt-ner aktion genomfördes på den lokala puben när vi så småningom, badande i svett återkom från fjällklättringarna men utöver detta har inga större upplopp försports.

tisdag 23 augusti 2011

Gammalt möter nytt i Botiza

När man möter lokalbefolkningen iklädda sina traditionella kläder kan det vara bra att ha kvar minnet av mormor som fram till sin död 1969, precis som andra kvinnor i Kvam i Hardanger, dagligen gick i en vardagsvariant av folkdräkt med kjol, huckle och livstycke. Men det gamla mötte det nya och givetvis hade hon TV hemma, precis som det i de flesta hushåll i Botiza troligen finns en dator och en bloggande tonåring allt medan kvinnorna vi ser är iklädda en traditionell klädsel och mycket av det dagliga livet sker enligt traditionella banor. Ekologiskt hållbart dessutom med häst och vagn istället fossila bränslen. Idag började vi med en vandring följande en "liemann" till ängarna ut för staden. Som att gå in i en karta från tiden kring sekelskiftet 1800, med den skillnaden att detta var här och nu. Som sentida Linnelärjungar tog vi oss an de vidsträckta ängsmarkerna med de karakteristiska höstackarna och med en floristisk rikedom som inte liknade något annat jag sett. Bara det att rikedomen här var resultat av en levande hävd och inte av konstgjord andning genom olika stödformer från EU eller länsstyrelsen med direktiv om 40 träd per hektar, annars inga pengar! En annan insikt under dagen var att jag är en bättre på att slå med lie än mjölka getter. Inte så förvånande kanske med tanke på att jag faktiskt gått en kurs i det förra, och gosse, vad liarna var välslipade! Som att skära ner gräset med ett rakblad. I avsaknad av slipsten användes en hammare för att hamra ut en ny egg när lien slöade till. Sen kom givetvis sandstensbrynet fram för efterslipning.
Att få inn ett landskap i fötterna är det enda sättet att verkligen förstå det. Eftermiddagens milslånga promenad upp och ner för välslagna backar och igenväxta ängar som vilade några år innan återkomsten hävd, med spår efter äldre odling i form av terrasser, gav ytterligare insikt om dynamiken i landskapet. Den rika floran är ett resultat av en dynamik mellan odling, bete, slåtter och störningar som tider av igenväxning. Inga landskap är statiska. Solen stekte, gräshoppor och syrsor, fjärilar och rovfåglar gjorde oss sällskap. Bjällran från ledartackan ljöd i bakgrunden, herdarna bjöd på nygjord ost. Morgondagen står ograverad för nya äventyr och nya vandringar in i landskapet.

Tåget har gått...

Västra kajen på 1920-talet med järnväg och virkesupplag

Schaktningen framför Länsstyrelsen fortgår enligt planerna. Asfalten är borta sedan länge, snart även bärlagret från den forna Munksjöleden; ett tjockt täcke av grovt grus. Vi stannar på en nivå motsvarande den stensatta kajplanen, vilken syns på flygfotot. Då - för snart 90 år sedan - var detta Jönköpings djuphamn. Den var försedd med en stabil stenkaj, järnvägsspår (ni ser väl tåget på bilden?) och en rymlig yta för lastning och lossning av allsköns varor. Det är också intressant att se det stora timmerupplaget hitom Per Brahegymnasiets skolgård. Antagligen är det frågan om bränsle, ved till att värma stadens hus. Bilden är ju utifrån de kala träden att döma tagen under någon av årets kallare månader...

Framschaktad kullerstensläggning på hamnplanen

Än så länge är det inte mycket som syns i det vidsträckta schaktet. Frånsett då enstaka ytor där kajens kullerstensläggning råkat överleva anläggandet av 1970-talets flerfiliga motorled. Ännu mindre märks av järnvägen trots att avtryck från dess slipers faktiskt framträdde ganska tydligt på georadarbilderna. Men enstaka rälsspik kan man hitta; de konkreta lämningarna efter ett avlägsnat och bortglömt transportsystem. Men visst måste det ha varit en smula bökigt när tågsätten sakta tuffade fram genom Rådhusparken?


Brandrester av okänd ålder


När man sett hur tom undersökningsytan var på bebyggelse under 1920-talet, blir det en smula oväntat att finna lager med brandrester i den nivån. Gissningsvis är det en byggnad som stått på platsen innan järnvägen byggdes (men efter att sjömuren raserats) som brunnit. Det är en sak som får kollas mot äldre stadskartor. Om inte annat, så för formens skull. Högsta prioritet i den här undersökningen ligger givetvis på lämningarna efter slottet. För nästa måndag startar den "riktiga" arkeologin - då ska vi börja titta på rasmassor och hitta fästningens grundmurar!

Läderveken...

Hur väderleken är? Jo, tackar som frågar: sol från en klarblå himmel och högsommarvärme. Inte dumt allt faktiskt...Och så ska det tydligen fortsätta. Idag står Undertecknad verkligen mellan två lika mumsiga hötappar, det lokala museet med allt vad det innebär av regionens omvälvande historia, eller slåtter ute i ängarna.... Måste bestämma mig.nu.!!!! Å andra sidan lär det bli ganska mycket hö i morgon också, så det kanske lutar åt museet....

måndag 22 augusti 2011

Lång dags färd mot natt

Denna dag har varit så späckad av upplevelser och intryck, så jag undrar hur jag skall klara ytterligare sex dagar...En längre bussresa och därpå följande vandring i brant terräng tog oss upp till Maramurez hjässa ovanför byn Borsa. Här betade kor, får och svin påpassade av herdar, som vanligt i öst- och Sydeuropa en manlig syssla. En eller ett par av männen tillverkade ost på den nymjölkade får- och komjölken. Här praktiseras ett levande transhumanssystem med betesdjur som redan i april släpps på bete nära byn nere i dalen och som i maj förs vidare till fäbodar nära by för att först i juli drivas vidare till fjällfäbodarna som vi besökte i dag. Medan byns nära omgivningar: tomter,åkrar, trädgårds- och grönsaksodlingar och ängar är individuellt ägda är betesmarkerna i fjällen kollektivt brukade. Här återfinns således mycket av den dynamik mellan individuellt ägande och kollektivt brukade som präglade det svenska agrarlandskapet fram till tiden för skiftena. Ett system med realarv praktiseras, men former för byte och försäljning av jord inom familjen motverkar en allt för långt gången splittring av ägorna. Det gemensamma betet aktualiser frågor om "allänningarnas problem" som här faktiskt inte verkar vara ett problem. Det förefaller finnas en ansvarsfull förvaltningstanke bakom det gemensamma betet. Nej, mer i morgon, för nu måste här sovas efter en rikhaltig fyrarätters middag på panget där fem av oss bor, och där den vänliga värdinnan serverar highlights ur ett helt underbar lokalt förankrat kök.

Resebrev 2

Base camp under fyra dagar kommer att vara byn Botiza, en liten regionhuvudstad form av en större landsby i hjärtat av Maramurez, norra Rumänien. Bussen formligen skakar fram för väglaget är inte det bästa. Dagen började med besök på en lokal marknad där i princip allt kunde införskaffas från griskultingar till gravstenar. En del traditionellt hantverk, en del gympadojor, en del traditionell mat, en del liar och koskällor. Ett bra sätt att börja på, eftersom marknaden speglar livet, vilka varor som är viktiga för folk i byarna häromkring. Ochså et bra sätt att kolla av prisnivån, hur mycket är en lei värd egentligen?
Återkommer senare idag när jag har billigare nät, men redan nu: landskapet är överväldigande, en landskapshistoriker och kulturgeograf som jag är i himmeln,!!!

fredag 19 augusti 2011

Rumänien

Hej! Jag ska åka till Rumänien med Centrum för biologiskt mångfald! Det ska bli jättekul och förhoppningsvis rikt på upplevelser och strapatser. Det vore synd att förmena er nöjet att ta del av mina äventyr, så jag har allranådigast bestämt mig för att dagligen lämna ett rese-brev på bloggen. I dag skall det packas, i morgon fars det. Har aldrig varit iRumänien tillförene, så jag ser fram emot att möta ett nytt land och dess invånare. Har dock läst Hertha Müller och antar i mitt enfald att min resa inte präglas av de smått klaustrofobiskakänsla som hennes berättelser ger upphov till. Jag ska göra mitt bästa för att inte ha på mig de postkoloniala glasögonen, vilka är lätta att ikläda sig inför länder och sedvänjor som avviker från våra, särskilt om landet i fråga klassas som 'fattigt'. Har köpt nya Fjällrävenbrallor och funderar stekt på en Konken till Ipaden och vattenflaskan som ska med i fält. Floran lämnar jag hemma eftersom det ur deltagarlistan framgår att det nog kommer att finnas några floror att tjuvkika i. Ska tydligen bli bra väder dessutom, åtminstone enligt Yr.no.

Ridån går upp för Jönköpings slott!

Ingen parkering? Orsaken är nog byggplaner. Egentligen...


Jaha. Då har det hänt igen. Arkeologerna trasslar till parkeringseländet i Jönköpings innerstad. Överallt ska dom in och gräva sina hål i marken. Eller hur var det nu igen? Är inte saken lite mer komplicerad än så? Sant är att länsmuseet ansvarar för den undersökning på Västra kajen som startade nu i måndags. Och att en massa populära p-platser försvunnit. Men orsaken till utgrävningen är att det skall byggas attraktiva bostäder i bästa läge längs Munksjöns nordvästra strand. På den plats där Jönköpings slott en gång stod; det slott ingen sett på noga räknat 140 år. Nu ska emellertid stadens kanske viktigaste enskilda byggnadsverk på nytt komma fram i dagsljuset. Eller för att vara noggrann, fästningens sydöstra hörn.




Länsstyrelsen - på slottets plats sen 1957


Det är spännande att se hur vissa drag i en stads uppbyggnad lever kvar - medvetet eller omedvetet - över lång tid. Här i Jönköping avlöstes fransiskanerklostrets guardian av slottsfogdar och kommendanter när Gustav Vasa lät Kronan överta byggnaderna efter reformationen. Senare, under 1600-talet, huserade både landshövding och länsstyrelse i slottets längor, skyddade av de imponerande utanverkens vallar och bastioner. Efter branden 1737 som lade de centrala byggnaderna i aska, flyttade myndigheterna över till trästaden på Öster. Men drygt ett sekel senare, då de sista resterna av fästningsvallarna hade demolerats, började man uppföra nya statusbyggnader på det forna slottsområdet. Läroverk, rådhus, bankpalats och residens. 1957 tillkom länsstyrelsens hus som med sina åtta våningar kom att dominera omgivningarna för många år framåt. Cirkeln slöts - myndigheterna hade återvänt till samma plats som tidgare. Ett gott exempel på vad arkeologer brukar kalla "the importance of the place"!


Jönköping slott i sent 1600-tal enligt Eriks Dahlberghs skiss


Men låt oss ägna oss åt 1600-talet och befästningsgördeln runt slottet, det på Gustav Vasas initiativ ombyggda klostret. För det är här vi skall gräva under ett antal höstveckor i nådens år anno 2011. När man betraktar Erik Dahlberghs skiss är det bastion Carolus som syns närmast vattnet till vänster i bild. Strax intill reser sig ett högt och smalt torn, slottets pumphus byggt på 1680-talet. Och i kurtinmuren syns en öppning; Sjöporten som lett ut till fästningens lastbrygga i Munksjön. Detta är området som vår förundersökning skall ägnas åt. Av de en gång så imponerande utanverken återstår grunder och de allra nedersta skiften av dagermurarna. Man var noga med att ta tillvara bra byggnadsmaterial på 1800-talet. Men det är autentiska lämningar efter en försvunnen riksfästning som väntar oss 90 cm under asfalten - en typ av arkeologi som få haft möjlighet att ägna sig åt under det senaste seklet. Och vem vet vad som ligger i de vattendränkta lagren längs den forna strandlinjen?


Rasrisk vid Munksjöstranden ?


En mindre trevlig överraskning är att vatten och strömdrag delvis har underminerat den fina stenkajen längs Munksjön. De pålningar och rustbäddar som bär kajens tyngd uppvisade tydliga erosionsskador vid en nyligen genomförd dykarkontroll. Att det skett sättningar behöver man inte befinna sig under vatten för att se - det räcker med att ställa sig i strandkanten. Frågan är hur pass mycket vibrationer och skakningar kajen tål när nu tunga maskiner kommer att arbeta strax intill? Rasrisken är nog inte direkt överhängande, men detta blir något att tänka på framöver. Inte minst eftersom stenkajen skall bevaras som ett minne av den tid då norra Munksjön utgjorde en av Sveriges viktigaste inlandshamnar!

torsdag 18 augusti 2011

Från Ringerike till Odensjö

Beslaget från Odensjö (teckning av Annika Jeppsson)


Man får vara tålmodig som arkeolog. Vissa frågor och funderingar kan inte besvaras direkt; de måste få mogna medan kollegorna går hem och tänker till. I våras visade vi upp det lilla bronsföremålet i Borrestil som detekterades fram i Odensjö by för snart ett år sedan. Då kallades det fortfarande för "spänne" men vid närmare eftertanke bör nog "beslag" vara en riktigare beteckning. Dateringen hamnade i vikingatid, ca 850 upp emot sent 900-tal, vilket gör detta till det äldsta fyndet nere på bytomten. Hittills. För det finns fler indikationer på ett tidigt gårdsläge invid Barnarpssjöns norra strand. Vi lär få orsak att återkomma...



Vikingatida beslag av brons från Ringerike i Norge


Problemet med beslaget från Odensjö var att det inte verkade finnas några riktigt bra paralleller. Tills nu. För Jerry Rosengren på LUHM (Lunds Universitets Historiska Museum) skickade en bild av ett fynd från Ringerike i södra Norge. Det centrala motivet med djurhuvudet som omges av varelser vilka avbildats i helfigur går igen. Skillnaden ligger i att fåglarna på Odensjöbeslaget är vända mot hjässan på lejonet (?) medan djuren på det norska föremålet vidrör hakan. Och förstås i att beslaget från Ringerike är så pass mycket bättre bevarat. Årtusendet i småländsk åkerjord har inte gått spårlöst förbi vårt fynd. Men än sen? Att kunna knyta samman en gårdsplats i norra Småland med centrala bygder i det vikingatida Norge är ju inte precis fel!